Skarpa kurvor

Kan man vara bipolär med extremt korta cykler? Jag undrar eftersom jag inte har nån bättre förklaring på hur jag mår nu för tiden. I går kväll var jag arg på universum och ville helst av allt slå någon blodig. Inte någon särskild alltså. Någon som skulle ha det, naturligtvis, men annars var jag inte kräsen. Vem som, egentligen.

Och nu, tolv väldigt oremarkabla timmar senare (jag tillbringade de flesta av dem på jobbet) så är jag precis lika omotiverat lycklig och allmänt nöjd med livet. Jag tror att några anställda och kunder på mitt lokala Willys undrade varför jag gick och fånflinade och sjöng för mig själv en måndagmorgon som denna. Jag vet inte själv.

Det här kan vara det minst substansrika blogginlägg jag någonsin skrivit. Känns passande.

Mina drömmars dröm II

Mitt första äventyr inom lucid dreaming har tyvärr inte följts av större framgångar. Sen dess har jag bara haft en rad nära-missar, den senaste alldeles nyss, och det börjar verka som om mitt undermedvetna jobbar hårt för att hindra mig.

Det tydligaste exemplet hände för några månader sedan. Jag hade en surrealistisk hallucinatorisk Dalidröm som bara inte kunde vara verklighet. Jag befann mig på en säng med ben som var goda tio meter höga och märkliga djur, bland dem något extremt giraffliknande som traskade omkring i cirklar runt mig, och där nånstans insåg jag att det här måste vara en dröm, det är den enda rimliga förklaringen.

Så jag försökte koncentrera mig och förändra världen runt mig, få kontroll, men varje gång jag försökte så hände det något så bisarrt att jag inte kunde ignorera det. Så jag försökte igen, men det bara fortsatte. Mitt undermedvetna försökte aktivt distrahera mig så att jag inte skulle lyckas. Och det gick; jag tappade koncentrationen gång på gång och efter ett bra tag vaknade jag.

Sen har vi i dag. Som vanligt får jag de bästa resultaten av att vakna tidigt, äta frukost i lugn och ro, och sen ta en lur. Något i drömmen - jag minns inte vad - gav mig den avgörande ledtråden att det här inte var på riktigt, och genast satte jag mig ner och fokuserade. Det funkade, började funka. Plötsligt insåg jag att ögonen var stängda, så jag försökte öppna dem. Det tog emot och jag förstod att om jag öppnade dem så öppnade jag dem i verkligheten. Det ville jag ju inte så jag höll dem stängda och efter en stund fick jag tillbaka synen.

Sen var det att knalla runt i drömvärlden och försöka använda mina gudalika krafter, men de är inte så lätta att få ordning på. Ett tag började jag bli osäker på huruvida jag hade vaknat, vilket begränsade min handlingsfrihet en hel del. Det finns rätt mycket man kan göra i en dröm som är gravt olämpligt att göra i verkligheten. Det har konsekvenser och sånt drygt.

Men det gick inte ända fram den här gången heller. Jag hade min magi, men inte fokus nog att använda den målmedvetet. Jag blev distraherad. En bra grej är i alla fall att jag inte vaknar direkt, som jag har läst ska vara ett problem, utan jag kan till och med komma så långt att jag känner ögonlocken öppnas och ändå vända tillbaka till drömmen. Jag ska nog bli drömgud en dag.

Lokalsinne

Jag har inget lokalsinne. Det ställer rätt ofta till problem i vardagen då jag kan gå vilse i centrala Malmö och det gör mig till ett av Google Maps-appens största fans även om den leder mig fel ibland men det gör långlöpning intressantare. Jag springer tills jag är vilse och sen försöker jag hitta hem. Det brukar bli ungefär rätt distans.

Jag kan bara hitta genom att medvetet eller halvmedvetet memorera landmärken. När jag någon gång får en känsla av att "om jag går hitåt kommer jag förmodligen till det stället" så är det fel ungefär halva tiden och resten av tiden hade jag omedvetet memorerat något från en tidigare gång. Och när något felaktigt fastnar så är det stört omöjligt att bli av med, vilket gör att jag gång på gång springer vilse på exakt samma ställe.

Världen sitter helt enkelt inte ihop på ett vettigt sätt för mig. Inne i mitt huvud är alla gator raka och alla vinklar räta vilket ställer till problem så fort det dyker upp en kurva eller korsning. Det finns ställen jag har varit på massor med gånger utan att inse att de ligger en minut ifrån varandra.

Det som var en enorm uppenbarelse för mig var att inse att det inte är så för alla. Jag trodde att de som hade ett lokalsinne bara var bättre än jag på att minnas landmärken och riktningsförändringar. När de kunde gå uppför en trappa och fortfarande veta åt vilket håll ytterdörren låg antog jag att det var för att de medvetet lagrade sina rörelser.

I själva verket har de ett helt sinne som jag saknar. När de går hit och sen dit och sen upp och sen vänder och sen en bit tillbaka och fortfarande har koll så är det för att de har en extra bit hjärna som håller koll åt dem. Det var en total nyhet för mig.

Så när jag säger att jag inte har något lokalsinne är det ingen överdrift. Jag har inte bara dåligt lokalsinne, jag saknar det helt och hållet. Jag förstår det inte ens, inte riktigt. Men det måste vara en bra grej att ha.

Tillbaka i Ben Steins hjärna

För ett år sedan skrev jag om knäppskallen Ben Steins hysteriskt verklighetsfrämmande försvar av då våldtäktsmisstänkte Dominique Strauss-Kahn. Sedermera har det för övrigt visat sig att Strauss-Kahn troligen var oskyldig, men det gör inte Ben Stein eller hans bisarra harang mindre efterblivna.

Hur som helst var det först nyligen som det slog mig att det han sa om Strauss-Kahn hänger ihop med resten av hans världsbild. Ben Stein är bland annat känd som evolutionsförnekare, och sådanas sedvanliga argument går igen i hans försvar av Strauss-Kahn.

Titta till exempel på detta:

Can anyone tell me of any heads of nonprofit international economic entities who have ever been charged and convicted of violent sexual crimes? Is it likely that just by chance this hotel maid found the only one in this category?

Fixeringen vid sannolikhet och denna besynnerliga tro att om något för varje person är tillräckligt osannolikt så kommer det aldrig att hända, de är evolutionsförnekarnas adelsmärken. Det återkommer oavbrutet; de framhåller hur enormt osannolikt det är att världen blev exakt så här och använder det som ett argument för en intelligent skapare.

Men om världen varit lite lite grann annorlunda så hade de sett det som det naturliga och självklara, och använt det som ett argument för en intelligent skapare. För varje tänkbar händelsekedja, ner på submolekylär nivå, som slutar med en varelse som är kapabel att ställa de här frågorna så ställs de också. På en värld med sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda intelligenta sköldpaddor hade vissa av sköldpaddorna bestämt hävdat att de måste ha skapats av en intelligent varelse, för hur sannolikt är det att de av en ren slump blev just sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda sköldpaddor?

Sköldpaddorna hade inte alls framhållit avsaknaden av människor som ett bevis för evolutionen. De hade inte ens märkt det, på precis samma sätt som Ben Stein och hans likar inte tycker det är anmärkningsvärt att det inte finns några sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda sköldpaddor.

Det de gör är att låta någon blanda en kortlek, dra ett kort och sen omedelbart anklaga blandaren för fusk. "Oddsen för att dra hjärter knekt på slump är en på femtiotvå! Vill du att jag ska tro på att det bara hände?" Det de gör är att betrakta ett glas vatten och fascineras över hur perfekt glaset är format runt vattnet, så att inte minsta skarv uppstår. Glaset måste vara specifikt konstruerat för att innehålla vatten med just den formen.

Det här är förstås inga nyheter. Men jag har alltid trott att de här människorna är någorlunda vettiga i övrigt och bara har blinda fläckar just vad gäller deras favoritämnen. Nu inser jag att åtminstone vissa av dem har det genomgående. Det är så de ser på världen.

Nationalitet i pressen

Häromdagen hörde jag två personer vara högljutt överens om att tidningarna alltid borde skriva ut brottslingars och misstänktas nationalitet. Orsaken till detta skulle vara att "om invandrare begår mycket fler brott än svenskar...". Var börjar man?

Om du aldrig har hört att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, hur har du överlevt i en skolåda i tjugofem år? Det är ingen hemlighet, det är tvärtom något det tjatas enormt mycket om, normalt av människor som inte vet vad korrelation är för något, inte kan se bortom minsta gemensamma nämnaren och som aldrig funderat över att närmare tolka fenomenet i fråga. Detta är ingen ny uppenbarelse.

Och när det ska uppenbaras, då är det just så: genom statistik. Genom undersökningar, siffror, hårda fakta. Inte genom utslängda epitet i dagspressen, där varje läsare bekvämt och utan att anstränga hjärnan kan bekräfta sin egen uppfattning. Det är nämligen så människor fungerar. Vi har mycket lättare att ta till oss sådant som bekräftar det vi redan tror.

Så om en dumfan läser en massa brottsartiklar och läser ordet "invandrare" i vissa av dem så är det dem hen kommer att minnas, medan hen glatt glömmer bort dem som involverade en svensk gärningsman - om det ens skulle skrivas ut.

Det är därför vi bara ska ha med sånt som är relevant. Nationalitet och etnicitet är normalt inte intressantare än längd, vikt, frisyr eller huruvida personen föredrar Elvis eller Beatles. De sakerna ska förstås vara med när det är relevant. Kön, religion, yrke, alltihop ska in i artikeln, men bara när det faktiskt spelar roll. Inte när det bara är till för att bekräfta fördomarna hos trångsynta enfaldsmästare.

Folk är snyggare på sommaren

Just nu öser det ner men tidigare i dag fick jag mig en titt på solen och passade på att springa en runda medan den lyste. Då la jag, för miljonte gången, märke till ett fenomen. Kom igen, människor är mycket snyggare på sommaren.

Frågan är bara varför. Jag antar att det kan vara så att snyggingar håller sig gömda på vintern och fulingar på sommaren men i så fall måste jag och alla jag känner vara i snyggskalans mitt, för ingen av oss hibernerar en årstid om året. Såvitt jag vet.

Man kanske bara blir snyggare på sommaren. Man blir mindre blek, rör sig mer ute och blir i bättre form, men det förklarar inte varför det går så hysteriskt fort. Solen hinner knappt kika fram mellan två moln förrän världen tycks full av ögongodis. Nån lär säkert hävda att folk är snyggare för att de känner sig snyggare för att allt känns bättre på sommaren, men jag har aldrig varit fluffig nog att köpa den grejen. Har ni aldrig sett någon som tyckte hen var toksexig men ändå såg ut som kattmat?

Så det kanske är sommaren själv som gör det; alla ser väl bättre ut i solljus än i glåmskugga (även om det motsäger tågfönstersnyggteorin som jag verkligen borde formellt formulera en vacker dag). Dessutom har man på sig mindre kläder på sommaren vilket alltid är trevligt och allt eftersom tiden går blir folk brunare och fittare.

Eller så har jag redan funderat för mycket på det. Jag borde vänta på solen och gå ut och titta, helt enkelt.

Totalt ämnesbyte eftersom jag inte har något bättre för mig: när jag läste en trevlig artikel om att det går bättre för iranska kvinnor stötte jag på en kommentar som så fint exemplifierade den förut avhandlade galenskriften att jag inte kunde låta bli att visa den:

HI KID: YOUR BODY>>YOUR LIFE>>YOUR CHOICE>>MY BODY IS WORTH MORE THAN ROCKET TECHNOLOGY>>GOD ALLAH SAID I TOO AM VALUABLE AS A PERSON>>INSTEAD OF SOME DUD>S SEX STIMULANT>at whim of his choice..of slave forced.infringements..Two for pregnancy..one for demanding privacy protection rights...15 minutes of implied forced persuasion is 15 months of child rearing as job duties are tripled!!..often more than cost of infant needs left unobtainable as well as future hopes and dreams destroyed for personal life growth possibilities..Hang Tough..economy dictates abilities or more often..the lack of abilities..Male cuddles or mom smothers...education freedom or house prisoner..ability to self provide dictates limitations.

Jag tror - men vore inte beredd att svära på - att skribenten är pro-kvinnor. Hens andra kommentar till samma artikel får mig att luta ännu mer åt det hållet. Men det är vid Gud det enda jag kan få ut ur det här. Vad människan försökte säga och vad hen hoppades att vi skulle förstå, vilken insikt hen ville injicera i våra hjärnor... ingen aning.

Just denna foliehatt

Som läsaren Bengt påpekade finns det foliehattar överallt och han frågade om internetproducerar dem eller bara gör det lättare att stöta på dem. Jag har själv undrat det, och särskilt när det gäller en speciell sorts galning, lätt att känna igen eftersom han - jag vet inte om jag nånsin sett ett kvinnligt exemplar men det måste rimligen finnas - uttrycker sig på ett väldigt speciellt sätt.

Time Cubes Gene Ray. Författaren till HYBRID. Du känner förmodligen igen stilen. De flesta forum råkar ut för någon som skriver på det här viset och de mer olycksdrabbade blir permanenta hem för såna människor. De överlever normalt inte länge innan de bannas och blir ett kollektivt obehagligt eller skrattretande minne.

De här människorna är inte bara galna, utan specifikt galna. Det är som om det finns för många tankar i huvudet på dem, som om de inte kan organisera sina hjärnor, och som om de blir ostoppbart fixerade vid ett koncept, en världsbild, något som de inte kan släppa. Från den punkten är det ingen återvändo. En del av dem är mer begripliga än andra, men det är sällan det går att dra ut något riktigt sammanhängande ur deras rappakalja.

Jag såg aldrig den stilen innan internet dök upp i mitt liv. Liksom så många andra extremåsikter och galenskaper är det för mig ett specifikt internetfenomen. Men jag har undrat vad de här människorna gjorde innan internet fanns.

Får jag presentera Francis Dec. Han var en amerikansk advokat som dömdes för bedrägeri och förfalskning och sedan blev en allt galnare eremit som bodde hos sin bror och på sin skrivmaskin skrev långa texter där han varnade för en Communist Gangster Computer God som genom Frankenstein Controls gjorde människor till Earphone Radio Slaves, och på något sätt har alla människor två hjärnor varav en förvaras på månen. Läs hans alster och säg om du kan hitta någon skillnad mellan dem och dem vi ser på nätet hela tiden.

Så de fanns alltid, men för länge sedan antar jag att de satt hemma och ristade sina knäppheter i bordsskivor eller bara predikade dem för alla som orkade lyssna, vilket förmodligen var mindre smärtsamt än man kan vänta sig. Gene Ray är mycket mer sammanhängande i tal än i skrift, även om det han säger är lika tokigt.

Det jag fortfarande undrar är exakt vad deras problem är. Vad är det med schizofreni, om det nu är det de har, som inte bara gör att man börjar tro på Communist Gangster Computer Gods utan dessutom får en att binda samman halvt slumpmässiga ord till obegripliga meningar?

En liten gåta

Jag stötte på en gåta som sägs dela in folk i två grupper: de som omedelbart vet vad svaret är och de som inte har en satans aning och grubblar i timmar. Den första gruppen ska ha svårt att tro att någon inte fattar direkt och den andra gruppen misstänker att det över huvud taget inte finns något vettigt svar.

Eftersom ni känner mig kan ni redan räkna ut vilken grupp jag faller i, nämligen ingen av dem. Jag kom på svaret, men det tog två-tre minuters funderande under vilka jag la fram och förkastade ett antal möjligheter. Det tog alltså inte särskilt lång tid, men det var ingen intuitionsflash heller. Jag fick tänka fram svaret.

Så därför kastar jag gåtan på er för att utföra en hundraprocentigt vetenskapligt korrekt undersökning. Vilka av er kopplar direkt, vilka av er kopplar inte alls, och finns det någon bland er som hamnar i samma kategori som jag? Inga spoilers, tack.

Recently a friend told me the following story about the death of his grandfather: "My grandparents used to go to church on Sundays. One day during the sermon, which was long and dry, my grandfather fell asleep. That week he had been reading a novel about the French Revolution and began to dream that he was a rich aristocrat living in a beautiful chateau in France.

Suddenly there was a commotion outside. A mob of peasants appeared, stormed the house, grabbed him and tied him up, dragged him to the market square, where there was a platform with a guillotine set up. My grandfather was led up the stairs, a priest muttered a few words to him and then his head was placed in the cradle of the guillotine. A hooded executioner approached and reached up for the lever that releases the blade. At that moment my grandfather was snoring quite loudly, so my grandmother reached out and pinched him on the back of his neck to wake him up. This was such a shock to my grandfather that he suffered a heart attack and died on the spot."

My reaction to the story of my friend: "I don't believe a word of that. You made it up." Why did I react in this way, how did I know the story is not true?

Dollarauktionen

Ekonomen Martin Shubik hittade på den så kallade dollarauktionen för att påvisa en paradox inom spelteorin. Den går ut på att en dollarsedel auktioneras ut till en publik på två pers, och både vinnaren och förloraren måste betala sitt senaste bud. Shubik hävdar att det hela slutar med att deltagarna blir tvungna att ta irrationella beslut trots att de har perfekt information och är vettiga, hyggliga människor med adekvat kraniefyllning.

Den ene börjar kanske med ett bud på 1 cent. Den andre bjuder då 2 cent. Den tredje 3, och så vidare. När budet når 99 cent kan den andre välja mellan att gå plus minus noll och att gå back 98 cent, så hen bjuder en dollar. Då kan den förste välja mellan att gå back 99 cent eller 1 cent, och bjuder alltså en dollar och en cent. Och så fortsätter det tills universum når maximal entropi, och två rationella aktörer med perfekt information har gjort något stendumt.

Det påstår i alla fall Shubik, men kom igen. De där två jönsarna kan bara sägas bete sig rationellt om de också saknar förmåga att tänka mer än ett steg in i framtiden, vilket i min mening diskvalificerar dem från fullt utvecklad mänsklighet. Det verkligt rationella beslutet är att inte delta i det dumma spelet till att börja med eller - om man är någorlunda klipsk – komma överens med den andre om att stanna på 1 cent och splitta dollarsedeln.

Okej, det där är väl fusk precis som att försöka slingra sig runt etiska problem; i Spelteoristan får man inte deala eller opta ut. Det man däremot får göra är att inte bjuda, för annars finns det inte mycket till beslutsutrymme att vara rationell om. När den förste bjuder 1 cent är den andres rationella beslut inte att bjuda 2 cent utan att inse att följden kommer att bli just det ovanstående och därmed inte bjuda alls. Slutresultat: en har plussat 99 cent, en har gått plus minus noll. Inte så illa jämfört med att gå back oändligt med cash och vara fastlåst i en trist auktion i resten av sitt naturliga liv.

Är det bara jag eller verkar det som om ekonomer inte har en aning om vad de snackar om?

Något av en miss

En av versionerna om Peter Mangs motivation är att han sköt folk för att få brudar. Och jag trodde att jag hade varit desperat. Tanken var alltså att efter ett liv av socialt misslyckande skulle han få ordning på sitt kärleksliv genom att profilera sig som fängslad massmördande galning och det skulle hjälpa honom att scora.

Jag tänker inte ifrågasätta logiken. Det är ett väldokumenterat fenomen och ärligt talat finns det nog inte många fängslade massmördande galningar som inte får kärleksbrev och frierier från omhändertagande kvinnor som är övertygade om att de kan frälsa våldsbrottslingar med sin snövita kärlek. Nu tror jag inte att "rasistisk serieskytt" är den optimala identiteten att anta; det brukar snarare vara något i stil med "styckmördande våldtäktsman". Men det ska nog kunna funka, det också.

Det jag däremot började fundera över hur bra det funkar om det är allmänt känt att det var därför han gjorde det. Jag ska inte påstå att jag fattar exakt vad badboyattraktionen går ut på, men jag tror inte att desperation är en bra ingrediens. Och om han dessutom inte är en riktig trasig psykopat, är det verkligen lika roligt då? Sen kan man kanske säga att någon som skjuter folk för att få brudar faktiskt är en riktig trasig psykopat, men jag tror inte att hybristofilerna skulle se det på samma sätt.

Så genom att berätta varför han gjorde det har han kanske försäkrat sig om att det inte kommer att fungera. Han har skjutit folk för att få ligga och kommer inte ens att få ligga.

Om sömn

Som mångårig nattarbetare har jag upplevt ungefär varenda sömnstörning man kan tänka sig, om än bara i korta perioder. När jag gick i skolan och jobbade dagtid hatade jag att gå upp på morgonen - och det gör alla, jag vet, men jag hatade det tillräckligt för att vilja döda det med en kulhammare om det inte varit abstrakt - och fascineras av det faktum att det aldrig blev lättare. Tolv år i grundskola och gymnasium, och det var fortfarande lika drygt att släpa sig upp på morgonen, samtidigt som jag kunde ha svårt att somna på kvällen.

Enligt min hjärnas sätt att se på saken borde det vara enkelt. Om man vaknar sex så somnar man tio nästa kväll, åtta timmar tidigare, och somnar man tio på kvällen vaknar man klockan sex, åtta timmar senare. Och känner sig pigg och utvilad. Som varenda människa vet är det lika långt från verkligheten som en trehövdad självlysande papegoja - det kanske finns nåt exemplar nånstans, men jag har aldrig sett det.

I stället vaknar man trött och seg och har ändå svårt att somna på kvällen, och det verkar finnas någon nebulös koppling mellan kroppens klocka och den faktiska klockan så att det är jobbigare att gå upp sex än åtta oavsett hur mycket man har sovit. En gång råkade jag sova fjorton timmar i sträck och när jag vaknade hade jag en besynnerlig känsla som jag inte kände igen. Det tog en stund att förstå att det jag kände var att jag faktiskt var utvilad, vilket jag förmodligen inte hade varit sen förskoleåldern.

När jag har haft sömnproblem har de ofta yttrat sig i att jag sovit några timmar, vaknat och haft svårt att somna om. När jag har jobbat är det mycket sällan jag sover hela dagen i ett sträck (och jag sover nästan lika sällan åtta timmar) utan jag är alltid uppe en stund kring tolv-ett. Samma sak händer ibland på nätterna och eftersom jag hatar att sova bort dagar och älskar solljus så är det alltid lika ångestladdat; jag vill inte vara uppe mellan tre och fem. Jag vill vakna på morgonen och ha hela dagen framför mig.

Jag har länge velat genomföra ett experiment där man placerar mig i en fönsterlös källare nånstans, ger mig saker att sysselsätta mig med men absolut inget som helst sätt att veta vad klockan är, och övervakar mig för att se vilket sömnschema jag hamnar i. Jag visste inte att någon hade kommit på en liknande idé och genomfört experimentet; i och för sig hade försökspersonerna klockor men de befann sig också i mörker i fjorton timmar per dygn. De sov visserligen åtta timmar per natt, men i två sjok om fyra timmar. Enligt en senare litteraturstudie var det precis så människor sov förr i tiden. Sova fyra timmar, upp och pyssla, sova fyra timmar till.

Den tanken var inte helt ny för mig. Jag har läst ett par gånger om att tidigare generationer var uppe på nätterna i en timme eller två, helt självklart och ångestfritt, och att vår uppfattning om en obruten åttatimmarssömn är något helt påhittat - och ganska nyligen, också. I så fall skulle det förmodligen förklara varenda sömnproblem jag nånsin haft.

Men vad kan man rimligen göra åt det? Visst, jag har en livssituation som låter mig göra ungefär vad jag vill, men vill jag verkligen gå och lägga mig klockan tio, vara vaken mellan två och fyra, och gå upp klockan åtta? Kan jag ens somna klockan tio? Vad ska jag göra mellan två och fyra? Det jag annars hade gjort mellan tio och tolv, antar jag, men det känns av någon anledning inte alls skoj. Det är väl bara en kulturell hangup, men de är nog så verkliga.

Och att stressade 9-5-människor med småbarn och amorteringar skulle hitta ett tiotimmarssjok att dedicera till sömn är nog orimligt utopiskt. Då får man se till att vara riktigt produktiv under de där två timmarna. Men det kan väl i alla fall lösa problemet med småbarnsföräldrars sexliv, om man bara kan synka sig.

Madonnan, horan och mannen

Rush Limbaughs prat om sluts and prostitutes fick mig återigen att fundera på hur konstigt det här med slut-shaming och sexnegativitet verkligen är. Vi pratar om en aktiv kampanj, driven av män, för att få kvinnor att ha mindre sex. Det är lika logiskt som att skjuta sig i pungen, och om de gjorde det i stället skulle det vara trevligare för oss andra.

Jag är en man som är rätt förtjust i att ha sex med kvinnor och därför tycker att det är bättre ju mer sex kvinnor har, särskilt om de har det med mig. Varför skulle jag då vilja att sexuell aktivitet skammärktes och gjordes till något negativt? Det är obegripligt. Att stämpla oskuld på det viset vore kanske lika jävligt men betydligt mer logiskt. Det skulle i alla fall ha ett syfte som en mänsklig hjärna kan reda ut.

I dag snubblade jag - i en filmrecension, märkligt nog - över en förklaring som jag inte tänkt på innan. Det handlar inte om mannens syn på kvinnor utan om mannens syn på sig själv. Han tycker - medvetet eller omedvetet - att män och deras drifter är så äckliga och lågtstående att om en kvinna sänker sig till att ha sex med en man kan han inte längre respektera henne. Madonna/hora-komplexet har alltså inte med kvinnor att göra, utan med män.

Jag har personligen aldrig haft madonna/hora-problemet utan blir snarare mer förtjust i en kvinna ju mer sex hon har med mig, men det här ringer till även i min skalle. Jag har också vuxit upp med det ständiga budskapet att män är odisciplinerade troglodyter som konstant vill köra kuken i allting och att det är drygt för kvinnor att inte kunna gå nånstans utan att bli betraktade som något att köra kuken i, så visst finns det lite... skuld, ångest eller vad man ska kalla det, i min sexualitet. En sorts kvardröjande rädsla att det är påträngande att jag vill. Fult, kanske, att min vilja i sig är ful. Man skulle inte behöva vara särskilt annorlunda mot mig för att falla rätt ner i madonna/hora-fällan och tycka att den som böjer sig för den fula viljan själv är något lågt.

Eller så vill de ligga med sina mammor allihop. Nåt av det är det väl.

Ibland har aporna rätt

Ni har väl alla sett historien om aporna, stegen, bananerna och kallduschen som gjort några rundor på de där sociala medierna som kidsen verkar gilla nu för tiden. Det låter som ett intressant experiment även om det med största sannolikhet aldrig utförts och troligen inte skulle få det resultatet - men det vore spännande att se.

Jag antar att runtskickarna försöker göra poängen att man inte bara ska acceptera traditioner och göra så som man alltid gjort utan att ifrågasätta varför, och det är ju en bra poäng även om det kan vara att sparka in öppna dörrar. I så fall har de dock valt ett horribelt exempel. Om vi kan få ut nånting av historien med aporna så är det att traditioner och tabun finns av en anledning även om vi inte kan se den. Jag tror inte att det är budskapet man försöker sprida.

De första aporna hade en fullt rationell anledning att spöa upp stegklättrande apor. De senare aporna räknar med att de första aporna hade det, och om de hade det så är det klart vettigt att fortsätta med det. När det bara är apor som aldrig känt en kalldusch så skulle de kunna bestämma sig för att bryta mot tabut och klättra uppför stegen... och genast upptäcka varför tabut fanns till att börja med. Och därför spöa upp framtida stegklättrare. Varje försök att knäcka traditionen skulle resultera i att den stärktes.

Dessutom faller analogin med människor på att människor kan prata. I apornas situation hade ett gäng människor i stället pratat med varandra och varje ny generation hade vetat varför man inte skulle klättra uppför stegen. Sen hade de ju tvivlat och testat själva så fort de andra trista typerna hade ryggen till, men det är såna vi är bara.

En variant på historien hävdar att apornas beteende fortsatte även när duschen tagits bort, vilket är ganska självklart. Det skulle inte heller hända med människor, för vi skulle förstå vad duschen var för något och så fort den togs bort tänka "yay, gratis bananer".

Så aphistorien fungerar inte eftersom vi inte är apor, men mest för att den predikar motsatsen till den förmodat avsedda sensmoralen. Och så har den aldrig hänt ändå. Men, för fan, A for effort.

Lycka 4: Det måste gå

När jag sist pratade om lycka kom jag fram till att den var svår att ändra på. Det är vad alla undersökningarna och studierna säger: om man får en stor lotterivinst eller drabbas av ett plötsligt handikapp så blir man mycket mer/mindre lycklig precis efteråt men efter relativt kort tid är man tillbaka på samma nivå igen.

Av allt att döma stämmer detta, och jag är inte så naiv att jag inbillar mig att alla mina problem skulle fixas om jag plötsligt fick en önskning uppfylld. Däremot kan jag inte längre tro att det bara finns en lyckonivå och det hade jag nog aldrig gjort om jag hade tänkt lite mer på saken.

Jag är nämligen väldigt säker på att jag har varit signifikant lyckligare än jag är nu. Jag pratar inte bara om att jag har haft en hygglig eftermiddag ibland utan om att jag under långa perioder har känt mig nöjdare och gladare och mer tillfreds och i största allmänhet jävligt bra. När jag har befunnit mig närmare den livssituation jag vill ha så har jag också varit lyckligare. Det låter självklart men jag har själv emotsagt det.

Det kan förstås vara ännu ett uttryck för mitt av mig ofta omtalade mutantskap. Jag kan faktiskt - vilket jag förstått att många inte kan - stanna upp och tänka "vilken sjuk flax jag har som har XXX" även om jag haft XXX i åratal. Jag trubbas inte av.

När man är på topp är det en väldigt bra egenskap att ha, men när man är nån annanstans så suger det relativt hårt. Å andra sidan är det för mig lönt att försöka få tag i allt jag vill ha, för erfarenheten pekar på att jag faktiskt blir långvarigt lyckligare av det. Nu ska jag bara räkna ut hur.

Varför religion?

Om nu religioner inte är sanna och leder till en massa elände så kan man fråga sig varför de dyker upp i varenda mänsklig civilisation och aldrig tycks försvinna. Många religiösa använder rentav religionens allestädes närvaro som ett argument för dess riktighet. Just det argumentet kan vi lämna därhän men frågan som sådan är inte utan ett visst intresse.

Jag ser två anledningar till detta: religioner är bra för sig själva, och de fyller vissa mänskliga och samhälleliga behov. Vi tar dem i omvänd ordning.

Religionen och människan. Världen är fundamentalt orättvis. Ingen människa är gammal när hon inser det. De flesta är inte förtjusta i orättvisor utom när de gynnar dem själva, så det här med att goda kan straffas och onda belönas är direkt motbjudande. Det är inte så vi vill ha det.

Detta var en större grej förr i tiden när fler samhällen styrdes av autokrater eller åtminstone en mäktig och rik klass som var hermetiskt tillsluten. Varför ska egentligen en egyptisk bonde under tredje dynastin knega vidare i stället för att göra uppror mot uppkomlingarna som går omkring och påstår att det är världens natur att de lever i palats medan bonden krälar i gyttjan? Jo, för att belöningen kommer efteråt.

Ett samhälle som inte postulerar en övermänsklig höghet som ser allt, straffar och belönar, löper mycket större risk att drabbas av revolutioner och annat som härskarna inte brukar vara så pigga på. Man vill se en hyggligt nöjd arbetarklass som strävar på och inte bråkar, arbetar sig i graven och hoppas på att det då visar sig vara värt det.

Expansionistiska samhällen har ännu en anledning att hojta om gudar, vilket visas tydligt i mer krigiska folkslags religioner. Det finns en orsak till att både asatron och den antika grekiska religionen lovade paradisiska liv efter detta till krigare som dog hjältedöden medan vanligt folk hade något betydligt gråare att se fram emot.

Även i religioner som inte pysslar så mycket med liv efter döden - klassisk judendom, till exempel - är belöning/straff-dynamiken en central del. Är du sjuk, handikappad, allmänt olycksdrabbad? Du är en syndare som straffas av Gud, vare sig du vet vad du gjort fel eller inte. Är du frisk, rik, lycklig? Du är en god man, även om du inte har följt ett bud i hela ditt liv.

Religionen och sig själv. Detta tror jag är den viktigare av de två, och det är här vi ser hur mycket Darwin faktiskt gjort för mänskligheten. Den här idén kommer direkt ur teorin om det naturliga urvalet.

De religiösa tankarna behöver inte vara bra för oss för att uppstå och leva kvar. De behöver bara vara bra för sig själva. Ett virus uppstår mer eller mindre slumpartat och hittar celler det kan angripa. Om det visar sig framgångsrikt kopierar det sig själv och sprider sig hej vilt, trots att det kanske dödar sina värdar eller åtminstone inte gör något bra för dem.

På samma sätt kanske det finns ett utrymme i våra hjärnor för den religiösa tanken. Något hos oss gillar den här idén, gör att vi vill ta den till oss. Det spelar ingen roll att den får oss att slösa enorma mängder resurser på att bygga katedraler eller att den gör att vi tillbringar stora delar av dygnet med att känna oss skyldiga och otillräckliga. Tanken har hittat sin nisch och överlever just därför att den överlever. Om den inte hade varit en överlevartanke hade den inte hängt med så här länge.

Kanske är det därför samma idéer verkar återkomma, om och om igen, på olika platser och tider och i olika kulturer. Det finns något som liknar gnosticism i de flesta religioner, nästan alla folk har en mystikerklass, och själva belöning/straff-konceptet är ju som sagt universellt. Det kanske till och med kan förklara religionens egen utveckling från panteism och animism till polyteism till antropomorf monoteism och vidare till en allt mer abstrakt tro där Gud inte längre vandrar i lustgården när dagen börjar svalkas.

Religion är alltså en mental parasit, en tankevärld som hittat en svaghet hos människan, nitat sig fast och följt med oss sen Ug och Zog försökte förklara varför det regnade eld från himlen. Den har tiotusen års erfarenhet av att klamra sig fast vid mänskligheten. Och trots det håller vi på att göra oss av med den.

Vi har sett djävulen och han är vi

Barnläkaren Olle Jeppsson som har vårdat apatiska och hungerstrejkande flyktingbarn skriver på DN om sin roll i den vidriga hanteringen. Det är i sig en otäck text men den är mer än så; den tar upp något väldigt stort och mänskligt.

Ett slags gudlös version av teodicé-problemet lyder ungefär så här: Det är svårt att hitta en enda människa som säger att hon vill ha krig. Alla föredrar fred. Ändå fortsätter det bli krig, hela tiden. Varför? Ett populärt svar rör konspirationer som styr världens skeenden bakom kulisserna, men flitiga läsare vet hur mycket sanning som ligger i den tanken. I stället tror jag att snart sagt all storskalig ondska kan förklaras genom det Jeppsson så förtvivlat beskriver: en kedja av människor där varje länk i kedjan gör det som verkar rätt just där och då. Slutresultatet blir lidande, förstörelse, och död.

I dokumentären The Corporation berättas om när Mark Moody-Stuart, dåvarande styrelseordförande för Shell som var och är en av världens största miljöförstörare, kom hem och fann miljöaktivister vid sitt lantställe. Han kallades mördare. Han beskylldes för att förstöra världen och för att orsaka mord och avrättningar på aktivister i bland annat Nigeria. Hans reaktion var att sätta sig ner och prata med aktivisterna och servera dem te.

Aktivisterna hade väntat sig att träffa djävulen, men i stället fann de sig sitta och prata med en trevlig, vettig äldre herre som bad om ursäkt för att han inte kunde erbjuda veganerna sojamjölk i teet. Och medan de satt där och drack te pumpade Shell ut tonvis med gifter i atmosfären och vattnet.

Hur kommer det sig? Jo, Moody-Stuart och hans styrelse ställde krav på direktörerna. De ställde krav på nästa länk i kedjan och så vidare ända tills den näst sista länken i kedjan kände att han för att uppfylla kraven måste beordra den sista länken att slänga ut alla de där gifterna utan att bry sig om följderna. Och den killen, han var en fattig nigeriansk arbetare som antingen kunde lyda order eller se sin familj svälta.

Visst finns det människor som på egen hand gör fruktansvärt ondskefulla saker, men det enda de klarar är småskalighet. Inte ens de värsta seriemördarna har mer än några hundra offer. Josef Fritzl hade till att börja med bara ett. För att uppnå ondska på världsskala behöver man en avhumaniserande, byråkratisk kedja full av människor som var för sig inte tycker att de gör något fel.

I en sådan kedja har Olle Jeppsson hamnat, och han tycker att han gör fel. Men vad kan han göra? Sluta vårda barnen? Det hjälper inte dem, och ingen annan heller. Ändå vet han inte vad han ska svara när barnbarnen frågar honom vad han gjorde när Sverige skickade hem traumatiserade flyktingbarn till skräck och våld.

Vi vill gärna hitta djävulen så att vi kan döda honom och bli av med all ondska i världen. Men djävulen finns inte, och om han fanns skulle han ändå inte kunna prestera alls lika mycket elände som vanliga familjefäder som går till arbetet varje dag med ett jobb att sköta. Vi har sett djävulen, och han är vi.

Mina drömmars dröm

Ända sen jag först hörde talas om lucid dreaming har det låtit som en anledning att sova resten av livet av samma anledning som holodecket kommer att vara mänsklighetens sista uppfinning, men vi kommer i alla fall att utrotas lyckliga.

Varför leva i den här ibland trevliga men även rätt dryga världen när man kan leva någonstans där man kan forma verkligheten med sina tankar? Vi pratar om superkrafter, kalorifri mat och - let's face it, det var din första tanke också - trekant med Beyoncé och Halle Berry.

Så jag läste alla råd och instruktioner. Hemligheten är att inse att man drömmer utan att vakna. Skaffa dig små vanor där du kontrollerar om du är i en dröm. Varje gång du t.ex. går genom en dörr, rör vid dörrkarmen och fråga dig själv om du drömmer. Titta på en text eller klocka, titta bort och titta sen tillbaka; om det är en dröm lär den ha ändrats eller vara oläslig. Gör dina försök genom att gå upp tidigt, äta frukost i lugn och ro och sen gå och lägga dig igen.

Det är så jag har haft mina bästa framsteg. Ett par gånger har jag varit väldigt nära att inse att jag drömde. En gång la jag mig ner i soffan efter frukosten, slumrade till och drömde att jag var med i ett avsnitt av Deadwood. Drömmen övergick sen till att jag körde bil på en skolgård och där nånstans började jag tänka att det var fullt möjligt att jag fortfarande drömde, men jag gjorde aldrig det logiska språnget. En annan gång tänkte jag "när sånt här händer brukar det vara en dröm, är det det nu också?" men sen kände jag efter och kom fram till att det var för verkligt, så det kunde inte vara en dröm. Det var det förstås, men man är ju inte på sin mentala topp när man sover.

Och sen, i morse, lyckades jag till slut. Jag vaknade tidigt, åt frukost, och kände efteråt att jag hade vaknat lite väl tidigt så jag la mig i soffan och lät grannens mycket skickliga pianospel vagga mig till sömns. I drömmen skulle jag vara med i Expedition Robinson och eftersom även mitt drömmande jag insåg att det var väldigt out of character så undrade jag vad jag skulle säga när någon frågade hur det kom sig att jag tänkte vara med i en dokusåpa.

Eftersom det var en dröm och jag därför inte mindes hur det kom sig så bestämde jag mig för att jag skulle säga just det: detta är en dröm, så jag minns inte. Där nånstans gjorde min hjärna kopplingen och jag insåg att jag drömde och visste om det. Genast måste jag förstås testa.

Japp, det var tamigfan sant. Jag kunde forma om verkligheten. Det varade inte länge innan jag vaknade - subjektivt kanske två eller tre minuter - och det tog en liten stund att få ordning på mina gudalika krafter och få alla sinnen aktiva, men det gick. I två minuter gjorde jag precis vad jag ville.

Mitt livs första lucid dream och jag är inte besviken. Om man blir så mycket bättre på det med tiden som erfarna drömmare påstår så finns risk att jag vid första bästa tillfälle försätter mig i koma.

Lycka 3: Vänner

Något som man i alla fall blir lycklig av är vänner. Därför är det inte upplyftande att läsa studie efter studie som hävdar att vi har färre vänner i dag än för femtio år sen och att det bara blir värre. Många moderna människor har inte en enda nära vän.

Det kan jag knappt föreställa mig, och jag är ändå Kapten Piggsvin. Men hur man än definierar 'vän' så har jag många fler än noll och även många fler än två som jag har hört sägas vara dagens genomsnittsvärde.

Friends help you move, real friends help you move bodies. Det ligger en viss sanning i det, beroende på hur liket i fråga hamnade i en situation där det behövde flyttas. Om jag har slumpmördat någon oskyldig kan jag inte komma på en enda människa som jag kan ringa och be om hjälp, men det är nog snarare ett sundhetstecken. Om jag däremot har en bra förklaring och behöver akut hjälp för att undkomma ett långt besök i stillot - räknar snabbt i huvudet - så har jag åtminstone sju såna människor. Förmodligen fler.

Nakenfototestet. Tänk dig att du har ett foto på dig själv där du - traditionellt naken - utför någon aktivitet som du inte vill se publicerad. Man får även här utgå ifrån att det handlar om något som en vän kan tänka sig acceptera eller åtminstone tolerera, så inga hundvalpsvåldtäkter tack. Hur många personer skulle du kunna anförtro det fotot och känna dig säker på att det inte skulle dyka upp på Facebook dagen efter? Med det här måttet har jag många fler. Det är inte många människor jag känner som faktiskt skulle börja sprida en sån bild. Såna kräk håller man sig helst borta ifrån.

Hong Kong-testet. Mitt namn, men konceptet kommer från Robin Dunbar, författaren till How Many Friends Does One Person Need? där han även la fram konceptet apsfär som tidigare avhandlats i denna blogg. Tänk dig att du befinner dig på flygplatsen i Hong Kong klockan tre på morgonen, går in i transferrummet och ser någon du känner igen. Om det är en person som du går fram till och hälsar på, och som förmodligen skulle småsnea om du inte gjorde det, så räknas han in i ditt Dunbartal, dvs den grupp av människor som du har stabila sociala relationer med. Den här gruppen orkar jag inte ens börja räkna.

Jag har aldrig betraktat mig som en särdeles social varelse. Möjligen jämfört med eremitkräftor, men inte men andra människor. Ändå har jag tydligen lyckats samla på mig betydligt fler vänner än genomsnittsmänniskan och även om det titt som tätt händer att jag känner mig ensam - få av mina vänner befinner sig i samma sociala fas som jag, det börjar bli dags att byta ut dem - så vet jag att jag inte är det. Det gör mig lycklig, och jag får ångest av att tänka på dem som räknar i huvudet och kommer till noll.

Lycka 2: Att ändra sin lycka

Vi gillar alla att fantisera om till exempel en stor lotterivinst eller något annat plötsligt guldregn vare sig det är i form av pengar, framgång eller kärlek. Samtidigt tror jag inte det finns någon som inte är rädd för att förlora benen i en olycka, få locked-in syndrome eller bli av med något sinne och få stappla sig fram med blindkäpp resten av livet.

Jag är likadan. Jag tror att jag skulle bli massivt lycklig av att ha ett par dussin miljoner på banken som tickade ut en bekväm månadslön utan att jag behövde göra något. Jag tror också att jag aldrig skulle vilja leva i en kropp som tvingade mig att kommunicera enbart med ögonlocken. Jag fortsätter tro detta trots att all tillgänglig forskning tycks hävda motsatsen.

När man precis har vunnit en hög pengar, då är man lycklig. När man vaknar upp på sjukhuset och får veta att man aldrig mer kan röra sig, då vill man lära sig kommunicera bara för att kunna be om den mest gigantonorma sprutan morfin de kan hitta. Men allt eftersom tiden går - och vi pratar om veckor eller månader, inte ens år - och förutsatt att det inte fortsätter hända saker som kraftigt påverkar ens humör, glider man tillbaka till ungefär samma lyckonivå som man var på innan det hände.

På sätt och vis är det en trösterik tanke. Man kan sluta drömma om att vinna pengar och man kan sluta vara rädd för att drabbas av något otäckt. Det blir ungefär likadant i slutändan.

Jag har själv sett bevis på detta i mina egna erfarenheter. Jag levde med en stomi i ett år och jag minns tydligt att jag under tiden inte tyckte det var någon mardröm. Inte trevligt, men klart möjligt att leva med. När jag nu kontemplerar möjligheten att ha det så igen, känns det oöverstigligt motbjudande. Jag har också en livssituation som jag ständigt måste påminna mig om är rätt satans fantastisk, men det hindrar mig inte från att längta efter förändringar. Min lyckonivå har rättat till sig.

Samtidigt som den här tanken är trösterik är den också rätt otäck. Den antyder att varje människa har en baslinje för lycka, och den är svår att flytta på. Man måste ständigt förbättra livet för att man ska förbli lycklig, annars glider man tillbaka till sitt standardläge. Och det innebär i sin tur att om du tänker tillbaka på ditt liv och finner att du har varit mer eller mindre olycklig hela tiden... ja, då kommer du förmodligen att vara det i framtiden också medan den där snorken som alltid är pigg och glad och älskar världen, han kommer att vara likadan tills han dör i sängen vid nittiosex års ålder med ett leende på läpparna.

Om man vill vara lycklig är det alltså bäst att man redan är det. Annars måste man se till att med jämna mellanrum göra sitt liv bättre eller - som de där omänskliga ovan nämnda snorkarna - se det fantastiska i varje liten ljusglimt i vardagen. Jag försöker, men jag är inte där än.

Lycka 1: Skillnadens betydelse

Jag har funderat lite på det här med lycka. Eftersom jag - som jag hoppas att jag har klargjort i det förflutna på just denna blogg - betraktar lycka som mer eller mindre alltings mening och mål, samt att det utgör grunden för min syn på etiken, bör jag ju ha en någorlunda solid uppfattning om vad det egentligen innebär. Jag vet vad lycka är för mig och utgår i den materialistiska determinismens anda ifrån att alla andra upplever något mycket snarlikt. Vi är trots allt alla primater med motsättliga tummar.

Mitt rotande i ämnet har lett mig att tro några ganska specifika saker i ämnet. Ju mer jag rotar desto säkrare blir jag på att de stämmer och desto fler verkar ha kommit fram till samma slutsatser, inklusive människor som tillbringar sina liv med att ta reda på vilket som är det lyckligaste landet och varför.

Till att börja med: om man har fått sina grundläggande behov tillfredsställda med någorlunda trygghet, så spelar det liten roll vilken absolut komfortnivå man ligger på. Det som spelar roll är skillnaden mellan en själv och andra. En modern medelklassvensk som plötsligt blev tvungen att leva som en medeltida bonde hade naturligtvis blivit väldigt olycklig av det, men det finns inte mycket som pekar på att de medeltida bönderna själva var särdeles olyckligare än dagens medelklassvenskar.

Man blir lycklig av att vara på minst samma ungefärliga nivå som alla andra. Om alla andra har feta bilar, TV-apparater med jätteskärmar och konstant internetuppkoppling från en apparat inopererad i käkbenet så blir man olycklig av att ha en trettio år gammal rishög, en svartvit femtontummare och ett 9.6-modem som man önskar att man hade råd med en dator till. Men om ingen i ens bekantskapskrets har varken bil, TV eller dator så blir man hejdlöst lycklig med ovanstående utrustning.

Detta kan till en början tyckas vara ett argument för en laissez faire-politik där alla får chansen att skapa sig sin egen lycka, men för varje person som klättrar upp på toppen är det tio som ramlar ner. Det krävs rätt mycket för att man ska bli signifikant lyckligare och det måste, i alla fall kortsiktigt, tas från andra, som i sin tur blir olyckliga för att någon annan har mycket mer. Snarare kan man tänka sig att det lyckligaste samhället är ett med så små socioekonomiska skillnader som möjligt. Amish kanske har fattat nåt, trots allt.

Det är också vad som brukar visa sig i diverse studier i ämnet. Länder med små socioekonomiska skillnader, som Finland och Sverige (jo, våra skillnader är relativt sett jättesmå och om du tror annorlunda, öppna en tidning och gnäll lite mindre), rankas alltid högt.

Allt eftersom jag skriver inser jag att jag har rätt mycket att säga om lycka, så jag bryter här och fortsätter i morgon, i ett nytt inlägg på en blogg mycket nära dig men ännu närmare mig.