Slut

För länge sen sa jag att jag aldrig skulle låta mig drabbas av den långsamma bloggdöden utan i stället lägga ner den dagen det var dags att lägga ner. Jag har redan dragit ner gravt på takten och nu är det över en månad sen jag hade en tanke värd att skriva ner, så det här är hejdå till de få som fortfarande läser här.

George, Trayvon och Marissa

När George Zimmerman blev frikänd exploderade den sociala mediasfären och det dök upp lättretweetade bilder med texter som "white man stalks and kills black unarmed teenager, gets off, black woman shoots a warning shot against her violent husband against whom she has a restraining order, gets 20 years" och slacktivisterna likeade och shareade och kände sig riktigt på topp. Och tydligen var det inte en enda av dem som brydde sig om att läsa i fem minuter.

Låt oss börja med George Zimmerman och Trayvon Martin. Händelseförloppet är förhoppningsvis känt nog att jag inte ska behöva gå in närmare på det och vi kan alla vara överens om att han betedde sig som ett pucko. Han borde ha fortsatt prata med polisen och inte blanda sig i själv. Vi vet inte vad som sades mellan honom och Trayvon Martin men vad det än var så var det inte fredligt, och det var stendumt av honom.

Men "white man stalks and kills" eller "kills an unarmed black teenager for walking in his neighborhood"? Det är inte vad jag ser. Det jag ser är att George Zimmerman var en hetsig uppretad provokativ fan - kanske rasist men jag vet inte - medan Trayvon Martin var en testosteronfylld tonårskille som lät sig provoceras. En av dem var beväpnad, den andre dog.

Jag hade gärna sett Zimmerman fällas för vållande till annans död eller dråp eller dylikt, men jag är inte ens jurist i Sverige och verkligen inte i Florida. Enligt Floridas lag kanske domen är helt korrekt. Men hur det än är med det så kan jag inte se en iskall mördare eller ens en våldsam galning när jag tittar på Zimmerman, och emedan det var han som var den aggressive så tror jag att de båda kunde ha gjort andra val den kvällen och gått därifrån oskadda.

Över till Marissa Alexander, den svarta kvinnan över. Hennes fall är ett läroboksexempel på konsten att förändra verkligheten genom noggrant urval av fakta. Ja, hennes man var en våldsam skit. Ja, han hade besöksförbud. Nej, hon träffade honom inte med skottet. Ja, hon fick tjugo år för det. Och hennes fans är mycket försiktiga med att berätta ett enda dugg utöver det.

Det här är vad som egentligen hände: Marissa Alexander åkte till sitt och sin mans före detta gemensamma hem, där hon inte hade bott på två månader, för att hämta saker. Ingen annan var hemma och hon stannade över natten. Nästa morgon kom mannen hem tillsammans med sina två barn, och alla fyra åt frukost tillsammans. Tycker du till att börja med att detta låter som en kvinna livrädd för sin våldsamme man? Om det vore jag så hade jag varit nöjd med att karlen inte var hemma, tagit mina saker och stuckit.

Efter frukost började de bråka. Då gick Alexander ut till sin bil, hämtade sin pistol, gick tillbaka in i huset, siktade på mannen och barnen, och sköt. Skottet gick förbi hans huvud och träffade väggen, varpå han tog sina barn och flydde medan han ringde SOS - och lät skräckslagen, för övrigt.

Detta blev - föga förvånande - polisanmält. Alexander erbjöds villkorlig dom och time served. Hon kunde ha promenerat ut ur häktet men helvete heller. I stället bestämde hon sig för att försvara sig enligt stand-your-ground-lagen, en stenkorkad lag som säger att man inte behöver försöka fly platsen innan man använder våld i självförsvar. En ganska typiskt amerikansk lag med andra ord, som tycker det är viktigare att få döda än att inte behöva backa, och samma lag som fick Zimmerman frikänd.

För att lagen ska gälla så måste det dock röra sig om självförsvar, och det fanns aldrig en chans att Alexanders strategi skulle fungera. Eftersom Florida har regler om att man kan få plus tio år för ett brott som involverar ett skjutvapen och tio år till om det avlossades - regler som jag är beredd att sätta pengar på är populära bland dem som ivrigast upprepar Marissa Alexanders namn - så hamnade hon på tjugo år. Och där är hon nu.

Så, gigantisk överraskning. Än en gång visar sig verkligheten helt annorlunda än slacktivisternas papegojramsor gör gällande. Det ovanstående tog mig minuter att ta reda på, för övrigt, men det är uppenbarligen en för stor investering av tid och energi. Lättare att likea och retweeta.

22 tips till fel personer

22 tips till feministiska män började retweetas i går kväll och jag försökte formulera ett svar som fick plats inom Twitters själakrossande begränsningar och som inte skulle missförstås, inte avfärdas, inte... ni fattar. Det visade sig förstås omöjligt så jag får väl skriva av mig här i stället.

Varför riktar sig detta specifikt till feministiska män? Om en man kallar sig feminist och inte redan har förstått, tänkt och omfattat allt det där så lär ju inte 22 käcka tweets göra någon skillnad i den betongskallen. För mig var det uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart - jo det funkar ju fint och jag är inte bitter - mascara är inte snyggt - bögarna vill inte heller dansa med mig - uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart.

Är det här inte sånt som man skulle försöka säga till män som INTE har kopplat de allra mest självklara insikterna än? Män som kanske faktiskt känner obehag inför att dansa med andra män eller inte begriper varför det kan vara obehagligt för en kvinna att få blickar när hon är ensam på en busstation mitt i natten. Om man är feminist är det ju för att man har fattat allt det där och framställningen att detta skulle vara revolutionerande obekväma insikter... det är bara konstigt. Om det här är upplysande så har man tokkört på den grundläggande feminismkursen.

Men det är inte det som verkligen stör mig. Det som stör mig är att det skyfflar skit över dem som anstränger sig (nej, den påhäftade disclaimern i nummer 22 med ytterligare påhäftad insinuation hjälper inte) och struntar i dem som inte bryr sig. Nu har jag nog aldrig kallat mig feminist men då alla jag känner förmodligen skulle kalla mig det så känner jag mig träffad ändå, och vad känner jag när jag läser det här?

Att det tydligen inte räcker att vara så rädd att störa en kvinna att man helt slutar ta kontakt. Det räcker inte att stirra i marken för att kvinnor inte ska känna sig uttittade. Det räcker inte att demonen i skallen tjatar om att man ska vara tio gånger försiktigare när man pratar med en kvinna än när man pratar med en man för annars kan man gå över nån osynlig gräns eller råka avbryta henne och då är det ju så klart för att hon är kvinna. Det räcker inte, man kan alltid må sämre så här är lite till och har du problem med det så kanske du inte var så upplyst som du trodde ändå, hö hö.

Samtidigt är killarna som inte bryr sig ett jävla dugg förstås helt oberörda och går glatt vidare med att tafsa, hojta "hora" så ofta de kan, osynliggöra, dubbelbestraffa och hålla glastaket intakt. Förmodligen säga något nedsättande om damlandslaget om de har en minut över. Är det inte dem vi borde rikta oss till i stället? Men det är ju svårt. Lättare att kasta skit där man vet att den fastnar.

Det jag skulle vilja höra, en gång, är "du är inte ett svin". Eller rentav "det märks att du försöker låta bli att vara ett svin". Jag begär inte "du är bra", bara "du är inte usel". Tycker inte det borde vara helt omöjligt att få känna det ibland.

Skarpa kurvor

Kan man vara bipolär med extremt korta cykler? Jag undrar eftersom jag inte har nån bättre förklaring på hur jag mår nu för tiden. I går kväll var jag arg på universum och ville helst av allt slå någon blodig. Inte någon särskild alltså. Någon som skulle ha det, naturligtvis, men annars var jag inte kräsen. Vem som, egentligen.

Och nu, tolv väldigt oremarkabla timmar senare (jag tillbringade de flesta av dem på jobbet) så är jag precis lika omotiverat lycklig och allmänt nöjd med livet. Jag tror att några anställda och kunder på mitt lokala Willys undrade varför jag gick och fånflinade och sjöng för mig själv en måndagmorgon som denna. Jag vet inte själv.

Det här kan vara det minst substansrika blogginlägg jag någonsin skrivit. Känns passande.

Mina drömmars dröm II

Mitt första äventyr inom lucid dreaming har tyvärr inte följts av större framgångar. Sen dess har jag bara haft en rad nära-missar, den senaste alldeles nyss, och det börjar verka som om mitt undermedvetna jobbar hårt för att hindra mig.

Det tydligaste exemplet hände för några månader sedan. Jag hade en surrealistisk hallucinatorisk Dalidröm som bara inte kunde vara verklighet. Jag befann mig på en säng med ben som var goda tio meter höga och märkliga djur, bland dem något extremt giraffliknande som traskade omkring i cirklar runt mig, och där nånstans insåg jag att det här måste vara en dröm, det är den enda rimliga förklaringen.

Så jag försökte koncentrera mig och förändra världen runt mig, få kontroll, men varje gång jag försökte så hände det något så bisarrt att jag inte kunde ignorera det. Så jag försökte igen, men det bara fortsatte. Mitt undermedvetna försökte aktivt distrahera mig så att jag inte skulle lyckas. Och det gick; jag tappade koncentrationen gång på gång och efter ett bra tag vaknade jag.

Sen har vi i dag. Som vanligt får jag de bästa resultaten av att vakna tidigt, äta frukost i lugn och ro, och sen ta en lur. Något i drömmen - jag minns inte vad - gav mig den avgörande ledtråden att det här inte var på riktigt, och genast satte jag mig ner och fokuserade. Det funkade, började funka. Plötsligt insåg jag att ögonen var stängda, så jag försökte öppna dem. Det tog emot och jag förstod att om jag öppnade dem så öppnade jag dem i verkligheten. Det ville jag ju inte så jag höll dem stängda och efter en stund fick jag tillbaka synen.

Sen var det att knalla runt i drömvärlden och försöka använda mina gudalika krafter, men de är inte så lätta att få ordning på. Ett tag började jag bli osäker på huruvida jag hade vaknat, vilket begränsade min handlingsfrihet en hel del. Det finns rätt mycket man kan göra i en dröm som är gravt olämpligt att göra i verkligheten. Det har konsekvenser och sånt drygt.

Men det gick inte ända fram den här gången heller. Jag hade min magi, men inte fokus nog att använda den målmedvetet. Jag blev distraherad. En bra grej är i alla fall att jag inte vaknar direkt, som jag har läst ska vara ett problem, utan jag kan till och med komma så långt att jag känner ögonlocken öppnas och ändå vända tillbaka till drömmen. Jag ska nog bli drömgud en dag.

Ett gap

Jag läser om att H&M har en plusmodell med det något oturliga namnet Jennie Runk. Fröken Runk modellar storlek 44 och större - vilket inte säger mig mycket men att döma av bilderna är det för litet för en satans massa kvinnor - och huvudpoängen med artikeln verkar vara att hon uppskattas och uppmärksammas, för i vår värld är det en nyhet att något är en nyhet.

Det var dock något helt annat jag fastnade för, något som tydligen gick artikelförfattaren helt förbi. Nämligen följande:

Den 24-åriga amerikanska modellen upptäcktes redan år 2000, men fick då två alternativ. Antingen banta så att hon kunde visa kläder i storlek 38 eller mindre, eller gå upp lite i vikt och bli plusmodell.

Även om vi bortser från att hon tydligen var elva år när hon "upptäcktes": är det bara jag som tycker att något fattas här? Hon kunde antingen gå ner till storlek 38 eller upp till storlek 44. Finns det inga kläder med storlek 40 eller 42? Behöver sådana kläder inte mannekängas? Säljer de sig själva? Eller är det bara en grundläggande lag i modellbranschen att ingen för helvete ska få vara den storlek hen är från början? Banta eller käka men du får fan inte fortsätta som du är.

Det är sånt här man tänker på när man äter frukost till Lyxfällan

Jag är väldigt svag för självförbättring. Biggest Loser, Du är vad du äter, Lyxfällan, det är gött alltihop. Och det är det senare programmet som har fått mig att fundera, för det är mycket jag inte förstår med det. Hur hamnar man - egentligen - i den situationen?

Jag menar inte "hur kan man låna och spendera pengar man inte har och hur kan man låta det gå så långt" och så vidare, för dummare saker än så kan jag begripa. Människan har diverse designfel och ett av dem är den ständiga kortsiktigheten, den här förmågan att sätta saker åt sidan som om de försvinner om man inte tänker på dem. Det har inte hänt mig men jag fattar hur det händer. Det börjar med något litet, gränserna flyttas och så sitter man i ett hål.

Men det är en del jag inte förstår. Till att börja med: jag tror inte jag vet särskilt mycket mer än de som är med i Lyxfällan. Jag vet till exempel inte exakt hur illa det är att hamna hos kronofogden, eller exakt hur jävligt livet blir när man har en betalningsanmärkning, eller ens hur man blir av med en sån. Jag ger bara typ 80-20-odds på att det alls går. Jag har ingen koll på hur långt det ska gå innan man blir vräkt, och då har jag ändå som vicevärd-in-training varit med på en vräkning, eller vad man gör efter att man blivit vräkt.

Jag har ingen budget. Jag skulle nog kunna spotta upp hyggliga gissningar om jag vore tvungen att fylla en sån där tavla de sätter upp i början av varje avsnitt, men jag skulle behöva räkna i huvudet för att komma fram till, till exempel, hur mycket jag betalar för lån varje månad. Jag är tvungen att tänka efter ett par sekunder för att få fram hur mycket jag får ut i lön och det är på en tusing när. Jag vet vad min hyra är, cirkus, men resten av kategorierna skulle jag behöva gissa en del på.

Men orsaken till att jag inte vet de här sakerna är att jag aldrig har behövt veta det. Jag betalar mina räkningar, jag köper min mat, och jag överlever. När en månad är tight märker jag det genom att jag behöver ta från sparkontot och då sätter jag tillbaka de pengarna när nästa lön kommer. När jag har gott om pengar en månad sätter jag in det som är över på sparkontot. Det går mig inte förbi. Jag har faktiskt varit hos inkasso en gång och jag begriper fortfarande inte hur jag missade räkning och påminnelser men det är det värsta jag har gjort på området.

Men de här människorna kan gå back femtusen, tiotusen, femtontusen, eller mångdubbla den summan varje månad, tydligen utan att märka det. Om jag gick back femtusen i månaden skulle det märkas väldigt fort och efter kort tid skulle det vara omöjligt att fortsätta gå back femtusen i månaden. Hur mycket sparade de ihop innan de började backa, egentligen? Och hur kan det vara okänt för dem? Kan man verkligen låna om och om igen, så mycket att man inte märker att man blir tusentals kronor fattigare varje gång kalendern vänder sida?

Och när man är där, hur kommer det sig att man fortfarande inte vet nåt av det där jag listade ovan? När det börjar luta mot kronofogde och betalningsanmärkning och vräkning, är det inte då man åtminstone sätter sig framför Google i ett par minuter? Okej, det är väl samma människofel igen, men här går nog min förståelsegräns.

Framför allt: hur är det rent fysiskt möjligt att sjunka så djupt? Ens om man försöker? Kalla mig naiv, men jag inbillade mig att den där kreditupplysningen som görs så fort man hickar hade en funktion. Är inte den till för att hindra just sånt här? När man tar sitt fyrtionde lån (no jokes, en av dem hade lån och krediter på 43 olika ställen), ska inte det stället se de tidigare trettionio kreditupplysningarna, hosta lite förläget, och säga nej?

Tydligen inte. Jag räknar med att det finns någon insikt jag inte har nått än, ungefär som när jag slutligen begrep hur USA:s fastighetskris uppstod. Vem tjänade på att lura på folk en massa usla lån de inte hade råd att betala? Det gör man väl inget flis på? Sanningen var förstås att skurkarna i sammanhanget lurade på folk en massa usla lån som de hoppades att de - nätt och jämnt - skulle ha råd att betala. Slutresultatet blev en krasch, men alla hade hellre sett att det bara puttrade vidare och pengarna fortsatte flöda in. Det är antagligen något liknande på gång här.