George, Trayvon och Marissa

När George Zimmerman blev frikänd exploderade den sociala mediasfären och det dök upp lättretweetade bilder med texter som "white man stalks and kills black unarmed teenager, gets off, black woman shoots a warning shot against her violent husband against whom she has a restraining order, gets 20 years" och slacktivisterna likeade och shareade och kände sig riktigt på topp. Och tydligen var det inte en enda av dem som brydde sig om att läsa i fem minuter.

Låt oss börja med George Zimmerman och Trayvon Martin. Händelseförloppet är förhoppningsvis känt nog att jag inte ska behöva gå in närmare på det och vi kan alla vara överens om att han betedde sig som ett pucko. Han borde ha fortsatt prata med polisen och inte blanda sig i själv. Vi vet inte vad som sades mellan honom och Trayvon Martin men vad det än var så var det inte fredligt, och det var stendumt av honom.

Men "white man stalks and kills" eller "kills an unarmed black teenager for walking in his neighborhood"? Det är inte vad jag ser. Det jag ser är att George Zimmerman var en hetsig uppretad provokativ fan - kanske rasist men jag vet inte - medan Trayvon Martin var en testosteronfylld tonårskille som lät sig provoceras. En av dem var beväpnad, den andre dog.

Jag hade gärna sett Zimmerman fällas för vållande till annans död eller dråp eller dylikt, men jag är inte ens jurist i Sverige och verkligen inte i Florida. Enligt Floridas lag kanske domen är helt korrekt. Men hur det än är med det så kan jag inte se en iskall mördare eller ens en våldsam galning när jag tittar på Zimmerman, och emedan det var han som var den aggressive så tror jag att de båda kunde ha gjort andra val den kvällen och gått därifrån oskadda.

Över till Marissa Alexander, den svarta kvinnan över. Hennes fall är ett läroboksexempel på konsten att förändra verkligheten genom noggrant urval av fakta. Ja, hennes man var en våldsam skit. Ja, han hade besöksförbud. Nej, hon träffade honom inte med skottet. Ja, hon fick tjugo år för det. Och hennes fans är mycket försiktiga med att berätta ett enda dugg utöver det.

Det här är vad som egentligen hände: Marissa Alexander åkte till sitt och sin mans före detta gemensamma hem, där hon inte hade bott på två månader, för att hämta saker. Ingen annan var hemma och hon stannade över natten. Nästa morgon kom mannen hem tillsammans med sina två barn, och alla fyra åt frukost tillsammans. Tycker du till att börja med att detta låter som en kvinna livrädd för sin våldsamme man? Om det vore jag så hade jag varit nöjd med att karlen inte var hemma, tagit mina saker och stuckit.

Efter frukost började de bråka. Då gick Alexander ut till sin bil, hämtade sin pistol, gick tillbaka in i huset, siktade på mannen och barnen, och sköt. Skottet gick förbi hans huvud och träffade väggen, varpå han tog sina barn och flydde medan han ringde SOS - och lät skräckslagen, för övrigt.

Detta blev - föga förvånande - polisanmält. Alexander erbjöds villkorlig dom och time served. Hon kunde ha promenerat ut ur häktet men helvete heller. I stället bestämde hon sig för att försvara sig enligt stand-your-ground-lagen, en stenkorkad lag som säger att man inte behöver försöka fly platsen innan man använder våld i självförsvar. En ganska typiskt amerikansk lag med andra ord, som tycker det är viktigare att få döda än att inte behöva backa, och samma lag som fick Zimmerman frikänd.

För att lagen ska gälla så måste det dock röra sig om självförsvar, och det fanns aldrig en chans att Alexanders strategi skulle fungera. Eftersom Florida har regler om att man kan få plus tio år för ett brott som involverar ett skjutvapen och tio år till om det avlossades - regler som jag är beredd att sätta pengar på är populära bland dem som ivrigast upprepar Marissa Alexanders namn - så hamnade hon på tjugo år. Och där är hon nu.

Så, gigantisk överraskning. Än en gång visar sig verkligheten helt annorlunda än slacktivisternas papegojramsor gör gällande. Det ovanstående tog mig minuter att ta reda på, för övrigt, men det är uppenbarligen en för stor investering av tid och energi. Lättare att likea och retweeta.

Från oväntat håll

Det var Gun Hellsvik som under sin tid som justitieminister genomförde de förändringar av den svenska kriminalvården som ledde till att livstidsfångar än i dag sitter längre och längre utan att ens få straffet tidsbestämt och chansen att de någonsin ska bli vettiga samhällsmedlemmar därmed blir mindre och mindre. Under samma period demonterades psykiatrin, fler sjuka människor hamnade i fängelse, och ännu fler sjuka människor hamnade ute i ett samhälle som de inte klarade av att leva i, och följderna ser vi varje dag.

Därför var det förvånande att se hennes partisyster, justitieminister Beatrice Ask, komma med ett riktigt smart förslag. Hon vill använda elektronisk fotboja på unga brottslingar så att de kan - och måste - leva någorlunda normala liv medan de avtjänar sina straff. De kan inte sitta och gnälla tillsammans med andra illdådare utan går i stället i skolan eller på praktik. Kanske kan vi rentav ha dem till något nyttigt under tiden och de tvingas lära sig fungera bland normala människor. Allt som allt, fullständigt briljant.

Så givetvis måste det bemötas med korkad kritik. Socialstyrelsen hävdar att fotboja kan "öka risken för kriminell identifikation". Jämfört med vad? Jämfört med att låsas in tillsammans med ett oändligt antal andra satans förlorare, på ett ställe där brottslingkulturen dominerar och den enda chansen man har är att identifiera sig som kriminell? Jämfört med att ha en vårdare med sig hela tiden man är utanför murarna, så att det görs fullständigt klart att man är en farlig människa som kräver ständig bevakning?

Med elektronisk fotboja, särskilt om den inte bara används för utslussning utan för hela strafftiden, kan vi undvika just kriminell identifikation eftersom brottslingen måste röra sig ute bland oss andra, vi som inte tycker det är så coolt att ha brutit sig in i ett källarförråd eller slagit ner nån på fyllan. Låt honom lära sig vad som fungerar när man inte bara umgås med andra samhällsföraktande snorungar. Det är bättre för honom och bättre för oss.

Alternativet till fängelser

Jag har i det förflutna avslutat en hel del inlägg med frågor som jag sagt får vänta till en annan gång, och hittills tror jag inte att jag följt upp ett sånt en enda gång. Det blir det ändring på nu, och jag börjar med Motsägelsen bakom gallren, där jag lovade att i framtiden presentera mitt alternativ till fängelser.

Lösningen finns redan, den används bara på helt fel sätt: elektronisk fotboja. Av någon obegriplig anledning används den som något slags belöning för brottslingar. Om man sköter sig kan man få leva med fotboja, men om man bryter mot reglerna så straffar man sig in i fängelset igen. Det är hundraåttio grader fel.

Föreställ dig en ung man på god väg till att bli yrkesbrottsling. Han har nu för första gången fällts för ett brott grovt nog att ge fängelsevistelse. Vad vill vi göra med den här killen? Vill vi stoppa in honom på ett ställe som inte alls liknar det samhälle som vi hoppas att han ska kunna delta i som en produktiv medborgare, där hans enda förebilder är äldre yrkesbrottslingar med en livssyn och ett språkbruk som ligger så långt som möjligt från dem vi vill att han ska anamma? Vill vi avskärma honom från allt som liknar ett normalt liv, skola in honom i hårda interners sociala kretsar, och sen släppa ut honom ibland oss igen, i den märkliga förhoppningen att han nu ska vara bättre på att föra sig här ute än han var innan?

Eller vill vi att han ska fortsätta leva ute i samhället, men nu med en hård kontroll på sig, så att vi effektivt kan hindra honom från att umgås med brottslingar och gängmedlemmar, från att begå ytterligare brott och från att missköta skola eller arbete? Han är bokstavligt talat tvungen att sköta sig. Gör han det blir reglerna mildare och mildare, gör han det inte blir de hårdare, men vi gör inte något så urbota dumt som att som straff slänga in honom i fängelset där han kan sitta och tjura med de andra förlorarna och gnälla om hur samhället har knallat honom. Det ska inte finnas någon flyktväg; man måste lära sig att bete sig som en vettig människa.

Jag antar att vi måste ha något slags fängelsesystem för de riktigt hopplösa fallen som vi verkligen inte får ordning på. En Kumlabunker räcker gott för det lilla fåtalet. För resten är det ett improduktivt och skadligt påhitt som det sedan länge är dags att ersätta med något som bygger på åtminstone ett halvt uns logik.

Nu kommer det tyvärr inte att hända under min livstid, för i samma ögonblick som man föreslår ett system som det ovanstående tolkar genomsnittsmänniskans fyrvoltshjärna det som att man vill dalta med brottslingar och därmed vore det politiskt självmord att faktiskt försöka genomföra det. Demokrati har sina nackdelar, som att man ibland behåller ett dyrt och meningslöst system enbart för att det har funnits länge.

Ungdomsbrottslighet är inte så illa

De senaste dagarnas skriverier om den tolvårige våldtäktsmannen har fått mig att återigen fundera över varför vi blir mer upprörda över ungdomsbrottslighet än över vuxenbrottslighet. Inom snart sagt samtliga fält räknar vi med att barn och ungdomar ska vara otillräkneliga och inkompetenta. Vi låter dem inte köpa sprit, köra bil, rösta, gifta sig, skaffa egna barn och så vidare tills tangentbordet går sönder. Vi ser dem, individuellt och kollektivt, som ännu mindre perfekta individer än alla andra, men om de till äventyrs skulle uppvisa kriminella tendenser hostar vi allihop upp våra ryggrader och ojar oss över samhällets nära förestående undergång.

Jag vet inte hur det var för mina trogna läsare, men jag var en bra mycket mer omoralisk ond skitstövel när jag var tolv än jag är nu när jag är trettiotvå. Det är också - har grundläggande psykologikunskaper inbillat mig - en naturlig process, där barnet långsamt lär sig att det faktiskt finns andra människor i världen som också känner smärta och förlust och att man därför bör bry sig om dem och inte bara sig själv. Jag föreställer mig att processen också fortsätter förbi min egen ålder, men när jag ser på samhället i stort verkar det tveksamt.

Det som oroar mig är inte en tolvåring som beter sig som en djävul, även om den här killen är ett osedvanligt bra exempel på en tidigt mognad skit, utan när en tjugofemåring gör det, eller en trettioåring gör det. När människor som av samhället betraktas som fullvärdiga medlemmar med fullständiga rättigheter och skyldigheter ännu inte fattat vad ett samhälle är, eller inte bryr sig om det. Är det inte mycket mer upprörande att en vuxen man som borde veta bättre angriper oskyldiga kvinnor än att en unge som förhoppningsvis har sin moraliska utveckling framför sig gör samma sak?

Jag antar att den här uppfattningen kommer ur vår tids barnkult, där unga människor - ju yngre desto bättre - ses som oförstörda änglar, utan synder, utan mörka drifter, utan antydan till vuxendom. Vi vill så gärna tro att barn - de är ju så söta! - är perfekta oskyldiga små varelser, och helst ska de förbli sådana för alltid men de fördärvas obönhörligen under sin uppväxt och ju tidigare det sker desto mer tragiskt är det.

Det är givetvis inte sant. Spädbarn är väl hyggligt oskyldiga, om inte annat så i brist på chanser att göra sig skyldiga till något värre än att hålla sina föräldrar vakna om nätterna, men jag kan då verkligen inte minnas någon tid innan jag hade impulser av alla de slag, inklusive sådana som man gärna håller i skuggorna. Jag tänker inte påstå att jag inte agerade på en och annan, oftast på grund av bristande förståelse; jag begrep helt enkelt inte på magnivå att andra människor också hade känslor, eller så struntade jag i det.

Jag tror att det är så med alla barn. Vår uppgift är inte att förhindra deras fördärvelse utan att leda dem till en punkt där de vet och förstår vad som är okej och vad som inte är det. Tolvåringen kan räddas, men en kille som vid tjugofem suttit i fängelse tre gånger, han lär inte lägga av förrän han blir för gammal och för trött på det. Där har vi i alla fall ett hopp: ytterst få fortsätter med brott efter fyrtio och knappt nån efter femtio. Passar rätt bra med min poäng, eller hur?

Motsägelsen bakom gallren

Häromdagen läste jag i Metro att allt fler brottslingar döms till samhällstjänst i stället för fängelse, och det är ju en ursäkt så god som någon för mig att prata såväl vitt som brett om svensk kriminalpolitik.

Det första som slår mig är att jobben som omnämns är på till exempel biografer och hockeyklubbar, vilket inte är riktigt vad jag menar med samhällstjänst. Jag hade tänkt mig att arbeten skulle utföras i, tja, samhällets tjänst. Badvakt på ett kommunalt badhus nämns också, och det är mycket närmare vad jag hade väntat mig.

Bortsett från detta låter det hela som en fantastisk idé. Enligt artikeln är det trettiotusen kronor billigare att ha en brottsling på samhällstjänst i en månad än att ha honom i fängelse på samma tid, och för att citera personalchefen på ovan nämnda badhus:

De flesta gör ett bra jobb och några anställs senare som vanliga vikarier.

I stället för att spärra in folk i en destruktiv och meningslös miljö får vi alltså ut lite produktivitet av dem medan vi sparar pengar och i vissa fall har de till och med ett vettigt jobb när straffet är över. Det låter besynnerligt idealiskt.

Nu är jag spontant för precis vad som helst som minskar bruket av fängelser, det kanske mest ologiska inslaget i den moderna samhällsformen, ett skick som bara överlever av ren tröghet och oförmåga att komma på bra alternativ.

Låt oss för ett ögonblick fundera närmare över vad ett fängelse är. Vi har en människa som inte lyder samhällets regler. Vi stoppar då in honom på en plats där helt andra regler gäller och av någon bisarr anledning inbillar vi oss att killen som kommer ut i andra ändan nu ska ha lärt sig lyda samhällets regler. Jag vet inte hur man ska vara skapt för att verkligen tro på detta, men det är tanken bakom fängelsesystemet.

Föreställ dig en ung man (för det är mest unga män) som har åkt dit för rån för första gången. In med honom i fängelset, där han inte träffar en enda vettig människa utan bara äldre, mer erfarna brottslingar vars sociala kretsar han så gärna vill in i. Av överlevnadsinstinkt om inte annat lär han sig deras språk och deras bruk. Han lär sig att hata snutar och plitar, han tar förmodligen knark om han inte gjort det innan, och sen kommer han ut. Är han mindre kriminell än när han åkte in?

Givetvis inte. En orangutang skulle kunna designa ett bättre system, och ändå har vi det kvar. Det huvudsakliga problemet är den svaga punkten i demokratin: folk är idioter. "Hårda tag" och "man ska ha ett straff som känns" och liknande förnuftsbefriade sunt-förnuft-argument haglar tätt. Den som föreslår metoder som inte involverar mer fängelsetid, hårdare straff och helst piskor och kedjor, svartmålas som mjuk mot brottslighet.

Som jag nämnt i tidigare inlägg skulle jag gärna förespråka offentlig stegling om jag trodde att det skulle hjälpa mot brottsligheten, men det finns inget som tyder på att det gör det, och efter åtskilliga tusen års experimenterande med fängelser är det dags att dra samma slutsats om dem. De fungerar inte. Vi behöver något annat.

Vad ska vi ersätta dem med då? Samhällstjänst för alla, inklusive mördare och våldtäktsmän? Kanske. Jag har mina idéer i frågan, men det här inlägget är redan rätt långt. Det får bli en annan dag.