Hur man inte ger upp

Hellre smått och personligt än stort och bombastiskt

2012-02-10T11:14:00.002+01:00

Vecka 6 pratar om stora gester och bombastisk romantik. Det är inte riktigt mitt område. Bortsett från någon enstaka ovanligt seriös present har jag varken utfört eller varit föremål för några enorma gester, och för att verkligen fastställa detta som veckans tråkigaste vecka 6-inlägg vill jag säga att jag är rätt nöjd med det. Jag är helt enkelt skeptisk till bombastisk romantik.

Till att börja med har jag lite svårt för saker som enligt universell överenskommelse är romantiska. Det är helt enkelt inte så coolt med blommor och choklad (nu råkar jag älska choklad men stör mig inte mitt i argumentationen) eller vad nu kvinna-till-man-motsvarigheten är (steak and a blowjob, troligen) utan det som får mitt hjärta att fladdra är när jag inser att "shit, den här människan lyssnar faktiskt på det jag säger! Och kommer ihåg det! Och använder det till att göra mig glad! Hon är troligen en optimerad kärleksrobot från framtiden!".

När Will Ferrell i Stranger Than Fiction har kärat ner sig i Maggie Gyllenhaals passionerade bagare kommer han till henne med ett par dussin olika sorters mjöl, hon frågar vad det är, och han svarar "flours. I brought you flours" (fungerar bättre i tal än i skrift). Det är jätteromantiskt, mycket mer romantiskt än aldrig så många faktiska blommor eller ett massivt offentligt frieri. Det senare skulle mest vara jobbigt. Jag firar inte ens min födelsedag så hur skulle jag palla att bli serenadad?

Men säg nu att min sötnos kom med en djupt personlig, genomtänkt gigantgest, helst inte alldeles för offentlig. Det vore förstås häftigt, men ändå inte lika häftigt som en lång rad små dagliga gester. Den stora engångsgesten må vara bombastisk och imponerande men inte lika meningsfull som de många små. Jag känner mig gammal och tråkig när jag säger det, men jag kommer hellre hem från en löprunda till någon som gör god frukost åt mig medan jag duschar än jag får tio smäktande ballader skrivna till min ära. Jag är hellre stillsamt lycklig varje dag i resten av mitt liv än himlastormande lycklig just nu.

En vän till vänster är bättre än en hög till höger

2012-02-09T17:05:00.001+01:00

Trogne bloggläsaren Thomas hade invändningar mot att jag dissade vänsterkids som jobbar svart, bidragsfuskar och plankar i kollektivtrafiken och efter en diskussion lovade jag i ett svagt ögonblick att förklara mig närmare.

Låt mig först och främst klargöra att inget system funkar eftersom människor är idioter; jag har inte ändrat åsikt på den fronten. Däremot kommer systemet stadigt att bli bättre och bättre - precis som det har genom hela historien - och våra ättlingar kommer att leva i ett samhälle som är mycket närmare mina ideal än det vi lever i nu, som är mycket närmare mina ideal än det våra förfäder levde i. Det ser jag som en konstant rörelse åt vänster - makten förflyttas stadigt neråt och utåt - och även om tillfälliga hack dyker upp så tror jag att det kommer att fortsätta.

Vad menar jag då med vänster? Jag pratar inte om att vara vänster för att man är fattig och det är egoistiskt bättre just nu. Jag pratar inte om att vara vänster för att man accepterar den marxistiska historieskrivningen och vill vara på rätt sida när det smäller. Jag pratar om att vara vänster för att man tycker det är rätt och bra för samhället och dess invånare.

Jag skrev i en kommentar att jag kunde reducera vänster till "vi samarbetar" och höger till "vi tävlar". Det är naturligtvis en vansinnig förenkling och det finns andra sätt att beskriva konflikten på. Till exempel vill vänstern reglera sånt som spelar roll för samhället - hur mycket företag får knalla sina anställda, vilka rättigheter vanliga medborgare ska ha - medan högern vill reglera sånt som inte spelar någon roll för någon annan än den drabbade - vem man ska få gifta sig med, huruvida man ska behöva sterilisera sig vid könsbyte.

Men om jag ska beskriva varför jag är vänster och vad jag menar när jag säger det så är det att jag tror på "we're all in this together". Världen är ett gigantiskt samarbete, samhället är inte en extern tvingande kraft utan något vi skapat tillsammans för att göra världen bättre, och även om det finns element som har betydligt mer inflytande än jag och inte använder det på ett sätt som jag gillar så är det ändå så det fungerar. Jag tror på samarbete, jag tror på gemensam reglering, jag tror på att samlas och komma överens om hur samhället ska drivas för allas bästa, jag tror på att ett organiserat omhändertagande av våra svaga.

Högern, däremot, tror på tävling och konkurrens. Man ska avreglera det allmänna och lämna fältet öppet så att det kan tävlas och kämpas så att de bästa alternativen, genom marknadens frälsande inverkan, flyter upp till toppen. De svaga ska omhändertas genom frivillig välgörenhet, miljön ska räddas genom att människor spontant köper miljövänliga produkter, arbetarnas villkor ska förbättras därför att de annars går till ett annat företag, och så vidare. Jag har skrivit en hel del om varför jag inte tror att detta leder till några bra resultat och faktiskt är förbryllande naivt men om någon fortfarande undrar så får jag väl skriva ett inlägg om det också. Det här inlägget kommer att bli alldeles för långt som det är.

Jag har även en holistisk syn på världen. Allt hänger ihop, vi påverkar varandra, och verkligheten vägrar böja sig. När jag gör något påverkar det inte bara mig utan alla andra också. Jag vill att samhället ska fungera så bra som möjligt och jag vill bidra till det jag anser vara det bästa samhälle som mänskligheten någonsin frambringat, så jag har inga problem med att betala skatt eller på andra sätt dra mitt strå till stacken. Jag tror inte att jag på så sätt försenar någon massiv socialistisk revolution, jag tror bara att jag gör världen lite bättre medan den utvecklar sig i positiv riktning.

Och därmed kommer vi in på plankarna. Jag tycker om kollektivtrafik så jag betalar gärna för det. Jag är i den positionen att jag lugnt har råd. Om man inte har det, om man befinner sig ett busskort från hemlöshet och svält, då tycker jag absolut att man ska planka utan att må dåligt för det. Även bidragsfuska och jobba svart, för övrigt. Men jag har inte känt många - förmodligen inga - människor i den situationen. Däremot har jag känt en massa välbärgade vänsterkids som bidragsfuskar, jobbar svart och plankar för att de kan komma undan med det. Jag ser föga moralisk skillnad mellan dem och ekonomiraserande finans-VD:ar som glider iväg med en handfull coola dollarmiljarder. Det är en fråga om nyans och skala, inte en skillnad i sak.

Thomas hävdar att plankning bara drabbar Veolia (företaget som för närvarande driver kollektivtrafiken i Malmö där vi båda bor) och att plankning är en form av motstånd. Jag vänder mig emot båda argumenten.

Plankning drabbar förmodligen inte Veolia särskilt mycket alls, och här är vi inne på holistiken. Plankning kommer aldrig att innebära att Veolias VD tjänar lite mindre. Det kommer bara att innebära höjda priser och sämre kvalité och därmed drabba alla dem som betalar för sina bussbiljetter. Att planka är att skita i sina medmänniskor och bara tänka på sin egen omedelbara nytta.

Sen kan man ha åsikter om huruvida det är rätt att handla som Veolia. Man kan tycka att kollektivtrafiken borde drivas för folkets bästa och utan profitintresse, och att det borde vara gratis att åka stadsbuss. Jag tycker det, till exempel, och busschaufförerna skulle älska det. Jag tror att vi kommer att ha det så en dag. Men det är inte så just nu, och jag tror inte vi kommer en kvarkbredd närmare det genom att planka.

Jag tror nämligen inte att plankning är något realistiskt motstånd alls. Det är mer som osynliga partiets uppmaning att stjäla från arbetsplatsen, som om det någonsin skulle leda till något bra alls. Det är på samma nivå som min favoritflatas plan att ha på sig fula byxor för att straffa samhället (ni kan vara lugna, hon genomförde den aldrig). Plankning leder bara till sämre villkor för dem som betalar eller möjligen till att Veolia slutar driva trafiken och då får vi förmodligen bara något ännu sämre i utbyte. Ingen röd sol går upp i öster för att någon inte köpte bussbiljett.

Slutligen tror jag inte att plankarna, den dag världen har förändrats och mer liknar deras ideal, plötsligt kommer att bli ansvarstagande holistiska medkännande osjälviska människor. Jag tror att de kommer att fortsätta leta personliga fördelar och rättfärdiga det så gott de kan. Om man inte ser sig som en cell i samhällskroppen nu kommer man inte att göra det sen heller.

Det har varit mycket om plankning eftersom det råkade bli det jag och Thomas pratade om, men jag ser likadant på bidragsfusk, skattesmitning och svartjobb; argumenten torde vara lätt överförbara. Jag tycker inte det hör hemma hos människor som tror på ett samhälle grundat på samarbete snarare än tävlan.

Och jag tycker att vi lever på den bästa fläcken i den bästa tiden i mänsklighetens historia, och gott kan hjälpas åt att göra det så bra som möjligt.

Jag vill i alla fall hoppas

2012-02-01T07:37:00.000+01:00

Det var några veckor sen jag deltog i vecka 6, mest - okej, enbart - för att jag inte har haft mycket att säga om ämnena, vilket har gnagt mig. Men nu handlar det om seriell monogami och även om jag är mer monogam än seriell - om jag hade dödat samtliga mina partners skulle jag först helt nyligen kvalat in som seriemördare - borde jag i alla fall ha något att säga om detta.

Det finns ju allt det här med ex, men jag har bara två. Ett har jag ingen kontakt med men det var inte meningen, vi bara slutade höra av oss till varandra. Vilket jag antar tyder på att vi inte borde ha hängt ihop alls. Det andra är min närmaste vän men det jobbade jag inte på heller, det bara blev så. Vilket jag antar tyder på att vi borde fortsätta hänga. Det kanske vore ett problem om det inte vore för att den andra halvan av min senaste och färska relation kör med den sällsynta men rationella "om ni ville vara tillsammans hade ni varit det"-attityden. Något annat hade i och för sig lutat åt dealbreaker för mig.

Det som däremot hoppade upp och bet mig bland Tanjas ämnesförslag var en grej som jag ändå hade funderat på att skriva ett inlägg om, och det här tillfället kommer ju aldrig tillbaka:

Ingår du i varje ny relation i förhoppning om att just den ska vara, eller tänker du att det nog blir ett till ex att spionera på Facebook på, när ni gjort slut?

Även om jag på något plan kan tänka mig att det är intressantare att ha fyra olika äktenskap på tio år var än ett äktenskap på fyrtio år så föll det mig inte in att man kunde gå in i en relation med attityden att det skulle ta slut förrän en kompis sa att hon aldrig tänkt på sitt fleråriga samboförhållande som något som skulle vara.

Nu är jag nog mindre casual än de flesta, men jag skulle aldrig ge mig in i ett förhållande längre än en kväll om jag inte kände att det fanns åtminstone någon chans att den här människan var mina barnbarns mormor. Om det visar sig vara så, så är det fantastiskt. Om det visar sig inte vara så, så är det ingen katastrof. Det behöver inte ens vara vidare sannolikt, men att redan från början ha inställningen att det kommer att ta slut med något annat än den enes död, det är främmande för mig.

Det kanske är dumt, jag vet inte. Det kanske kan göra att man missar en massa härligt, en massa upplevelser och en massa minnen att ta med sig. Man kanske inte alls borde se ett livslångt förhållande som nån sorts naturligt endgame och min tendens att göra det kanske är en snårig neuros.

Men jag måste undra hur det känns att leva i ett seriöst förhållande som man räknar med kommer att spricka. Färgar det inte varje ögonblick man har tillsammans? Är man inte rädd för hur den slutliga kraschen kommer att te sig, hur ont det kommer att göra, hur det kommer att vara efteråt? Sånt kan man naturligtvis oroa sig i vilket förhållande som helst men att faktiskt planera för det, räkna med det, vad gör det med själva förhållandet?

Jag vill vakna varje morgon bredvid någon och tro att det finns åtminstone en liten chans att jag kommer att vakna bredvid henne varje morgon i femtio år till. Annars känns det inte lönt att vakna bredvid henne alls.

Högerdumhet

2012-01-31T16:45:00.001+01:00

Alltså, det är inte som om jag vill vara så dryg som jag ofta låter. Jag finner bara att det är det rimligaste sättet att reagera på en värld som vår och den tänker tydligen aldrig sluta ge mig anledning att fortsätta. Nu senast har psykologen Gordon Hudson funnit kopplingar mellan låg IQ, konservatism, och fördomar. Visst, det är medelvärden och det finns extremer överallt och det är inte som om man aldrig träffat en korkad kommunist eller en klipsk fascist, men kopplingen är där och jag vet inte vem som är förvånad.

Fenomenet hör ihop med att politiker med döttrar blir mer vänster. Hur mycket det än pratas om elfenbenstornssocialister så är det högerideologin som bygger på ett slags abstrakt principiell grund; det finns godtyckliga värden som man bara bestämt sig för och de ska vid Gud upprätthållas oavsett vad verkligheten har att säga om det. Tills man stöter på verkligheten, förstås, då blir det plötsligt annorlunda.

Att fördomar och dumhet är korrelerade var kanske uppenbart. En klenare hjärna väljer naturligtvis den lättare utvägen att bedöma människor utifrån svepande kategorier hellre än att bedöma dem var för sig. Den något större överraskningen är korrelationen med högerideologi, men det rör sig om samma sak: det är lättare att välja en princip som låter bra när den reducerats till soundbite och sen hålla fast vid den tills fingrarna ramlar av.

För att förekomma "du har fördomar mot högerfolk!"-kommentarerna: tja, det har jag ju, men de bygger i alla fall på deras åsikter och värderingar, och inte på hur de ser ut eller vem de ligger med. Dessutom vill jag tillägga att jag har fördomar mot vänsterfolk också - jag är en equal opportunity haterator - då varenda förvuxet vänsterkid man träffar glatt bidragsfuskar, jobbar svart och plankar i kollektivtrafiken, beteenden som är mycket svåra att förena med vänsterns tankar om samarbete och gemensam reglering. För att inte tala om att de blir höger så fort de får pengar.

Det låter som om jag har kommit fram till att det är människor det är fel på snarare än människor av viss ideologi. Jag står ändå hellre tillsammans med vänsterfolket och hojtar om det jag tror på och som är bra i verkligheten, än det som hojtas för att det ska vara så och så är det inte mer med det, basta.

Vi får själva välja jävlighet i alla fall

2012-01-27T12:19:00.001+01:00

Så här i kölvattnet efter alla Carema-historier kan man fråga sig hur bra det där med privat och profitmotiverad vård egentligen är. Enligt en hög studier och metaanalyser är svaret tydligen: inte så bra. Alls. Jag är övertygad om att det finns lyxiga, dyra privatkliniker där välförsedda patienter får vård för precis vad som helst som de vill ha vård för, vare sig de har det eller inte, men för folk i allmänhet är det inte bättre att lägga vården i händerna på människor som huvudsakligen är intresserade av pengar.

För att citera en god vän: "vilken överraskning, för alla andra privatiseringar och avregleringar har ju fungerat så bra". Ja, hon var lätt sarkastisk. El, telefon, apoteken... är det någon som är ett enda dugg lyckligare nu när de här industrierna sålts ut av staten?

Det är en typisk högerlösning. Låt folk göra vad de vill, tjäna pengar så gott de kan, ge så många valmöjligheter som möjligt, och så ska allting på något magiskt sätt bli bättre. I verkligheten behöver vi inte 5347 sorters shampoo att välja på, inte heller femton olika apotek att vraka bland, men vi behöver effektiva och tillgängliga läkemedel. Oavsett hur det går till. Men valfrihet sätts högre än allting annat, som om det vore bättre att få välja vilket spö man får stryk med än att inte få stryk alls.

Ta läkarreformen som skulle ge varje medborgare en egen läkare. Jag vet inte hur det är i era kvarter men här hos mig hade den först effekten att det var stört omöjligt att få vård eftersom jag inte hade valt läkare än - det föll mig inte in att söka vård medan jag var frisk - och när jag väl fick välja läkare handlade det om att välja ett av två namn från ett papper. Jag visste ingenting om människorna bakom namnen och vet inte hur jag skulle skaffa mig någon som helst grund för beslutet. Jag sket blod tjugo gånger om dagen; det var inte läge att börja göra efterforskningar. Jag ville ha hjälp.

Sen flyttade jag och fick ny vårdcentral. Jag valde en läkare som jag sedermera besökt en gång. Nästa gång jag behövde vårdcentralen kunde jag få en tid hos henne om två veckor. Jag tyckte det var lite länge och undrade om det månne fanns någon annan läkare som kunde pressa in mig. Tredje gången jag behövde vårdcentralen hände exakt samma sak. Det här var tre helt olika åkommor; då bryr jag mig verkligen inte om vem som hjälper mig, bara jag får hjälp. Jag har ett pågående tillstånd också, där har jag kontakt med samme läkare hela tiden, det vill jag ha, och då är jag okej med att inte kunna träffa honom samma eftermiddag. Jag behöver inte den kontakten med vårdcentralen. Jag vill bara ha hjälp när jag behöver det. Men det är komplicerat, för man ska ha sin egen läkare, för så har det sagts.

Valfrihet för valfrihetens egen skull, profitintresse som magisk motor för kvalité. Det tjatas om oavbrutet, men det fungerar inte. Det ger inga bra resultat. Och om det behövs fler bevis för att det finns saker man bara inte kan lägga i famnen på företag, ta historien om kylskåpet. Korta versionen: Barn dog för att de klättrade in i kylskåp som inte kunde öppnas inifrån. Följande konversation utspelade sig:

Regeringen: Tillverka kylskåp som man kan öppna inifrån.
Kylskåpsbranschen: Helt omöjligt. För dyrt. Går inte. Hopplöst. Ledsen.
Regeringen: Ni måste tillverka kylskåp som kan öppna inifrån.
Kylskåpsbranschen: Hoppsan, det gick visst.

Och där har ni varför jag inte litar på företag.

Det spelar fortfarande ingen roll

2012-01-26T14:08:00.000+01:00

Cynthia Nixon (Miranda i Sex and the City) har kallat sin homosexualitet för ett val och även sagt att hennes självidentifiering som gay är en politisk hållning. Detta har naturligtvis orsakat en mindre storm, av orsaker som hon själv förklarar: motståndet mot gayrättigheter har fått "define the terms of the debate".

Det är just problemet, som jag varit inne på tidigare. Det spelar ingen som helst roll huruvida homosexualitet är ett val eller inte. Nu är det rätt uppenbart att det inte är det - jag kan i alla fall inte kontrollera vad jag attraheras av - och jag hatar etiketter och tror inte att straight eller gay är något man oföränderligt är - jag tror inte det finns någon man så straight eller kvinna så lesbisk att det inte finns någon man där ute hen kan tända på och jag tror inte det finns någon kvinna så hetero eller man så gay att det inte finns någon kvinna där ute hen kan tända på.

I just Nixons fall verkar det hur som helst rätt tydligt att hon inte pratar om attraktionen. Hon har varit med män tidigare och säger sig aldrig ha attraherats av en kvinna före den nuvarande partnern Christine. När hon säger att hon valt homosexualitet kan hon inte rimligen mena något annat än själva förhållandet, att hon väljer att vara med en kvinna i stället för en man; hon hade kunnat göra båda utan att göra våld på sig själv. Att hon kallar sig gay är politiskt, som hon själv sagt.

Men vi lämnar det. Att över huvud taget storma mot Nixon är improduktivt. Det gayrörelsen borde göra är att påpeka att man kan säga vad som helst, det spelar ingen roll. Även om det är helt valfritt att vara homosexuell så är det ingen anledning att ha problem med det. Låt folk hångla upp varandra hur mycket de vill, det finns ingen orsak att hindra dem eller jävlas med dem över det, vare sig de har valt det eller inte. Det vi har här är ett fundamentalt harmlöst fenomen som får mycket mer uppmärksamhet än det någonsin borde. Är det inte knepigt nog att finna kärleken utan att lägga in artificiella hinder bara för att det går?

Skejtargrisen 2

2012-01-24T15:42:00.005+01:00

Okej, det här kanske håller på att bli en besatthet för mig. Det får ni helt enkelt stå ut med. Jag kan inte - vill inte - sluta fascineras av vår hjälte, skejtargrisen. Här softar han lite i väntan på att klistras över av en löpsedel:

Här söker han skugga undan den brännande solen:

Här har han drabbats av ett lättare regnfall:

Här har han plötsligt fått en oemotståndlig lust att sprida sitt budskap verbalt:

Han har vandrat vidare ut mot västra hamnen:

Och sist men inte minst, här har vi den första dokumenterade rörliga skejtargris som påträffats i fält, på baksidan av en cykelbarnstol:

Hedra skejtargrisen. Lev med skejtargrisen. Finn frälsning genom skejtargrisen.

Av mycket jävligt är detta det jävligaste

2012-01-20T16:14:00.000+01:00

Eftersom man inte kan spärra mobilnummer på Nixlistan blev jag i går uppringd av en telefonförsäljare. Då jag per definition inte är intresserad - ingenting de kan erbjuda är värt mer för mig än att inte uppmuntra telefonförsäljning - försökte jag artigt avsluta samtalet, men den gubben gick förstås inte utan jag blev till slut tvungen att lägga på medan han pratade. Därmed påmindes jag om det jag förmodligen hatar allra mest med både telefonförsäljning och de där förbannade typerna som står utspridda på köpcentra och tågstationer och ska pracka på en telefonabonnemang när man passerar förbi.

Det är inte att de stör oskyldiga - även om det är jävligt nog - och det är inte att de förolämpar min intelligens med sina försök till hårdsäljning - även om det är jävligt nog - utan att de inte ens kan låta mig vara trevlig. Jag vill inte vara en skitstövel mot dem; de är bara människor som gör det här skitet för att överleva och de tycker förmodligen ännu sämre om det än jag gör. Jag tjänar inget på att jävlas med dem, så jag vill bara avsluta samtliga mellanhavanden, helst innan de börjat, och gå vidare med min dag.

Men det får man aldrig. Det spelar ingen roll om man säger nej tack, att man inte är intresserad, att det inte spelar någon roll vad de erbjuder för man vill inte ha ändå, de fortsätter prata och prata och prata och det absolut enda sättet att komma undan är att lägga på eller - om man har otur nog att stöta på dem ute i verkligheten - vända dem ryggen och gå sin väg. Det är inte så min mor uppfostrade mig.

Det är det riktigt jävliga, att skulden överförs på mig, som inte ens får betalt för det här. De har i alla fall tagit jobbet och får lön; jag försöker bara ta mig igenom min vardag och blir tvungen att behandla en medmänniska som skit för att lyckas med det. Det är inget jag mår bra av.

Dessutom förstår jag inte varför det måste vara så. Okej att de lyckas sälja genom att störa förbipasserande och ringa upp främlingar, så är det väl. Jag har rentav varit en av köparna under mina mindre holistiska år. Men händer det verkligen att en potentiell kund plötsligt ändrar sig efter att ha sagt nej, nej, nej, tack ändå hejdå, och händer det så ofta att tjattaktiken är lönsam? Eller är det bara så att slipsarna tror att den är lönsam, och kan de då inte vara snälla och dra åt sina slipsar lite för hårt en dag så att vi andra kan leva våra liv i fred?

Vi bryr oss bara i vår egen bubbla

2012-01-19T23:59:00.002+01:00

De senaste dagarna flöt det runt att Jay-Z ändrat sin människosyn efter att hans dotter fötts och i en dikt lovat att sluta kalla kvinnor för bitches and hoes. Det visade sig vara en tidningsanka; Jay-Z har av allt att döma inga planer på att byta linje i denna fråga utan kvinnor är fortfarande för honom bitches and hoes. Det är inte ofta en nyhet och dess dementi tävlar om att göra mig mest förbannad.

Även om det inte drabbade Jay-Z personligen och han glatt kan gå vidare med sin misogyna terminologi så är fenomenet högst verkligt. När jag rotade runt om den här historien snubblade jag över ett par exempel.

När en manlig företags-VD får en dotter blir kvinnolönerna plötsligt högre. Amerikanska kongressledamöter med döttrar är mer kvinnovänliga i sitt röstande (PDF); det är aborträtt och arbetsfrågor och en massa annat som de borde fatta av sig själva, inte bara för att de har en liten XX-människa att ta hand om.

Normalt försöker jag hitta den dolda faktorn när jag ser statistik som den här. När det hojtades att män som hette Conny och Sonny oftare var kriminella än andra så insåg jag att det berodde på vilka föräldrar det är som gillar namn som Conny och Sonny snarare än någon inverkan från namnet. Men här ser jag ingen ursäkt. Det är fortfarande få som väljer sina barns kön så det är hyggligt slumpmässigt, och ändå ser vi signifikanta mönster. Det får mig att vilja skalla en nunna.

Förstår människor verkligen inte att andra människor är, tja, människor? Måste man ha en egen liten kvinna för att bry sig om kvinnors rättigheter, möjligheter och villkor? Varför är den egna dottern så in i helvete mycket viktigare än resten av hennes befolkningshalva? Det är patetiskt. Det är direkt stötande.

Men det händer, och det här är långt ifrån det enda exemplet. Religiösa som tappar tron när det händer dem själva något hemskt för då kan ju Gud inte finnas. Tydligen har de missat att hemska saker händer andra hela tiden, förmodligen mycket hemskare än vad det nu var som hände dem. Människor som ser en familjemedlem få cancer och genast blir fanatiska insamlare till cancerforskning, som om de aldrig hade hört talas om cancer förr. Det är skrämmande vad lite empati det egentligen verkar finnas i världen.

Mera djävulskap

2012-01-14T08:12:00.001+01:00

Jag och Simon hade en liten konversation om tvångssterilisering och det sista han skrev fick mig att vilja tuta ut ett inlägg till. Låt mig först bara säga att även om jag sa att det inte finns några medicinska anledningar att sterilisera så kan jag inte svära på det. Jag är inte läkare, bara en intresserad och begåvad amatör, men jag har aldrig hört talas om någon anledning och kan inte komma på någon.

Framför allt är det inte medicinska argument som framhålls för tvångssterilisering, det är juridiska. Såvitt jag sett hävdar ingen att man måste sterilisera av någon oklar anledning, de tycker bara att man ska - eller, förlåt mig, att vi ska skynda långsamt och titta djupare och bla bla bla.

Över till Simon:

Oj! Då förklarar jag mig härmed helt oförstående.

Om jag låtsas för en stund att jag är en person som dels är rasist/homofob/etc och dels skulle kunna tänka mig tvångssterilisering av utvalda samhällsgrupper, så är transpersoner ändå inte i med på min hypotetiska topp 10-lista.
Våldtäktsmän och mördare? Kroniska alkoholister? Mongoloida? Där finns det åtminstone argument även om de är dumma.

Och det är just min poäng. De driver inte den här frågan för att de tycker det är viktigt att transpersoner steriliseras, eller för att det är en stor principiell fråga, eller för att den belyser deras värdegrund, eller för att fertila transpersoner hotar samhällets fortlevnad, de gör det för att de kan. Här finns en fråga där de kan vara vettlöst bakåtsträvande och komma undan med det, därför att just här och just nu är det möjligt att vara för tvångssterilisering av transpersoner.

Kommer vi att se kristdemokraterna förespråka tvångssterilisering av människor med genetiska sjukdomar eller andra tillstånd som kan göra det mindre lämpligt att skaffa barn? Givetvis inte. Inte för att en sån ståndpunkt vore sjukare eller mer vrickad än att förespråka tvångssterilisering av transpersoner - det är den inte - utan för att det kan man inte tycka i Sverige i dag.

Men just transpersonernas tvångssterilisering, den finns fortfarande kvar som lag i riket Sverige, och därmed är det socialt acceptabelt att vara för att den ska finnas kvar. Så det är de, så mycket det bara går. Inte av någon anledning som fungerar logiskt i det vanliga universum, utan bara för att de kan.

Bara djävulskap

2012-01-13T07:58:00.000+01:00

Kristdemokraterna envisas med att kräva tvångssterilisering vid könsbyte. De vill ha utredningar och säger att frågan är juridiskt komplicerad, tycker att den bör tittas lite djupare på och att det är viktigt att de står fast vid försiktighetsprincipen. Och i mina öron låter allt som ursäkter.

Att den här frågan ens är en fråga är för mig obegripligt. Jag kan inte komma på en enda vettig anledning till att en enda människa skulle bry sig ett dugg om huruvida någon okänd steriliserar sig, men de här människorna lyckas gå ett steg längre och kräva sterilisering.

Jag försöker, men jag lyckas inte se detta som något annat än elakhet. Kristdemokraterna vill jävlas med transpersoner. Kanske för att de ska skärpa sig och sluta vara transpersoner; kristdemokraterna tror kanske att det går att bullya dem ur det tillståndet. Kanske för att de stör kristdemokraternas noga tillrättalagda samhällsdröm, och om man gör livet tillräckligt jävligt för dem så kanske de gömmer sig och inte syns, och så kan vi låtsas att världen består av blonda heterosexuella par som producerar söta barn.

Hur det än må vara så finns det inga ursäkter här. Kristdemokraterna och andra kantgrupper vill gärna dölja sin homofobi eller rasism eller vad det nu är de pysslar med bakom fina fasader, låtsas att det inte alls handlar om homofobi och rasism utan om att värna om familjen eller julafton eller inlagd sill. Men när vi når frågor som denna blottas sanningen, för det finns bara en förklaring kvar.

Steriliseringslagen är ändå inte det värsta exemplet. Den har jag - i alla fall fram tills nu - med god vilja kunnat tolka som någon juridisk kvarleva som vi bara inte hunnit avskaffa än. Värre är det med lagen om att eventuell nedfryst sperma eller sparade ägg måste förstöras vid könsbyte. Där har det aldrig funnits någon annan förklaring än djävulskap. Om man tycker det är en fantastisk idé, måste man inte då - för att vara intellektuellt konsekvent - också förespråka avrättning av eventuella barn som redan producerats av den presumtive könsbytaren? Men av någon anledning tror jag inte vi kommer att se Göran Hägglund vifta med just den flaggan.

En värld utan jul

2012-01-10T17:38:00.001+01:00

Nej, det handlar inte om Narnia. Betydligt mer prosaiskt än så, är jag rädd. Under en stillsam söndagsmiddag med föräldrar och mormor framkom inte bara att jag tydligen har sameblod (jag är urinvånare!) utan även att en lokal och uppskattad affär hade gått under efter att julhandeln gått sämre än väntat.

Jag har ofta hört att många säljande företag går back under större delen av året för att sedan ta sig upp ovanför plusstrecket i december och därmed få överleva ännu ett år. Med andra ord är det julen som håller dem vid liv och om den plötsligt hade eliminerats - förutsatt att det inte påverkade våra köpvanor i övrigt; jag antar att man skulle handla annat lite mer om man inte behövde shoppa julklappar men det skulle knappast väga upp - så hade de försvunnit tillsammans med den.

Det innebär alltså att om vi inte hade någon jul eller annan presentgivande högtid i vår kultur så skulle... det inte finnas några affärer? Eller, mer troligt, så skulle det finnas mycket färre. Köpkraften skulle koncentreras till ett fåtal affärer som kunde hålla sig gående på vanlig handel och resten skulle inte existera.

Det är märkligt och fascinerande, detta hur små kulturella quirks påverkar samhället. En del av det går tillbaka till biologi, en del till slumpmässiga händelser, en del till gamla traditioner som ingen orkat stampa ut än. Men det betyder också att det måste finnas sätt att studera detta. Alla kulturer har inte jul.

Jag är inte berest eller påläst nog för att reda ut det här på egen hand, så jag vänder mig till de smartaste och vackraste människor jag vet: mina läsare. Det måste finnas en industrialiserad, kommersialiserad kultur någonstans i vår värld som helt saknar en presentgivande högtid, även om Japan tydligen importerat julen. Någon av er har besökt den och är förmodligen djupt insatt i den. Hur ser det ut där? Är det ett fåtal butiker som alla besöker?

Och om vi själva importerade några presenthögtider och började bränna lika mycket pengar där som vi gör vid juletid, skulle affärerna föröka sig, skulle köpcentra börja gå bra igen, skulle kvarter efter kvarter tas över av det kommersiella? Finns det ett land där detta redan hänt?

En skrämmande tanke

2012-01-07T09:55:00.000+01:00

Häromdagen ställde DN:s Malin Ullgren frågan:

Varför är det, för så många kvinnor, fulla av insikter om könens tvångströjor, en så skrämmande tanke att på allvar sluta behaga? Jag menar inte som i att säga det, skriva en debattartikel eller en bok om att vända idealen ryggen. Men att på riktigt, med sin egen kropp, bli just formlös, oskön, hårig, sträv, otuktad, obrydd?

Jag tänker inte försöka besvara frågan men jag skulle vilja säga att det där är jävligt skrämmande för mig också. Även män som inte är filmstjärnor eller bodybuilders bryr sig väl om hur de ser ut? Jag är med på att kraven är annorlunda och uppmärksamheten är annorlunda men nog fan tar det emot att låta sig rasa samman?

Visst älskar jag löpning och visst är det en kick att korsa mållinjen på ett maraton, titta på klockan och se en bra tid men om jag ska vara ärlig är det kanske en tiondel av anledningen till att jag tränar. Den stora orsaken är att jag blir lycklig av att titta i spegeln och gilla det jag ser, och jag blir olycklig av att ogilla det.

Det är inte bara för min egen skull heller. Jag gör det inte specifikt för att attrahera kvinnor - har Thomas rätt så är det hur som helst slöseri med energi - men däremot för att slippa tänka på det när jag är bland folk. Ja, jag inbillar mig att folk tittar och tänker. Därför vill jag se bra ut så att jag inte behöver inbilla mig att de tänker något negativt.

Och även om inte en enda människa bryr sig förutom jag själv så är tanken på att sluta träna eller av någon besynnerlig anledning behöva äta onyttigt (det var ett House-avsnitt om saken, vill jag minnas) faktiskt riktigt obehaglig, riktigt frånstötande på en grundläggande magnivå; det är samma känsla som att försöka gosa med en halvmeters hårig tusenfoting. Jag borde kunna bara göra det, men jag vet att det inte kommer att hända.

Så det här är inte helt könsbundet. Det kanske är vanligare hos kvinnor, men jag tror att det sprider sig. Det är trist att kamp skulle få resultatet att det blev värre för män i stället för bättre för kvinnor, men det är väl så världen fungerar.

Prioriteringar

2012-01-06T15:38:00.001+01:00

Smart Ass Cripple berättar en historia om en förståndshandikappad ung man, av honom kallad Popeye the Sailor, som ville flytta hemifrån men inte kunde därför att det bara fanns boenden för sådana som blev misshandlade eller var hemlösa eller utsatta för övergrepp och liknande. Han ironiserar över hur glad Popeyes mamma blev när hon fick cancer för då kunde Popeye få plats på ett boende, och över vilken miss det var att älska Popeye för då tvingades han bo kvar hemma.

Det är kul och välskrivet, men det är också ett exempel på de meningslösa historier som dyker upp så fort någon tycker sig befinna sig i ett hål i systemet. Sådana saker kommer att hända i varenda människoskapat system för det finns inget sätt att göra dem perfekta. Det är bara ännu en variant på "man borde ha knarkat sig igenom gymnasiet för då hade jag fått den här och den här och den här hjälpen nu" eller "man borde krossa några rutor och få segla till Västindien gratis".

Naturligtvis skulle jag vilja att Popeye fick en plats på ett boende utan att hans mamma behövde få cancer eller misshandla honom för den sakens skull. Jag skulle vilja att tillräckligt med resurser stoppades dit så att han kunde leva ett så gott liv som möjligt. Men i situationer där resurserna faktiskt är begränsade, oavsett hur jävla orättvist det är, så måste man prioritera. Och då tycker jag att de hemlösa och misshandlade ska få hjälp innan Popeye får det.

Jag tycker faktiskt att det är värre att en förståndshandikappad måste sova under en bro och tigga till mat eller att hen lever utsatt för övergrepp och försummelse än att en vuxen förståndshandikappad bor hos sina kärleksfulla föräldrar. Om det leder till en mamma som hurrar åt ett cancerbesked eller börjar spöa upp sin son för att han ska få hjälp så är det väldigt tragiskt, men vi kommer aldrig att kunna täppa till alla luckor. Vi kan bara göra så gott vi kan med det vi har.

I stället för att leta upp bisarra scenarion för att belysa det man tycker är orimligt med ett system som gör sitt bästa kan man försöka fundera på vad man ska göra åt de underliggande problemen. Det handlar inte om onda tjänstemän som vill att handikappades föräldrar ska behandla dem illa, det handlar om resursfördelning. Det är trista saker och inte lätt att skriva underhållande blogginlägg om, så det försvinner oftast. Framför allt kräver det att man kan se saker med objektivitet och empati, vilket i sin tur kräver ansträngning. Dessutom verkar mänsklighetens genomsnittsförmåga därtill ligga under marknivån, så jag börjar undra om det inte kan vara så att jag inte alls är småsociopat utan vad nu motsatsen brukar kallas.

Den som inte tar bort luddet ska dö

2012-01-05T08:54:00.000+01:00

Min tvättmaskin har gått sönder och jag har därför blivit tvungen att likt ett simpelt djur använda den gemensamma tvättstugan. Det är första gången jag reducerats till detta öde sedan nittiotalet och jag är inte förtjust i det men om det är det eller gå i smutsiga kläder eller köpa nya kläder dagligen så får det väl bli det här.

Detta olyckliga sakernas tillstånd har hur som helst gjort att jag än en gång är inblandad i bostadsrättsföreningars klassiska luddfejd, även om den verkar ganska sval och oaggressiv just här. Ni vet grejen, en standard-arga-lappen: man ska vid blod och död rengöra luddfiltret efter varje runda i tvättstuga, och den som inte gör det ska steglas. Orsaken till att det här problemet ens finns är att det gängse systemet gynnar den som bryter mot det. Det är ett recept på katastrof. Som tur är finns det en lösning. Jag tror jag först hörde den från min bror (en av två) och jag tyckte redan då den var genialisk.

I stället för att man rensar luddet efter att man tvättat, gör man det före. Det betyder att man aldrig någonsin behöver göra det två gånger (som man med nuvarande system måste om den som tvättade före inte rensat luddet) och om man låter bli att göra det drabbas man bara själv. Det löser hela luddproblematiken i ett svep. Det inför inte bara en automatisk motivation att göra rätt utan en immunitet från dem som gör fel. Det är faktiskt totalt briljant.

Det enda jag kan föreställa mig som man skulle kunna ha emot det nya systemet är att man har en känslomässig motvilja mot att rensa någon annans ludd. Det är en irrationell, ologisk, emotionell och meningslös invändning mot ett helt överlägset förslag, men eftersom människor är som de är garanterar det att den kommer att segra. Och fejden fortsätter.

Gott 2012

2012-01-01T20:14:00.002+01:00

Normalt skulle jag skriva något drygt och överlägset om världens enastående dumhet men jag mår alldeles för bra, så jag önskar helt enkelt alla ett lika bra 2012 som mitt har varit hittills. Låt oss leva så att det inte gör något när världen går under i december.

Bio dör

2011-12-31T09:52:00.003+01:00

Det är ingen hemlighet att jag älskar film eller att jag ser en massa film. Trots det går jag väldigt sällan på bio. Senaste gången var när jag såg Pina, som jag hade fått som önskemål till filmbloggen och ville se i 3D, och gången innan det var Harry Potter and the Deathly Hallows Part II; då var det inte ens min idé. Häromdagen skrev Roger Ebert om varför biograferna ser färre och färre besökare och medan han tror att de kan räddas tror jag att de är på utdöende. Porrbiograferna dog när videon kom och även om det är en trevligare upplevelse att se 12 Angry Men tillsammans med hundra andra cineaster än att masturbera tillsammans med hundra andra pervon så tror jag att vi ser samma process på gång här.

1. The absence of a a must-see mass-market movie. 2011 hade tydligen ingen Avatar eller The Dark Knight och då höll sig massorna borta. Visst, jag såg både Avatar och The Dark Knight på bio (den senare är en av få filmer jag sett på bio två gånger); i det första fallet för att folk tjatade om att den skulle ses i 3D och i det senare för att jag inte ville vänta en sekund till. Hur som helst är detta högst tillfälligt; gigantiska publikdragare är inte borta för evigt.

2. Ticket prices are too high. Det är inte något jag funderar över, men för familjer är det säkert ett riktigt problem.

3. The theater experience. Här är den enorma för mig. Varje gång jag går på bio har jag en sorts lågnivåångest innan filmen börjar. Kommer det här att vara en trevlig, mysig upplevelse eller kommer folk att sitta och prata, sparkas och leka med sina mobiltelefoner? När jag ser på film ser jag på film. Jag vill sugas in i världen. Jag vill inte missa en detalj. Jag vill uppleva hela visionen. Jag fattar att jag är mer pretto än genomsnittsbiobesökaren men jag tror det här är stort för de flesta.

4. Refreshment prices. Om jag har med mig något in på bion köper jag det någon annan stans. Jag gillar inte popcorn, jag gillar inte läsk. Därför kan jag inte uttala mig om det här.

5. Competition from other forms of delivery. Tjafsande drygon i biosalongen skulle inte spela någon större roll om bio vore enda sättet att se film. Så är det inte längre, och det kommer bara att bli mindre och mindre så i framtiden. I det här sammanhanget lever jag på bronsåldern och jag har ändå tillgång till så mycket film att bio bara blir ett extra besvärligt sätt att se film.

6. Lack of choice. Eftersom jag så sällan går på bio har jag dålig uppfattning men sist jag kollade på en biotablå blev jag positivt överraskad, och då var det bara SF:s. Vi har konstbiografen Spegeln i Malmö också där alla möjliga mer udda filmer går. Det här kanske är något amerikanskt eller så har jag och Ebert olika förväntningar.

Poängen är hur som helst att bio bara blir mer och mer irrelevant. Fördelen det har är att det gör filmen till en happening. Man anländer, tar sin plats, gnosar ner sig i fåtöljen om man har turen att vara i min storlek, laddar upp med snacks, och förbereder sig på en upplevelse. Kanske gör man det i ett stort sällskap och efteråt driver man ut medan man pratar om filmen. Det gör film till en gemensam erfarenhet och en stor grej, helt enkelt.

Men det räcker inte. Hemma kan jag äta, gå på toa utan att missa något, ligga ner i soffan om jag känner för det, och jag kommer absolut inte att bli störd av någon som snackar, bråkar eller leker med sin mobiltelefon. Bion får spö av mitt vardagsrum och så enkelt är det.

Nu kommer väl bio inte att dö ut helt och hållet. Det kommer säkert att finnas någon kvar som visar barnfilm - så man kan gå med hela familjen - och filmer som Avatar och The Dark Knight, och så enstaka independentbiografer som visar konstnärlig film för kvarhängande fantaster.

Vi skulle inte klaga

2011-12-30T08:11:00.000+01:00

I dag läste jag på Twitter att en vän till mig hatade sina bröst (hon använde dock inte ordet "bröst") och tillade att om "de en dag bara gick upp i rök skulle jag inte klaga". Jag tror att hon i alla fall skulle undra, men jag tror på att om allt i övrigt visade sig okej skulle hon inte sakna dem.

Jag känner nämligen likadant inför mitt skägg, och inte bara för att det aldrig någonsin blir ett faktiskt skägg utan bara ser sluskigare och sluskigare ut ju längre jag går utan att raka mig. Jag tycker i största allmänhet att det är ett jävla besvär och har studerat sätt att bli av med möget upp till och inklusive att på något sätt ådra mig alopecia universalis. Vilket verkar omöjligt.

De här sakerna, sekundära könskarakteristika, ska vara omistliga och delar av personen och så vidare, men både jag och hon kan lugnt tänka oss att göra oss av med våra. För en herrans massa år sedan läste jag en tidningsartikel om skägg där det bland annat stod att även om det för många bara är ett besvär att raka sig varje dag vore det en katastrof för könsidentiteten om skäggväxten upphörde. Min far - i och för sig skäggig sedan många år - höll tankfullt med.

Om min skäggväxt upphörde skulle jag först bli orolig, prata med lite doktorer och dylikt för att reda ut om det var ett symptom på något djävulskap, men om allt checked out skulle jag starta en ny religion för att ha någon att tacka för detta mirakel. Aldrig mer se ut som en slusk, aldrig mer behöva skrapa huden med en vass metallbit, aldrig mer klia mig i ansiktet som en annan lodis för att jag gått ett par dagar utan att skrapa huden med en vass metallbit. Aldrig mer tro att jag var klar för den här gången med att skrapa huden med en vass metallbit bara för att upptäcka att det fanns nån jävla vrå nånstans vilket borde vara omöjligt på ett slätt ansikte.

Vad skulle det göra med min könsidentitet? Förmodligen ingenting, eller så skulle jag plötsligt upptäcka att jag faktiskt har en könsidentitet som dittills flugit under radarn. Missförstå mig inte, jag är man, jag har inget särskilt emot att vara man, jag har ingen större önskan att vara något annat, men det är ingen stor grej. Jag har aldrig "känt mig som man" eller förstått vad det betyder, jag är man men det är ju en slump och inget att hänga upp sig på.

Så varför skulle jag bry mig om det plötsligt slutade växa drygt hår i ansiktet på mig? Och vad har man för identitet, köns- eller annan, om det är en katastrof för den att det slutar? Jag föredrar att hänga upp mitt värde på sånt som spelar roll och sånt jag kan påverka.

Världen styrs av småbarn

2011-12-29T11:06:00.003+01:00

Kim Jong-il är död och hedras på det förväntade sättet i sitt land med folk som gråter tills de svimmar, och något annat vore väl konstigt. Mer drygt är det att ledarna i Kuba, Kina och Ryssland skickar kondoleanser till en stor fallen ledare vilket gör det lite svårare varje gång man ska försöka nyansera bilden av Kuba; det är knepigt att försvara en regim som diggar Kim.

Men även utanför områdena med gråsocialistiskt arv ska det hyllas. FN flaggade på halv stång och generalförsamlingen höll tyst minut för en man vars huvudsakliga claim to fame var att han var en totalt skogstokig diktator som levde i bisarr lyx medan hans folk svält, underhöll världens fjärde största armé i världens befolkningsmässigt femtioförsta största land, drev en kedja brutala koncentrationsläger och i största allmänhet kom så nära att vara Storebror som någon människa klarat.

Det är lättare att förklara FN:s hyllningar än Kubas. FN är tänkt att vara hela världens mötesplats och måste vara formellt neutralt. Om man hedrar ett visst lands döde ledare måste man göra det med alla länders och inte ta ställning. Samtidigt går det inte att undvika en känsla av att FN är fullständigt tandlöst och havregrynsgröt.

Vi pratar trots allt om en man som kom så nära universellt hatad som man gärna kan. Han och hans land är problem, inte vänner. De är saker man tar upp i möten och försöker komma till rätta med, inte samarbetspartners. Alla vet det. Men man måste hymla och låtsas för annars blir det en "diplomatisk incident" och man riskerar att "provocera" Nordkorea och en massa annat skitsnack som bara är ursäkter.

Sanningen är förstås att om FN inte hade hållit någon tyst minut och inte rört flaggorna ett dugg så hade ingen egentligen blivit arg. Det är inget som får någon verklig vuxen människa att känna något särskilt. Däremot är det en väldigt bra ursäkt för att bete sig precis som man vill. Nordkorea hade medvetet kunnat ta det som en förolämpning och därmed skaffa sig ett bekvämt casus belli, och så hade de diplomatiska relationerna påverkats i negativ riktning och det hade varit dags för allvarliga män med hårt åtknutna slipsar att göra sina jobb och Nordkorea hade fått roa sig ett tag.

Antingen är internationell diplomati en jättelik låtsaslek, där alla är överens om att man gör vissa saker och inte gör vissa saker och om man gör fel så får "offret" lov att göra något hen inte annars hade fått, eller så är varenda världsledare och diplomat ett litet barn, ständigt redo att storgråta för att få fler leksaker.

Jag antar att det är annorlunda bakom kulisserna, där diplomaterna nickar till varandra som flinande augurer och himlar med ögonen medan det dunkas skor i FN, men till och med de som har vettet kvar gör sitt bästa för att det utåt ska se ut som om hela världen styrs av småbarn.

Skejtargrisens julhälsning

2011-12-23T20:52:00.004+01:00

Även skejtargrisen har smuttat på glöggen och kommit i julstämning:

Jag stämmer naturligtvis in; god jul till alla bloggläsare.

Om skärelse

2011-12-22T08:14:00.000+01:00

Jag tänkte prata omskärelse eftersom det känns som ett ämne jag borde ha en fastslagen och stark åsikt om men inte lyckas bli upprörd över hur mycket jag än försöker. Mitt engagemang befinner sig strax ovanför axelryckningsnivå.

Rent teoretiskt är jag naturligtvis emot ett helt meningslöst kirurgiskt ingrepp som vanligtvis genomförs på människor som saknar förmåga till meningsfullt samtycke. Om ingen någonsin hade omskurits och ett gäng bisarron ville börja med det skulle jag absolut vara emot. Om det vore förbjudet och nån knäppgök fick i skallen att det skulle tillåtas skulle jag säga nej. Jag har inga planer på att omskära eventuella hypotetiska framtida söner och om någon ber mig om råd och säger "jag vet fan inte om jag ska omskära min son eller inte" så kommer rådet att vara ett solklart nej, det ska du helt uppenbart inte.

Samtidigt är det något som har gjorts väldigt länge utan att ha några större negativa effekter som jag känner till. Riskerna är små, nackdelarna är små, och det känns som om det helt enkelt inte är värt att rota i. Jag vill inte ens höra jämförelser med kvinnlig omskärelse; de befinner sig inte i samma liga eller ens i samma sport. Manlig omskärelse är ett onödigt men marginellt ingrepp, kvinnlig omskärelse ligger nära toppen på en diger och deprimerande lista över sjuka saker som man av kulturella/religiösa skäl utsatt människor för genom historien.

Därmed inte sagt att omskärelse är en bra grej. Det finns knappt några fördelar värda att nämna och de som finns är rätt lätt uppnådda på andra sätt. Det stora argumentet för är väl att peniscancer är så gott som okänt bland omskurna män, men det är lika sällsynt bland en annan stor grupp män, nämligen skandinaver. Det har att göra med vår avancerade teknologi inom det obskyra området tvål. Med andra ord: i stället för att skära av en bit av kuken kan man lära sig tvätta den.

Så i en perfekt värld skulle vi alla ha kvar våra förhudar om det inte fanns medicinska skäl att göra oss av med dem. Men det är rätt långt härifrån till en perfekt värld, det finns rätt gott om saker att göra på vägen, och det här är ett av de mindre viktiga hindren.

En samhällsgåta

2011-12-21T00:23:00.000+01:00

I går läste jag på Annes förbannade blogg om att män överskattar sin attraktionskraft medan kvinnor underskattar sin. Det var inget nytt för mig och förmodligen inte för särskilt många; jag är inte ens kvinna och har ändå lyckats störa mig på de åtskilliga män som tror att de är oemotståndliga.

Det jag undrar är hur det blir så. Det vi faktiskt får lära oss är ju att män är konstant kåta, vill ligga med vem eller vad som helst, och kan vinnas med ett halvt leende eller mindre. Vi är köparna på en säljarens marknad, de som vill ha och ska vara jävligt tacksamma om de får. Blotta tanken på en man som tycker att han är så snygg att han kan välja och vraka är skrattretande om han inte råkar vara vem som nu anses toksnygg nu för tiden. Jag står fast vid Brad Pitt.

Kvinnor, å andra sidan, är behärskade, har knappt någon sexdrift alls, och är vackra, dyrkade, åtråvärda och värdefulla. De äger och bevakar noga det som alla vi andra är ute efter. De kan få ligga precis när de vill och kan manipulera vilken karl som helst.

Det är samhällskulturens uppfattning och vi matas med den genom varenda medium som finns. Logiskt borde det leda till självhatande, frustrerade män övertygade om sin egen värdelöshet och kvinnor med självförtroende av härdat stål, men resultatet är alltså det motsatta. Samtidigt som vi har en kultur där män jagar så har vi också en kultur där kvinnor åtrås av alla, lägger ner oändligt med ansträngning på sitt utseende och ändå tycker att de är fula.

Jag måste även undra vad detta innebär för mig, rent personligt. Jag tycker jag är snygg och undrar varför ingen annan tycks hålla med. Om nu män tror att de är snyggare än de är, men också brukar tro att andra tycker det... vad är jag, egentligen?

Drottning här, sopa där

2011-12-20T19:28:00.000+01:00

Jag läste om Nerds And Male Privilege (inklusive de extremt förutsägbara kommentarerna) och kände igen det mesta. Jag är en spelnörd som huvudsakligen spelar Magic, ett spel som även inom kategorin nördspel har extremt ont om kvinnor. Jag kan nämna två kända kvinnliga Magicspelare och en av dem är mer känd för att hon var tillsammans med en känd Magicspelare än för några egna bedrifter. Det är såvitt jag vet fortfarande bara en kvinna som vunnit så mycket som en dollar i pris på de högsta turneringsnivåerna och det var när de tillfälligt ändrade prisstrukturen så att pengarna spreds ut. Vi pratar alltså om en enormt mansdominerad aktivitet, på området slagen av "ha skägg" och "göra kvinnor gravida" men inte mycket annat.

Men kvinnliga Magicspelare finns förstås ändå, åtminstone några stycken per stor turnering. Annars ser man dem mest som ende tjejen i ett gäng från de nedre tonåren, och där råkar de ut för precis det som Harris O'Malley beskriver: de är först och främst tjejer. Flera av dem identifierar sig själva så - jag vet inte hur många gånger jag hört en ensam tjej ljudligt proklamera att hon är just den ende tjejen där. Hon dyrkas, hon är en gudinna och en drottning.

Men bara inom sitt eget gäng, och det var det jag saknade i O'Malleys text. Andra gäng från nedre tonåren är nämligen fullständigt vidriga mot det första gängets tjej. Det är flockbeteende, statusjakt, och bland killar i nedre tonåren är det en sak som är status: honor. Man vill ha de hetaste honorna och andra flockar ska avundas. Honlösa flockar har därför bara en möjlighet och det är att trycka ner och förolämpa andra flockars honor så mycket det bara går.

De är tjocka och fula och eländiga och värdelösa på alla sätt som finns. De är dåliga på spelet, de är ointressanta på alla andra sätt, och vi önskar absolut inte att vi också hade en Magicspelande tjejkompis och om vi hade det skulle hon hur som helst vara mycket snyggare än du.

Det är inte fullt så illa som det låter och framför allt inte lika öppet. Det finns trots allt vuxna närvarande som inte känner att vi måste delta i trettonåringarnas interna strider, och man kan inte göra vad som helst hur osubtilt som helst. Men det händer och det finns där. Geekgirls är aldrig bara geeks utan alltid geekgirls, älskade av den egna sidan och hatade av den andra. Det är ingen lätt miljö att ta sig in i och förmodligen ingen miljö man vill stanna i. Tacka fan att det blir mansdominerat.

Bad boys och crazy chicks

2011-12-17T16:41:00.001+01:00

Jag har i det förflutna sagt mig lida av Nice Guy Syndrome, så när nu detta dök upp på vecka 6 och Tanja länkade till detta och detta kände jag att det var dags att förklara vad jag menar. Gud bevare mig.

Först och främst, bekännelsen: ja, jag tror att det ligger något i att heterokvinnor gillar bad boys. Det finns naturligtvis undantag (jag tror att forskarfeministen talar sanning om sina egna preferenser), det minskar absolut med åldern (tonårstjejer är betydligt hårdare drabbade), men jag tror att det finns, jag tror att det är väldigt vanligt, och jag tror att de allra flesta heterokvinnor åtminstone fattar grejen även om den inte är deras. Det här gäller inte bara kvinnor som vill gifta sig med Anders Behring Breivik eller Eddy Larsson även om de är de mest extrema exemplen.

Problemet med att prata om detta är att när man säger att kvinnor gillar bad boys så lägger lyssnaren själv till en hel massa som man aldrig sa och reagerar på det. Hen hör "kvinnor gillar bad boys och det är för jävligt och fel och orättvist och alla kvinnor borde ligga med mig i stället och de är korkade bitches som inte gör det". Det var inte vad jag sa. Kvinnor borde inte ligga med mig, de borde inte ligga med någon alls, jag tycker de ska ligga med dem de vill ligga med, bad boys eller inte. Det är inget fel i att gilla bad boys. Jag vet inte ens på vilken grund jag skulle kunna döma någon annans preferenser.

Det jag har problem med är att så många påstår att det inte är sant. Det är sant, och det är ungefär det enda jag säger om det. Inga åsikter, inget dömande, bara ett konstaterande. Det är samma sak som när jag säger att AA är en religion. AA är en religion, men trots mina väl redogjorda åsikter om religion betyder det inte att AA är något dåligt. Men jag tänker inte påstå att det inte är en religion när det helt uppenbart är det.

Sen tror jag inte att det är en vidare bra, positiv, hälsosam preferens att gilla bad boys och jag tänker inte påstå att jag inte blev bitter när jag som tonåring hörde tjejer högljutt undra varför de aldrig kunde träffa någon trevlig kille för att två minuter senare kasta sig om halsen på nästa gangsterfrö. Men bitter får man bli så länge man inte skyller på någon annan.

Det här är egentligen inte en kvinnlig grej heller - och här kommer vi in på veckans kvinnligt/manligt-tema - även om det inte precis är bad girls som män brukar dras till. Vår motsvarighet är i stället the crazy hot chick, den snygga tjejen som är spritt språngande tokig. Man står ut med mer ju snyggare hon är och Hot/Crazy-skalan är inte helt fiktiv. Det finns massor med män som går på den minan gång på gång och när de pratar om sina erfarenheter tänker jag precis samma sak som när jag hör badboydiggare klaga över sin romantiska missflax. Det är lika vanligt, lika okej, och kan leda till precis lika mycket elände om det vill sig illa.

Och även män som tackar nej till crazy chicks oavsett hur heta de är och kvinnor som dissar bad boys har nog någon preferens som inte är så jävla produktiv. Jag har till exempel en kvinnotyp jag kärar ner mig i på två minuter blankt: den glada, sprudlande, konstant snabbpratande tjejen som är den självklara sociala mittpunkten och blir vän med alla två sekunder efter att hon hälsat. Hon och jag skulle passa ihop som Javert och Valjean, halva anledningen till att jag gillar henne är att min aphjärna inbillar sig att hennes spontana beteende betyder att hon tycker om mig, och hon skulle hur som helst aldrig bli attraherad av någon som är så långt ifrån hennes typ som jag, men jag faller som en fura i alla fall. Det är min kvarnsten.

Smart eller snygg

2011-12-15T16:57:00.001+01:00

Först och främst vill jag dela med mig av den fantastiska texten How to Talk to Little Girls som faktiskt inte är en pedofilmanual utan - faktiskt - snarare motsatsen. För tldr-typerna så handlar det om att inte omedelbart säga till en liten flicka hur fantastiskt söt hon är och därmed cementera uppfattningen att hennes utseende är det viktigaste i världen utan i stället intressera sig för något annat än hur hon ser ut.

Texten påminde mig om en julafton för en herrans massa år sedan (herran äger i detta sammanhang gissningsvis en bit över femton år) då en kvinnlig släkting till mig, med flera år kvar till puberteten, i julklapp fick en uppsättning rödrosa, glänsande underkläder av ett slag som hade kunnat vara klart förödande på någon gammal nog att bära dem. Hon tog på dem och snurrade runt inför alla och en kommentar fastnade i hjärnan på mig, nämligen den att dem kommer killarna att tycka om.

Jag tänkte - tyvärr tyst - att vi väl åtminstone kunde ge henne några år av att slippa tänka på det där. Det skulle dyka upp förr eller senare i alla fall och ju längre vi kunde skjuta upp det, desto bättre. Tacka fan för att tonårstjejers huvudintresse är att vara omtyckta av pojkar om vi ser till att skola in dem i det sen långt innan de förstår vad det där intresset går ut på.

Det om det, för det jag egentligen tänkte skriva om var Lisa Blooms påstående att var fjärde ung amerikanska hellre vinner America's Next Top Model än Nobels fredspris. Nu tycker jag att just fredspriset är ett dåligt exempel då det delas ut till oförtjänta (Henry Kissinger) och såna som kanske skulle förtjäna det en dag men inte fått chansen att visa det än (Barack Obama). Men låt oss säga ett av de riktiga Nobelprisen så skulle jag ta det över ett nebulöst modelljobb vilken dag som helst.

Men det frågeställningen påminde mig om var när en vän frågade om jag, all else equal, just nu hellre skulle vara snyggare eller smartare. Den spontana motfrågan var "hur mycket snyggare?" och svaret var "Brad Pitt i Fight Club" och då var det över. Definitivt snyggare. Det är så enkelt att jag inte tror att jag skulle vara lyckligare om jag vore smartare men däremot blir jag lycklig av att gå förbi spegeln och gilla vad jag ser. Om jag såg ut som Brad Pitt i Fight Club with his pants falling off his abs så skulle jag förmodligen bara lämna spegeln för att äta äggvita och göra situps.

Hur det än må vara med mig så tycker jag att "hellre smartare än snyggare" är något vi ska försöka lära små flickor - och små pojkar, för den delen - och därmed lyckades jag vackert binda ihop en splittrad och förvirrad text. Ni ser: jag är redan ett geni, jag behöver inte vara smartare.

Tvång som enda moral

2011-12-12T15:58:00.000+01:00

Enligt en studie gjord av två amerikanska universitet (tack till Anne) tror amerikaner att ateister är mer brottsliga än våldtäktsmän, vilket på något plan innebär att genomsnittsateisten måste vara lite mer än 1,0 brottsling. Men hursom.

Jag - och professor Shariff - antar att detta beror på att man inte kan lita på ateister. Utan en gudagiven moral har de ingen moral alls och kan lugnt göra precis vad de vill, för det finns ju ändå ingen evig eld som väntar på dem. Om regler inte serveras från himlen existerar de inte.

Jag förundras igen över hur dessa människor kan missa att detta säger så mycket mer om dem än det gör om en enda ateist. Trots de här nyligen avhandlade bristerna i mitt faktiska beteende så anser jag mig ha en stark moralisk kompass som jag följer - okej, försöker följa - för att jag tycker att det är bra, för att konsekvenserna blir bra, för att man antingen kan jobba på att göra världen bättre eller jobba på att göra världen sämre och jag föredrar det förra alternativet, och visst, för att min inre polis kräver det och inte accepterar några ursäkter.

Jag gör verkligen inte det jag gör för att jag inbillar mig att det blir någon fet belöning av det. Jag räknar inte med att godhet får följder som är bra för mig personligen; tvärtom kan jag inte undgå att se att man kan leva rätt gott på att vara ett kräk. Även om jag bara brydde mig om mig själv finns det en hel del jag inte skulle göra enbart därför att hela den här rättegång-fängelse-grejen verkar så dryg.

Men de religiösa som anser att sådana som jag är etikbefriade tillfällesrecidivister, de bygger tydligen inte bara sin egen moral på att de förväntar sig personliga belöningar och straff utan är även oförmögna att tänka sig att någon skulle kunna bygga en moral på något annat. Om man inte fruktat helvetet eller längtar efter paradiset, varför skulle man någonsin göra något annat än att stjäla, mörda och våldta?

Vilket alltså innebär att de inte känner empati, ånger eller samvetskval. De kan inte föreställa sig att agera för det allmännas nytta. Det enda som hindrar dem från att gå fullständigt bananas är det konstant närvarande hotet om en allseende, allvetande fadersfigur med en flammande rotting i näven. Den dag en av dem tappar tron, lås in era barn och beväpna er. Där har ni den riktiga faran.

Motståndet är allas

2011-12-11T15:32:00.000+01:00

Fredrik Persson undrar varför vi inte ser något brett motstånd mot nazistdemonstrationer i Sverige, konstaterar att det brukar lämnas åt små och väldigt vänstervridna grupper och misstänker att det är så det kommer att se ut i dag (läs i går) också. Av allt att döma hade han rätt.

Det här är något jag själv funderat på. Jag gick i gymnasiet i Lund när 30-november-striderna var som värst och såg skillnaden mellan när det bara var maskerade aktivister som förde kampen och när det beslöts att trettionde november skulle tas tillbaka och bli en folkfest i stället för en dag när man gömde sig inomhus om man inte var antingen nazist, radikalvänster eller polis. Just den historien kan med hygglig rättvisa skyllas på mina dåvarande meningsfränder då dagen brukade vara en tid för några enstaka Karl XII-fetischister som obemärkt gick en runda och tände något ljus, men faktum kvarstår att problemet faktiskt löstes när motståndet blev brett i stället för smalt.

Som Fredrik Persson påpekar ser det så ut i många länder: motståndet enar politiska ovänner som ändock kan komma överens om att de inte gillar nazistiska och misoxena rörelser. Varför har vi inte det så i Sverige? Alla som är rörade överens om att Sverigedemokraterna inte är några man ska samarbeta med, ett riksdagsparti vi skäms över, varför är de inte ute på gatorna när det marscheras? Om det nu är ett problem att antinazistdemonstrationerna är vänsterfärgade, varför låter ni dem fortsätta vara det? Varför har ni inte en egen antidemonstration med en gigantisk blå flagga? Varför står ni inte och hojtar era egna slagord?

I stället får radikalvänstern vara det enda motståndet, med förutsägbara effekter. Det blir en strid mellan två extremgrupper på marginalerna och det "vanliga folket" i mitten knyter nävarna i fickorna och är rädda för att gå ut. Gå ut i stället, i tusental.

Var framför allt inte rädda - på det där sättet som påstås vara typiskt svenskt - för att stöta er med någon. Att säga sin egen åsikt betyder inte att man förnekar någon annans rätt att ha en. Visst har nazisterna åsikts- och yttrandefrihet men det betyder bara att de får tycka och säga vad de vill, inte att de får tycka och säga vad de vill oemotsagda.

Tankar från förra veckan

2011-12-09T14:27:00.000+01:00

Konsensus angående förra inlägget (inklusive den av oklar anledning borttagna kommentaren) verkar vara att jag borde ha ringt en ambulans, och det var ungefär vad jag väntade mig. Det leder vidare till två följdtankar. Den första är varför i helvete jag inte gjorde det, eller åtminstone ryckte lite i karlen för att få liv i honom och försöka få nåt slags uppfattning om hur läget var. Jag sa att jag inte var rädd och det stämmer... till viss del. Men inte helt och hållet.

Jag var inte rädd för honom. Han var en till synes otränad man som låg ner; jag hade kunnat ta mig därifrån innan han fick ena foten på trottoaren. Däremot var jag rädd för rädslan själv, har jag insett. Ögonblicket av skräck om han skulle vakna till och hugga tag i mig eller skrika eller vad det nu var jag kunde få för mig att han skulle göra. Det fanns ingen verklig fara men det finns det inte när en långbent spindel plötsligt kravlar på armen heller. Det var den sortens rädsla jag faktiskt kände även om jag inte insåg det då. Så där har vi nog svaret på "varför".

Den andra följdtanken gäller att mina kommenterare är alldeles för mjuka mot mig. De pratar om den känslomässiga aspekten och att moral är så mycket enklare på papper än i verkligheten. Ja, det är precis därför vi ska bedöma det på papper, inte i verkligheten. Det finns rätt och det finns fel och om jag gjorde fel så gjorde jag fel. Det må vara förståeligt, men inte ursäktligt.

Det spelar mindre roll vem som var där. Att ingen annan var det tar inte ifrån någon rimlig rätt att bedöma vad jag gjorde. Jag ger inte andra någon slack när jag tycker de gör fel och begriper verkligen inte varför jag eller någon annan skulle ge mig någon slack. Jag kanske hade slagits i Wehrmacht om jag hade varit av fel nationalitet och ålder vid fel tidpunkt och det hade också varit fel, förståeligt men fel.

Du talar om att vem han är påverkar ditt beslut. Varför skulle en uteliggare eller någon som är 'välbekant med samhällets skuggsida' inte ha samma hjälp som en 17-årig flicka? Det resonemanget förstår jag inte (eftersom jag vet att du kallar dig utilitarist). Men jag förstår känslan.

Det var inte ett resonemang, det var ett erkännande. Om det hade varit en kostymnisse eller sjuttonårig tjej så hade jag gjort mer än jag gjorde. Det betyder inte att jag borde ha gjort mer; jag borde ha gjort tämligen precis lika mycket, men jag hade gjort mer. Det betyder inte att det är rätt, bara att jag är en sämre människa än jag vill vara.

Tankar från i går kväll

2011-12-02T11:46:00.001+01:00

Oftast använder jag det här utrymmet till att servera odiskutabla sanningar och objektivt korrekta åsikter, ibland kryddat med en smula nördighet. Det är inte det som ska pysslas med i dag. I dag vet jag inte vad det sanna eller korrekta är.

I går kväll var jag vid elvasnåret på väg hem längs en tom, avsides gata. På den regnvåta trottoaren, halvliggande med huvudet upptryckt mot ett stängsel, låg en man i fyrtioårsåldern. Han såg inte skadad ut men det är ju inte helt standard att ligga på blöta trottoarer så jag tilltalade honom men han reagerade inte alls. Han andades, rörde på sig lite grann, gav ljud ifrån sig, men han verkade inte ens märka att jag var där. Han sov inte såvida han inte hade livliga drömmar. Jag är inte läkare; jag vet inte vad det kan ha varit för fel på honom. Jag vet bara att när han inte svarade gick jag därifrån, och sen dess har jag funderat på varför och vad jag borde ha gjort.

När jag var där fick jag uppfattningen att han var uteliggare eller åtminstone välbekant med samhällets skuggsida, men när jag tänker på saken var det nog mest för att han låg på trottoaren. Visst var han orakad men det är jag själv titt som tätt, visst hade han inte någon Armanikostym men det är inte som om jag klär upp mig utan anledning. Om jag antar att han är uteliggare för att han ligger på trottoaren hamnar jag i något av ett cirkelresonemang.

Om han hade varit helt borta, inte rört sig, inte låtit, så hade jag i alla fall kollat hans puls och andning. Hade han varit uppklädd och tillfixad så hade jag gjort mer än jag gjorde. Hade han varit blodig hade jag ringt ambulans. Hade det varit typ en sjuttonårig tjej hade jag ringt två ambulanser. Och en helikopter. Men eftersom det var han gjorde jag precis ingenting.

Det var inte rädsla. Jag är rätt trygg i min övertygelse om att jag kan springa ifrån de flesta och särskilt en medelålders man som ser ut att ha levt på fläsk och cigarretter i tjugo år. Om inte annat så var det inte långt till närmsta hyggligt vältrafikerade korsning. Jag kände mig inte hotad.

Ändå lät jag honom bara ligga där, som en riktig sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-stadsbo. Varför? Vad borde jag ha gjort?

Fler saker folk gärna får sluta säga

2011-11-28T16:01:00.001+01:00

Det här inlägget har egentligen inget att göra med det snarlikt döpta men vem kan motstå ett rubriktema? Hur som helst finns det några lagerfraser som dyker upp om och om igen i diskussioner, muntliga och skriftliga, och som jag är förbannat trött på. Dags att gnälla lite, med andra ord.

Det är bara din åsikt. Ja, det är klart det är. Vad i helvete skulle det annars vara? Jag trodde att det var det vi pysslade med, pratade om våra åsikter. Jag visste inte att vi måste, jag vet inte, förespråka någon annans åsikt kanske?

Värre är när det inte bara är min åsikt utan när jag presenterar ett faktum. Då kan man antingen acceptera eller bestrida det, men man kan inte hävda att det är min åsikt. Inte för att det skulle spela någon roll, förstås, det är antingen sant eller falskt och ibland vet vi inte vilket.

Används av folk som har slut på vettiga saker att säga. Borde aldrig användas.

Du har ju bestämt dig. En till på "ja, det är klart"-listan. Naturligtvis har jag bestämt mig, annars hade jag ju inte sagt det. Naturligtvis tycker jag så här, annars hade jag sagt något annat. Brukar folk i allmänhet hävda sånt de inte har bestämt sig för? Testar de potentiella åsikter genom att uttala dem och scanna reaktionerna? Själv kan jag inte kontrollera mina åsikter; världen ger en input och min hjärna en output.

Förmodligen menar människan "du kommer aldrig att ändra dig eftersom du inte ändrade dig när jag kom med ett dumt argument som du har hört massor med gånger tidigare och förkastat varenda gång", men kan hen inte ha ballar nog att erkänna det då?

Används av folk som är besvikna för att de inte lyckas argumentera omkull en. Borde aldrig användas.

Du glömde... Förmodligen inte. Mer troligt är att det du tror att jag "glömde" är helt irrelevant, eller att jag inte fann det intressant, eller att jag aldrig påstod att jag kom med en uttömmande redogörelse för samtliga tänkbara exempel. Eller, hör och häpna, att jag inte kände till det. Mindre sannolikt eftersom jag är jag och du är någon som säger sånt som "du glömde", men det kan ju hända.

Jag vet inte vem "du glömde" används av. Människor som vill påpeka att de minsann inte glömde, antar jag. Borde hur som helst aldrig användas.

Var är... Ännu dummare än "du glömde". Har precis samma värdeinnehåll men saknar meningsfull responspotential. Det finns helt enkelt inget bra svar på "var är", eftersom det som efterfrågas aldrig är något som kan finnas någonstans över huvud taget.

Används av människor som skulle använda "du glömde" om de hade en gnutta bättre koll på hur ett samtal fungerar. Borde aldrig användas.

In other news: Klar!

Skejtargrisen

2011-11-25T13:07:00.006+01:00

Plötsligt fanns den där. En borstig gris som med lugn tillförsikt åkte skateboard in i framtiden. Stressbefriad, avslappnad, nästan Zenlik i sin stoiska inställning till världens vedermödor. Budskapet var entydigt: ... okej, jag har ingen aning om vad budskapet är. Jag vet bara att den dök upp, på väggarna runt om i Malmö, på gatorna, till och med på baksidan av en barnstol på en cykel. Skejtargrisen.

Här har vi en av de första jag såg, från Östra Farmvägen:

Inte långt därifrån finns ett vågigt exemplar:

Skejtargrisen har tagit sig inomhus och erövrat en toalett på IKEA:

Nöjespalatset Amiralen har fått en maskot:

En ovanlig vit tolkning från Karlskronaplan:

Ett av de piggare exemplaren:

Tydligen har skejtargrisen fiender också, för här har den blivit överkryssad av någon ond nattsmygare:

Vem begick detta hemska dåd? Ingen aning. Vem är skejtargrisen? Ingen aning. Jag har aktivt låtit bli att ta reda på mer om denna nya kulturella ikon. Loesje var mycket roligare när det bara var mystiska affischer med kryptiska meddelanden; poängen gick förlorad när det började publiceras intervjuer och hela historien kommittéfierades. Skejtargrisen är sig själv, behöver inte vara mer, och ber inte om ursäkt för något.

Statsskick 1-10

2011-11-20T15:55:00.004+01:00

Kungen har i enlighet med tradition och sin roll i Sveriges statsskick bjudit in Jimmie Åkesson på lunch, och som vanligt när Åkesson och Sverigedemokraterna är inblandade tappar en signifikant del av befolkningen förmåga till rationellt tänkande. I det här fallet leder det till att de tycker att kungen gör fel som äter lunch med partiledaren från ett i riksdagen demokratiskt invalt parti. Han borde i stället ignorera traditionen och även Åkesson, även om det strider mot själva syftet med att ha en kung (vilket jag visserligen är skeptisk till, men om vi nu har en ska han i alla fall göra det vi har honom till).

I vårt statsskick är kungen apolitisk. Han får inte uttala sig eller uttrycka en åsikt. Han ska neutralt företräda Sverige och följa folkets vilja. Och hur tragiskt det än är så ville en tillräckligt stor del av folket ha in Åkesson i riksdagen för att han ska vara där, och då får vi stå ut med det.

Nackdelen med vårt system är ju att det ger rösträtt även till människor som vill använda sin rösträtt på Sverigedemokraterna. Ibland leder det till resultat som får det att vända sig i magen, och då kan vi antingen göra omedelbar revolution eller stå ut med att demokrati är det sämsta systemet vi provat utom alla de andra vi provat.

Det vi inte rimligen kan göra är att börja hojta efter undantag. Nä, visst, så länge det är de vanliga partierna så är det klart att vi ska respektera den demokratiska processen men det här partiet tycker vi ju riktigt, riktigt, riktigt illa om så då spelar det plötsligt ingen roll att de tog sig in helt enligt reglerna och fått den position de har för att vårt system gav den till dem. Visst, rösträtt är fint och bra och det ska alla ha - så länge de inte gör något dumt med den.

Vansinne, förstås. Självcentrerat vansinne. Jag avskyr Kristdemokraterna lika mycket som jag avskyr Sverigedemokraterna, men jag inbillar mig inte att mina personliga känslor har någon som helst betydelse för hur demokratin ska fungera. Vi får alla stå ut med Jimmie Åkesson - och Göran Hägglund - tills vi gör det vettiga och röstar ut dem ur riksdagen.

Men om vi nu ignorerar detta ett ögonblick och låtsas att vi visst kan göra undantag när vi känner för det. Vill vi verkligen? Sverigedemokraterna och de som röstar på Sverigedemokraterna vältrar sig lyckligt i utanförskap. De vill framstå som uteslutna, orättvist angripna, underdogs som vågar säga sanningen som alla PK-knarkare bara tassar runt. Att ge dem mer av det är att spela dem rätt i händerna. Låt dem i stället spela spelet som alla andra, låt dem misslyckas, och så kan vi fira när vi ser deras ryggtavlor.

In other news: 37302 ord.

Saker folk gärna får sluta säga

2011-11-15T21:28:00.001+01:00

Vecka 6 har som tema "Sämsta rådet någonsin". Just det kan jag nog inte leva upp till, men när jag läste det visste jag genast vad jag skulle skriva om för det har helt enkelt inte varit bittert nog här på bloggen på sista tiden.

Det är ingen hemlighet för flitiga läsare att jag befinner mig i något av en kärleks- och sextorka. Då jag även är i den period i livet där de flesta jag känner gifter sig, skaffar barn och tecknar gemensam kapitalförsäkring och mina känslor i frågan är välkända så blir det en del råd, tips och lyckönskningar. Jag vet att alla de här människorna menar väl men det rör sig om små variationer på ett litet antal upprepade teman som inte funkar något vidare. Här följer därmed en lista på saker att inte säga till såna som jag.

Var bara dig själv. Jo, det måste man väl vara om det ska bli något hållbart av det. Annars lär ju partnern förr eller senare upptäcka att hen hänger med någon helt annan än hen trodde. Men om man har varit sig själv hela tiden, huvudsakligen för att det inte föll en in att vara någon annan, och det inte har funkat hittills?

Dessutom utgår det här rådet ifrån att alla är trevliga, charmiga och roliga. Det finns en massa människor som helt enkelt är otrevliga; de ska inte vara sig själva. Och vi ändrar alla på oss lite grann när vi träffar nya människor. Man inleder inte med att dumpa alla sina neuroser i knät på senaste bekantskapen.

Du måste ha självförtroende/älska dig själv/tro på att det ska hända. Nej, jag har inte mycket till självförtroende på det här området men det är resultatet av torkan, inte orsaken till den. Jag hade inga tvivel alls en gång i tiden och nu är jag här.

Du måste göra X. Oftast är X någon variant av "ut och dansa", "ut på klubbar" och liknande. Alla tror att alla träffas så, men det är knappt någon som faktiskt gör det. Visst, det finns väl engångsligg tillgängliga för dem som pysslar med sånt men av alla jag känner kan jag komma på ett (1) förhållande där parterna träffades på ett dansställe. De är helt enkelt inga bra ställen att hitta något varaktigt på, särskilt inte om man som jag hatar nattklubbar. Vad ska jag göra, leta efter någon annan som inte heller vill vara där? Eller låtsas älska det och få en flickvän som blir förbannad för att jag aldrig vill ut och klubba längre?

Men även när X är något annat så är detta ett dåligt råd. Antingen gillar jag det och då gör jag det förmodligen redan, eller så ogillar jag det och se i så fall ovan; att låtsas gilla det leder inte till ett enda bra ställe.

Det händer när du minst anar det. Okej, det här är inte ens ett råd, men det förtjänar sin plats ändå. Om man har kommit långt nog att folk börjar säga "det händer när du minst anar det", då anar man det förmodligen redan så lite som man rimligen kan ana det. Jag kan inte föreställa mig att ana det mindre än jag i skrivande stund gör.

Jag ska hitta en tjej åt dig. Den här vore inte så illa om någon någonsin följde upp det med lite handling. Men det kanske är svårare än det lät.

Sådärja, det var väl nog med bitterhet för att hålla oss över de rekommenderade gränsvärdena i en månad eller två.

Lite teknosocialhat

2011-11-14T21:25:00.001+01:00

Jag är egentligen ingen luddit. Jag älskar datorer och internet och att jag kan boka resor utan att behöva brottas med en besvärlig människa. Jag älskar Spotify och att jag har mer information omedelbart tillgänglig än jag kunde drömma om ens för tio år sen. Jag må inte vara en tanklös medlöpare - jag har fortfarande aldrig betalt en krona för en mobiltelefon och jag kommer inte att ha trådlöst nätverk hemma förrän jag får anledning - men jag tycker att all den här världsförändrande tekniken som har dykt upp under min livstid är riktigt, riktigt häftig.

Det jag har problem med är de sociala förändringarna, och jag antar att det är just det som faktiskt gör mig till luddit ändå. Nu talar jag inte om att vi kommunicerar via Facebook och sms i stället för att prata med varandra; jag kan som tidigare nämnts inte föreställa mig att det spelar någon större roll. Vi säger samma dumheter elektroniskt som vi annars hade sagt biologiskt.

Det som stör mig är i stället den snabbt spridande uppfattningen att det är allt det där - Facebook, sms, Twitter, precis allt som sker via en mobiltelefon eller uppkopplad dator - är det riktiga och viktiga medan mer gammaldags sociala aktiviteter är mindre betydelsefulla. Prioriteringarna har ändrats. När det kommer ett sms måste det läsas och helst besvaras omedelbart, oavsett omständigheterna. Mobiltelefonen är alltid rankad över eventuella närvarande, vilket för mig är en sådan totalvridning av det vettiga att jag inte vet var jag ska börja.

Först, det specifika: hela poängen med sms och liknande är att det är den minst störande omedelbara kommunikationsformen som finns. Den når överallt direkt, men ändå finns det inga krav på mottagaren. Man kan läsa och svara när det passar en. Varför förstöra det genom att låta sig förslavas av en pipande maskin? Vad har vi då tjänat på att uppfinna sms till att börja med? Man kan lika gärna ringa och göra störningsmomenten färre.

Sedan, det generella: hur kommer det sig att precis alla är viktigare än den närvarande? Om någon sitter och pratar med mig men ständigt avbryter för att läsa och skicka sms, kolla sin epost eller undersöka vad som hänt på Facebook säger hen till mig att jag är prioriterad lägre än precis alla andra i världen, förutsatt att dessa andra har tillgång till en uppkoppling. Jag undrar då varför hen sitter och pratar med mig över huvud taget i stället för alla dessa andra som tydligen är både intressantare och viktigare.

Saudiarabien glider med

2011-11-09T11:21:00.001+01:00

Saudiarabien är ett märkligt ställe. Sist i världen med att införa kvinnlig rösträtt, en diktatur styrd som ett familjeföretag av ett gäng stenrika karriärnepotister, en teokrati full av offentliga avrättningar och bortgifta åttaåriga flickor och det mesta som får det att vända sig i magen på varje vettig människa. En plats där kvinnor fortfarande inte får köra bil eller gå utomhus utan en man.

Och på något sätt har de lyckats hamna på vår sida. De är USA:s allierade, FN gillar dem, ibland hör vi om diverse illgärningar men de bleknar snabbt bort och toppfamiljen fortsätter styra och ställa och dra in nog med pengar för att fylla ett svart hål.

Inte ens Sydafrika, som klarade av bragden att vara allmänt hatat i 45 år utan att bli stampat till småsmulor - huvudsakligen genom att inte ha något som någon annan ville ha - lyckades med det. De var i alla fall en internationell paria, utsatta för sanktioner och skarp retorik. Likadant är det med Nordkorea, Kuba, varenda kvarlevande diktatur som inte antingen lyckats hålla låg profil eller öppna sig för omvärlden.

Under tiden sitter Saudiarabien längst fram, klart synliga, och förnekar inte för ett ögonblick vad som försiggår innanför gränserna men räknar självklart med att det lämnas därhän och bara nämns av gnälliga gräsrotsaktivister. Och det lyckas.

Är vi - våra ledare - verkligen så enkelspåriga att de tänker något i stil med "de här människorna är muslimer, de är araber, de har olja, och de hatar oss ändå inte, så vi måste älska dem"? Vi har bara en chans att ha något slags inflytande i deras region så vi måste ta den och då skiter vi i hur många åttaåriga flickor som tvingas gifta sig med sextioåriga gubbar?

Ibland försvaras Israels otäckare aspekter med att de är omgivna av stenhårda stater som vill utplåna dem, så de måste få göra sånt som vi inte skulle acceptera från någon annan som kallade sig för en modern demokrati. Saudiarabien har inte ens den ursäkten. De är stora och tuffa och rika och mäktiga och kommer inte att gå under i första taget. Den enda orsaken till att landets vidriga vanor inte tutas upp i varenda tidning är att de lyckats hamna på "rätt" sida i den internationella konflikten.

Men vad är då planen? Att låta dem fortsätta tills vi har demokratiserat varenda annan fläck på Jorden, och sen dyka upp hemma hos saudiske kungen och säga "jo, hrm, ers höghet, vi har tänkt på det här med att förtrycka kvinnor, och vi tycker inte det är så coolt längre"?

Jag förstår inte varför vi ska begära mindre av dem än vi gör av oss själva, eller av Nordkorea eller Kuba eller något annat land som sällan förekommer i trevligare sammanhang. De lever i samma tid som vi. De borde följa samma regler. Vi blandar oss inte i andra länders lagar, men vi har kollektivt bestämt oss för att det finns gränser. En av dem, hävdar jag, handlar om att man inte ska tvinga åttaåriga flickor att gifta sig.

Modeller är inte till för män

2011-11-08T17:54:00.005+01:00

Tydligen blir modemodeller allt smalare och väger nu tio kilo mindre än de gjorde för tio år sen. Med tanke på hur jag vill minnas att de såg ut för tio år sen kan det knappt finnas något kvar av dem och det är rätt otäckt att läsa deras siffror och inse att även när jag äntligen hade lämnat sjukhuset och var så klen att jag gick med käpp och inte vågade duscha stående var jag tjockare än modeller som gör så mot sig med flit. Men de kan ju gå utan käpp, så de vet kanske vad de gör.

Det fick mig hur som helst att tänka på varför modeller ser ut på det viset. Standardförklaringen är ju att män älskar trådsmala kvinnor etc etc, men det är helt enkelt inte sant. Väldigt få heteromän tittar på den här bilden och tycker att det är hur hett som helst. Chloe Memisevic är inte snygg. Allvar.

Jag säger inte detta i ett försök att scora politisk korrekthetpoäng eller pumpa upp kvinnors självförtroende. Jag är ingen fatlover. Jag tycker att det är jättesnyggt med smala tjejer. Jag vill bara att de ska se ut som om de fortfarande lever. Jag vill inte skära mig på deras höftben.

Det är förstås helt logiskt att modeller inte ser ut som män skulle vilja, för de riktar sig inte till män. Det är inte män som köper kläderna de visar upp, det är kvinnor (såvitt jag kan utröna är det i och för sig ingen alls för jag tror aldrig jag sett ett plagg på en catwalk som inte skulle få mig att hicka om jag såg det någon annan stans). Jag tror heller aldrig jag har hört en man orera vilt om hur vacker en viss modell är. Skådespelerskor, sångerskor, visst. Modeller, nej. Det är mycket mer sannolikt att man hör det från en kvinna.

Modeller ser inte ut som män vill att kvinnor ska se ut, de ser ut som kvinnor tror att män vill att kvinnor ska se ut. Varför tror de det? För att modeller ser ut så, och modeller är per definition vackrast i världen. Lite av en cirkel.

Men den måste ha börjat någonstans. Såvida modebranschen inte egentligen är en massiv konspiration som kontrollerar marknaden för bantningsmedel och träningsredskap eller vad det nu är för något man kan lyckas sälja till kvinnor med fettkomplex så kan jag inte se fördelen med så magra modeller att de riskerar att svimma på catwalken. Eftersom de inte bryr sig om vad män tycker och den enda anledningen till att kvinnor tror att män gillar långa magra kvinnor är att modeller är långa och magra så kunde de ju lika gärna haft tjocka modeller eller korta modeller eller rentav en käck blandning.

Såvitt jag begriper och förstår - och min förståelsenivå på de här områdena är extremt skakig - så är det i själva verket kläddesigners som är den yttersta orsaken här. De gillar långa magra klädhängare för då sitter kläderna snyggt, av någon dunkel anledning som jag inte tänker låtsas förstå mig på. Av det har vi alltså fått en industri som producerar hudklädda skelett (och jag måste säga att jag är motvilligt imponerad; jag har en aning om vad som krävs för att hålla sig sån och det är fan inte roligt) och får kvinnor att inbilla sig att män gillar hudklädda skelett.

Eller så är det som påstås i en alternativ hypotes jag hörde för länge sedan: alla kläddesigners är bögar som hatar kvinnor. På något sätt skulle jag föredra det.

In other news: 18303 ord.

Stupidity spreads

2011-11-06T13:43:00.002+01:00

I'm writing this post in English in the hope that British comedian David Mitchell, of whom I am a fan, will read it and thus provide me with a fleeting sense of proximity to stardom. He has written an article about a Tweet by Victoria Beckham, where she posted a picture of what she joshingly called a hovering UFO.

David Mitchell is of course correct to assume that Victoria Beckham knew what she was taking a picture of and that it was no spaceship. Therefore, he is also correct in that the respondents are fools who couldn't recognize a joke with the aid of three reference books and a professor of comedy. One particular point, however, is what prompts this response:

The second is the respondents' belief that, if Victoria Beckham thought she'd spotted an alien spacecraft, her only reaction would be to tweet about it – and to wait until the next day to do so.

This tells us, not necessarily that the respondents are idiots, but that the respondents either would react that way themselves or that they are convinced that there are people who would. The tragic fact is that in either case, they are correct.

If I or someone else with a clue about anything witnessed what we believed to be an actual UFO (used here in the technically incorrect sense of "extraterrestrial vessel"), we would of course react differently. We would investigate, we would figure out to whom you're supposed to report it, we would consider our world-view permanently altered. We certainly would not take one photo, post it on Twitter the next day and then go on with our lives.

But there are plenty of people of the other sort. They believe aliens are zipping around all the time, they believe crystals heal, they believe that unfathomably distant balls of gas individually dictate the fate of each human, and they somehow manage to combine the seemingly contradictory notions that a) this is common knowledge accepted by all reasonable people and b) this is all covered up in a huge conspiracy by the scientific, medical and political establishment.

To these people, the reaction ascribed to Victoria Beckham is perfectly reasonable. A UFO sighting is a noteworthy event, certainly, but not world-changing. They would never report it; the report would be ridiculed and ignored, it would put the Men in Black on their trail and they don't want to provide the evil government with information if they can help it. The evil government presumably doesn't hang out on Twitter.

Victoria Beckham's respondents either are such people (the nicer ones, probably, sad that this particular UFO sighting wasn't one) or think that Victoria Beckham is (the assholes). In a world where everything exists and stupidity is loud, assuming sincerity becomes the default strategy.

Allt är naturligt

2011-11-02T08:12:00.002+01:00

Ämnet på vecka 6 är naturligt, vilket råkar vara ett av mina stadiga irritationsmoment. Så fort något kallas för "naturligt" eller "onaturligt" piper min skitsnacksdetektor så högt att revbenen håller på att hoppa ur bröstet på mig.

Till att börja med är termerna meningslösa. Om vi tolkar dem bokstavligt så är allting naturligt och inget onaturligt existerar, såvida det inte finns några hemliga portar till parallella universa som ingen informerat mig om. De som använder dem lutar mer åt "du vet vad jag menar!"-hållet, men då verkar "onaturligt" betyda "något som görs av människor och jag personligen inte tror gjordes av människor vid någon godtyckligt vald förfluten tidpunkt" medan "naturligt" betyder "så som jag vill att världen ska vara för då kan jag göra och tycka precis vad jag vill".

Det anses sällan "onaturligt" att klubba mammutar och ta på sig deras skinn. Även lantbruk brukar vara helt okej. Jag hör ingen klaga på flintyxor, eller för den delen hästdragna vagnar eller hus eller ens vattenklosetter, eller det faktum att vi nu lever i ett samhälle som har ytterst få beröringspunkter med de första människornas livsstil.

Ingen vill behöva skita i ett dike så man låtsas inte om att allt det där är minst lika "onaturligt" som vad det nu är man tycker illa om. När det handlar om homosexualitet eller polygami eller monogami beroende på vilken sida av gången man står på, då är det plötsligt "onaturligt" oavsett hur mycket äldre än vattenklosetten det är.

Men även om termerna hade en betydelse så skulle de inte vara betydelsefulla, för de spelar ingen som helst roll. Huruvida något är "naturligt" har inte minsta inverkan på huruvida det är bra eller dåligt. Jag bryr mig inte ett dugg om huruvida ankor våldtar, chimpanser knullar runt eller pingviner är gay. Det är irrelevant om jägare-samlare levde i monogami eller polygami eller en sexuell free-for-all. Det enda som spelar roll är vad vi vill göra nu.

Det är trist att vi fastnar i de här försöken att distrahera. Vi låter oss dras in i debatter om huruvida djur är homosexuella, attraktion sitter i generna eller män och kvinnor är hardwired olika, när vi i stället borde påpeka det uppenbara: det spelar ingen roll.

Om vi vill göra något och det inte skadar någon, då är det bara att göra det. Oavsett om våra förfäder gjorde det, oavsett om vi vill för att evolutionen skrev in det i våra hjärnor eller för att vi lärde oss det, oavsett om det är något som andra djur gör. Vi är ett av få djur, kanske det enda, som kan befria sig från allt det tramset och i stället bedöma våra handlingar enligt vettig måttstock. Låt oss göra det, då.

Varför vi ska vara vettiga

2011-11-01T08:03:00.000+01:00

Rationalitetsförespråkare som jag får ibland frågan varför vi nödvändigtvis ska vara sådana glädjedödare. Vem skadar det egentligen att sörjande människor får tröst av James Van Praagh och John Edward? Varför är det dåligt att tro att man övervakas av änglar, Jesus eller sina döda föräldrar, om man nu tycker om att tro det?

Jag har gått igenom några av anledningarna, men om det inte räcker så har vi en stor en här. Människor förlorar tusentals kronor på att de saknar en rudimentär skitsnacksdetektor, på att vi inte ens i Sverige 2011 lyckats utrota fluffiga sagor.

Man behöver inte ens vara en trist materialist som jag för att inse att bluffmakarna är just bluffmakare. Man behöver bara kunna inse att om de talade sanning skulle världen se helt annorlunda ut. Om det verkligen fanns människor som kunde "utföra mirakel, bota dödliga sjukdomar, hitta försvunna personer, ha kontakt med pengaorakel, vetenskapsmän, hemliga kloster och ha förmågan att se in i framtiden" och var fria att annonsera i post och tidningar så skulle världen vara väldigt annorlunda.

Det skulle inte finnas tvivlare som jag; det skulle inte ens vara möjligt för en mentalt frisk människa att tvivla. Det skulle vara som att tvivla på datorer eller flygplan. Spåmän skulle förändra alla börser i världen och alla former av vadslagning. Magiska botare skulle göra sjukvården överflödig. Pengaorakel skulle vända allt vi vet om ekonomi upp och ner.

Antingen finns de här människorna inte, eller så är de hemliga och undangömda. De arbetar i det fördolda, antingen frivilligt eller i fångenskap. Det som är helt omöjligt är att de finns och säljer sina tjänster via små annonser och massutskick. Som sagt: man behöver inte ens förneka magi för att förstå detta, det räcker med grundläggande logik.

Men grundläggande logik är rätt sällsynt, eftersom vi alla från tidiga år matas med vaga uppfattningar om magi och superkrafter som lurar strax bortom vardagen. Det är en sjuka som skadar oss alla, vare sig vi tar oss ur den eller inte. Därför måste vi vara glädjedödare, för att där det finns en svaghet finns det rovdjur redo att utnyttja den.

NaNoWriMo

2011-10-31T11:07:00.000+01:00

NaNoWriMo eller National Novel Writing Month är ett projekt som går ut på att man ska skriva femtiotusen ord på en månad, tänkt som en motivator så att man inte bara tänker på den där boken man skulle vilja skriva utan faktiskt gör det också. Jag har tidigare tjafsat om att mitt skrivande sprungit in i någon form av vägg och så passade jag i min oändliga visdom på att säga att NaNoWriMo var för lätt, så jag måste väl göra det.

Det svåra är egentligen inte mängden text; femtiotusen ord på trettio dagar är bara 1666,67 ord om dagen och betydligt mer än så har jag skrivit under betydligt längre tid. Det svåra är att hitta en berättelse som passar in på runt femtiotusen ord så att man inte bara spyr ur sig ord utan det faktiskt blir en sammanhängande, avslutad historia. Jag är inte alls övertygad om att jag lyckats med det, men jag vet i alla fall vad jag ska skriva om och tänker göra ett försök.

Jag skriver det här av samma anledning som förra gången: generell motivationsökning genom ökad offentlighet. På icke fikonspråk: pinsammare att misslyckas ju fler som vet om det. I morgon börjar det. Önska mig lycka till.

Syndskalan

2011-10-30T16:40:00.000+01:00

Häromsistens frågade en vän en massa om synder och skärseld och helvete och jag förklarade efter bästa välmåga vad det egentligen är katolikerna säger om allt det där (det är huvudsakligen de som pysslar med sånt nu för tiden, men det finns naturligtvis diverse sekter som har sina egna åsikter). Efteråt sa hon "det här borde du blogga om" så jag tar väl och provar ett rent informativt inlägg. Det här råkar ju ändå vara mitt ämne och jag har alltid velat vara en Feynman/Sagan/Cox och sprida kunskap vida omkring.

Enligt katolicismen genomgår själen en bedömning när man dör. Det bästa tänkbara resultatet är att man åker raka vägen till paradiset. Det sker om man a) av fri vilja har accepterat Jesus och kyrkan samt b) inte har några oförlåtna synder på sitt samvete. Vi begår alla synder men de kan förlåtas genom dop, bikt och den sista smörjelsen. Ett av den senares syften är just att förlåta de sista synderna så att man inte hinner begå några fler innan man dör. Paradiset nästa.

Om man inte har sån flax utan har oförlåtna synder med sig när livet tar slut så kan man hamna på två olika ställen. Katoliker skiljer mellan dödssynder och vanliga synder. Om det är oförlåtna vanliga synder man har med sig så hamnar man i skärselden. Det låter otäckt och det är det också; det är ett långt lidande som ska bränna bort synderna så att man kan komma till paradiset. Trots detta brukar skärseldens invånare som hyggligt nöjda. Visst, de lider, men det är tidsbestämt och när det är över så släpps man in i paradiset och får åtnjuta Guds närvaro. Vid det här laget har alla eventuella tvivel försvunnit; man vet med säkerhet att det är precis så det fungerar och att det bara är att ta sig igenom den här biten så är det goa tider sen.

Värre är det om man dör med en oförlåten dödssynd. Då finns det tyvärr inget hopp utan det bär till helvetet, ett tillstånd där man är fullständigt avskild från Guds nåd. Där tillbringar man evigheten och ångrar att man gjorde det där, vad det nu var man gjorde.

De som sett Seven eller plockat upp andra referenser till de sju dödssynderna tror kanske att den som känt något av lättja, vällust, högmod, girighet, frosseri, vrede och avund därmed är fördömd, men så fungerar det som tur är inte. De sju dödssynderna är inte samma sak som det katolska konceptet dödssynd, de råkar bara heta samma sak på svenska. De sju är sådant som orsakar synd, syndkällor så att säga, och som därför ska undvikas.

En helvetesfördömande dödssynd är i stället en väldigt allvarlig synd som begås frivilligt av någon som är fullt medveten om att det är en väldigt allvarlig synd som begås. Det finns inga ursäkter för en dödssynd och begår man en sådan är det bäst att få den förlåten fortast möjligt, för annars finns det en plats bokad på Helvetesexpressen.

And now you know.

Hundra miljoner kronors flax

2011-10-25T13:46:00.002+02:00

Andreas Cervenka skriver om den bortglömda faktorn i finanskrisen, nämligen tur. Han förklarar varför ren flax spelar en enorm roll för investerare och spekulanter och varför myten om den skickliga spekulanten verkar vara just en myt. Ingen är bra nog att konsistent slå en slantsingling i alla fall.

Egentligen är detta inga nyheter för mig. En gång i tiden gick jag en utbildning i placeringsrådgivning och en sak som gjordes mycket klar - detta fick man inte missförstå eftersom man då kunde råka ljuga för kunder med väldigt obehagliga ekonomiska och juridiska följder - var att tidigare resultat inte var en prediktor för framtida resultat. Oavsett hur bra en fond eller aktie har gått så är det inte en garanti, inte ens en indikator, för att den ska gå bra i framtiden.

Den ansedda tidningen Wall Street Journal körde under över tjugo år en feature de kallade för Dartboard. Proffs fick välja aktier att investera i, andra aktier valdes slumpmässigt, och sen jämfördes resultatet. Efter hundra omgångar vann proffsen med 61-39, vilket jag inte tycker är imponerande siffror för människor som får betalt för att vara bra på det här, och då fanns det dessutom flera faktorer som gav proffsen fördelar. Än värre, proffsen gick bara 51-49 mot index. Det är riktigt bedrövliga siffror.

Liknande experiment har gett liknande resultat. Det kallas Random Walk Theory, tanken att man klarar sig lika bra på att promenera nerför Wall Street och plocka investeringsobjekt på måfå som på att läsa in sig och studera och anstränga sig. Kortsiktigt verkar den stämma. Långsiktigt, det är svårare att svara på, men ingen betalar en ung hungrig börsmäklare för att försiktigt förvalta en portfölj i tjugo år.

Allt detta visste jag, och ändå lyckas jag bli förvånad varje gång jag läser om det på nytt. Bilden av den smarte, framgångsrike investeraren är så hårt intryckt i mig - och, misstänker jag, de flesta av oss - att min hjärna vägrar köpa att han bara har haft flax. Jag har inga problem med att avfärda siare och alternativläkare, men när det gäller siffror och pengar så slår mitt rationella tänkande bakut.

Kanske är det för att jag inte vill tro på det. Marknaden har så stor betydelse att den bara inte får lov att vara slumpmässig. Det måste finnas ett mönster, det måste finnas någon som begriper sig på det, det måste finnas en satans anledning att världen ser ut som den gör. Någon måste vilja det. Det är samma tänkande som leder till de konspirationsteorier jag tidigare stampat på, men den här gången kommer det inifrån min skalle.

Alternativet är ju att det enda sättet att konsistent bli framgångsrik på börserna är att fuska. Inte bara börserna, för övrigt. De som allra ivrigast försöker framställa sig som skickliga affärsmän döljer gärna att de är lika stora klantar som alla andra. Donald Trump odlar en image som affärsgeni samtidigt som han har så många kraschade företag bakom sig att jag behöver ta av skorna för att räkna dem.

Och det här är människorna som styr vår värld. Människor som hade tur, som lever på att varje sannolikhetskurva har en bortre ände och de råkade befinna sig där. Bland alla förklaringar på finanskris och elände bör vi göra lite utrymme för detta enkla faktum: på de här områdena finns det knappt någon skicklighet. Bara flax för flera hundra miljoner.

Jakten på curlingmaken

2011-10-21T18:57:00.000+02:00

Åsa Erlandson säger att hon aldrig sett till curlingmaken, familjefadern som sköter allt på samma sätt som den stereotypa familjemodern gör. Journalister har tydligen letat och inte hittat ett enda exemplar. Hon efterfrågar själv motexempel. Tyvärr är jag inte svaret på den önskan.

I båda mina samboförhållanden (alla tre om man räknar en platonisk rumskamratrelation) har jag varit den som hade mest koll, var mest ordningssam, plockade mest, helt enkelt fixade mest och tog mest ansvar. Det var nog mest för att jag litar mindre på alla utom mig själv än jag litar på mig själv, och det var aldrig hundra procent. Så jag har jobbat mest men jag har aldrig varit curlingmaken, jag heller.

Det är möjligt att han inte finns, men då är den här världen bra mycket mindre mångsidig än jag trodde. Om han inte finns så är det inte för att vi män är inkapabla utan för att situationen aldrig uppkommer. Det räcker inte att vara ett ansvarsfullt skräpofobt kontrollfreak; man måste dessutom vara parad med någon som inte har något emot att släppa allt och räkna med att den andre plockar upp det. Jag tror det finns färre sådana kvinnor än det finns sådana män.

Orsaken? Ingen aning. Jag läste ett citat från ett kvinnligt pokerproffs (kan naturligtvis inte hitta citatet nu, hjälp?) som sa att kvinnor generellt var sämre pokerspelare därför att de inte lika lätt kunde glömma att det var ungarnas collegeutbildning som låg i potten och därför var försiktigare än de borde vara, medan män bara såg keramikplattor och därmed kunde spela precis som de borde. Det kanske är samma sak här. Något gör det svårare för kvinnor att släppa loss.

Vilket inte är en dålig egenskap. Jag tänker aldrig bilda familj med någon som planerar - eller ens är okej med - att jag ska sköta om den ensam. Visst vill jag bli litad på, men inte så fullständigt att det är mitt fel varenda gång en lapp från skolan inte är påskriven. Nån form av partnerskap pratar vi trots allt om.

Så det kanske är där det ligger. Kvinnor accepterar detta medan män inte gör det. Jag hoppas att ingen skulle acceptera det från mig; om jag ser ut som om jag levt ensam så här länge utan att kunna tvätta så måste jag verkligen jobba på min look.

Ursäkter för otrohet

2011-10-20T11:01:00.001+02:00

De här otrohetssajterna som det tjafsats en del om har alltid suttit som en tagg i tassen på mig, men i går läste jag 1) att en av dem gjort en undersökning bland medlemmarna och kommit fram till att de är vidriga hycklare som gärna är otrogna själva trots att de både inser att partnern skulle bli ledsen och själva skulle bli ledsna om partnern vore otrogen och 2) den här texten från Dominika Peczynski som chefar över Sverigedelen av den samma.

Jag hoppas att det här bara är ett försök att göra folk upprörda och därmed få mer uppmärksamhet kring verksamheten. Jag hoppas att hon själv inser hur bottenlöst korkat det hon skrivit är. I korthet hoppas jag att hon kör en stor bluff som jag härmed går på.

Hon drar fram en massa ursäkter för otrohet. Jag kan inte komma på en enda jag skulle komma med eller acceptera, åtminstone inte när det gäller den här formen av otrohet där man planerar och genomför det. Enstaka misstag - visst, det kan hända. Otrohet med berått mod - nej. Det finns så många bättre lösningar att det aldrig ska behöva gå dit.

Jag har kontakt med många av våra medlemmar och man kan väl säga så här – i majoriteten av fallen har de tagit till otroheten som en sista desperat åtgärd för att inte helt deppa ihop över att deras man eller fru behandlar dem illa, på ett eller annat sätt.

Då går man därifrån. Är man inte lycklig i förhållandet så antingen arbetar man på det eller så lämnar man det. Det är de två vettiga alternativen som finns.

Varför ska det bara vara upp till den som är otrogen att ta ansvar för relationen?

Det är det inte, men den som är otrogen väljer att inte ta ansvar för relationen eller för något alls förutom sin egen omedelbara tillfredsställelse.

Ska inte frun som vägrar ligga med sin karl ta sitt ansvar, skilja sig och träffa någon hon vill ligga med? Ska inte gubben som påpekar att frugan borde gå ner i vikt ta tjuren vid hornen, dumpa frugan och skaffa sig en smal tjej?

Jo, det ska de. I stället för att vara otrogna. Och deras partners ska lämna dem i stället för att vara otrogna.

En person som känner sig älskad, sedd, bekräftad behöver inte vara otrogen. Däremot kan den personen över tiden ha fått så dåligt självförtroende att hon/han helt enkelt inte vågar skilja sig.

Man har så dåligt självförtroende att man inte vågar skilja sig men man känner sig tuff nog att kasta ut sig på otrohetsmarknaden? Om det rör sig om rädsla för fysisk misshandel: om man inte vågar skilja sig, hur i helvete vågar man vara otrogen?

Det är dessutom inte så jäkla lätt att bara skiljas när man är över en viss ålder, har barn, äger en massa saker tillsammans, har en gemensam umgängeskrets, inte har någonstans att ta vägen om man skulle flytta från det gemensamma boendet.

Allt det där går att lösa. Ålder är över huvud taget inte ett hinder, barn är den sämsta ursäkten någonsin då de inte mår bättre av att ha föräldrar som lever tillsammans men inte tycker om varandra, och saker/vänner/bostad... allvarligt talat, man vill ha kvar det praktiska och sociala men arbeta på att förstöra det emotionella? Hur kan detta någonsin låta vettigt?

Jag levde i ett förhållande som hade gått riktigt åt helvete och vi kände oss som om vi satt fast och inte kunde komma ifrån lägenheten vi delade, men något riktigt märkligt hände. När vi väl gjorde slut och bestämde oss för att vara vuxna så var det plötsligt inte ett problem alls. Nej, vi hade inga barn men ingen tror på riktigt att det är bättre att stanna ihop för barnens skull när kärleken är borta. Det är bara en bekväm ursäkt som låter en känna sig altruistisk när man i själva verket bara vill slippa känna sig skyldig.

När man har problem på den här nivån så pratar man om dem, eller gör slut. Man smyger inte. Det är respektlöst, det är elakt, det är oförsvarbart. Ta upp det med partnern, prata om det, och om det är hopplöst, gör slut.

Så här kommer ännu ett budskap till min framtida flickvän om hon nånsin sätter sig och arkivknarkar min blogg: innan tanken på otrohet dyker upp, prata med mig. Vad det än är för problem, prata med mig. Även om det är "jag kan inte ha sex med samma människa resten av livet" eller till och med "jag är så sjukt tänd på XXX att jag fan inte vet vad jag ska göra", prata med mig. Jag lovar inte att svaret är "gå och sätt på XXX", men ge mig i alla fall en chans.

TILLÄGG NÅN TIMME SENARE: Jag kan inte heller låta bli att undra vad Peczynski och hennes medlemmar har för långsiktig plan. Otrogen resten av livet och hoppas på att det aldrig upptäcks?

Den inre polisen

2011-10-18T08:57:00.001+02:00

Platon låter i en av sina dialoger sin bror Glaukon diskutera med Sokrates om en magisk ring som hittades i Lydien av fåraherden Gyges. Ringen gav honom förmågan att göra en Frodo och bli osynlig, en möjlighet som han använde till att förföra Lydiens drottning (jag vet inte hur osynlighet hjälper vid förförelse men jag är ju inte så att säga expert), mörda hennes man och själv bli kung. Att det är just osynlighet det gäller spelar mindre roll; jag kan tänka mig en rad superkrafter som bättre skulle illustrera poängen men det viktiga är att han blir som en gud bland män.

Glaukon hävdar bestämt att alla som hittade en sådan ring skulle göra precis som Gyges. Vi gör bara rätt därför att vi måste; när vi kan göra vad vi vill utan rädsla för repressalier släpper vi all moral och tänker bara på vårt eget välbefinnande. Den rättfärdige och den orättfärdige blir samme person när han håller i Gyges ring.

Till Platons heder (och jag tillhör inte hans fanclub) låter han Sokrates säga emot, men det vi minns som historiens sensmoral är just att i mörkret visar vi vår sanna natur och vår sanna natur är jävligt ful. Det går igen, bland annat i moderna diskussioner om till synes normala människor som blir patetiska svin i samma ögonblick som de får tangentbordets anonymitet att gömma sig bakom och i religiösa argument som hävdar att utan en gud finns ingen moral, med andra ord att man bara är god om man fruktar straff och hoppas på belöning.

Det skrämmer mig att se in i mina medmänniskor på det viset, men framför allt får det mig att undra: har ni ingen inre polis? Jag har en jobbig jävla röst inne i huvudet, högljudd och sträng och oresonlig, som gör förbannat klart vad som är rätt och vad som är fel, och om jag korsar den gränsen hamrar den mig i skallen med mina egna tankar. Visst klingar det ut men mina värsta misstag maler fortfarande i huvudet, dag efter dag, år efter år.

Jag önskar att den jäveln inte fanns för det verkar bra mycket roligare att vara ett svin, men jag kommer inte ifrån tanken att vi alla sitter i samma båt, hör ihop holistiskt, och har ansvar för varandra. Man kan göra världen bättre eller så kan man göra den sämre. Under tiden betraktar jag världen och det jag ser är själviskhet och kortsiktighet; handlingar som föds ur grunda tankar om "vad är bäst för just mig just nu?". Människor kan till och med lugnt förstöra för sig själva för att få kortvariga, omedelbara belöningar och sen gnälla högt om situationen de försatt sig i. Och kräva att någon annan fixar den.

Jag vill skicka min inre polis på turné. Jag skulle få en paus och världen skulle bli bättre.

Kärleksmusik

2011-10-12T00:16:00.005+02:00

Veckans vecka 6-tema är musik om kärlek och sex och relationer och känslor. Jag har redan tidigare skrivit om musikens förmåga att gå rakt förbi hjärnan och rätt in i ryggrad, hjärta och mage, så det här är ju ett utmärkt tillfälle att plocka fram några exempel på vad jag menar. Fair warning: jag vet ingenting om musik utom hur den får mig att känna.

Top5 sexiga låtar

Sexighet är en svår känsla att förmedla i musik eftersom det är något så sjukt personligt och intimt. Kärlek, sorg, vrede, förtvivlan, lycka, glädje, de känslorna kan framkallas med några poetiska rader uppbackade med väl valda noter, men sex är något betydligt mer svårgripbart. De här fem låtarna får mig att bubbla.

5. Melt into Me - Kevin Smith. Inte den tjocke skäggige Kevin Smith som regisserade Clerks utan den framlidne nyzeeländske skådespelaren som spelade krigsguden Ares i Xena, Warrior Princess. I seriens första musikalavsnitt, The Bitter Suite, sjunger han den här sången medan han dansar med Xena.

I drömvärlden Illusia har Ares, Xenas onda ex, precis fått henne att döda sin ständiga följeslagare och väninna Gabrielle och nu försöker han fullborda förförelsen till den mörka sidan. På ytan handlar den här sången om vapen och krig och om att ge efter för sin mordinstinkt. Visst, och Chinatown handlar om en stadsdel och What is This Feeling handlar om hur mycket Glinda och Elphaba hatar varandra. Right.

The music of war, with its lust for refrain, arouse us to heights, with a passion that's strange. Imagine how awesome, together we'd be. So feel what I'm feeling, come melt into me.

4. I Drove All Night - Roy Orbison. Jag är troligen vansinnigt biased eftersom jag och min första flickvän låg och lyssnade på den här skivan på repeat när vi var unga och nyfikna och jag kommer aldrig att glömma hennes leende när hon sjöng med i en av textraderna. Det lär dock inte vara svårt för någon att förstå varför vi inte bytte skiva.

Orbisons berättarjag kan inte leva en minut till utan sin älskade, så han tar sig inte ens tid att ringa henne först innan han kör hela natten för att få lägga sig bredvid henne i det varma mörkret, så att deras hjärtan kan slå tillsammans. Bland annat.

I drove all night, crept in your room, woke you from your sleep, to make love to you. Is that all right?

3. Let's Get It On - Marvin Gaye. Den här låten har kanske överanvänts och halvparodierats lite för mycket för att tas på fullständigt allvar, men det ändrar inte att den är en av de mest förföriska sånger som skrivits.

Den lyckas dessutom vara subtil samtidigt som den är fullständigt klar med vad den menar, vilket är en liten bedrift i sig. Vi vet precis vad Gaye sjunger om, men han säger det aldrig.

Don't you know how sweet and wonderful life can be? I'm asking you, baby, to get it on with me.

2. Underneath Your Clothes - Shakira. Det skadar inte att det är en av de hetaste sångerskorna någonsin som sjunger den här låten, men även utan henne hade texten och den smekande melodin gjort sitt. Det här är ord man drömmer om att få höra.

Jag älskar det positiva kvinnliga perspektivet, något som faktiskt fortfarande inte syns alltför ofta ens i oförblommerat sexig musik.

Underneath your clothes, there's an endless story. There's the man I chose, that's my territory, and all the things I deserve, for being such a good girl, honey.

1. Slow - Kylie Minogue. Kanske den hetaste sångerskan någonsin. Jag vet inte vad det är med Kylie men om jag någonsin träffade henne skulle hjärnan förmodligen stängas av helt och hållet och jag skulle göra en trovärdig imitation av en nykter Rajesh Koothrappali.

Så när hon sjunger en utdragen, känslig, kelig sång med en röst som låter som om det rinner honung från hennes tunga, då blir resultatet den sexigaste låt jag någonsin hört. Jag har ingen aning om vad den här låten handlar om, jag har aktivt undvikit att ta reda på det, för det vore en sjuk besvikelse om den handlade om något annat än långsam, njutningsfylld kroppslig kärlek.

Slow down and dance with me, yeah, slow. Skip a beat and move with my body, yeah, slow.

Top5 kärlekslåtar

Något som stör mig mer och mer ju äldre jag blir är hur vi romantiserar de där första kittlande stunderna med en ny människa, tonårskärleken som grundar sig på magiska ögonblick, fjärilar i magen och att man råkar gilla samma låt. Jag tyckte också att det var fantastiskt en gång, men allt eftersom åren går dras jag mer och mer åt att romantisera det vanliga livet, en underbar vardag med en underbar människa och att gå och lägga sig med samma person varje kväll och se fram emot nästa dag.

5. Hey Julie - Fountains of Wayne. En betydligt snabbare och mer upbeat låt än de flesta kärlekslåtar, och den får sin plats enbart på styrkan av sin text och sitt budskap. Det här är en kärlekshistoria som mognat under flera års tid.

Sångaren har ett jobb han inte gillar, men han står ut med det för i slutet på varje arbetsdag får han komma hem till sin fru. Han tänker på henne hela dagen och hur livet än försöker trycka ner honom håller de tankarna honom uppe.

How did it come to be, that you and I must be, so far away from each other every day?

4. Det vackraste - Cecilia Vennersten. För några år sen var jag på två bröllop på hyggligt kort tid. På båda bröllopen spelades den här låten, för den är så satans vacker. På det ena bröllopet var bruden döv och den framfördes på teckenspråk. Jag kan knappt nåt teckenspråk alls och satt ändå med hjärtflimmer.

En kort stund tillsammans med någon älskad, och de känslor som då dyker upp. Inget originellt ämne, inget banbrytande, men oerhört vackert.

Du ligger här bredvid och jag känner hur du andas. Att älskas utav dig är det vackraste för mig.

3. The Closest Thing to Crazy - Katie Melua. Okej, den här låten bryter lite smått min ovanstående princip, för den handlar just om den inledande galenskapen som förför, förvirrar och förleder. Jag förlåter det för en så här ljuvlig sång.

Jag är inte säker på om sångerskan ångrar sitt förhållande med föremålet för hennes kärlek, men det finns tvetydiga känslor där. Hon vill ha honom samtidigt som hon önskar att hon inte ville det, något har gått fel men det är oklart om det var meningen från någondera sidan, och hur som helst vägrar känslorna försvinna.

This is the closest thing to crazy, I have ever been. Feeling twenty-two, acting seventeen.

2. I'll Stand By You - The Pretenders. Vad är kärlek? Är det att komma igenom alla skalen, se den andre för det hen verkligen är, och fortsätta älska? Förtroende, tillit, acceptans. Är det inte det vi alla längtar efter att få från en annan människa?

Det här var den svåraste låten att välja ett textcitat ifrån, för hela texten är så fantastisk. Det här är poesi satt till musik, känslor reducerade till sina essentiella element och omvandlade till ord. Det handlar om att inte vara rädd längre, att smälta samman till en varm enhet som saknar fruktan. Romantisk-utopiska drömmar? Kanske, men jag hoppas inte det.

When the night falls on you, you don't know what to do. Nothing you confess, could make me love you less.

1. Don't Ever - Missy Higgins. På den tiden när Pandora fortfarande fungerade i Sverige (numera finns Spotalike som gör typ samma sak) snubblade jag över Missy Higgins skiva The Sound of White. Tretton låtar, alla bra, och fyra av dem ville komma in på min personliga top5-lista över bästa låtarna någonsin. En av de två som hållit platsen bäst kommer nedan, och den andra är Don't Ever.

Här har vi typexemplet på den långvariga, mognade, djupa kärleken. Missy Higgins sjunger inte om fyrverkerier och vild passion, hon sjunger om att skaffa sig ett njutbart litet liv med hus, trädgård och rosor. Det är så här jag föreställer mig framtiden, tillsammans med någon som drömmer om samma sak.

We'll get a house, where the trees hang low, and pretty little flowers on our windowsill will grow. We'll make friends with the milkman, and the butcher Mr Tims will give us discounts when he can.

Top5 göraslutlåtar

Det finns en mörk sida av kärleken och när man drabbas av den finns det bara en sak att göra: lyssna på riktigt riktigt sorglig musik tills man inser hur patetisk man är, tar sig i kragen, stänger barskåpet och går ut i solen. Innan dess är jag glad för min Spotify-playlist med det pigga namnet "suicide".

För övrigt borde antagligen en av platserna innehas av Weeping Willows samlade produktion. Jag vet inte vad den killens problem är; nån tjej måste ha gjort ett riktigt grundligt jobb på honom och det har han levt på sen dess.

5. Good Life - Francis Dunnery. Inte alls lika deprimerande som de flesta göraslutlåtar, tvärtom nästan ohyfsat positiv, men alldeles för vacker för att inte ha med på den här listan. Mitt ex är min bästa vän och det känns som om den här låten skrevs om oss.

Det har tagit slut mellan sångaren och hans flickvän, trots att "everyone knows that you're my favourite girl". Han önskar henne ett gott liv med kärlek och familj, för det var ingens fel utan vissa saker ligger bara inte i stjärnorna.

Here's to your lover and here's to my wife. Here's to your children and here's to you having a good life.

4. Another No-One - Suede. En nästan outhärdligt långsam, smärtsam redogörelse för ett förhållandes sista minuter. Hon samlar ihop sina saker, röker en sista cigarrett, och tar en taxi ut ur hans liv. Det är slutet för deras lilla kärlek och nu är han ensam och måste hitta någon annan som ska fylla hålet i hans liv.

En annan "ingen", som tänker stå ut med det hon inte stod ut med. Men hon tar också skulden, hon tar också smärtan, och vi vet inte vad det var som egentligen hände.

Yes it's the end, the final showdown. Yes it's the end of our small love. You'll have to find another no-one, to take the shit like I have.

3. He Stopped Loving Her Today - George Jones. Det tog mig lång, lång tid att förstå vad den här låten egentligen handlade om. Jag hittade den som ett tips på sorgliga låtar i en forumtråd någonstans, lyssnade på den en gång och kom fram till att den var för jobbig att lyssna på igen. Jag tolkade den som att sångaren varit tillsammans med en kvinna länge och nu har han insett att han inte älskar henne längre, och måste göra slut. Smärta.

Flera år senare återupptäckte jag den, lyssnade på den och insåg att jag hade haft helfel. Den handlade i stället om att han blev dumpad, tog det hårt, deppade sönder i flera år men till slut kom över henne, slutade älska henne. Nu fattade jag inte alls varför den skulle vara sorglig, den var ju hur positiv som helst och den blev ett stående inslag på min träningsplaylist.

Så en vacker vårdag tog jag en promenad i solen efter en tyngdlyftningsomgång och råkade plötsligt höra textrader som jag tidigare helt hade missat. Han blev dumpad, visst, han deppade sönder i flera år, visst, och han slutade äntligen älska henne... för att han för helvete dog. Den var visst sorglig i alla fall.

I went to see my friend today, oh, but I didn't see no tears. All dressed up to go away, first time I'd seen him smile in years.

2. The Special Two - Missy Higgins. Här har vi den andra låten från The Sound of White. Jag har svårt att tänka mig en vackrare hyllning till sprucken kärlek och att ta sitt ansvar för att försöka sluta klyftan man själv skapat.

Sångerskan har tillbringat de senaste dagarna i ett mörkt rum tillsammans med en flaska whisky för att glömma sitt brott, något som hon aldrig trodde att hon skulle göra. Hon sjunger om smärta till en glidande melodi som förstärker plågan och förtvivlan i hennes röst. Hon har fortfarande hopp, men vi misstänker att det är förgäves.

And we will only need each other, we'll breathe together. Our hands will not be taught to hold another's, 'cause we're the special two.

1. Most of the Time - Bob Dylan. High Fidelity är en av mina favoritfilmer, definitivt en av mina favoritfilmer om kärlek, och det var i den som jag första gången hörde Most of the Time, den hemskaste göraslutlåt som någonsin skrivits. Den är ett skolexempel på hur mycket otäckare det är med sådant som inte sägs än med sådant som trycks upp i våra ansikten.

Till atmosfärisk, pirrande, flimrande musik berättar sångaren om ett förhållande som tagit slut. Men det är lugnt, han är okej. För det mesta känner han ingenting alls. För det mesta minns han henne knappt. För det mesta går han vidare precis som vanligt. Men han nämner inte vad som händer resten av tiden. Vi får föreställa oss själva.

Most of the time, she ain't even in my mind. I wouldn't know her if I saw her, she's that far behind. Most of the time, I can't even be sure, if she was ever with me, or I was ever with her.

Top5 missförstådda kärlekslåtar

Eftersom musik i sig ger de här starka känsloreaktionerna så är det rätt lätt att luras. Man kan skriva en smäktande ballad vars text handlar om att spöa upp sina barn eller vrålig death metal om att ligga på stranden och sola, och musiken kommer att sköta det mesta av kommunicerandet. Det var därför jag intensivt hatade 99 Red Balloons ända tills jag läste texten, och nu älskar jag den i stället. Den låter inte som om den handlar om det den handlar om.

Därför är det lätt hänt att det blir missförstånd, vare sig de är avsedda eller inte. Här har vi min personliga top5 över låtar som inte handlar om det folk tror att de handlar om.

5. Littlest Things - Lily Allen. Det kanske bara var jag som blev lurad av den här, men tills jag faktiskt läste texten kunde jag svära på att den handlade om en kvinna i ett långvarigt förhållande som tänkte tillbaka på deras första tid tillsammans och smålog för sig själv om hur unga och fåniga de var, men ändå är minnena så underbara.

Det visade sig att den handlar om ett kraschat förhållande och hon drömmer sig tillbaka till en tid när allt fortfarande var okej och obesudlat. Hoppsan.

The littlest things that take me there, I know it sounds lame but it's so true. I know it's not right, but it seems unfair, the things are reminding me of you.

4. All I Wanna Do Is Make Love To You - Heart. Vid första lyssningen verkar den här sången vara en gosig kärlekslåt om att vilja älska hela natten. Vid andra lyssningen verkar den här låten handla om en vild natt tillsammans med en främling. Det gör den på sätt och vis.

I själva verket har kvinnan, som plockar upp en snygg främling på en regnig gata, en man som hon älskar. Men det finns en sak han inte kan ge henne, och det är det hon är ute efter den här kvällen.

Then it happened one day, we came 'round the same way. You can imagine his surprise, when he saw his own eyes. I said please, please understand, I'm in love with another man, and what he couldn't give me, was the one little thing that you can.

3. You're Gorgeous - Babybird. En refräng som fastnar i huvudet och låter som en hyllning till en vacker kvinna vars skönhet fullständigt fängslat sångaren. En melodi som låter som en typisk kärlekslåt, designad just för att ha en refräng som fastnar i huvudet.

Och en text som handlar om hur en kvinnofotograf utnyttjar sina modeller, objektifierar dem och förför dem med fagra löften. Skriven ur kvinnoperspektiv men sjungen med mansröst.

You said I wasn't cheap. You paid me twenty pounds. You said you'd put me in a magazine, on every table, in every lounge.

2. Brown Sugar - The Rolling Stones. Och nu kommer vi in på de riktigt otäcka exemplen. Brown Sugar är en klassisk sång med Mick Jaggers bristande respekt för ungefär allt här i världen och låter bara som en kärlekslåt som inte skäms för sig.

Det är bara det att den handlar om en amerikansk slavhandlare som är förtjust i att piska och våldta sina unga kvinnliga slavar. Knappt creepy alls.

Gulf Coast slaveship bound for cotton fields. Sold in a market down in New Orleans. Scarred old slaver knows he's doin' alright. Hear him whip the women just around midnight.

1. Every Breath You Take - The Police. Sting själv är tydligen rätt förbannad över hur missförstådd den här låten är; när han hör talas om att par spelar den på sina bröllop brukar han fråga om de nånsin har lyssnat på den.

Den handlar inte om en trogen man som aldrig sviker sin älskade. Den handlar om en stalker, en sjuk man som oförtrutet förföljer sitt offer. Han kanske älskar henne, han kanske tror att hon älskar honom, men hur som helst är han ingen förebild och vilken relation han än har till kvinnan ifråga är det ingenting man ska efterlikna. I alla fall inget man ska gifta sig till.

Oh, can't you see you belong to me? How my poor heart aches with every step you take. Every move you make, every vow you break, every smile you fake, every claim you stake, I'll be watching you.

En extra chans att sabba allt

2011-10-11T10:57:00.000+02:00

Varje vecka läser jag vecka 6-temat och försöker komma på om jag har något vettigt att tillföra. Den här veckan är ämnet "Offentlighet" och första meningen börjar "Om att ha sex bland folk", vilket råkar vara något som jag faktiskt har en del att säga om. Problemet är att nu handlar det inte bara om mig längre; när jag har varit personlig tidigare har jag i alla fall varit vag nog att inget förtroende bör känna sig förrått, men när det handlar om offentligt sex så är det ju minst en person till inblandad och det är tydligen där min gräns går. Att skriva om offentligt sex är därmed, kvasiironiskt nog, lite väl offentligt för mig.

I stället fastnade jag för ordet "Facebookgullande" vilket fick mig att tänka på - bortsett från två förälskade bekanta som jag förvisso älskar sönder men som också regelbundet ger mig diabetes via sina statusuppdateringar - det populära bruket att på Facebook notera när man är eller inte är i ett förhållande, komplett med ett litet rött hjärta. Mitt senaste förhållande tog slut innan jag började hänga på Facebook så jag har aldrig behövt fundera på om jag ska göra så själv och dessutom har jag aldrig riktigt anammat den här "livet sker på Facebook"-grejen, men det känns som att lägga ut ett par extra minor på det fält som en kärleksrelation redan utgör.

Ta som exempel avsnittet av The Big Bang Theory där Leonard råkar skriva på Facebook att han är i ett förhållande innan motparten gjort det. Katastrof, förstås. Risk för total social implosion. Tänk om hon inte gör samma sak? Tänk om hon inte alls såg det som ett förhållande? Genom denna tanklösa handling har han blottat sig.

Och vad händer den dag man har ett kvällstelefongräl och nästa morgon har hon enligt Facebook inget förhållande längre? Är det slut, var hon bara lite mer förbannad än jag, eller vad? Det kan vara nåt sjukt passiv-aggressivt beteende eller så kan det vara en fullständigt allvarligt menad uppbrytning, om än levererad på ett sjukt passiv-aggressivt sätt.

Det känns satan så obehagligt, som att på ensamt initiativ sätta in en förlovningsannons i tidningen. Är det verkligen inte knepigt nog att få en relation att fungera utan att lägga in en extra liten komplikation som dessutom annonseras ut för varenda människa man känner och förmodligen en hög till? Jag antar att det har att göra med "varenda människa är ett varumärke"-grejen; allting ska noteras och friseras och skulpteras och visas upp från sin bästa sida, och när man är på ruttet humör så blir det i stället den sämsta sidan och sen behöver man en imagekonsult för att rätta till det igen.

Så, till min framtida flickvän: ta inte illa upp när jag inte skriver på Facebook att vi är tillsammans. Jag försöker bara skydda oss. Eller möjligen dig från mig.

Kinapuffsgate

2011-10-07T10:17:00.002+02:00

När det begav sig läste jag Patrik Lundbergs krönika som fick Fazer att byta förpackning på Kinapuffarna och jag har smått följt debatter, ramaskri och bloggslagsmål i frågan. Lundberg själv ångrar nog att han nånsin nämnde de förbannade Kinapuffarna för hans poäng var fan så mycket mer vidsträckt och allmängiltig än så, men jag tycker faktiskt att det var ett utmärkt exempel som borde belysas och det är bara synd att debatten råkade tappa allt innehåll förutom godispåsarna.

Jag har nämligen gått förbi de där Kinapuffarna flera gånger i veckan och inte ägnat en tanke åt asiatkarikatyren som prydde påsen. Jag la märke till Fazers lakritsnegress och jag minns tydligt min barndoms godissnören där varje smak hade en egen förpackning; på en påse fanns en cowboy med lasso, på en annan en Tarzanfigur som svingade sig i en lian, och på en tredje - jag har inte lyckats hitta en bild så ni får nöja er med min blodsed - fanns en indianflicka som glatt log fast hon var bunden. Ja, en bunden indianflicka på en godisförpackning. Det är vad vi i branschen kallar för "inte okej".

Allt detta har jag noterat, men Kinapuffarna var så osynliga för mig att jag var tvungen att leta upp en bild innan jag trodde på Lundberg. Men där var den, precis som han beskrev den, och det ledde mig till en gammal undersökning om vilka grupper i Sverige som kände sig mest utsatta för rasism. Asiatiska män toppade listan och det fick mig att genast avfärda resultatet, för vem är rasist mot asiatiska män? Nej, det måste vara att de är ena känsliga satar allihop som bara letar efter saker att stötas av.

Eller så kanske det är så att jag missade den rasismen av samma anledning som fiskar inte har ett ord för vatten. När något finns överallt och är ouppmärksammat så försvinner det i bakgrundsbruset för alla som inte själva påverkas av det. Den rasism jag hörde och märkte riktades mot jugoslaver och araber för den fanns på agendan och debatterades. Rasismen mot asiater var det ingen som gick till riksdagsval på, så jag trodde inte att den fanns.

Och när nu Lundberg drog fram den så blev det explosion. Den imaginära PK-maffian beskylldes för allt möjligt ont, förnuftsbefriade aforismer smeds och hojtades, och kinapuffspåsen försvarades som om den innehöll svenskhetens själva essens. Man kan fråga sig varför. Hur kan det i något rimligt universum vara viktigare för någon att ha kvar den förbannade parodikinesen på påsen än det är för någon annan att bli av med den? Vad är det för besynnerlig människa som sätter sitt intresse av en viss godisförpackning över andra människors intresse av att slippa bli sårade?

Förmodligen samma typ av människa som en gammal bekant till mig; jag har känt honom i tio år och alltid trott att han var ett soft laid-back pothead tills jag läste hans Facebookuppdateringar och upptäckte att han hyste en Sverigedemokrat som nu hävdar att han känner sig sårad av bilden på Kalles kaviar. Den dag han lever som minoritet i en kultur där det är kutym att karikera vita män som överdrivet glada, gulhåriga pojkar med vit skjorta, då ska jag fundera på att tro honom.

Spräng helst inte kyrkorna

2011-10-04T11:23:00.002+02:00

Svenska kyrkan har ett växande problem. Pengar sinar bort, medlemsssiffrorna rasar och framtiden ser dyster ut. Tidigare domprosten H B Hammar vill lösa det genom att spränga kyrkor. Jag kan inte undvika att känna mig en smula skyldig.

Jag är, som förhoppningsvis framgått för trogna läsare, en ungefär så hård ateist som man kan finna. Jag hyser ungefär lika stora tvivel i gudsfrågan som i gravitationsfrågan och nej, ingendera frågan är egentligen en fråga. Jag är dessutom kraftigt negativ till religion i allmänhet. Med andra ord är det inte bara så att jag inte tror på det utan jag tycker att det är ett skadligt elände, kanske det mest fördärvande som mänskligheten uppfunnit. Jag har inget intresse av att stödja något sådant och gick därför ur svenska kyrkan för många år sedan.

Men samtidigt älskar jag kyrkor. Jag älskar deras konst, deras arkitektur, deras roll som historiska och kulturella dokument, och det faktum att de står som imponerande monument för allt vi hårlösa apor kan lyckas med när vi ger oss fan på det. Jag älskar att känna samhörighet med människorna för vilka kyrkor betyder mer än de gör för mig. Jag behöver inte tro på Gud för att känna hans storhet när jag går runt i Notre Dame de Paris eller Peterskyrkan. Jag vill inte att de här ställena ska sprängas, men jag förstår naturligtvis att det krävs enorma mängder pengar för att underhålla dem.

Saken är den att jag gärna skulle bidra med pengar till att hålla kyrkorna hela och rena. När jag vill gå på Johanneskyrkans julkonsert eller dylikt så betalar jag gärna en rundlig dusör för det privilegiet. Jag har ingenting emot att staten använder mina skattepengar till att underhålla kyrkor; de är kulturminnen och ska behandlas som sådana. Jag tycker inte vi ska riva aztekiska pyramider heller, och där försiggick värre saker än i en genomsnittlig svensk landsbygdskyrka. Hoppas jag.

Jag vill bara inte pytsa in pengar till prästlöner och gudstjänster och jag vill inte stödja en organisation som grundar sig på något jag finner motbjudande. Jag vet inte hur många såna som jag det finns, men nog måste det vara fler än bara jag? Borde det inte gå att samla oss, ta våra frivilliga donationer, lägga ihop det med de medlemspengar som fortfarande strömmar in, och hålla igång kyrkorna på det? Religionen håller kanske på att dö ut (hoppas jag), men dess arv är vårt arv.

Det är ni som är problemet

2011-10-03T16:16:00.002+02:00

Det här började som en kommentar till ett inlägg från Like A Bad Girl Should, men det växte och muterade och här har ni resultatet.

Det första jag kom att tänka på när jag läste hennes inlägg var när jag en dag promenerade runt i Lund tillsammans med min mor. En vän till mig hade precis fått barn, jag skulle senare dit och hälsa på och letade därför efter en lämplig present. Så här i efterhand har jag insett att nyfödda barn förmodligen får så många gosedjur att föräldrarna behöver en sopbil för att frakta hem dem, men men.

Hur som helst hittade jag en toksöt blå val (possibly en blåval) men då ställde min mor nyckelfrågan vilket kön barnet hade. Det visste jag inte, vilket tydligen gjorde det helt omöjligt att köpa ett blått gosedjur. Jag försökte förklara att jag kände den nyblivna modern och att hon ligger bra till på listan över kvinnor som inte skulle kunna bry sig mindre, men det dög inte. Det blev en könsneutral orange krabba och den var söt den också, men den var ju ingen val.

Min mor är smart och vänster, och ändå sitter det här så satans djupt. Nu pratar vi inte ens om kläder som eventuellt någon annan kan ha åsikter om, utan om ett gosedjur som läggs i famnen på ett barn som är så ungt som barn kan vara. Lik förbenat var det helt omöjligt att komma med en blå val för det kunde ju, Gud förbjude, vara en flicka jag råkade förära med den.

Och att modern ifråga också var smart och vänster och dessutom ung och förmodligen mer hip vad gäller de senaste årens genusframsteg, det högg verkligen ingen jord alls, för när man precis har fött är man full av hormoner och då blir det där med rosa så mycket viktigare än det någonsin har varit och jag bara gapade och är det verkligen min mor som säger detta?

Men den stora grejen här är att ingen någonsin - såvitt jag märkt - har de här åsikterna för sin egen skull. Det är alltid "kommer någon annan att tycka att det här är fjolligt?" och en väldig rädsla för att barnet ska hamna utanför eller whatever eftersom det har fel färg på sig. Jag tycker samma sak gäller de där kommenterarna som Like A Bad Girl Should nämnde (men jag är förstås ingen stor konsument av sådant, så jag kan ha fel för mig); de har inte själva något emot att pojkar går i rosa eller flickor går i blått utan det är ett fruktansvärt övergrepp på barnet eftersom nebulösa andra kommer att reagera negativt på det.

Jag vill säga ungefär samma sak som jag ville säga när det pratades gayadoption och motståndarna sa att man kan ju inte låta samkönade par adoptera för då blir barnen mobbade. Min spontana reaktion var "ja, på grund av människor som du". I samma ögonblick som du och dina gelikar slutar lära era egna barn den skiten så försvinner problemet. Barn accepterar precis vad som helst; det som finns i deras omedelbara omvärld är per definition normalt och självklart. Det krävs tanklösa vuxna till att få dem att tycka att det är något konstigt med två mammor eller, för den delen, med rosa kläder på en pojke eller en blå val i en flickas säng.

I den mån det här över huvud taget är ett problem så ligger det hos de vuxna människor som ser till att göra det till ett problem, som oroar sig och ängslar sig, som skärskådar varenda liten söm och som naturligtvis är moderna liberala människor men man måste ju skydda barnen.

Ja, det måste man. Så länge ni finns.

En hundsaga

2011-10-01T16:21:00.000+02:00

När jag var liten och långt upp i tonåren var jag paniskt rädd för hundar. Jag vet inte varför; jag har motsägelsefulla minnen. Hur som helst botades det med ett klassiskt exempel på symptomorienterad terapi, som också råkar vara en hygglig historia. And I'm all about that.

Nån gång kring mitten av nittiotalet klev jag in på Eslövs pågatågstation för att åka till Lund. Jag var en god stund för tidig och letade efter en bänk. Den enda lediga sittplatsen var bredvid en kille som bredvid sig hade en hund. Men hey, man ska ju kunna betvinga sina reflexer, han höll ju koll på hunden, och han skulle dessutom befinna sig mellan mig och hunden, så jag satte mig där.

När jag hade suttit där en liten stund upptäckte jag att hunden visserligen bar halsband, men inget koppel. Jag höll mig kvar för hunden hade ju suttit stilla hela tiden och visade inga tecken på att planera en strupextraktion. Men när tåget kom reste sig killen och hunden oberoende av varandra och gick på tåget genom olika dörrar och jag insåg att de inte hade ett dugg med varandra att göra.

Under tågresan sprang hunden fram och tillbaka och visade inget intresse för en enda människa ombord. Vid det här laget rann rädslan bort och ersattes av nyfikenhet. När tåget anlände till Lund skulle hunden tydligen också gå av där, så jag hängde på den. Den gick nerför en trappa, längs en kulvert, uppför en trappa, och där uppe stod en äldre man och väntade på den tillsammans med en yngre kvinna. Hunden gick fram till honom, han satte på ett koppel, och de gick sin väg. Det är en av mitt livs stora sorger att jag bara lät dem gå.

Jag menar, jag förstår att det går att träna en hund till att åka tåg själv. Det är förmodligen inte ens ett särskilt knepigt trick med tanke på allt annat man kan få hundar till, och om Skinner fick duvor att bowla så är det ju inte mycket som är omöjligt.

Det jag inte förstår är varför man gör det. Vem har en hund som så ofta behöver åka på egna utflykter att det är lönt att lära den göra det på egen hand? Och var hade hunden varit? Hälsat på släktingar? Chillat med polarna i Eslöv?

Efter det var min hundskräck hur som helst som bortblåst. Jag antar att det inte gick att vara rädd för en fredlig varelse som fattade hur tåg fungerar bättre än en del människor jag känner. I stället blev jag sjukligt rädd för bläckfiskar och sjukhus. Som jag sa: klassisk symptomorienterad terapi.

It's on

2011-09-28T15:09:00.003+02:00

Jag vill bara meddela alla som bryr sig att jag i dag skickade in mitt bidrag till tidigare nämnda novelltävling och nu väntar med spänning på att få veta resultatet, vilket sker om sisådär ett halvår. Oavsett hur det går vill jag tacka Daniel, Peter, Cecilia, Mysmats, Simon och Gud.

Chanser man inte kan tacka nej till

2011-09-27T17:44:00.001+02:00

Med anledning av The Man from Earth frågade en arbetskamrat mig om jag skulle göra mig odödlig om jag hade chansen. I Interstate 60 används slutet på Close Encounters of the Third Kind som ett kompatibilitetstest; skulle man gå ombord på rymdskeppet eller inte? Hjälten skulle naturligtvis, men hans nuvarande flickvän skulle inte.

Jag kan inte ens se att det finns en fråga här. Om jag får chansen att se en annan planet bebodd av en annan civilisation, hur skulle jag kunna låta bli? Hur många människor har i vår arts historia fått en sådan möjlighet? Med största säkerhet noll.

Och när jag tänker på allt coolt som har hänt under min korta, korta livstid, hur skulle jag någonsin kunna säga nej till att få se vad som händer om hundra eller femhundra eller tvåtusen år? Här finns det en liten brasklapp, för jag måste ha en out. Jag måste kunna dö för egen hand, för om det nånsin kommer en dag när jag vill göra slut på det vill jag inte vara fängslad i världen. Då kan man ju bli inmurad i en vägg som Brad Pitt i Interview with the Vampire och det känns duktigt B.

Men bortsett från det, ge mig odödlighet. Folk säger att det skulle vara tråkigt, men det skulle det inte alls. Det skulle ta hur lång tid som helst att se hela världen och om man någonsin blev klar med det skulle de bitar man såg först ha förändrats så mycket att de skulle vara helt nya. Dessutom finns det en gräns för hur mycket det mänskliga minnet kan lagra; jag skulle säkert bli vis och kunnig men mycket skulle vara vagt och diffust.

Jag skulle kunna ta en hel hög nackdelar för att besegra åldrandet. Gör mig till vampyr så jag inte kan gå ut på dagen och måste bita kor för att överleva, det är lugnt. Jag skulle sakna solljuset men inte lika mycket som jag skulle älska att vara femhundra år gammal och fortfarande stark och snygg.

För att inte tala om allt kul man kunde ha. Skapa religioner, försvinna spårlöst och se dem utvecklas till något oigenkänneligt. Se porträtt av sig själv på konstmuséer som i Orlando. Casha in på långsiktiga investeringar. Bilda sin egen myt som Ahasverus. I största allmänhet leva bland människor som inte har en aning om vem man är.

Men framför allt skulle jag inte kunna säga nej för att det finns saker man bara inte säger nej till. Några av mitt livs häftigaste upplevelser har kommit sig av att ta plötsligt uppdykande möjligheter och det här måste vara den ultimata. Så om nån där ute har ett odödlighetselixir vet ni vem ni ska ringa.

Vad är det för fel på text?

2011-09-23T08:58:00.000+02:00

Jag snubblade över en artikel som ondgör sig över att den amerikanska genomsnittstonåringen smsar tretusen gånger i månaden. Artikeln är från februari förra året så den siffran har säkert gått upp en del men det förändrar ju inte poängen.

Jag är en lika spontankonservativ gnällare över dagens ungdom som nån annan och har varit legitimerad gubbe sen innan jag blev tonåring, men något jag aldrig har förstått är varför textkommunikation skulle vara sämre än någon annan sort. Som miffo tycker jag tvärtom att det är en saftig fördel att i lugn och ro kunna formulera mig och titta på vad jag skrivit innan jag skickar iväg det för konsumtion, med med tanke på kommentarfältens kvalitet är det väl rätt få som använder sig av den möjligheten.

Om tonåringarna skickar fyrtiotusen ord sms i månaden så är det inte fyrtiotusen ord dumheter som de annars inte hade sagt eller tänkt, och det är inte fyrtiotusen dummare ord som de annars inte hade sagt eller tänkt. Det är bara ord, vilka som helst, som de annars hade sagt eller inte kommunicerat alls. De blir inte dummare för att det de säger förs fram i text via mobiltelefoner. Det är inte de djävulska sms-apparaterna som stoppar dem från att debattera Wittgensteins traktat.

Jag är övertygad om att en stor andel av alla sms innehåller meningslösheter. Jag är inte alls övertygad om att tonåringars sms innehåller mer meningslösheter än tonåringars samtal. De avhandlar säkert relationer och känslor, precis som min generation gjorde via telefonen. Ungdomar pratar om det som är viktigt för dem oavsett hur de pratar om det. Det är kommunikation, varken mer eller mindre.

Och om det är kommunikation som inte annars hade skett kan det omöjligt vara dåligt. Visst, sms-språket är en styggelse som får det att vända sig i min språkkonservativa mage, men det är inte som om tonåringarna annars hade formulerat långa epistlar på felfri boksvenska.

Sms-hatet är bara ett av de senaste uttrycken av den gamla naturlagen att allt som finns i världen när man föds är normalt, allt som tillkommer innan man fyller trettio är coolt och man kan troligen göra sig en förmögenhet på det, och allt som tillkommer efter att man fyllt trettio är ett tecken på världens nära förestående undergång. Det har inte varit sant hittills. Mänskligheten kommer att ta sig igenom det här också. Och bli bättre.

Faktum är att sms är en av den nya världens frukter som jag tycker bäst om. Det har faktiskt förändrat hur jag kommunicerar. Sms är helt enkelt ett oslagbart sätt att säga saker som "vi ses där klockan fyra", "vi har precis kommit fram till hotellet, allt är bra, ses om två veckor" eller "jag såg en söt anka".

Ställningar

2011-09-22T21:21:00.001+02:00

När jag såg att veckans vecka 6-tema var ställningar så dök två tankar omedelbart upp. Det finns nämligen två saker jag inte begriper kring det här ämnet.

1. Vad är grejen med att behöva inspiration till och tips om sexställningar? Det är egentligen inte särskilt svårt. Om vi pratar om samlagsställningar så är det två kroppsdelar som måste ha kontakt, och sen finns det en begränsad mängd sätt att vrida kropparna på. Händer, munnar, fötter och andra rörliga kroppsdelar kan röra vid det som de når, och där når man en absolut gräns tills man börjar blanda in fler människor, trädgårdsredskap och lätta motorfordon.

Hur akrobatisk man än blir så kan man inte pressa det längre än så. Visst, man kan göra det upp och ner hängande från taket men om man har lust och fysik till det så kommer man väl på idén själv? Hela den här grejen med att behöva "lära sig" reverse cowgirl eller whatever är lite dunkel för mig. Det är ju bara att hon sätter sig överst med ryggen mot honom, klart. Den dyker upp rätt tidigt i experimentkedjan.

Hur många ställningar som än "finns" så är de variationer på några få grundläggande teman, begränsade av mänsklig anatomi, och om man behöver hjälp att komma på dem så förstår jag inte varför. Om man läser om en ställning och ett ljus går upp, hur mycket har man egentligen tänkt på saken själv?

2. Ungefär sen innan jag blev sexuellt aktiv har jag tyckt att det verkade som om andra höll sig till typ en ställning per gång. När jag läser om det - till exempel här - låter det som om par i allmänhet håller sig till en ställning från första penetrationen till slut, och visst kan de variera sig från gång till gång men inte under tiden.

Jag fattar att det är enormt mycket variation på sånt här, men för mig är den här tanken så fullständigt främmande. Visst har jag ibland hållit mig till en enda ställning, i alla fall under snabbisar eller när omständigheterna i övrigt dikterat det, men i allmänhet har det varit en och sen en annan och sen lite så och sen den ett tag.

Fast det är å andra sidan rätt mycket jag inte känner igen från andras sex. Jag börjar tro att jag haft ordentlig flax som nånsin träffat nån som hade samma inställning som jag.

Mononormen

2011-09-19T09:13:00.001+02:00

Veckans vecka 6-tema är Vara vänner och jag ville gärna delta den här veckan också men har inte kunnat komma på något vettigt att skriva i ämnet. Först ville jag skriva om kompisfacket men det blev alldeles för niceguybittert. Sen tänkte jag skriva om att min bästa vän är mitt ex men insåg att jag inte hade mycket insiktsfullt att säga om det för det var inte vidare svårt för oss. Vi behövde inte arbeta för att få det att funka, det bara blev så.

Så jag hade lite slut på uppslag, men när jag läste de andra bidragen denna vecka insåg jag att jag tydligen är den ende på vecka 6 som levt sitt liv inom mononormen och det är väl i sig värt ett inlägg. Vad är egentligen grejen med att hålla sig till en människa på detta amorösa smörgåsbord som är vår värld?

Om vi börjar med den sexuella aspekten så kan jag inte påminna mig att jag någonsin känt ett behov av sexuell frihet för egen del. Visst blir jag attraherad av andra än min partner, men jag tror aldrig jag har tänkt "fan också att jag har flickvän just nu, annars hade jag totally porkat den där bruden". Jag verkar helt enkelt vara immun mot hela sprida-sin-säd-grejen.

Jag har aldrig haft sex utanför ett förhållande och har aldrig haft någon större lust att ha det heller. Det är tydligen tänkt att man ska se pickup artists som avundsvärda alfahannar, men jag ser dem som ganska patetiska småpojkar som desperat söker bekräftelse från andra småpojkar. Jag har aldrig eftersträvat den livsstilen; tanken på att vara killen som knullar någon ny varenda helg är inte attraktiv. Jag är inte ute efter första sexet med någon ny, jag är ute efter hundrade. Jag är ute efter tusende. Det är grejen för mig. Det är det jag vill ha.

Därmed inte sagt att jag är helt omöjlig vad gäller sexuell frihet. Jag lär inte önska eller utnyttja det själv men om min partner vill ha det så kan vi kanske komma fram till något. Det viktiga där är att jag känner mig delaktig trots att jag inte deltar, att det är något vi har tillsammans, inte något hon har med sina andra sexpartners. Men ett sexuellt helt öppet förhållande, nej. Det är inte jag.

Där kommer vi in på den emotionella aspekten, som är betydligt mer komplicerad. Jag vill vara något unikt och speciellt för min partner som ska vara unik och speciell för mig. Även här är jag annorlunda för jag känner inte den tydligen allmänmänskliga "gräset är grönare på andra sidan"-känslan; snarare känner jag att jag har varit på andra sidan och där finns knappt något gräs alls. Ett bra förhållande är ett bra förhållande och perfektion är en myt.

Jag kan visserligen föreställa mig att ha förhållanden som inte är begränsade till oss två, men då ska det vara vi tre/fyra/fem/whatever, inte jag och hon och så har hon två andra och de har varsin till. Det blir väl allt vanligare att inte vilja "äga" en annan människa men jag ska inte ljuga: jag vill äga och vara ägd. Jag vill ha känslan "du och jag mot hela världen, härifrån till evigheten".

Och jag kan inte se det som något dåligt, heller. Den jag delar detta med kommer ju att vara likadan själv, det är hela poängen. Frihet är, ärligt talat, sjukt överskattat.

Vilken överraskning

2011-09-14T15:01:00.000+02:00

Jag har läst om den senaste barnporrhärvan som är unik därför att av de 24 åtalade är 23 kvinnor. Jag är med på att det är ovanligt och därmed har högt nyhetsvärde. Jag är med på att tidningarna sensationaliserar det för att sälja lösnummer. Jag är till och med helt med på att amatörpsykologerna tittar fram ur sina vrår för att förklara hur det här kunde hända.

Men. Kom igen. "Det här kommer jag aldrig att glömma"? "Det har ändrat min syn på mänskligheten"? Är det verkligen så chockerande att man inte måste ha en penis för att vara ett creepo? Vi har 24 personer som utbytt barnporr med varandra men det som vrider skallen är att de inte var karlar allihop?

Jag undrar vad man tidigare hade för syn på mänskligheten om det här fallet ändrar den. Nåt i stil med "män är onda, primitiva, lustdrivna djur och kvinnor är goda, ädla, upphöjda änglar", antagligen. Det är, tja, inte okej att män pysslar med barnporr men vi vet ju att de är såna, så visst, vi får väl leta reda på dem som går för långt och sätta dem i fängelse, men särskilt upprörande är det ju inte. Pojkar är pojkar.

Under tiden, i verkligheten, så finns det kvinnor som begår brott, köper sex, misshandlar och mördar. Ibland alltihop samtidigt. Varför man skulle tro att de inte också var kapabla att digga barnporr ligger rätt långt bortom mig.

Artificiell motivation

2011-09-13T01:11:00.002+02:00

Min dröm är att på ett eller annat sätt leva på att skriva och så har det varit sen cirka trettio sekunder efter att jag lärde mig kreta ner ett A. När jag var tonåring var det lätt att skriva för jag skrev bara för att det var roligt och sket fullständigt i resultatet. Ju äldre jag blev desto seriösare blev jag och när jag väl började skriva igen efter en punkterad paus på några år fann jag att jag hade en inre recensent som krävde att varenda ord skulle vara publicerbart, annars hade jag slösat bort min tid. Hur bra man än tycker att man är så är det svårt att prestera under de omständigheterna.

Men jag gjorde det ändå, för om det är en sak som varenda författare säger är det att man ska skriva, skriva, skriva tills fingrarna blöder och hjärnan rinner ut genom öronen för det är så man lär sig att få ordning på det. Jag skrev sånt som jag inbillade mig skulle kunna bli något en dag och ibland försökte jag skriva bara för att underhålla mig själv, men tydligen kan jag inte skriva trashig fantasy längre för jag kommer bara två stycken innan barbaren sätter sig ner och har ångest över alla han har dödat, vilket sabbar hela stämningen.

Så jag höll koll på mig själv och skrev varje dag och kunde jag inte skriva en dag tog jag igen det dagen efter, och jag höll ett jävla högt ordomdagensnitt tills jag i mitten av december fick ett akut psykbryt och sen dess har jag inte skrivit ett skönlitterärt ord utom när jag åkte på ensam balkongsemester just för att kunna sitta på balkongen och skriva, och då skrev jag men sen jag kom hem har jag inte skrivit ett ord. Jag har fel på hjärnan.

En kväll satt jag och pratade med en homie när han nämnde en novelltävling som han funderade på att delta i, och jag befann mig i slutskedet av en utmärkt söndagsfylla och mådde tipptopp så jag tvingade naturligtvis honom till att sluta en pakt med mig. Vi skriver båda två, vi kritiserar varandras verk, vi deltar i tävlingen, on pain of death and may we be spanked until our bottoms go purple.

Till och med när jag sovit bort vinet kändes det som en fantastisk idé, för det är sånt som får igång mig. När jag skulle springa mitt första maraton sa jag det till precis alla jag kände så att det skulle vara omöjligt för mig att dra mig ur. En novelltävling och blodspakt borde vara doping för skrivnerven.

Men nu är det två veckor senare, typ två veckor kvar innan det måste vara färdigt, och jag har bestämt mig för vad jag ska skriva men ligger så här långt på ord noll. I dag skulle vara stora börja-skriva-dagen men det slutade med att jag sov större delen av dagen och tillbringade resten med att inte göra nånting alls. Om jag på riktigt misslyckas med att skriva klart och delta i tävlingen så är det nog första gången i mitt liv som jag har ett så konkret mål och missar det. Och då har jag förändrats mycket mer än jag trodde på ett sätt som jag verkligen inte tycker om.

Därav detta inlägg. Jag hoppas att mina läsares extraögon driver mig till att faktiskt börja knattra, en process som jag en gång i tiden älskade så mycket att det var omöjligt att hålla mig borta från skrivmaskinen. Om jag misslyckas måste jag erkänna det för er också. Så hjälp till, är ni snälla. Sätt lite press. Mobba mig. It's for a good cause.

Den vite mannens erövringar

2011-09-10T15:39:00.002+02:00

Till inlägget om krigsmotivation fick jag en kommentar som innehöll ett par idéer jag har funderat en del på. Enligt gammal god tradition - och man måste ju hålla på gamla goda traditioner - skriver jag härmed ett nytt inlägg om det.

Kriget, både det nuvarande och det tidigare, handlar snarare om att den vita människan gärna vill ta över hela världen.

Den vita människan vill mycket riktigt ta över hela världen men det är inget som utmärker den vita människan. Alla vill ta över hela världen. Även om man som jag inte är pigg på att personligen styra och ställa ner till att micromanagea kommunalskatten i Alta Floresta så vill man ändå att världen ska drivas i enlighet med ens egna åsikter.

Den vita människan har ingen särdeles enorm genetisk eller kulturell erövringslusta utan har bara råkat befinna sig i en situation som förde henne till världens topp. Mer om detta sedan.

När de av för överlevnad av naturliga skäl arbetssamma nordiska männen drivs av ett självuppoffringsideal i händerna på kvinnor som söker ökad bekvämlighet har man en häxbrygd att söka sig bort från.

Ökad bekvämlighet vill vi nog alla ha, nordiska kvinnor ungefär lika mycket som kvinnor från andra väderstreck och för den delen män från andra väderstreck. Återigen är skillnaden snarare att vi stenrika vitingar har möjlighet att kräva och skaffa ökad bekvämlighet medan man två dagsmarscher in i Amazonas inte har mycket till chans om man bestämmer sig för att lägga sig ner och softa medan någon annan fixar föda.

Huruvida planeterövringens motor var ett kvinnodrivet självuppoffringsideal är jag enormt skeptisk till, men det som jag verkligen reagerar på är första halvan av meningen. Detta att nordiska män skulle vara flitigare än andra folks karlar därför att det var tvunget för vår överlevnad är ett mycket märkligt argument som dyker upp om och om igen när den europeiska dominansen ska förklaras.

Tobias Wallin förklarar inte vilka de "naturliga skäl" är som gjorde att nordiska män behövde arbeta mer än andra för sin överlevnad, men orsaken brukar anges som att vi levde på kalla ogästvänliga platser där man inte bara kunde ligga i gräset och sträcka ut handen efter en god frukt så fort man blev hungrig. Varje gång jag hör det undrar jag samma sak: har dessa människor någonsin sett en bild på en djungel eller en öken eller en tundra? Tror de att savannkillarna jagar ner gaseller till fots för att blir tråkigt att bara ligga i hängmattan hela dagarna?

Europa är snarare en väldigt gästvänlig plats, där det inte är särskilt svårt att överleva vare sig sommar eller vinter. Sahara, Grönland, centrala Australien, Amazonas, där har du ställen som är jobbiga och i enlighet med denna teori borde förvandla sin befolkning till superhjältar.

Så varför blev det den vite mannen som tog över världen? Jag tänker inte sluta rekommendera Jared Diamonds Guns, Germs and Steel förrän de nattar mig med en spade, men den korta versionen är ungefär som följer:

Näringsrika domesticerbara växter. Mina förfäder hade tillgång till goda kolhydratkällor som kunde framodlas med industriell effektivitet.
Nyttiga domesticerbara djur. De hade också drag- och arbetsdjur av alla slag. Som Jared Diamond säger: om noshörningen hade kunnat domesticeras hade kanske Rom intagits av bantukrigare på noshörningsrygg. Vilket hade gjort historia 83% mer awesome.
Terrängpluralism som ledde till sociopolitisk och kulturell pluralism. Europas skiftande terräng ledde naturligt till att kontinenten splittrades upp mellan små nationer som kunde försvaras men aldrig var trygga. De tävlade ständigt hårt med varandra och var tvungna att uppfinna oavbrutet bara för att hålla jämna steg med grannarna. Det handlades och restes, idéer utbyttes, kulturer krockade.
Och så vinet, förstås.

Det här med att ge upp

2011-09-08T13:33:00.001+02:00

Jag har en ganska tjatig vän. Problemet, eller fördelen beroende på hur man ser det, är att det hon tjatar om brukar bli rätt bra i slutändan. Det var till exempel hon som tjatade igång filmbloggen och den har ju blivit en rasande framgång, om man som jag definierar "rasande framgång" som "något jag gjort i mer än en vecka och ännu inte tröttnat på".

Hennes senaste bedrift är att ha tjatat mig till att ha ett Twitter-konto, trots att jag fortfarande inte har klart för mig vad eländet fyller för syfte. Jag finns i alla fall på Twitter som ThePegerator och där kommer jag att skriva när jag bloggat. Så i stället för att gå in på sidan som ett simpelt djur eller använda något av de nittontusen lättare sätten att följa en blogg så kan ni nu göra det via Twitter i stället.

Miraklens tid är - trots envisa rapporter om motsatsen - inte förbi.

Total acceptans

2011-09-07T01:00:00.003+02:00

Veckans vecka 6-tema är "I kroppen, i hjärnan" och bland de tänkta inspirationskällorna finns en fråga som jag tror mig kunna och tänker försöka besvara: "Vad får han ut av att spruta mig i ansiktet?". Jag vajade en del över huruvida jag skulle ge mig på det här inför en bloggpublik som inkluderar mina föräldrar, men vad fan, jag har varit vuxen rätt länge nu och de får väl sluta läsa här då. Jag kan naturligtvis inte lova att det följande gäller någon annan än mig men jag har i alla fall lagt ner en del tankeverksamhet på just detta.

Det är inte alltför lätt att prata om ansiktssprut eftersom kvinnor brukar anta att det antingen handlar om porrskada (vilket jag egentligen inte kan säga emot; jag är inte säker på att jag hade kommit på tanken om det inte hade förekommit i porr) eller förnedring och makt (vilket det liksom alla andra sexhandlingar kan göra i S&M-kontext, men det var inte det jag tänkte prata om här). Om vi slår ihop dessa två och ser på porrens ansiktssprut så ser vi att kvinnan i nittionio fall av hundra porträtteras som att hon vill det minst lika mycket som mannen. Det är inga maktdemonstrationer eller förnedringsscener utan kvinnan älskar det, och det är också hela poängen.

Det grundar sig i att jag har en komplicerad relation till min orgasm. En manlig orgasm är till att börja med, objektivt sett, ingenting stort. Den är lätt att ordna - insert somewhere close and preferably moist, thrust, repeat - och medan det finns mycket man kan göra för att göra den bättre och sämre så är den inget som i sig gör en älskarinna vidare stolt. Män bara kommer.

En kvinnlig orgasm, däremot, är betydligt svårare att uppnå och en definitiv källa för stolthet för varje rödblodig heteroman. Att en kvinna får orgasm är coolt, stort, åtråvärt, medan en mans orgasm är rutin. Jag vet att det finns män som har svårt att komma och kvinnor som kommer fem gånger så fort en snygg kille skickar en blick åt deras håll, men i allmänhet tror jag ingen emotsäger det föregående.

För mig är dock min orgasm något stort. Det är resan som är viktig, inte destinationen, men utan destination blir resan ändå poänglös. Därför är det vansinnigt sexigt när en kvinna visar att hon vill och tycker om att jag kommer, och ju mer hon tycker om det desto bättre är det, och om hon tycker om det för sin egen skull är det så bra det kan bli. Om jag gör något för henne genom att komma och det är ett ögonblick hon längtar efter, ingenting som bara kommer att ske och så är det inte mer med det.

Vidare är en manlig orgasm något obekvämt. En kvinna kan komma en ziljon gånger och sen en ziljon till och det ställer inte till med nånting. En man kan allt som oftast bara komma en gång, sen försvinner erektionen, känsligheten blir helt annorlunda och i alla fall i mitt fall ryker lusten all världens väg nästan varenda gång. Dessutom sprutar det ut något kladdigt och äckligt som måste göras av med och är orsaken till att man måste använda preventivmedel som själva alltid orsakar nån sorts trubbel.

Av de anledningarna är det sällan man bara kan slappna av, njuta och inte tänka sig för. Man måste behålla kontrollen så att man inte kommer för tidigt eller innan hon har kommit eller på fel ställe, och antingen gjuter man in kuken i gummi eller så ställer man till med ett jävla kladd och tvingar partnern att använda nåt som förmodligen innehåller hormoner som ställer till det ännu värre. Två kvinnor kan ha spontansex i vilken garderob som helst men så fort det är minst en man inblandad måste man fundera på vad man ska göra med biprodukten; om det inte vore för den skulle sex vara bra mycket mindre besvärligt.

Ett ansiktssprut i porrstil, med öppen mun och utsträckt tunga och allt, visar att hon vill att jag kommer precis nu och att det inte alls är kladdigt och äckligt och besvärligt utan något hon tycker om. Hon älskar även den biten av mig och tar med glädje emot den. Jag kan inte känna mig mer accepterad.

Det är det stora även om det finns mer att nämna. Det är härligt att hon litar så mycket på mig att hon försätter sig i en så utsatt position. Det är coolt att hon struntar i att andra anser det förnedrande, att hon inte är fast i det eller väljer att ignorera det för min skull. Man lär sig från späda år - vare sig det är sant eller inte - att män vill ha sex hela tiden och därför inte ska pressa kvinnor som inte alls vill lika mycket, men här släpper hon alla hämningar och älskar det. Och så är jag en visuell varelse och av någon anledning som jag inte tänker psykoanalysera älskar jag hur det ser ut.

Men det jag verkligen får ut av att spruta i ansiktet är att jag får känna mig älskad, bekräftad, litad på och totalt accepterad. Hon säger till mig att det inte är något fel på mig, att jag inte behöver behärska mig, att jag inte är äcklig, att hon vill ha hela mig inifrån och ut. Jag tror inte jag kan förklara det bättre än så.

Jo, det handlade om oljan

2011-09-05T14:01:00.003+02:00

På DN skriver i dag Nathan Shachar om de diverse krig som förts runt om i världen och av vänstern sagts gälla olja eller andra naturresurser. Han slår fast att Irakkriget aldrig handlade om olja eftersom USA aldrig kunde stjäla Iraks olja eftersom arabstaternas olja nationaliserades för snart fyrtio år sen. Men han har helt missuppfattat kritiken.

Det var aldrig någon som trodde - jag hoppas i alla fall att det aldrig var någon som trodde detta, men det var det säkert någon som gjorde - att USA skulle göra Iraks oljeindustri till amerikansk, nationalisera den under stjärnbaneret och låta hela profiten gå till den egna statskassan. Det var aldrig Onkel Sam som personligen skulle åka till Irak och lasta oljefat. Det är till att börja med inte USA:s stil att nationalisera, men framför allt skulle det ge helt fel resultat. Kriget var inte till för att berika USA som nation, det var till för att berika USA:s företag. Företag som nu handlar olja och bygger upp ett söndersprängt land.

Det finns två anledningar att ge sig på länder som är rika på olja eller någon annan värdefull resurs. Den första är att säkra tillgången. Det är mycket bättre att ha en kompisregering i ett oljeland än att det styrs av en diktator som hatar en. Det var därför USA gick in och försvarade Kuwait när Irak anföll. Det var inte för att det var synd om Kuwait.

Shachar är den andra anledningen på spåren när han nämner att europeiska oljebolag står med mössan i hand och väntar på audiens hos Libyens regering. Det gör de säkert, och det finns en anledning till det. Det finns en massa pengar i oljan, pengar som oljebolagen inte kunde komma åt medan Gaddafi styrde och ställde. Skulle svenska regeringen gärna vilja att ett svenskt oljebolag fick feta kontraktet med Libyen? Absolut. Av precis samma anledning ville USA gärna få in amerikanska oljebolag eller deras bulvaner i Irak.

Om det nu inte var för oljan, varför angrep USA Irak? Det är svårt att tänka sig att någon på allvar trodde att Saddam satt inne med atombomber och att han var galen nog att smälla av en för att han blev sur. Och om topparna nu verkligen hade lyckats bedra sig så grundligt, varför brydde de sig inte om att ta över varenda potentiell vapenfabrik och säkra dem så fort som mänskligt möjligt? I stället skulle trupperna till Bagdad och välta statyer och posera för kameror.

Krig startas inte av humanitära skäl, de bara rättfärdigas med sådana. När amerikanerna gick in i Afghanistan var det för att hitta bin-Laden, utkräva hämnd och visa att USA fortfarande var Jordens alfahanne. Men plötsligt började vi höra om talibanernas hemska diktatur och hur fruktansvärt kvinnor hade det där borta och så hade vi ett krig som handlade om att befria de afghanska kvinnorna som det inte hade varit ett jävla dugg synd om innan två plan krockade med skyskrapor, och den som var emot kriget hatade afghanska kvinnor och ville att de skulle förtryckas och leva inspärrade i fängelser av svart tyg. Det var en effektiv retorisk avledningsmanöver.

Om jag har fel, krig startas på grund av ideologi och religion och omtänksamhet, och eventuella ekonomiska effekter är sekundära för att inte säga irrelevanta, så är jag nyfiken på varför Sydafrika fick vara ifred under dessa långa årtionden när alla hatade stället och dess raspolitik. Sanktioner och retorik var allt som den vita härskarklassen drabbades av, inte bombplan eller tanks. Om det fanns ett land man borde skicka en välgörararmé till, var det inte Sydafrika? Ändå hände ingenting, och man kan fråga sig varför.

Lära och skrämma

2011-09-04T16:38:00.003+02:00

Jag fortsätter hänga på vecka 6 som denna vecka handlar om hur man lär sig om sex. Jag har själv väldigt vaga minnen av hur och var och när jag lärde mig hur sex fungerar (paus för de obligatoriska skämten på ämnet att jag ännu inte har lärt mig det).

Jag minns missuppfattningar jag hyste; till exempel kommer jag ihåg ett samtal som jag nån gång på lågstadiet hade med en kompis, där jag bestämt hävdade att tanken var att man skulle föra in kuken och sen somna tillsammans. Det var så det blev barn. Under ett annat samtal med samma kompis sa han att han förstod vad bögar gjorde men inte lesbiska för de hade ju inget att stoppa in. Jag tittade på mina fingrar och misstänkte att jag nog kunde hitta på något med dem om det behövdes.

Men varifrån vi fick kunskap nog att ens kunna ha de här samtalen, det är helt borta. Jag minns porr i den begränsade mån det då fanns tillgängligt och jag minns hur jag försökte få ut vettiga fakta ur historierna (ja, jag läste dem faktiskt; till och med som prepubertal porrkonsument var jag geek). Jag minns sexualundervisning på högstadiet men vid det laget hade man allt det mekaniska klart för sig.

Nånstans däremellan plockade jag upp det bit för bit med det viktiga undantaget att man aldrig fick lära sig hur man faktiskt skulle göra. Det var bara att experimentera fram och det hade varit okej - sex kräver övning men det är lugnt för övandet är hur häftigt som helst - om det inte hade varit för de två bestående intrycken jag fick.

Det första intrycket var att man kunde göra rätt och fel, man kunde vara bra och dålig, och innan dess måste man oroa sig över att lyckas över huvud taget för det kunde gå fullständigt tokfel. Det jävliga med detta var att trots att det inte fanns något sätt att lära sig att göra rätt så skulle man se till att kunna det i alla fall för tjejen räknade med att man skulle veta så att hon bara kunde ligga där. Tjejer var rädda för att det skulle göra ont, killar var rädda för att inte ha en aning om hur det gick till.

Det andra intrycket var att sex är jävligt farligt. Jag växte upp medan AIDS-epidemin spred sig över världen som en medicinsk apokalyps, en ostoppbar löpeld av mystisk, obeveklig död. Vi hörde siffror och statistik och trodde på allvar att det här kunde vara slutet, det som fick världen att gå fullständigt Road Warrior. Varenda människokropp utmålades som en livsfarlig smitthärd och om man en enda gång hade sex utan kondom så var det över, då var det bara att gå och vänta på att kroppen skulle falla i bitar. Även om man hade den otroliga turen att ducka AIDS så fanns alla andra sjukdomar, smittor som för oss bara var namn, nertyngda med skräck: kondylom, gonorré, klamydia.

Och om man till äventyrs lyckades ha sex utan att falla i en enda av de medicinska fallgroparna så skulle hon bli gravid och då var det ett helt eget elände, så nattsvart att det skulle dröja långt in i vuxen ålder innan jag kunde tänka "graviditet" utan att spontant friassociera abort och förstörda liv.

Sex var något som sabbade liv, spred smittor, dödade och fördärvade och jävlades i största allmänhet. Det var vad jag tänkte på när jag i de yngre tonåren tänkte på sex. Att det även kunde vara riktigt gött var inget som kom fram - det antogs vi väl redan veta, hur vi nu skulle kunna vara så säkra på det. Givetvis måste vi lära oss allt det där också, det är bra att veta hur och varför man ska skydda sig, men det hade inte skadat om jag dessutom hade fått reda på vad det var tänkt att jag skulle hitta på med fingrarna.

Bra början

2011-08-29T11:46:00.000+02:00

Jag har tidigare berört min fascination för en bra början i böcker. Det är en väldigt specifik konstart att starta en berättelse på ett fängslande sätt så att läsaren hamnar i rätt sinnesstämning och blir pigg på att läsa vidare. Det finns gott om bra exempel i litteraturhistorien men en av mina absoluta favoriter står Ray Bradbury för i Something Wicked This Way Comes, en bra bok som blev en bra film med den konstant kuslige Jonathan Pryce som skurken.

First of all it was October, a good month for boys.

First of all - Tonen slås an. Slå dig ner, ta dig en kopp varm choklad, luta dig tillbaka, nu kommer det en berättelse.

it was October - Bilderna dyker omedelbart upp. Löv som gulnar och blir röda, vattenpussar, gråa moln, regnskurar, svalnande vindar.

a good month - En bra månad? På vad sätt är oktober en bra månad? En bra månad för vem? Vilka är dåliga månader och varför?

for boys - Okej, det här är en historia om pojkar. Vi vet vad vi har att vänta oss. Det är oändliga skoldagar och busstreck, äppelpallning och rycka flickors flätor, oskuldsfulla problemlösa eftermiddagar innan mamma ropar in på middag.

Och naturligtvis är det precis vad vi får också. Det här är en historia om pojkar och deras särskilda sätt att se på livet, deras egen lilla värld som vissnar med åldern men aldrig riktigt bleknar bort, deras förhållande med de vuxna. Och naturligtvis får vi en förklaring på varför oktober är en bra månad för pojkar och varför andra månader är sämre; Bradbury lägger några hundra ord på att förklara det fast det inte har någon som helst betydelse för resten av historien. Vem bryr sig? När vi har läst hans redogörelse för årets månaders varierande kvalité för pojkar är vi fast. Den här boken ska läsas ut. Helst nu.

För att citera Göran Hägg: Så börjar en bra bok. Däremot har jag glömt hur den slutar.

Sovgos

2011-08-28T23:14:00.001+02:00

Tanja Suhinina har startat ett sexbloggprojekt som denna vecka handlar om att sova ihop. Det som direkt slog mig när jag läste om det var hur udda det här med att sovgosa egentligen är; det är både mer och mindre intimt än att ha sex.

Å ena sidan är det mer intimt. Det finns en one-night-stand-sex-kultur men ingen one-night-stand-sova-ihop-kultur. Jag fattar varför; även om jag inte är killen som har sex med främlingar titt som tätt kan jag tänka mig att ligga med någon jag precis träffat medan det vore definitivt skumt att sovgosa med en okänd.

Att sovgosa är något man gör med någon man har känslor för medan det går att ha sex med vem som helst som man tänder på. Därför är det närmare och viktigare. När jag pratade med min dåvarande flickvän om en av hennes tidigare partners störde det mig inte alls att de hade haft sex; däremot blev jag tokigt svartsjuk på att de hade gosat hela natten efteråt. Det är något varmt och intimt, vilket sex naturligtvis också är när det är som bäst, men sex kan vara kvick tillfredsställelse och ingenting annat. Sovgos är mer än så.

Å andra sidan är det mindre intimt. Jag och ovanstående dåvarande flickvän bodde ihop några månader efter att vi gjorde slut, ibland sovgosade vi och det har vi gjort sen dess också, och jag skulle lugnt kunna skedmysa med exkexet en natt men däremot känns det som en riktigt dum idé att ha sex med henne. Det skulle ändra väldigt mycket.

Hon har också i sin visdom sagt att hon aldrig skulle betala för sex men hon skulle kunna betala för att någon skulle ligga och klia henne på ryggen eller leka med hennes hår. Jag är helt med på det. Jag skulle aldrig köpa sex, men att betala någon för att bara vara en varm kropp i min säng känns betydligt mer okej. Att sovgosa är en mindre grej, helt enkelt, inget man behöver lägga ner en massa komplex i.

Därför borde det finnas en one-night-stand-sova-ihop-kultur. Engångssex är bara prestationsångest och preventivmedel och alkohol och pinsamma morgnar och ingen vet vad någon annan tycker om. Men tänk att kunna gå ut och komma hem med någon som gör att man helt kravlöst slipper känna sig ensam. I mitt huvud låter det rätt bra.

Lycka 4: Det måste gå

2011-08-27T13:49:00.000+02:00

När jag sist pratade om lycka kom jag fram till att den var svår att ändra på. Det är vad alla undersökningarna och studierna säger: om man får en stor lotterivinst eller drabbas av ett plötsligt handikapp så blir man mycket mer/mindre lycklig precis efteråt men efter relativt kort tid är man tillbaka på samma nivå igen.

Av allt att döma stämmer detta, och jag är inte så naiv att jag inbillar mig att alla mina problem skulle fixas om jag plötsligt fick en önskning uppfylld. Däremot kan jag inte längre tro att det bara finns en lyckonivå och det hade jag nog aldrig gjort om jag hade tänkt lite mer på saken.

Jag är nämligen väldigt säker på att jag har varit signifikant lyckligare än jag är nu. Jag pratar inte bara om att jag har haft en hygglig eftermiddag ibland utan om att jag under långa perioder har känt mig nöjdare och gladare och mer tillfreds och i största allmänhet jävligt bra. När jag har befunnit mig närmare den livssituation jag vill ha så har jag också varit lyckligare. Det låter självklart men jag har själv emotsagt det.

Det kan förstås vara ännu ett uttryck för mitt av mig ofta omtalade mutantskap. Jag kan faktiskt - vilket jag förstått att många inte kan - stanna upp och tänka "vilken sjuk flax jag har som har XXX" även om jag haft XXX i åratal. Jag trubbas inte av.

När man är på topp är det en väldigt bra egenskap att ha, men när man är nån annanstans så suger det relativt hårt. Å andra sidan är det för mig lönt att försöka få tag i allt jag vill ha, för erfarenheten pekar på att jag faktiskt blir långvarigt lyckligare av det. Nu ska jag bara räkna ut hur.

Hjälten med knappt ett enda ansikte

2011-08-24T15:23:00.001+02:00

Människan är ett rätt fascinerande djur och eftersom jag har både ett personligt och ett allmänt intresse av historieberättande har jag alltid funnit det intressant att det finns temata och element som återkommer i sagor från vilt olika mänskliga kulturer. Detaljerna är alltid olika och varje kultur klär upp det i sin egen skrud men mycket av basmaterialet är samma. Antingen är dessa legender enormt gamla och har återberättats och förvanskats sen innan vi lämnade Afrika, eller så är det något i den mänskliga hjärnan som skapar liknande historier och framför allt finner liknande historier tilltalande. Det fanns säkert en enorm mängd legender som ingen gillade och som därför dog ut.

Med detta vill jag inte säga att människor är likadana överallt; jag har tidigare länkat till denna PDF om en antropolog som försökte bevisa motsatsen genom att återberätta Hamlet för en västafrikansk stam som bland annat inte hade någon som helst tradition av spöktro. Bara att vi kanske är hyggligt lika ändå, under alla höljen.

Någon annan som var oerhört fascinerad av detta var professor Joseph Campbell, som i sin Hero With a Thousand Faces hävdade att det fanns en struktur som återfanns i myter från hela världen. Han kallade den för monomyten och sammanfattade den som följer:

A hero ventures forth from the world of common day into a region of supernatural wonder: fabulous forces are there encountered and a decisive victory is won: the hero comes back from this mysterious adventure with the power to bestow boons on his fellow man.

Han hade verkligen rätt i detta. Den här historien finns överallt och Campbells idéer har influerat så vitt skilda berättare som George Lucas och Astrid Lindgren. Det är en historia som fungerar därför att den talar till något väldigt djupt liggande hos människan. Den tilltalar oss och om man sätter sig ner för att skriva en saga så är det stor risk att man knåpar ihop något som liknar monomyten oavsett om man är 8 eller 80.

Campbell skrev ihop en mycket lång beskrivning av monomyten som innehöll sjutton steg. Hjälten måste gå igenom Refusal of the Call, Belly of the Whale, Woman as Temptress och Rescue from Without; ni fattar, han har det svårt. Men han slutar som Master of Two Worlds med Freedom to Live, så han ska nog vara nöjd ändå.

Jag läste om de här sjutton stegen i flera år innan jag till slut öppnade Campbells bok. Problemet jag stötte på var att varenda genomgång av dem hade exempel på de olika stegen från olika myter från hela världen, men inte en enda hade någonsin ett enda exempel där en myt innehöll alla sjutton stegen i rätt ordning. Det var alltid steg 1 från en myt och steg 2 från en annan och sen kom steg 3 och 4 i omvänd ordning från en tredje och så fortsatte det.

Jag skulle ville se ett enda - helst fler, om det nu ska vara ett återkommande tema i mänsklig kultur - exempel på en myt som stämmer perfekt in i Campbells monomyt, med alla sjutton stegen klara som klockor i rätt ordning. Inte ens Star Wars, som Lucas skrev specifikt för att vara en monomyt, passar perfekt.

Jag begrep inte varför man inte bara använde några exempel från Hero With a Thousand Faces; där måste ju finnas en hög? Killen påstår att han har hittat ett allestädes närvarande mönster i mänsklig kultur och han är ju en bildad karl, inte skulle han underlåta att ge ett ordentligt underlag?

Men när jag till slut läste boken visade det sig att det var precis vad han hade gjort. Även där blandar han exempel om varandra, inte ett enda exempel innehåller alla stegen, och ordningen stämmer ofta inte. Han försäkrar i början att det finns hur många exempel som helst som passar perfekt, men varför han i så fall inte tog med ett enda förklarar han inte.

Min gissning är att han hittade något riktigt coolt - för det gjorde han - men det var inte nog att fylla en bok. De element som faktiskt var gemensamma för alla monomythistorier var för få för att skriva mer än en ordentlig akademisk uppsats. Han kunde förstås ha sagt att det finns en massa fler element som återkommer om än inte överallt, och här är de, men det gjorde han inte. Synd, för det han faktiskt hade var i sig gränslöst häftigt.

Det jag framför allt inte förstår är varför jag verkar vara den ende som har märkt det här. Jag är inte precis den förste som läst Hero With a Thousand Faces och jag kan inte vara den förste som blev besviken.

Tankar från tråden

2011-08-21T17:45:00.001+02:00

Efter att i flera år ha lyssnat på hypen kring The Wire har jag slutligen börjat se den och efter att ha inhalerat första säsongen kan jag med glädje rapportera att hypen är berättigad. Nu har jag ett exempel till. Som de flesta bra konstverk är den här serien inte bara underhållande utan föder en och annan tanke också.

Den första säsongen handlar om knarkhandeln i Baltimore, dem som arbetar i den och dem som bekämpar den. Ett återkommande tema är allt det våld och annat elände som åtföljer knarkhandeln. I ett tidigt avsnitt frågar en polis varför de inte bara kan sälja skiten och gå vidare med sina liv, som alla andra försäljare gör. Varför måste de slåss och döda också? Den frågan fastnar tydligen i den unge knarklangarens huvud för han upprepar den för sina kamrater. Varför måste det vara på det här viset? Varför kan vi inte bara sälja heroin, ta pengarna och vara nöjda? Varför måste vi jävlas med våra kunder, döda alla som går emot oss och hålla en hel stad i skräck för oss?

Jag vet inte vad manusförfattarna ville att tittaren skulle leverera för svar på den frågan, men jag vet vad svaret faktiskt är: det är för att det är olagligt. Om knark vore vilken vara som helst skulle det finnas i varenda affär, det skulle inte vara lönt att försöka skjuta varenda konkurrent, det skulle inte finnas någon anledning att mörda vittnen, man skulle aldrig löpa risken att någon skulle tjalla så man skulle inte behöva framstå som ett skräckinjagande monster, och det skulle dessutom vara mycket svårare att sälja allt mer utspätt heroin för att pressa extrapengar ur kunderna som ju betalar i alla fall. Efterfrågan är inelastisk, som Stringer Bell får lära sig, och konkurrensen hålls borta med basebollträn.

Det huvudsakliga problemet med tung narkotika som heroin är inte knarket i sig, även om det naturligtvis inte är något vi vill ha så mycket som möjligt av i vårt samhälle. Vi har en situation där botemedlet kanske är värre än sjukdomen. Kriminalisering minskar inte efterfrågan, möjligen utbudet, och för med sig fruktansvärda biverkningar.

Sitter jag här och förespråkar legalisering av heroin? Vet inte, men inte här, i alla fall. För som vanligt har Sverige lyckats med något fantastiskt. Vi sitter på mycket lägre drogsiffror än hyggligt välliknande europeiska länder som Storbritannien och Spanien, och emedan det givetvis finns beväpnade knarklangare här också så finns det ingenting som ser ut som West Baltimore.

Det finns flera anledningar till detta. Vi har knappt någon ickealkoholistisk drogkultur (tur att inga Stockholmsbrats läser min blogg för de hade nog skrattat nu, men sant utanför Spy Bar förblir det), vi har ett samhälle med små sociala klyftor och dämpad konsumtionshets, och vi har aldrig försökt driva ett fåfängt War on Drugs. Någonstans fattade vi att människor som knarkar ner sig inte är fiender utan människor som behöver hjälp. Vi visar att det går att ha nolltolerans mot narkotika och ändå inte förvandla innerstäderna till krigszoner.

Men USA, däremot... även om det har blivit bättre så kanske de skulle testa legalisering. Det kan knappast göra det värre.

Stor blå scout

2011-08-17T21:24:00.004+02:00

Varning: det är dags att geeka ur. En ny Stålmannenfilm är på väg och den här gången är det Zack Snyder (300 och Watchmen, men även Sucker Punch) som står bakom den, vilket innebär att det kan bli precis hur bra som helst men även hur dåligt som helst. Meh tror jag dock inte det har någon realistisk chans att bli. Eftersom killarna bakom Dark Knight är inblandade så lutar jag försiktigt mot "hur bra som helst", vilket ledde till en meningsskiljaktighet med en arbetskamrat, vilket i sin tur leder att ni får läsa mina teorier om superhjältehistorier. Jag vet inte vem som är vinnaren här.

Arbetskamratens hypotes var i alla fall att det är omöjligt att göra en bra Stålmannenfilm eftersom han helt enkelt är för satans tråkig. Han är osårbar, i praktiken obegränsat snabb, i praktiken obegränsat stark, kan se genom väggar, kan flyga, skjuter värmestrålar från ögonen och har en hel uppsjö sorterade superkrafter som antingen följer av hans huvudsakliga eller har lagts till med tiden. Kryptonit är hans enda svaghet (han är faktiskt känslig för magi också, men det lär inte användas i en film) så de där gröna stenarna måste dras fram ännu en gång för att skapa lite spänning. Det är samma problem som fick Rune Andreasson att gå ifrån sin ständigt starka björn Brum och i stället skriva om Bamse som bara var stark när han åt dunderhonung.

När man tittar på de Stålmannenfilmer vi hittills fått serverade kan man inte ärligt hävda att han inte har lite av en poäng. Av fem filmer är det en som är bra, nämligen Superman II där tre andra kryptonier dyker upp och har samma krafter som Stålmannen men inte hans obändiga moral. Till och med den lyckades hackas sönder en del med billig slapstick; jag har hört att 2006 års nysläpp ska vara en mycket bättre version men har inte sett det själv. Come, son of Jor-El. Kneel before Zod.

Men samtidigt har den här karaktären överlevt åtskilliga årtionden som seriefigur, även om han är få nördars favorit utan snarare den som mugglarna känner till. Något måste han ha, och det har han också. Stålmannen är i praktiken en gud, och gudar är bara intressanta om de begränsas av något. Hal Jordan har lika mycket fantasi som en torr tvättsvamp och kan därför inte göra mycket med sin allsmäktighetsgivande rymdring, Dr Manhattan måste övertygas att bry sig över huvud taget, och Stålmannen har sina livsregler.

Stålmannen har en stenhård moralisk kodex och han tänker fan inte överge den. Han kompromissar inte, han ger sig inte, han är kritvit inifrån och ut och de bra Stålmannenhistorierna handlar om just det. Borde han åka världen runt och förinta alla kärnvapen? Han kan. Borde han störta alla diktatorer? Han kan. Vad gör han när, som i Kingdom Come, han har blivit desillusionerad och världen hotas på nytt, denna gång av en ny och betydligt våldsammare generation superhjältar? När han hallucinerar ett Krypton där folket lyssnade på hans far och åkte till Jorden allihop får han se vad som händer när de som inte delar hans moral får hans krafter.

Stålmannen kan göras intressant, men bara av någon som förstår att det intressanta inte är hans gudalika krafter utan vad han gör eller inte gör med dem, och varför. Den inre skillnaden mellan honom och alla andra, inte den yttre. Eftersom rollistan innehåller Zods namn vågar jag vara försiktigt hoppfull.

Slå på fel person

2011-08-15T15:54:00.001+02:00

Resan är över och det är dags att åter mata de (om än diskret) ylande ulvarna med ett ostoppbart textflöde. Sen sist har det tydligen hänt spännande saker i England och då den historien har precis rätt blandning av politik, filosofi och våld är det den jag dyker in i.

Brittiske premiärministern David Cameron hävdade till att börja med att det rörde sig om kriminalitet och ingenting annat. Det hade han rätt i. Nu är det tydligen en nyhet att han erkänner att det ligger sociala problem bakom. Det har han också rätt i. Det finns ingen motsättning mellan de två åsikterna.

Det är förbannat få som utan särskild anledning bestämmer sig för att bränna upp polisbilar, vandalisera skyltfönster och misshandla oskyldiga. Samma sak gäller de flesta slags brottslighet. Någonting är fel när man bestämmer sig för att skita i allt utom sig själv. Upplopp sker inte för att varje enskild deltagare är ett moraliskt vacuum, och om så är fallet så är det något som gjort dem till moraliska vacuum.

Det betyder inte att jag ställer mig på vandalernas sida. Jag vet inte hur det är i Tottenham och jag vet inte huruvida Mark Duggan skulle ha det eller inte. Det är fullt möjligt att det är överjävligt alltihop och att våldsam vrede är fullt förklarligt. Det jag däremot vet är att vandalerna förlorade all min sympati i samma ögonblick som de gav sig på civila mål.

Såvitt jag kan reda ut var det första våldsdådet att Tottenhams postkontor brändes ner. Postkontoret. Jag antar att det fick vara något slags symbol för överheten men det är en rätt lam ursäkt för att man inte vågar ge sig på dem man egentligen är arg på. Om det hade varit polisstationen så hade de åtminstone med äran i behåll kunnat hävda att det rörde sig om en protest, ett uppror. Poliser vet i alla fall när de tar jobbet att de kanske måste ställa sig mellan samhället och våldsmän. De vet att de kan bli skadade eller dödade, även om det är sällsynt i vår del av världen. De vet att de riskerar att bli samhällets första försvarslinje.

Om vandalerna hade gett sig på polisen hade jag fortfarande tyckt att de gjorde fel men jag hade i alla fall inte kunnat kalla dem hycklare och jag hade lyssnat när de pratade om sociala orsaker och fattigdom och elände.

Det gör jag inte nu. Vanliga affärer, till och med bostäder. Bussar. Personrån. Plundring. Människor som specifikt reser till ställen där upplopp redan pågår för att göra dem värre. Det här är inte en politisk reaktion, det här är blodigt jävelskap. Ett eventuellt moraliskt överläge förångas i samma ögonblick som man ger sig på oskyldiga.

Sod the proles

2011-07-11T19:30:00.001+02:00

Eftersom jag värnar om mina fans mentala hälsa vill jag förbereda er på en ångestfylld uppdateringslös period framöver då jag är ute och reser. Förr har jag buffrat och/eller varit uppkopplad när jag rest men nu har jag inte buffrat och har föga uppkoppling, så på det hela taget lutar det mot bloggtorka. Filmbloggen flyter naturligtvis vidare som vanligt, där är det buffrat.

Blocken stannar

2011-07-08T07:40:00.000+02:00

Aftonbladets läsare vill slopa blockpolitiken, vilket inte är förvånande. Vi har ett mångpartisystem som i praktiken är ett tvåpartisystem även om det händer saker ibland. Miljöpartiet och kristdemokraterna tog sig plötsligt in i blocken och i den något mindre stolta spalten har vi Ny Demokrati och Sverigedemokraterna; de visade i alla fall att det går att förändra svensk politik även om jag önskar att det hade varit andra människor som gjorde det.

Parlamentarismens svaga punkt är just blockpolitiken, och politiskt intresserade amerikaner (vars system inte är parlamentaristiskt och därmed har blivit ännu mer tvåparti än vårt) tycker ofta att parlamentarism låter fantastiskt. I stället för två partier som slåss och försöker närma sig mitten - om än från olika håll - för att scora så många väljare som möjligt får man en uppsjö partier som ibland håller med varandra och ibland kämpar mot varandra. Libertarianerna håller med kommunisterna om detta och nazisterna om något annat, socialdemokraterna samarbetar med moderaterna i en del frågor och med vänsterpartiet i andra, och så vidare.

Så fungerar det inte i Sverige, och jag tror inte att det gör det i något parlamentaristiskt system som haft lite tid på sig att mogna. Blockpolitiken är nämligen ett bra spel för politikerna. Det är helt enkelt bättre att slå sig ihop, samla resurser och tjäna på varandras kampanjer. När alla gör det som är bäst för dem själva blir resultatet ofta något som ingen egentligen vill ha. Spelteori.

Om nu Centerpartiet till exempel skulle lämna "alliansen" så har de ju sett sina regeringsplatser för sista gången. Om de känner sig marginaliserade nu så kan de ju vänta tills de är ett ensamt pytteparti med några stolar i riksdagen, som kanske kan hoppas på en vågmästarroll. Varje parti förlorar mer på att överge blockpolitiken än på att behålla den, vilket gör blockpolitiken till ett väldigt stabilt system.

Miljöpartiet hade en underbar chans att motbevisa det ovanstående efter förra årets riksdagsval. Jag röstade på dem och när jag insåg att de tillsammans med moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet hade majoritet började jag genast hysa ljuvliga fantasier om att de skulle gå till de tre partierna och säga "okej, vi är med er om ni slänger ut kristdemokraterna". Många av deras väljare hade säkert känt sig svikna, men jag hade inte kunnat älska dem mer om jag så hade gått en universitetskurs i att älska ett parti.

Då hade blockpolitiken spruckit och vi hade fått se ett politiskt experiment som i alla fall jag hade mördat för att få veta utgången av. Men det hände inte, blockpolitiken höll, och den kommer att fortsätta hålla. Tragiskt nog.

Gilla killar

2011-07-07T16:47:00.001+02:00

Like A Bad Girl Should gillar killar vilket ju är trevligt, om inte annat för hennes pojkvän. Det känns dock som om hon är rätt ensam om den saken. Det är ett rätt gammalt skämt att vi bara kommer att existera tills kvinnor själva kan få av hårt påskruvade burklock, sen är vi överflödiga. Som med de flesta skämt finns det ett korn av sanning.

Jag kan inte komma på en enda egenskap som både a) anses typiskt manlig och b) är positiv. Man kan kanske säga "beskyddande", men jämför moderskärlek och faderskärlek; vilken av dem känns mer beskyddande och omhändertagande?

Vi är korkade, okultiverade, konstant kåta, håriga, primitiva, själviska, glömska, otrogna, våldsamma varelser som varken vet vad kvinnor vill ha eller bryr oss om att ta reda på det. Det är den allmänna mansbilden som jag ser den. Snygg är den inte.

Den är inte helt fel heller. Ingenting av det jag tycker om hos mig själv är - vad jag kan komma på - typiskt manligt. När jag tänker mig en manlig man, en karlakarl, är det inget trevligt med det. Jag tror det stämmer för rätt många. Man hör sällan en kvinna deklamera varför män är så fantastiska. Det är snarare "man måste ju ha dem, det är drygt men man är ju hetero, inte mycket att göra åt saken"-stämning. Vi kanske är överflödiga. Jag behöver själv en sked för att få upp burklocken ibland.

Har jag fel? Vad är typiskt manligt och dessutom toppenbra? Vad skulle världen sakna om vi försvann?

Gränserna kommer alltid att vara godtyckliga

2011-06-30T13:55:00.001+02:00

Bloggosfären pratar abort och Sverigedemokraterna likaså. Som vanligt - eftersom vi lever i ett civiliserat land - handlar det inte om abortens vara eller inte vara utan om var gränsen ska ligga för laglig abort. Just nu är det vecka 22 om särskilda skäl föreligger, annars vecka 18.

Som vanligt dyker det upp diverse argument om när ett foster blir en människa, det dras upp när ett barn skulle klara sig utanför mammas mage, det pratas rättigheter och människovärde och debattörerna krånglar in sig i artificiella diskussioner och gordiska knutar som desperat letar efter en man med svärd.

Inget av det där spelar någon roll. Precis som med huruvida homosexualitet är ett val så spelar det verkligen ingen roll när vi börjar kalla ett foster för en människa eller när det skulle klara sig ensamt eller när det skulle klara sig med medicinsk hjälp. Debattörerna som hävdar annorlunda har emotionella skäl att motarbeta abort och letar efter argument som får det att låta mer rationellt, sakligt och icke godtyckligt.

Det är godtyckligt. Vi måste välja en tidpunkt - om vi inte vill behöva ställa oss frågan vad det är som är så speciellt med en förlossning att det plötsligt ger fullständiga mänskliga rättigheter till en varelse som bara minuter tidigare var rättslös - och den tidpunkten kommer alltid att vara godtycklig.

I Sverige har vi valt två tidpunkter. Det enda vi behöver titta på är hur de fungerar, och de fungerar bra. Ytterst få aborter görs efter vecka 18 och illegala aborter efter vecka 22 är praktiskt taget okända. Siffrorna visar att systemet fungerar.

Sverigedemokraterna drar även upp den gamla skräckskrönan om tjejer som använder abort som preventivmedel. Även om vi utgår ifrån att det skulle vara något dåligt så kan jag inte föreställa mig att de själva tror på att det förekommer i någon signifikant utsträckning. Jag har aldrig gjort abort - det är den där Y-kromosomen igen - men jag kan aldrig tänka mig att jag hellre skulle göra det än använda kondom eller p-piller eller precis vad som helst utom att ha en doktor till att tömma livmodern på mig.

Ingen vill gå igenom en abort, ingen planerar det, det är något man gör när det har gått åt helvete. Om det verkligen finns ett litet fåtal kvinnor där ute som tycker det är hur fett som helst att efter varje one-night-stand vänta några veckor och sen gå igenom en kirurgisk procedur - okej. Då får vi ta det som en del av priset vi betalar för aborträtten.

Man ska ändå inte röka i sängen

2011-06-29T13:17:00.001+02:00

Jag är förälskad i vetenskapen och när den ger sig på att förklara sånt som spelar så liten roll att de går runt och blir viktiga igen är det en fullständig euforisk kärlek som uppstår. Det går knappt att hitta ett ämne knepigt nog att ingen har tillbringat ett stort stycke av sitt yrkesverksamma liv med att undersöka det.

Det är till exempel alltid så charmigt när det ska förklaras vem vi attraheras av och varför, som om mästerplanen är att artificiellt få oss att tända på varandra så vi kan paras upp perfekt. Det är i och för sig en vacker tanke.

Jag älskar undersökningar som visar att en kvinna först vill ha män som är så olika henne som möjligt (för att undvika inavel) men när hon väl är gravid vill hon hänga med män som är så lika henne som möjligt, för då ska hon umgås med bröder och pappa som skyddar henne, inte den där odågan som satte på henne och försvann, eller att mansidealet har blivit allt mer feminint eftersom gravida kvinnor föredrar mjuka omhändertagande män och med alla hormonella preventivmedel finns det knappt en kvinna som inte tillbringar stora delar av sitt liv skendräktig.

Mest kul är det för att det så sällan stämmer på mig att det blir ett extra litet indicium som pekar på att jag anlände i rymdkapsel för snart trettiofyra år sen (päronen vägrar erkänna det, men jag vet). Nu ska till exempel flickvännen vara så lik mamma som möjligt och om mamma rökte ska flickvännen göra det också. Sexuell prägling, kallas det.

Min mor rökte oavbrutet från innan jag föddes till en god stund efter att jag flyttat hemifrån, och rökning är ordentligt oattraktivt för mig. Jag gillar inte åsynen, lukten, smaken eller besväret att det ständigt ska iväg och rökas vad man än gör, och framför allt går rökning så rakt emot en massa saker som är viktiga för mig. Hälsa. Disciplin. Rationalitet.

Det är inte bara rökningen. Jag älskar min mor. Hon är intelligent, omtänksam, kärleksfull och pålitlig och det är naturligtvis egenskaper jag uppskattar, men av alla de andra sakerna som nämns i artikeln - ögonfärg, hårfärg, hudfärg etc - så är det inte en som stämmer. Mitt skönhetsideal ligger massivt långt bort. Man skulle kunna tro att mina gener aktivt arbetar för att lämna Europa. De kanske vet något jag inte vet.

Och jag har faktiskt svårt att tro att det inte är så för de flesta. Är det inte ett klassiskt sitcomskämt att nån scorat sig ett fruntimmer som visar sig vara en avbild av hans mamma vilket bränner upp creepfaktorn i stratosfären och spräcker hela förhållandet?

Är jag ironisk nu?

2011-06-27T13:43:00.002+02:00

I går såg jag Henrik Schyfferts enmansshow The 90s - ett försvarstal, hans utläggning om det årtionde som enligt honom själv innehöll hans peak. Han vägrade kalla det nostalgi, men naturligtvis fanns det en hel del nostalgi där. Även för mig var nittiotalet ett signifikant årtionde så det var inte svårt att sugas med och ibland skratta så det värkte.

Schyffert är dock nästan tio år äldre än jag så en del gick mig förbi och det var en och annan grej jag helt enkelt inte höll med om, men på en punkt prickade han så jävla rätt: under nittiotalet fick ironin sig en uppsving (enligt Schyffert för att vi precis lämnat det extremt allvarliga åttiotalet) och det gick till slut så långt att man knappt ens själv visste att man var ironisk.

Här har han hittat något. På nittiotalet gick folk omkring med tshirts med namn på band som de hatade, för det var ju band man hatade, så det var uppenbart att det var ironiskt. Andra gick omkring med tshirts med namn på band som det första gänget älskade, för i det gänget hatade man de banden. Det var helt omöjligt för den äldre generationen att dechiffrera, vilket naturligtvis var en stor del av poängen. Vi distanserade oss från allvaret genom att aldrig någonsin vara allvarliga och till och med när vi var allvarliga hade vi alltid nödutgången att vi bara skojade. Eller?

Däremot säger Schyffert att detta gick över nån gång i slutet på nittiotalet, men såvitt jag kan se har det bara blivit värre. Ironins syfte är inte längre att skapa humor utan att göra den talande immun mot kritik, men den finns kvar och har blivit en allestädes närvarande livsstil.

Jag tror att det beror på att något annat fick en renässans under nittiotalet, nämligen skriven kommunikation. När telefonen slog igenom slutade folk skriva brev av sociala skäl. Det var räkningar och officiella kungörelser och viktiga dokument, men ingen satte sig ner och skrev ett brev bara för att snacka lite. Ärligt talat: jag tror att de flesta av mina läsare är födda på sjuttio- och åttiotalen. Hur många vanliga brev har ni nånsin på eget initiativ skrivit?

På nittiotalet gick internet mainstream, och med det fick vi e-post och så kom ICQ och diverse IM-tjänster, och så kom mobiltelefonerna med sms och chatfunktioner, och nu handlar kommunikation om att destillera så mycket som möjligt så kort som möjligt och man kan inte förmedla ögonhimlingar eller tonfall och därmed har vi ett kommunikationsuniversum där ingenting egentligen är på allvar. Man måste i princip veta hur smart ens interlokutör är för att göra den bedömningen, därav utmaningen att skriva en Youtube-kommentar som är så korkad att allmänheten förstår att den inte är på riktigt. Det är omöjligt.

Och nej, emoticons hjälper inte. Jag borde verkligen skriva det där anti-emoticon-inlägget.

Den på internet alltuppfyllande ironin startade som trollning, en förr i tiden inte helt oädel konstart som gick ut på att skriva något upprörande som fick dumma människor att skrika tillbaka med flammor och svavel medan de smartare glatt spelade med. När intelligensnivån sänktes, trollningen avsofistikerades och humorn ruttnade bort blev ironi i stället en rustning. "Ha ha, var du så dum att du trodde jag menade det där" och så vidare, oavsett hur gruvligt allvarlig man var med sitt första inlägg, för nu upptäckte man att det inte var någon vidare populär åsikt och är det inte tur att man har en konstant tillgänglig flyktväg?

Inne i Ben Steins hjärna

2011-06-26T10:54:00.004+02:00

Ben Stein är en amerikansk knäppgök. Han är mot abort, accepterar inte evolutionen och hävdar att man måste vara materialist för att genomföra folkmord samt att förintelsen var vetenskapens fel. Det visar att man kan vara både bildad och formellt smart och ändå vara ett totalt pucko som frivilligt håller sig okunnig, särskilt om det man pratar högst om.

Men, trots allt, det finns fler knäppgökar i världen. Det jag inte väntade mig var att hans hjärna skulle visa sig kapabel att producera ett försvar för våldtäktsanklagade Dominique Strauss-Kahn som är så vrickat att det kommer att behöva sex månaders vila med gasbinda om vristen.

Innan jag kommer igång: jag är absolut för att anta att en anklagad är oskyldig tills motsatsen bevisas, jag vet ingenting om hur eller varför Strauss-Kahn hamnade på Riker's Island eller om han hade där att sköta och jag vet ingenting om flyget han tydligen skulle ta. Det är möjligt att Ben Stein har rätt om allt det där, vilket dock i så fall skulle vara en märklig slump eftersom han tydligen aktivt siktar på att ha fel.

If he is such a womanizer and violent guy with women, why didn't he ever get charged until now?

Phil Spector. Pysslade under en femton år lång period med att dra hem kvinnor och hota dem med pistol, råkade inte i trubbel med lagen förrän han dödade en av dem. Inne i Ben Steins hjärna: Om man har kommit undan med något är man oskyldig.

Can anyone tell me of any economists who have been convicted of violent sex crimes?

Paul Bernardo, serievåldtäktsman och -mördare. Om det inte finns en enda till blir jag så sjukt förvånad att jag kanske förvandlas till en idiot, möjligen Ben Stein. Inne i Ben Steins hjärna: Om man blir ekonom är man inte våldsam.

Can anyone tell me of any heads of nonprofit international economic entities who have ever been charged and convicted of violent sexual crimes?

Hur många finns det? Om en av hundra av dem är våldtäktsman, hur osannolikt är det egentligen att vi aldrig skulle ha hört talas om en? Inne i Ben Steins hjärna: Vi har inte lyckats fälla några människor ur den här snäva kategorin innan, så vi ska inte försöka fälla några nu.

Is it likely that just by chance this hotel maid found the only one in this category?

Tja, hennes jobb innebär att hon umgås med precis såna hela tiden och hon är längst ner i hierarkin, så om det finns en kommer hon att hitta honom. Inne i Ben Steins hjärna: Om det finns en enda våldtagande högrankad ekonom så är det för varje enskilt offer så osannolikt att ingen faktiskt kommer att bli våldtagen.

Maybe Mr. Strauss-Kahn is guilty but if so, he is one of a kind, and criminals are not usually one of a kind.

Gud vad praktiskt. Om jag blir anklagad för ett mord kan jag bara hitta på en beskrivning av mig själv som är så snäv att den inte passar in på någon dömd mördare, och så är jag per definition oskyldig. Inne i Ben Steins hjärna: Brottslingar är inte människor, de är kloner av varandra.

The prosecutors say that Mr. Strauss-Kahn "forced" the complainant to have oral and other sex with him. How? Did he have a gun? Did he have a knife? He's a short fat old man. They were in a hotel with people passing by the room constantly, if it's anything like the many hotels I am in. How did he intimidate her in that situation? And if he was so intimidating, why did she immediately feel un-intimidated enough to alert the authorities as to her story?

Och det är här jag övertygas om att Ben Stein bokstavligen är från en annan planet. Jag tror inte jag är kapabel att skriva något som är bättre än Steins egna ord på att förklara hur borta han är. Om det är så här hans observationsförmåga av världen fungerar förstår jag plötsligt varför han inte begriper evolutionen. Inne i Ben Steins hjärna: Det är omöjligt att känna sig hotad om det finns andra människor i närheten, det är omöjligt att känna sig hotad när man är i samma rum som någon men inte känna sig lika hotad när man inte är det längre... äh, jag orkar inte mer.

Man måste undra

2011-06-25T20:00:00.000+02:00

En rad amerikanska delstater har infört lagar om mord och mordförsök på ofödda och nu har - föga förvånande men ändå ganska märkligt - lagarna använts av knepiga abortmotståndare. Konsteliga saker hända, men jag kan ändå inte läsa artikeln utan att ställa några frågor.

Till att börja med, gick inte de här brotten under misshandel och överfall och vållande av skada och dylikt redan? Var det formellt okej att misshandla just gravida kvinnor på just ett sätt som utsatte fostren för fara, och därför behövdes särskilda lagar för det, för tydligen är gravida kvinnor ett så distinkt juridiskt särfall att de omöjligt kan skyddas av samma regler som resten av oss?

Om man nu tvunget ska ha de här lagarna och det var helt omöjligt att formulera dem såsom skyddande kvinnorna och inte fostren, varför fick ingen den bra idén att lägga till ett "om inte gärningsmannen är kvinnan som bär på fostret i fråga, eller hon i alla fall är chill med det"? Klä upp det i juridik så är problemet löst. Jag kan inte se vad en aborttillåtande stat skulle ha emot det.

Och slutligen, om det här bara var en konspiration från abortmotståndarna, var det här verkligen det bästa de kunde komma på? På det här sättet får de dit några kvinnor som förlorat sina barn, men inte en enda som faktiskt ville bli av med dem. De kvinnorna kunde ju bara göra abort och låta det vara med den saken.

Det är ett märkligt ställe, det där landet.

On gaydar

2011-06-20T19:02:00.001+02:00

Jag pratade med min favoritflata i dag och hon hade precis interagerat med någon form av tjänsteman som också var lesbisk. Vårt samtal fortlöpte ungefär så här.

Jag: Peggade du henne eller kände du igen henne från nåt gayevent eller hade hon Xena-brosch?

Hon: Jag peggade henne, hon peggade mig.

Jag: Och hur kom det upp i samtalet? "För övrigt diggar jag ostron, är det till att vara sapfisk?"

Hon: Vi sa ingenting om det.

Jag: Då vet du ju inte.

Hon: Jo.

Jag: Hur?

Hon: Man bara vet.

Jag är inte en helt obevandrad karl så jag vet naturligtvis vad en gaydar är för något även om min egen verkar vara i gravt behov av reparation, och jag har själv sett rätt imponerande prestationer på det området. En heterosexuell arbetskamrat till mig fick veta att mitt ex hade en ny och hade tydligen funderat så mycket på det här att hon var tvungen att fråga om exets nya var en kvinna, vilket stämde och vilket var en riktigt bra read på någon som i arbetskamratens närvaro betett sig hur hetero som helst.

Självklart finns det vibbar att plocka upp. Om en kille kollar in min rumpa tror jag inte det är för att han funderar på en ny byxdesign. Men favoritflatan påstår sig kunna göra det från fotografier och förmodligen från handstilsprover också for all I know, och vad jag vet satt inte den där tjänstemannen och stirrade klyfta. I så fall är det praktiskt taget magi.

Det är vid närmare eftertanke inte ett särskilt pk koncept. När en homofob påstår att han kan se vem som är bög är det bara ännu ett tecken på hans homofobi. Om det är så att homosexualitet bara är en variation, att homosexuella är precis som andra människor bortsett från att de råkar digga varandra väldigt mycket, så kan inte gaydar finnas. Om de bara har det gemensamt att de håller sig till partners med samma kromosomuppsättning, då kan inte gaydar finnas. Om den finns - och inte endast utgörs av att man lägger märke till att folk lägger märke till en - så ligger det mer i det.

Det viktiga i sammanhanget är dock att det ovanstående inte spelar någon som helst roll förutom för ren vetenskaplig nyfikenhets skull, vilket förstås är tillräckligt i sig. Om det lades fram oomkullrunkeliga bevis för att homosexualitet är en sjukdom, om vi faktiskt förintade logiken och bevisade att homosexualitet är ett val, så skulle det inte förändra min inställning till gayrättigheter ett enda dugg.

Säg, som tankeexperiment, att alla bögar väljer att vara bögar. Vi har bevisat detta. Varför skulle vi inte låta folk välja det om de vill? Vem gör det illa? Säg, som tankeexperiment, att gayhet är en infektion. Vad gör det? Om den inte har några andra symptom förstår jag inte vad vi ska på den att göra. Säg, som tankeexperiment, att all homosexualitet beror på en förhistorisk shamans förbannelse. Varför skulle vi inte bara rycka på axlarna?

Därför borde inte vår sida tjata om gaypingviner och arv/miljö och val/medfött; vi borde i stället hävda det självklara att de sakerna inte spelar någon som helst roll. Låt miffona slå sig trötta på homoapor och återfallna exgays; de missar poängen.

Det välskötta hemmets mysterier

2011-06-14T10:37:00.002+02:00

Det ska inte bli något Timbro-tema men jag hade knappt hört talas om människorna förrän jag fick se artikeln som orsakade ett inlägg från mig och när jag gjorde lite research inför den (det hade ju blivit genant om jag byggde min poäng på att Roland Poirier Martinsson var hetero och det visade sig att han helst tillbringade kvällarna mitt i en inoljad karlburgare) hittade jag hans åsikter om hemmafruar och hans ideologiske frände Patricia Kimondos replik. Båda anser förmodligen att den andre inte har fattat.

Men de har inte fattat, nån av dem. Det är klart att det känns som en toppenidé att ha en partner hemma. Det är klart att det är fantastiskt att komma hem till ett städat hem, lagad mat och omhändertagna barn. Det är klart att det är fantastiskt att tillbringa sin dag med att ta hand om sina barn i stället för att traska iväg till ett själsmördande kontor. Jag kan tänka mig att fylla endera rollen, om man bara kan lösa alla biproblem: förhållanden som tar slut och lämnar den ene utan försörjningsmöjligheter och arbetslivserfarenhet och så vidare.

Det är inte den viktiga poängen. Den viktiga poängen är att det är så satans svårt att lyckas med det. Det är väldigt få som har tillräckligt med flis för att kunna göra så utan att ha sönder sin livsstil. Men så har det inte alltid varit. Det var inte så länge sen som det var standard att mannen arbetade och frun stannade hemma och tog hand om hus, hem och barn.

Men så hände något, nämligen att kvinnor krävde tillgång till arbetslivet. När fler inte ville vara hemmafruar utan i stället tjäna egna pengar så skalv det till i hela samhällsekonomin och plötsligt så hade knappt en kotte råd att lämna en vuxen hemma. Att kvinnor arbetade nedvärderade själva arbetet och snart hade världsordningen återställt sig så att det nu krävdes två löner för att försörja ett hem.

Det är poängen.

Bortsett från en sak. Bortsett från att det där är en fullständig lögn. Det är något som ibland sägs i den här diskussionen och det låter rätt och rimligt och det passar in i världsbilden, så man accepterar det och nickar sådär nöjt och lite upprört.

Sanningen är att det inte har funnits någon tid när kvinnor rutinmässigt stannade hemma och inte utförde något annat arbete än för hushållet. Det har alltid varit något som hörde de välbärgade till. Kvinnor som tillbringade all sin tid hemma pysslade med tvätt eller sömnad eller något annat som drog in ett par extra örtjugor, för gudarna ska veta att de behövdes. Resten arbetade som pigor eller sköterskor eller barnflickor, eller jobbade ögonen av sig i lantbruket, eller gjorde precis vad fan som helst som krävdes för att mata familjen en dag till.

Vi tror att hemmafrun var normen just därför att hon tillhörde den övre medelklassen, som så gott som alltid varit den historieskrivande klassen. I verkligheten var hon en lycksam figur, socioekonomiskt höjd långt över sina mindre tursamma systrar.

Det är poängen (på riktigt, den här gången). Hela hemmafrudiskussionen är ett lyxproblem och en klar majoritet av folket har inte en chans att delta. Den skuldbelägger genom att få kvinnor att tycka att de borde stanna hemma, få kvinnor att tycka att de borde jobba, få män att tycka att de borde vara okej med det ena och okej med det andra och okej med att stanna hemma själv, samtidigt som båda könen tittar på realiteterna och inser att hur man än gör så kommer pengar och tid inte att räcka till och det enda som kvarstår är stress.

Vilket naturligtvis inte dödar hemmafrudiskussionen, för den är intressant för övre medelklassen, som fortfarande i dag är den historieskrivande klassen. Det den tycker är viktigt, det är per definition viktigt.

Ta till svärd

2011-06-11T17:15:00.000+02:00

Elin Grelsson skriver om kravallerna i Göteborg som nu är ganska exakt ett årtionde gamla och jag får samma tanke i skallen som jag fick då och har fått varenda gång jag har hört talas om eländet sen dess.

Låt mig göra klart att jag inte var där. Det enda jag vet om vad som hände kommer från tidningar, TV och skribenter som Grelsson. Jag vet inte vilken sida som började, jag vet ingenting om massgripanden eller polisbrutalitet eller justitiemord, jag vet ingenting om provokationer eller vapengömmor, jag vet ingenting om undercoverpoliser eller i förväg planerade illdåd från ena eller andra hållet. Jag föreställer mig att båda sidor betedde sig som svin, för så brukar det vara.

Det jag däremot vill prata om är demonstranten som blev skjuten. Vi såg alla filmsnutten på TV, om och om igen, och jag har inte hört någon påstå att den var förfalskad eller ens missvisande, så jag utgår ifrån att det verkligen var det som hände.

Det jag minns av den var en man som kastade sten mot beväpnade poliser och blev skjuten. Vänstern exploderade över detta, särskilt de ungdomligare delar av den som jag då fortfarande var engagerad i, men det enda jag kunde tänka var att det var just vad man kunde förvänta sig.

Jag tycker naturligtvis att poliser ska vara enormt försiktiga med att avlossa sina vapen. Det är de också. Men om man står och kastar sten mot dem, då får man räkna med att bli skjuten. Om man ger sig in i en våldsam konfrontation med beväpnade människor, då får man räkna med att bli skjuten. Det är risken man tar.

Det gäller dubbelt om man hör till dem som - och jag känner inte den skjutne, men det är inte en högoddsare att tänka sig att han tillhör den gruppen - pratar om och förespråkar väpnad revolution. I en väpnad revolution har båda sidor vapen. Människor på båda sidor skadas och dör. Det är priset man betalar för att föra sin kamp på det viset, och ibland har man inget annat val och då kommer det att spillas blod. Det får man räkna med.

Jag har hängt en del i radikalvänstra kretsar och det finns tragiskt nog alldeles för mycket revolutionsromantik där. Man ser framför sig rödklädda soldater som med den uppgående solen i ryggen och gevär i händerna segerrikt marscherar över landet. Så ser det inte ut i verkligheten. Verkligheten är mycket mer lik Göteborg 2001.

Jag hoppas att jag aldrig behöver hamna i en våldsam situation med poliser inblandade (eller utan, för den delen) men om det någonsin händer så antingen flyr jag, ger mig, eller räknar med att bli skadad, kanske dödad. Om jag tar upp en gatsten och slänger iväg den mot beväpnade människor, poliser eller inte, så räknar jag med att bli skjuten. Jag räknar inte med att revolutionen ska vara blodlös, inte på någondera sidan.

Verklighetens folk lever inte i verkligheten

2011-06-07T12:32:00.002+02:00

Roland Poirier Martinsson tycker inte att Kristdemokraterna ska delta i Pridefestivalen, men inte av den uppenbara anledningen att de är ett gayfientligt parti utan för att sexualiteten ska hållas privat och politiken inte blanda sig i. Det senare ser han som en vänstersjuka; högern tycker det är helt okej med allehanda sexuella avvikelser medan vänstern vill "uppfostra oss till en särskild sorts sexuella subjekt".

Det är till att börja med påhitt. De krav på sexuell anpassning som finns pekar rakt mot heterosexualitet och kommer från högern. Vänstern pratar inte så mycket om sex för att vi gillar det. Vi gör det för att vi måste. Vi gör det för att Pridefestivalen fortfarande behövs. Vi gör det för att det finns krafter - och de hör hemma i Martinssons politiska läger, vare sig han gillar det eller inte - som inte vill leva och låta leva utan har höga krav på vad andra ska pyssla med i sitt privatliv.

De krafterna finns inte inom vänstern med hypotetiskt undantag för eventuella allvarliga knäppskallar jag aldrig sett i verkligheten utan bara hört talas om ur högerdebattörers munnar. Jag har aldrig känt mig förtryckt för att jag inte suger kuk och om Martinsson har det så är det för att han som vit välbärgad medelålders heteroman - och jag har inget emot vita välbärgade medelålders heteromän; jag planerar att själv vara en om några år - är så van vid att världen är tillrättalagd för hans behov och önskemål att varje avvikelse från det känns som angrepp och förföljelse.

Det är lätt för den som lever normen att tycka att sexualitet ska vara en privatsak. När Martinsson skriver att olika sexuella identiteter är okej men ska hållas privata menar han inte att han själv ska dölja sina preferenser, låta bli att visa sig tillsammans med sin fru eller låta bli att hålla hennes hand där folk kan se dem. Eftersom han tillhör standarden räknas inte det som att offentliggöra sin sexualitet. Han vill se en värld där heteropar är synliga och alla andra är osynliga.

Själv längtar jag efter en värld där ingen bryr sig ett dugg om vem någon annan känner och visar kärlek till. Det är inte vänstern som hindrar oss från att komma dit, det är högern.

Olika sorters våld

2011-06-01T08:51:00.001+02:00

Like A Bad Girl Should skriver om våld mot män respektive kvinnor och jag håller med om det mesta men två saker hoppade till i skallen på mig och då är det läge att skriva.

Först, det här med våld mot män och våld mot kvinnor. Det är ingen hemlighet att män oftare är utsatta för våld än kvinnor medan det är kvinnor som är rädda för att gå utomhus när det är mörkt. Det senare stämmer i alla fall för mig; på sin höjd tänker jag på det när jag ska passera nån grupp överförfriskade eller exalterade män. Jag är aldrig orolig över själva handlingen att knalla hem när solen gått ner.

Den högre rädslan hos kvinnor kommer till stor del från medias stora bevakning av de sällsynta överfallsvåldtäkterna, men den är inte helt omotiverad. Saken är den att man-mot-man-våld kan man oftast ta sig ur. När en man bestämt sig för att begå ett våldsbrott mot en kvinna kommer han i allmänhet att göra det också, medan våld mellan män oftast på ett eller annat sätt handlar om en statuskamp.

Väldigt få människor vill slåss, och de män som spöar upp andra män i fylleslagsmål är inte specifikt ute efter att slå skiten ur någon. De vill känna sig stora och starka och tuffa och respekterade och framför allt dominanta. Det är inte rikets intelligensreserv vi pratar om här. Om man är beredd att offra lite värdighet och illusorisk status, om man kan tänka sig att agera omegahanne, då kan man rätt ofta undkomma utan skador. Visst, det är något som den inre apan skriker i protest mot, men möjligheten finns där och det gör den inte hos kvinnor i alls samma utsträckning.

Så vi ska inte stirra oss blinda på statistiksiffrorna. Ja, det är för jävligt att kvinnor i pressen mycket oftare förekommer som offer medan män oftare är offer i verkligheten, och den rädsla många kvinnor känner är både orimlig och överjävlig, men förloraren i ett fylleslagsmål har ofta haft en utväg. Det har sällan ett våldtäktsoffer.

Den andra saken gäller detta:

Jag är tyvärr böjd att tro att anmälda våldtäkter begångna mot män av kvinnor inte skulle få lika stora rubriker i kvällspressen som våldtäkter mot män begångna av andra män.

Här håller jag inte alls med. Jag tror att den nästan obefintliga bevakningen av kvinna-mot-man-våldtäkter, bortsett från den förmodligen låga frekvensen, inte beror på att kvällspressen inte bryr sig utan på att det knappt nånsin anmäls.

Jag föreställer mig att detta hänt mig - det har det aldrig; som mest har jag sagt åt en tjej att sluta med något som hon gärna hade fått fortsätta med om jag hade varit singel vid tillfället, och då slutade hon - och att jag ska gå till polisen och berätta om det. Om kvinnliga våldtäktsoffer ifrågasätts vad gäller beteende och kläder och sexuell historik, vad skulle då inte hända mig? Jag ser tomma, oförstående blickar och rynkade pannor. De ber mig förklara. Hur kunde det ens hända? Är det möjligt? Varför ville du inte? Har du flickvän och letar alibi för otrohet, eller vad är det som pågår? Du menar att en kvinna kastade sig över dig och du sa nej? Är du bög?

Precis som Disclosure fick PR därför att den enligt marknadsföringen handlade om en kvinna som sextrakasserade en man (nu är det inte alls det som den skitfilmen handlar om, men det kan vi lämna därhän) och precis som de kvinnliga barnporrsbrottslingarna fått mycket uppmärksamhet så tror jag att kvinna-mot-man-våldtäkter skulle kunna explodera i kvällspressen om det bara fanns offer som ville prata om det. Jag har läst ett fåtal sådana intervjuer, alla under total anonymitet, och offren hade inte berättat för någon annan. Inte polisen, inte kompisar, ingen. De tror inte de skulle tas på allvar och det tror inte jag heller. För män vill ju alltid ha sex, eller hur?

Springa sig smal, glad, pigg, frisk, lycklig...

2011-05-30T18:50:00.001+02:00

Som flerårig långdistanslöpare har jag ofta hört talas om Christopher McDougalls bok Born to Run men det har hittills inte blivit av att jag läst den. En artikel om den bekräftade dock alla mina förutfattade meningar om den.

För att fastställa min egen i sammanhanget relevanta bakgrund: jag sprang mitt fjärde maratonlopp i lördags och fick en placering i den sjuttonde percentilen. Det är inte mycket i livet jag älskar mer än att springa riktigt långt så fort jag bara kan och det finns inte mycket som känns bättre än att stoppa klockan och se siffror jag gillar. Jag har testat barfotalöpning i sand och det var något av det närmaste en förtappad man som jag kommit en religiös upplevelse, och jag kan mycket väl tänka mig att det finns sundare sätt att springa på än att stoppa ner fötterna i ett par dyra löparskor och hoppas på det bästa. Jag borde tillhöra McDougalls målgrupp.

Om han bara inte hade gått alldeles hej för långt så hade jag säkert gjort det också, men naturligtvis kan han inte bara säga att det vore bättre om vi sprang med annan teknik, under andra omständigheter, med annan utrustning eller vad som helst. Han måste leta reda på något halvt förlorat naturfolk och låtsas som om de känner till djupa hemligheter som vi fördärvade civilisationsoffer glömt bort.

Visst är det sant att människan är skapt för långdistanslöpning på ett helt annat sätt än de flesta djur. Det är ett par människor som vunnit Man versus Horse Marathon och på ännu längre distanser skulle hästarna halka efter och aldrig hinna ikapp. Våra förfäder sprang faktiskt ner gaseller och det finns människor som fortfarande jagar på det viset. Om McDougall nöjt sig med att säga detta och peka på Tarahumarafolket som ett exempel på god hälsosam löpning så hade han haft en toppenbok.

Men förmodligen hade den inte sålt lika bra som den här versionen, där han fallit offer för den allmänmänskliga önskan att hitta en enda faktor som löser precis allt. Ungefär som de värsta LCHF-fantasterna, som tror att kolhydrater är källan till allt mänskligt elände, så hävdar McDougall att löpningen höll oss glada, smala, friska, fridsamma och nöjda med vår lott i livet, tills vi bröt mot knatandets bud och föll. Att snabbspringande naturfolk inte heller är så satans fridsamma och friska förmår han ignorera eller medvetet dölja.

Det är lustigt. Vi har tillbringat tusentals år med att skingra okunskapens mörker, men många av oss söker fortfarande svaren på livets frågor på de minst bildade ställena i världen, som om allt detta vetande på något sätt gjort oss mindre kunniga. Vi vet att världen är en komplicerad plats med ziljoner och åter ziljoner småbitar som hakar i varandra, men många av oss tror fortfarande att det finns en enkel lösning som fixar alltihop. Tanken om det forna Paradiset är så allmän och stark att vi hugger tag i vilket halmstrå som helst för att hitta tillbaka.

Det finns inte en enda lösning på allt, och om det skulle finnas det så är det inte att kuta. Jag älskar det, men jag tror inte det gör mig ett dugg mindre våldsam eller deprimerad, och om jag har fel där så är det bara för att det distraherar mig och gör mig för trött för att slåss.

Informerad egoism spöar organisation varenda gång

2011-05-27T09:35:00.003+02:00

Thomas skrev:

Alltså det är väl så också att det blir lite diffust med definitionerna för att "konspirationsteori" är så laddat med "fel". Alltså att om nån faktiskt motbevisade månlandningen imorgon så hade det ju inte varit en konspirationsteori längre, då hade det varit ett historiskt faktum.

Men det är ju såklart så att folk tjänar pengar på att fatta vissa beslut och inte berätta för folk om besluten och allmänheten har bara konsekvenserna att utgå från när man ska tolka beslutsprocessen som ledde fram till konsekvenserna och där bildas ju en massa konspirationer. Finns nog ingen konkret poäng här mer än typ "bara för att det är en konspirationsteori måste det inte vara falskt"- jag tror att vi gått på månen, att osama var involverad i 911, att loch ness är helt fri från sjöodjur osv men jag vet att media inte alltid är att lita på och att tidningar osv har en agenda och att privata företag sponsrar amerikanska presidenter vilket jag då, konspirationsteoretiker som jag är, utgår från att de gör av en anledning.

Så är det naturligtvis. Det har funnits - och finns - konspirationer, det har funnits konspirationer som avslöjats och därmed har det rimligen funnits konspirationsteorier som varit korrekta. Vi vet inte allt som händer; om inte annat så är det ingen som förnekar att det finns militära hemligheter och information som företag inte vill att konkurrenter ska få reda på. Vi vet inte orsakerna till det som händer; det finns gott om människor med fullt vettiga skäl att inte berätta exakt varför de gör vad de gör, och det finns gott om människor med fullt vettiga skäl att ljuga.

Det jag menar när jag här skriver "konspirationsteori" är tanken att det skulle finnas organiserade grupperingar som i det fördolda manipulerar världshändelser och gärna har en långtgående plan för omstörtande världsförändringar. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns människor som inte bara är duktiga på att förutspå kommande finanskriser och därmed kan manövrera inför dem, utan är duktiga på att skapa finanskriser. Sen låter de ekonomin hämta sig ett tag medan de gör sig redo för nästa smäll, och på det viset gör de tillräckligt med pengar för att förgylla Madagaskar.

Det jag inte tror på är att det finns en hemlig grupp som träffas för att planera nästa finanskris. George Soros sitter inte i ett rum nånstans med tio andra finansiella högdjur och fördelar uppgifterna som måste utföras för att frambringa nästa ekonomiska katastrof och maximera profiten från den.

Däremot kan jag mycket väl tänka mig att George Soros vet vad han behöver göra för att frambringa nästa ekonomiska katastrof och maximera profiten från den, och det finns ett gäng andra finansiella högdjur som också vet det, och de gör de här sakerna och räknar med att de andra också gör det, och när de träffas på nån konferens nickar de igenkännande mot varandra men de behöver aldrig göra något så plebejiskt som att diskutera saken. De vet vad de pysslar med och de vet vad poängen är.

Jag tror att de väljer att göra så för att det, till skillnad från alternativet, fungerar. En delad hemlighet är ingen hemlighet, det finns ingen grupp som det är nog ordning på för att organisera världshändelser, och det finns ingen anledning att bilda en förening och därmed löpa risken för upptäckt. Ensamma oberoende manipulatörer kan aldrig avslöjas och pengarna strömmar ändå in. Man tjänar inget på det; när man är så här bra är man oändligt rik ändå.

Om det trots allt finns ett Illuminati som kontrollerat världen sen den första neanderthalaren hade tid att göra något annat än att plocka bär och klubba mammutar, så måste jag säga att det inte gör mig särskilt mycket. Om dessa vansinnigt skickliga, oändligt gamla, gränslöst mäktiga hemliga världsregenter har fört världen dit den är i dag... då är det okej med mig. Har de inte ondare planer än så får de gärna fortsätta.

Allmänt utslängd fråga

2011-05-24T08:19:00.000+02:00

Okej, nu måste jag fråga. I fredags skrev jag ett inlägg som länkade till en artikel på Aftonbladet och därmed blev länkad därifrån också. Artikeln var inte precis pinfärsk då och den har inte blivit yngre allt eftersom dagarna går, så jag antog att de flesta som tänkte läsa (eller snarare betrakta då det rörde sig om en filmsnutt) redan hade gjort det.

Och så i söndags hände det något. En genomsnittlig dag har jag blygsamma tjugo till trettio unika besökare; någon gång har jag haft precis över hundra men aldrig mer. I söndags hade jag 188 och den krossande majoriteten följde en länk från den artikeln. De kom kvickt också, under en hyggligt kort period hoppade de in en gång i minuten. Jag tittade på in på Aftonbladet för att se om den artikeln plötsligt trummats upp på förstasidan, men hittade den inte ens.

Först tänkt jag avskriva det här som ett av de där små mysterierna i livet, men vad ska man egentligen ha internet till om inte för få svar på de där små mysterierna i livet? Så nu hoppas jag att några av de läsarna finns kvar och kan berätta varför dussintals människor plötsligt satte sig och tittade bordellfilm på Aftonbladet en annars ordinär söndageftermiddag och dessutom följde varenda blogglänk som råkade finnas tillknuten.

Vem vill ha kris?

2011-05-23T16:20:00.000+02:00

Jag är inte vidare insatt i finansvärldens djupare hemligheter och envisas med att undra hur det egentligen är möjligt att vi drabbas av konjunkturer och finanskriser när ekonomin faktiskt är styrd av människor och därför borde vara möjlig att kontrollera. Jag vet att människor inte samarbetar men sånt som ingen vill ha - till exempel en depression - borde inte hända.

Jag har hittills trott att det berodde på att enstaka människor gör sånt som kortsiktigt verkar bra för dem (och kanske är det också), men när en hel hög människor begår de här handlingarna så blir resultatet ett som ingen vill ha. Spelteori in action, på samma sätt som att ingen egentligen vill att Barcelonas strand ska vara full av påstridiga försäljare men för var och en av dem är det bättre att vara där och sälja än att låta bli.

Till exempel skulle - under denna teori - den senaste och pågående finanskrisen bland annat ha berott på att amerikanska bankmän pressades att göra affärsavslut på huslån, så de klämde iväg en massa lån som låntagarna sedermera inte hade råd med, men bankmännen hade tyckt att det vore mycket fetare om de faktiskt hade kunnat betala i ungefär resten av sina liv. Resultatet blir en finanskris som ingen ville ha.

Men så såg jag Inside Job i går, och plötsligt är jag inte lika säker längre. Jag har aldrig hållit inne med mitt förakt för konspirationsteoretiker, men se på fan om det inte verkar som om det finns finansfolk högt uppe i toppen som gärna manipulerar händelser på den nivån och kanske rentav gör vad de kan för att utlösa finanskriser för att tjäna pengar.

När en kris eller börskrasch sker uttrycks det ofta i termer av hur mycket pengar som förlorats. "Den amerikanska ekonomin förlorade 180 miljarder dollar" och så vidare. Det vi ska komma ihåg är att det alltid är någon som drar in pengar också. Börsen kan naturligtvis minska i totalt värde, men det mesta gör inte det. Om någon har förlorat pengar så har någon annan tjänat. Kanske hade han bara tur. Kanske såg han eländet komma och kunde manövrera sig i position inför det. Och kanske orsakade han eländet själv, han och andra som han.

När de isländska bankerna kraschade slutade det med brottsundersökningar mot flera av toppfigurerna. De är säkert skyldiga; alla avregleringar i världen räcker inte till när det finns oändligt med pengar att tjäna. Men de blev inte åtalade för att de var skyldiga, utan för att de misslyckades. Om bankerna hade fortsatt snurra och växa och dra in flis så hade direktörerna ätit lite mer gåslever och avslutat med att nöjt klappa sig på magarna. Som det blev så kom det en krasch, och nu kanske de ligger risigt till.

Man kan ju inte undgå att undra hur många toppar det finns som också begår säckvis med brott men klarar av det. De spränger inga ekonomier, deras företag går vidare, och in på kontona flödar tillräckligt med pengar för att köpa Yttre Hebriderna. Vissa av dem kommer kanske undan med det för att det aldrig är de som sitter i saxen när det rasar, eftersom det är de som bestämmer när, var och hur det rasar.

Vi hatar så mycket att vi glömmer varför

2011-05-20T08:43:00.000+02:00

Som jag tidigare nämnt ska vi alltid komma ihåg varför vi är emot något i stället för att blint fortsätta vara emot det. Det är tydligen svårare än man tror, för annars hade det inte varit mycket till chockfaktor i att en kvinna som ser ung ut arbetar som prostituerad och har pedofiler som kunder. Nu lär få pedofiler vara intresserade av henne; hennes målgrupp är snarare hebefiler men den distinktionen är tydligen för svår för genomsnittsmänniskan.

Låt mig först klargöra: jag förstår vad man har emot prostitution i sig. Jag är själv inte förtjust i eländet. Men jag har varken mer eller mindre emot att Bell är prostituerad än emot att någon annan är det.

Vi är inte negativa till barnsex för att människor som vill ha sex med barn är onda, eller för att omotiverat jävlas med dem, eller för att det är skoj att tvinga dem att bära på en hemlighet som skulle innebära total social utfrysning om den kom ut. Vi är negativa till barnsex för att det skadar barnen. Om det inte gjorde det, skulle det inte vara några problem.

Sist jag kollade är en 21-åring inget barn. Hon är myndig och får göra sina egna val, och jag kan inte se hur det skulle vara skadligare för henne att sälja sex till en man som finner henne attraktiv än till en man som inte gör det. Ska hon inte heller kunna ha en pojkvän eller agera i australiensisk porr om hon väljer det? Ska späda småbröstade kvinnor helt undvika sex, för partnern kan ju - Gud förbjude - tända på dem?

Pedofilerna är vår tids demoner, men det betyder inte att vi ska hata dem utan att ha en aning om varför. Det är inte ondskefullt att vilja ha sex med ett barn, det som är ondskefullt är att göra det. Är det inte, precis som Bells bordellmamma säger, enormt mycket bättre att dessa män går till Bell?

Det enda rimliga argument jag kan föreställa mig är att sex med Bell inte skulle vara ett utlopp för sådana impulser utan bara öka dem. Det är möjligt, forskning krävs, men mina pengar ligger på att förhållandet snarare är som det som Milton Diamond påvisade med porren.

Jag skulle gärna utrota prostitution. Jag tror att väldigt få väljer det helt frivilligt, jag tror att väldigt få mår bra av det, och jag tror att samhället och världen skulle vara bättre utan det. Men så länge Busty St Clair får vara prostituerad ska Bell också få vara det. Och agera i australiensisk porr, om hon så väljer.

Mer möjlighet, mindre krav

2011-05-19T08:11:00.000+02:00

Varför är det så enormt svårt att fatta poängen? När det gäller jämställdhet så är det inte siffrorna som spelar roll, det som spelar roll är betydligt dunklare och mer svårgripbart. Det viktiga är inte egentligen att det är exakt 50% riksdagsledamöter eller VD:ar av varje kön, utan att ingen ska få eller mista en sån plats på grund av sitt kön.

Poängen med jämställdhet och kvinnokamp och alla de andra sakerna som Elise Claeson har svårt för men inte skulle vilja leva utan är inte att allting ska uppdelas exakt jämnt utan att det ska finnas ett val. Det ska vara möjligt och acceptabelt för en man att sköta hushållsarbete och barn och det ska vara möjligt och acceptabelt för en kvinna att bli finansvalp eller elitsoldat. Ingen kvinna måste bli finansvalp eller elitsoldat, men om hon har huvud till det ena och muskler till det andra ska inte hennes bröst hindra henne.

Det är fullt möjligt - rentav troligt - att den dag vi har perfekt social och ekonomisk jämställdhet kommer det ändå inte att vara en 50/50-uppdelning i hela samhället. Det är okej. Man ska vara en rätt inbiten och världsfrånvänd Skugge-fantast för att inte inse att det finns skillnader mellan kvinnor och män som inte är socialt betingade och man behöver inte vara Rigmor Robert för att säga det.

Där det blir fel är när man utgår ifrån dessa skillnader i stället för personerna själva. Även om det skulle visa sig att kvinnor har en genetisk preferens att pyssla med hus och hem betyder inte det att kvinnor som vill något annat ska tvingas att pyssla med hus och hem, men de som vill följa preferensen ska också kunna göra det.

Avslutningsvis: jag är visserligen ett miffo, men jag har i alla fall inte en enda diploid cell utan Y-kromosom och jag kan inte för mitt liv begripa Claesons antydan att karriärkvinnor skulle vara osexiga. Personligen tycker jag det känns rätt häftigt med en kvinna som gör något coolt. Jag har gärna middagen klar när hon kommer hem. Och "averotiserar" Claeson, som borgerlig debattör och författare, inte sig själv med det uttalandet?

En kaka som är hundra procent russin

2011-05-15T07:23:00.003+02:00

Eftersom jag entusiastiskt gafflat om musikens emotionella makt och dessutom redogjort för min kärlek till musikalavsnitt så är det kanske ingen större chock att jag är förtjust i serien som helt består av musikalavsnitt: Glee. Jag har bara sett den första säsongen och det sägs att den andra är mycket sämre, men det vore ändå ett brott mot Herrens lag att inte ha med den här serien i en lista på mina favoriter.

Storyn är inte helt lättillgänglig för en icke-amerikan eftersom den bygger på high school-specifika förhållanden och kulturer som i alla fall jag inte känner igen från min egen skoltid, men går ut på att spanskläraren och musikentusiasten Will Schuester startar en "glee club", sångkör, på skolan där han arbetar. Av någon anledning anses glee clubs gravt nördiga och det är inte lätt för Schuester att få medlemmar. Dessutom finns det inte mycket utrymme i budgeten så kören måste gå bra i tävlingar mot andra skolor för att få lov att fortsätta. Cheerleadingcoachen Sue Sylvester är seriens skurk då hon ser det som sin uppgift att krossa kören, skenbart för att få dess blygsamma budget själv men förmodligen egentligen för att hon får ut något personligt av det.

Kören består till att börja med av geeks, utstötta och original men de får snart sällskap av några footballspelare och några cheerleaders. De senare sjunker i aktning av att vara med men måste av olika anledningar och lär sig ganska snabbt att älska det. Om man är bra på något - och de här ungarna kan sjunga - så vill man i allmänhet göra det också.

Musikalavsnitt av TV-serier fungerar i allmänhet på ett av två sätt. Antingen brister folk omotiverat ut i sång på samma sätt som i musikaler och sjunger i stället för att ha vanliga repliker, eller så är ramhistorien en föreställning eller dylikt som gör att det förekommer en massa sång i avsnittet. Glee kombinerar dessa. Kören övar nya låtar i varje avsnitt och ibland får vi klassiska musikalframföranden som när den rullstolsbundne Artie sjunger "Dancing By Myself" medan han rullstolsdansar genom skolans korridorer eller Kurt Hummel genom "Rose's Turn" reflekterar över sitt förhållande till sin far. Skaparna bakom Glee är helt enkelt bra på att hitta nya sätt att trycka in musik i serien.

De är också väldigt bra på att välja ut musik. Det är inte slumpmässigt valda låtar som sjungs utan varenda en har en anknytning till avsnittets handling, även om den sjungs som ett nummer. Musiken är fördelad mellan nutida hits, äldre klassiker, bortglömda pärlor och standardmusikalnummer. Nästan varje avsnitt har någon låt vars intro gjorde mig glad för att jag skulle få höra den toppenlåten en gång till, och nästan varje avsnitt har någon låt som jag aldrig hört förr men genast började älska.

Musikalen har aldrig varit den mest verklighetstrogna eller logiska konstformen, så Glee tummar naturligtvis på verkligheten en smula också. I Glee kan high school-elever med femton sekunders förvarning framföra ett koreograferat sång-och-dans-nummer och två sångare kan utan minsta förberedelse förvandla en solosång till en duettduell. Det är en del av charmen. Musikalälskare både vill ha och kräver det.

Trots att jag nästan bara pratat om musiken, eftersom det är det som utmärker Glee, så hade serien nog aldrig fungerat utan en genuin story som musiken är där för att accentuera. Den övergripande historien gäller körens kamp för att överleva och Sue Sylvesters försök att förgöra den - hon är för övrigt en karaktär som jag hade svårt att stå ut med i de första avsnitten men snart började älska att hata - och under den dyker standardskolserieproblemen upp: graviditet, social kamp, droger, homosexualitet, komplicerade förhållanden med föräldrar, konflikter mellan olika intressen. Att det fungerar så bra som det gör beror på att Glees upphovsmän förstår hur man använder musikens välsignade förmåga att vara en genväg till känslor.

De allra mest rörande bitarna gäller den homosexuelle och väldigt camp gay Kurt Hummels förhållande till sin far, som är en kepsbärande blue collar sportdiggande okultiverad man som inte har många referenspunkter till sin sons läggning, vare sig sexuellt eller kulturellt. Det är inte lätt för honom att älska en homosexuell son men han gör det, så mycket det bara går.

I sammanfattning är Glee ett lyckat försök att göra en serie som i varenda avsnitt gör det som vanliga serier försöker med ungefär en gång under sin levnad. Om man gillar musiken som framförs kommer man att älska serien eftersom musiken är så sammanvävd med historien och ger historien dess kraft. Det finns knappt ett avsnitt som inte får det att röra sig i hjärtat på mig, och jag vill inte ens prata om "I'll Stand By You" eller "I Dreamed A Dream".

Den gode mördaren

2011-05-14T07:32:00.001+02:00

Jag vet inte om jag först hörde talas om bok- eller TV-serie-versionen av Dexter, men oavsett vilket det var så minns jag min reaktion väldigt tydligt. Vilken fantastisk idé, jag är förbannad för att jag inte fick den först. En god seriemördare. Så briljant.

Nu har jag läst de tre första böckerna (de två första var bra; den tredje försöker jag glömma) och sett de tre första säsongerna och kan med glädje rapportera att det inte bara är en bra idé. Den är dessutom väl genomförd och genuint fascinerande.

Både den första boken (som var grund för den första säsongen av TV-serien; därefter delade de två medierna på sig) och det första TV-avsnittet börjar på samma sätt. Dexter Morgan tillfångatar en präst som mördat - och antagligen gjort andra obehagliga saker med - åtskilliga barn. Han för prästen till ett förberett dödsrum där det finns bilder på prästens offer. Dexter har till och med grävt upp hans senaste offer och tvingar honom att titta på dem.

Prästen försvarar sig på ett sätt som för tankarna till Peter Lorre i Fritz Langs M. Han är sjuk, han kan inte hjälpa det, det är inte hans fel. "I couldn't help myself. I couldn't. Please, you have to understand." Dexters svar är svidande perfekt. "Trust me, I definitely understand. See, I can't help myself either." Här har prästen ingen sympati att hämta.

Dexter är sociopat och seriemördare, han borde vara skurken, men hans adoptivfar insåg i hans ungdom vad det var för fel på honom och lärde honom regler ämnade att hålla honom vid liv och se till att han inte skadade samhället. Han dödar bara dem som förtjänar det, sådana som själva dödar. Han följer en fastställd ritual för att inte lämna spår och inte riskera att bli infångad. Han är en gravt skadad man, men han tyglar sin skada i stället för att, som hans offer, låta den gå ut över oskyldiga.

Det är befriande, förlösande, att se Dexter. För en gångs skull är det okej att heja på en man som fullständigt struntar i lagar, seder och moral. Han har sin egen kodex och bryr sig inte om någon annans. Allt i hans liv är till för att upprätthålla maskeraden. Ingen misstänker vad som döljer sig bakom hans välinövade förklädnad. Inte hans adoptivsyster Debra, som han önskar att han kunde berätta för, och inte hans flickvän Rita.

Rita förtjänar en egen liten uppsats. Dexter håller sig med ett kärleksförhållande för att det är något som en sån som han aldrig skulle ha. Han valde Rita för att hon, för att använda hans egna ord, på sätt och vis är lika skadad som han. Hon var gift med en man som misshandlade henne och hennes två barn och nu har hon problem med närhet vilket passar Dexter utmärkt. Han är inte intresserad och förstår inte varför någon skulle vilja ha sex.

Rita spelas av Julie Benz, vars insats - särskilt i första säsongen - förtjänar alla slags priser man kan hitta. Rita är en kvinna som har bestämt sig för att inte vara ett offer längre. Hon ska vara stark vad som än händer, för sina barns skull men också för sin egen skull. Samtidigt finns det - naturligt nog, för någon som gått igenom det hon gått igenom - en rädsla och en sårbarhet hos henne. Benz porträtterar henne med övermänsklig exakthet. När hon talar känner man doften av undertryckt svaghet och järnhård vilja.

Serien har sina brister. Framför allt har den en mycket märklig syn på sociopater och seriemördare. I Dexter finns det fler aktiva seriemördare i Miami än det finns i hela världen i verkligheten. Alla sociopater är seriemördare och alla seriemördare är sociopater, och det är väldigt lätt att bli sociopat: det räcker med en hyggligt obehaglig upplevelse tillräckligt tidigt i livet. Sociopati gör att man automatiskt får en obetvinglig lust att mörda. Om man har någon form av uppfattning om hur de här sakerna fungerar i verkligheten så finns det en del att irritera sig på i Dexter.

Däremot visar serien fint hur Dexters hjärna fungerar. Sociopater sägs ofta sakna känslor, men det stämmer inte: de blir till exempel arga precis som alla andra, eller till och med mer. Det de saknar är empati. De har känslor, de förstår att andra har dem, de bara bryr sig inte. Precis som Dexter, till en viss punkt. Är det verkligen bara ilska över att hans välordnade liv ruckas och att hans maskerad hotas som gör att han så vildsint försvarar sin familj?

Naturligtvis finns ett hyggligt galleri bifigurer, och här ser vi något av det fina i att ha en standardskurk som hjälte. Dexter pressas hårt av superpolisen Doakes, som känner på sig att något är fel med honom. Doakes är en bra karl som arbetar hårt med att bekämpa brott. Hur ska Dexter kunna försvara sig mot honom utan att bryta mot sina regler? Förr eller senare kan han tvingas välja mellan sig själv och Doakes, och ingetdera alternativet går ihop med hans levnadskodex.

I sammanfattning är Dexter en ständigt fascinerande serie med en originell och djup bakgrundsidé, som låter oss titta genom ögonen på en karaktär som enligt all modern dramaturgi borde vara skurken och följa honom genom en utveckling som han inte trodde att han kunde genomgå. Dessutom har den en av de bästa introsekvenserna jag sett, där Dexter klär på sig och äter frukost, filmat på ett sätt som får det att se ut som något helt annat och betydligt dödligare.

Cocksuckers!

2011-05-12T00:09:00.006+02:00

Deadwood är en stad i South Dakota som under 1800-talets senare halva blev skådeplatsen för mycket av det som vi i dag tänker på som vilda västern. Det var där Wild Bill Hickok dog, det var där Calamity Jane svor och söp, det var där George Hearst expanderade sin förmögenhet som sedan skulle tas över av sonen William Randolph Hearst. Wyatt Earp och hans bröder tittade förbi och Soapy Smith svindlade medborgarna. Det är ett rikt material att göra en TV-serie av.

Deadwood håller sig tillräckligt nära den verkliga historien för att ge en fascinerande insikt i livet strax utanför USA:s gräns under åren efter inbördeskrigets slut, samtidigt som karaktärer naturligtvis skapas, försvinner och slås ihop, och händelser förändras. Under tre får vi följa livet i Deadwood, med sheriffer och affärsmän, salooner och bordeller, kineser och frigivna slavar, mord och bedrägerier, såpoperaförvecklingar och kärlek och hat.

Seth Bullock är den ofrivillige sheriffen, bäst beskriven som en 1800-talets Batman. Han är så god att det gör ont i honom och han är ständigt ungefär två sekunder ifrån att mörda varenda jävel som inte är lika god som han, hur hett han än önskar att han kunde glömma alla andra och bry sig om sin egen lycka för en gångs skull. Hans främsta fiende - som ibland av nöd och gemensamma intressen är hans allierade - är den färgstarke, brutale och intrigerande saloonägaren Al Swearengen, som bara följer lagen så länge det gagnar honom personligen. Han är dock ingen nattsvart skurk och i en minnesvärd scen får vi förklaringen, men inte ursäkten, på hans beteende.

De är två av de dussintals karaktärer som dyker upp och försvinner. Vissa är ärliga medan andra är falska, vissa är altruistiska medan andra är egoistiska, vissa är mordiska medan andra är lugna, men alla är sammansatta av ibland motsägelsefulla bitar, precis som människor i verkligheten. Relationerna dem emellan är djupt äkta. Skurkarna kan också känna lojalitet, beundran, till och med ömhet. Swearengens hårdare underhuggare tjänar inte honom enbart för att han betalar dem. De har sina egna anledningar.

Deadwood är till att börja med en kaotisk plats, en laglös håla som knappt kan kallas för stad, men under Bullock och Swearengen formas den till ett ställe där en man kan hålla huvudet högt och ha en hygglig chans att inte få det bortskjutet. Staden är ett mikrokosmos, en liten symbol för mänsklighetens strävan mot civilisation. Trots att Bullock ser Swearengen som sin motsats så vill de samma sak: att Deadwood ska bli en välordnad stad där man kan driva sina affärer och leva sitt liv. Det finns sådana som kämpar emot, som vill att laglösheten ska bestå och att revolvern ska vara den enda auktoriteten, men de kan inte stoppa utvecklingen. Deadwood befinner sig i vildmarken men rör sig mot civilisationen.

Det går inte att prata om Deadwood utan att nämna svärandet. Det finns en anledning till att det här inlägget heter som det gör. Det finns tydligen gott om kuksugare i Deadwood; särskilt Swearengen kastar epitetet omkring sig som om han led av en enormt specifik form av Tourettes syndrom. Det är cocksuckers hit och cocksuckers dit tills avtrubbningen sätter in och tittaren får anstränga sig för att inte kalla sin gamla mamma för en riktig cocksucker. Vilket kunde orsaka en spänd stämning på nästa familjemiddag. Samtidigt är språket väldigt tillrättalagt och förfinat när det behövs; varenda engelsktalande karaktär talar flytande romantiserad 20-tals-engelska.

Deadwood har dessutom samma trevliga bonusegenskap som Battlestar Galactica och i betydligt högre grad: människorna ser ut som vanliga människor, om än inte alltid som människorna lär ha sett ut i South Dakota på 1870-talet. De två snyggaste, i min mening Seth Bullock och Joanie Stubbs, ser ändå ut som någon man skulle kunna stöta på ute på gatan.

I sammanfattning är Deadwood en delvis verklighetsbaserad representation av hur samhällen uppstår bland oorganiserade människor, vilket gör att den berör allt som gör oss till människor: känslor, planer, motsättningar, intriger. Och dessutom ger den en på sina sätt romantisk bild av dåtiden, som i alla fall jag ibland önskar vore sann.

Vuxna kvinnor gör saker tillsammans

2011-05-11T07:30:00.000+02:00

Min tredje favoritserie: Xena: Warrior Princess. Ja, jag vet. Den är camp och den är kitsch och den är typisk bakfull-söndag-TV och den tar bara sig själv på halvt allvar och ingen annan kommer ens så långt. Allt det där stämmer också, för det mesta.

Det är bara det att den dessutom berättar en riktigt kraftfull historia om omvändning, om att jagas av sitt oförsonliga samvete, om kärlekens helande kraft och om att kämpa mot mörka inre drifter som ständigt hotar att ta över.

Xena var en härjande krigsherre med en egen armé. Hon skövlade, mördade, brände, rövade och plundrade. Hon dök upp som skurk i Hercules och skulle bara vara med i tre avsnitt. Hennes huvudsakliga uppgift var att vara så gränslöst ond att helylle-Hercules inte hade några problem med att döda henne i slutet av det tredje avsnittet. Men något hände. Hon blev alldeles för intressant och det gick inte att göra sig av med henne. I stället fick hon sin omvändelse och när hennes egen serie börjar håller hon på att gräva ner sin rustning och sina vapen för att både praktiskt och symboliskt lämna det livet bakom sig.

Då råkar hon bli vittne till ett illdåd vars värnlösa offer ändå kämpar emot, och efter en kort tvekan tar hon upp sin utrustning ur marken och hjälper till. Som den krigarprinsessa hon är segrar hon och det visar sig att ett av de överlevande offren är Gabrielle, ett blont litet tösasnöre som drömmer om att bli en världsberömd bard och genast bestämmer sig för att hon ska skriva Xenas saga. Att Xena gör allt för att avråda henne hindrar inte Gabrielle och Xena får finna sig i att ha en reskamrat med sig.

Den tredje centrala karaktären i serien, bra mycket viktigare än hans relativt lilla speltid ger vid handen, är krigsguden Ares. När Xena fortfarande var ond var hon Ares förkämpe, viktigaste elev och älskarinna. Han vill ha henne tillbaka. Han vill att hon ska sluta förneka sin sanna natur och bli hans mörka drottning igen.

Häri består seriens centrala konflikt. Det är på sätt och vis en klassisk nice-guy-bad-boy-historia även om det här råkar röra sig om en nice girl. Gabrielle är god och oskuldsfull och full av ljus. Hon ser upp till Xena och litar fullständigt på hennes inneboende godhet, som hon själv inte förmår tro på. Ares är brutal och våldsam men samtidigt förförisk. Han är en klassisk Satan som frestar Xena med det hon helst vill ha. I varenda stridsscen lyser extasen ur Xenas ögon; hon älskar att slåss, hon älskar att vinna, hon älskar att göra det hon tränat så hårt för att bli bra på. Hon vill släppa all kontroll och bli Ares vilda förkämpe igen. Det är bara Gabrielle som får henne att hålla monstret fängslat och ändå finna en mening med livet.

Historien fungerar även om man inte accepterar att Xena och Gabrielle nuppar off-camera (vilket de helt uppenbart gör) men den blir naturligtvis starkare om man sluter sig till lägret som anser att Ares och Gabrielle inte bara är rivaler om Xenas själ utan om hennes hjärta. Särskilt scenerna mellan Ares och Gabrielle senare i serien, när Gabrielle själv blivit en skicklig krigare och Ares försöker locka över henne till sin sida, får en helt annan skärpa i det ljuset.

Där har vi också den tragedi som tycks förfölja Xena. I början är Gabrielle det ljus som leder henne, men det är omöjligt att umgås med Xena utan att råka ut för all världens faror och blod och död, och det dröjer inte länge förrän Gabrielle själv börjar lära sig stridens konst. Allt eftersom serien fortgår blir hon skickligare och skickligare och det är ett mörkt ögonblick när hon och Xena tvingas inse att Gabrielle också börjat tänka på vapen och död som en första utväg. Men det är inte hopplöst. Gabrielle har aldrig fallit för Ares, även om hon också frestas.

Xena: Warrior Princess är en helt annan sorts serie än Battlestar Galactica eller Oz. Storheten hos de två ligger till stor del i uppsjön karaktärer och sammanflätade bihistorier. Medan Xena visserligen innehåller berättelser som sträcker sig över flera avsnitt och en ansenlig samling bifigurer så ligger dess genialitet just i den starka röda tråden som börjar i den första scenen i det första avsnittet och når hela vägen fram till det modiga slutet. Det är kanske därför den är så underskattad; man måste följa den för att förstå hur bra den är. Ett lösryckt avsnitt här och var är inte mycket till reklam för dess styrkor, och kanske råkar man då få syn på när Xena shoppar i ett anakronistiskt varuhus eller hamnar i en västernstad där sporrlösa människor åtföljs av sporrars klinganden. Det gäller att förstå att serien tar sig själv på allvar, men bara till en viss gräns, och har en enorm självdistans samtidigt som de mörkare delarna är så mycket på riktigt som de kan vara.

Jag har aldrig sett ett avsnitt av Buffy och min kärlek till Xena är en bidragande orsak till det, för så fort ett Buffy-fan framhåller något från den serien som unikt och häftigt och innovativt så tänker jag i mitt stilla sinne att det var coolt när Xena gjorde det först. Från något så generellt som en kvinnlig actionhjälte till något så specifikt som ett musikalavsnitt (Xena hade två, båda underbara men särskilt det första, "The Bitter Suite"). Jag kommer säkert att älska Buffy om jag nånsin börjar titta, men den kommer nog aldrig att ta över Xenas plats.

I sammanfattning är Xena: Warrior Princess en gravt underskattad serie som erbjuder humor, action, kärlek och drama i en skiftande blandning som berättar en sammanhållen historia med ett kraftfullt tema, och om vi dessutom får se vackra människor i vacker miljö så kan det inte heller skada.

Vuxna män gör saker tillsammans

2011-05-10T08:17:00.001+02:00

Nästa serie i min TV-serie-serie: Oz. Innan jag fick den här serien rekommenderad av en arbetskamrat tillika bloggfan kände jag bara till den genom snuttar jag råkat se på nattlig TV, och det enda jag mindes av dem var en svart kille i rullstol som sa vagt djupa saker till kameran.

Så blev det dags att ge serien en chans och den visade sig handla om fängelset Oswald State Correctional Facility, i folkmun kallat Oz, där en experimentell avdelning vitsigt döpts till Emerald City. Under idealisten Tim McManus ledning ska fångarna där rehabiliteras och lära sig bli välfungerande samhällsmedlemmar i stället för att bara straffas. Han väljer själv ut dem som kommer dit och ser till att ha det balanserat mellan de större grupperingarna, bland dem nazister, svarta ghettogangsters, militanta muslimer, italienska mafiosi och latinamerikanska gängmedlemmar.

Hit kommer Tobias Beecher, en framgångsrik och välbärgad advokat med alkoholproblem. Han kör berusad över en liten flicka och döms till fängelse. I Emerald City har han inte mycket till chans. Han har aldrig behövt slåss för sitt liv, han vet inget om de kriminellas sociala regler, och det lyser om honom att han inte hör hemma i Oz. Han tror att han har tur när Vern Schillinger tar hand om honom, men Schillinger visar sig vara nazistledare som letar efter en ny bitch. Det blir början på en fiendskap som är en av flera röda trådar genom hela serien.

Bland de andra fångarna finns den stenhårde, orimligt vältränade och ohyggligt skrämmande Simon Adebisi som leder sitt ghettogäng med ren personlighetsstyrka, muslimledaren Kareem Said som anser sig vara politisk fånge och nästan dyrkas av de andra muslimerna, den orädde och knivskarpe irländaren Ryan O'Reilly, och den ovan nämnde rullstolsburne Augustus Hill som bortsett från sin vanliga roll som karaktär också sköter berättarens uppgifter.

Personalen visar förutom McManus upp Leo Glynn som försöker hålla ordning på hela fängelset medan McManus tjatar om sin avdelning, nunnan Peter Marie Reimondo som fungerar som kurator, och läkaren Gloria Nathan som verkligen bryr sig om sina patienter trots allt de gjort och sedermera blir motvilligt kärleksobjekt för Ryan O'Reilly. Detta är dock bara ett skrapande på ytan; Oz innehåller dussintals karaktärer som kommer och går och gnids mot varandra i fängelsets hänsynslösa smältdegel.

Oz tog ett litet tag på sig att komma igång. Jag tänkte i alla fall se säsong ett och se om det var något att titta på, och efter de första tre avsnitten (fem av de sex säsongerna är bara åtta avsnitt långa; säsong fyra innehåller sexton) lutade det åt "nej". Det var en okej serie, inget mer. Men i avsnitt fyra gjorde den mjäkige Beecher uppror mot Schillinger, serien blev awesome och sen fortsatte den vara awesome tills sluttexterna rullade på det sista avsnittet.

Jag har samma problem när jag skriver om Oz som när jag skrev om Battlestar Galactica; det finns alldeles för mycket jag vill ha med. Historier kommer och försvinner, förhållandena inne på Emerald City förändras drastiskt, det är våld och hot och brott och folk som kommer ut och folk som kommer in igen och människor som dör på otäcka sätt och hämnd och hat och knivar och isoleringsceller och AIDS och en väldig massa bögsex, både frivilligt och ofrivilligt.

Det finns en anledning till att det finns gott om populärkulturella Oz-referenser som alla går ut på fängelsehomosexualitet, men i själva serien framstår det aldrig som exploaterande eller spekulativt. Ibland är det kärlek, ibland är det våldtäkt, och båda delarna analyseras och utforskas. Vi ser varma förhållanden och vi ser ren psykosexuell sadism, vi ser förhoppningar grusas och hjärtan krossas. Det är stundtals vackert och stundtals groteskt.

I sammanfattning är Oz en ständigt fascinerande studie av människor och hur de förändras under extrema förhållanden, med en rejäl dos gängpolitik injicerad. Den fick mig att rygga tillbaka, den fick mig att känna med karaktärerna, och den gjorde mig glad att jag lyssnade på rekommendationen och såg den.

Och så har den ett musikalavsnitt. Underbart.

Robotar och människor

2011-05-09T20:25:00.002+02:00

En filmbloggsläsare önskade sig skriverier om bra TV-serier, men det kändes som om det föll utanför ramen för vad filmbloggen pysslar med. Då denna bloggs ämne är precis vad som helst som jag känner för att skriva om så passar det dock perfekt här. Därmed inleder jag härmed en serie på ett obestämt antal inlägg som avhandlar TV-serier som åtminstone är med och slåss om titeln som min favoritserie någonsin.

Först ut: Battlestar Galactica. Denna science fiction-serie är formellt baserad på en TV-serie från sjuttiotalet men den här versionen hade lika gärna kunnat vara en originalserie om man bytt några namn och gjort andra designval. Likheterna är namnen samt att båda serierna handlar om ett rymdskepp (det eponyma Battlestar Galactica) som leder en improviserad rymdflotta undan robotrasen cyloner.

När berättelsen börjar lever mänskligheten på tolv kolonier döpta efter de tolv stjärntecknen: Sagittarion, Picon, Gemenon och så vidare. Fyrtio år tidigare gjorde cylonerna, intelligenta robotar, uppror och ett krig utkämpades. Till slut blev det fred och cylonerna gav sig av ut i rymden. Sen dess har människorna en gång om året skickat ett sändebud till en neutral rymdstation. Hittills har cylonerna inte dykt upp, men i pilotfilmens fantastiska inledningsscen gör en just det. Hon ser ut som en människa, inte som den glänsande metallcyklop cylonerna var sist mänskligheten såg dem.

Människornas sändebud blir den förste som dör, men han följs av nästan hela mänskligheten. Atombomber utrotar de tolv kolonierna och de enda överlevande befinner sig ombord på rymdskepp som råkade befinna sig tillräckligt långt bort för att överleva. Amiral Adama på Battlestar Galactica tar kommandot och de börjar söka efter en mytisk planet som kallas för Jorden, medan cylonerna fortsätter jaga dem. Det finns dock cyloner överallt, de kan inte skiljas från människor ens med avancerade medicinska undersökningar, och många av dem tror till och med att de är människor.

Varför är då detta så bra? Till att börja med finns det ingen som är ond eller god. Visst, cylonerna dödade några miljarder människor vilket ju definitivt befinner sig på den mörkare halvan av moralskalan, men när vi väl lär känna dem inser vi att det inte är fullt så enkelt. Flera av dem var emot det och ännu fler börjar ångra det. Det finns en plan, dikterad av cylonernas religion som till skillnad från människornas är monoteistisk, men den är inte allmänt accepterad. Cylonerna är skurkar, i alla fall till att börja med, men de är inte onyanserat onda.

Människorna är hjältar, i alla fall till att börja med, men det innebär inte att de är vita riddare. De har en amiral och en president som är beredda att fuska för att behålla makten - allt till mänsklighetens fromma, förstås - och flottan är knappast enad. Slitningar och fördomar river de få överlevarna hit och dit. Det finns faktioner med diametralt olika politiska inriktningar. Den fängslade terroristen Zarek klättrar på den politiska stegen, geniet dr Gaius Baltar visar sig vara en totalt självisk man med mycket på sitt samvete, och ingen går igenom serien obefläckad. Både cyloner och människor torterar och dödar, både cyloner och människor hatar och älskar. För ingendera sidan är det okomplicerat.

En ypperligt trevlig bisak, som kommer att återkomma när jag skriver om andra TV-serier, är att Battlestar Galactica innehåller gott om människor som faktiskt ser ut som vanliga människor. De som är sjukt snygga har oftast en anledning. Jag är orimligt förtjust i stridspiloten Starbuck som är ett sådant unikum att hon faktiskt ser ut som en kvinnlig militär. Visst, hon är satans snygg men det finns en smula kroppsfett på henne, vilket det gör på kvinnor som hårdtränar för att vara i allmänt god form och äter för att få muskler. Ingen modell, ingen bodybuilder, ingen häcklöperska.

Bland uppsjön av bihistorier och legionerna av karaktärer finns en röd tråd som löper genom seriens fyra säsonger. Att seriens upphovsmän har erkänt att de inte hade riktig koll på vart de var på väg och ibland bara hittade på saker allt eftersom spelar föga roll. Jag var under de två sista säsongerna övertygad om att det inte skulle funka, det skulle inte gå att få ihop det här och knyta samman allt. Det gick faktiskt, och vi fick ett tillfredsställande slut. Nästan alla frågor besvarades, till och med de som fick mig att lägga pannan i djupa veck och klia mig i huvudet och undra hur i himlens namn detta kunde hänga ihop.

I sammanfattning är Battlestar Galactica en fantastisk serie som visar upp realistisk politik, moralisk tvetydighet, religiösa motsättningar, kärlek och hat samtidigt som man får så mycket action som man kan tänkas behöva. Den berättar den bästa sortens science fiction-historia, en som inte hade kunnat berättas utan science fiction. Och kanske blev jag lite tårögd under avsnittet "33".