Lite efter

Jag har velat skriva något om Reva-historien sen tidningarna började hojta om det men det har inte blivit av, så här kommer ett rykande inaktuellt blogginlägg om saken.

Till att börja med: notera den här dagen i era kalendrar, för jag håller helt med om det Fredrik Reinfeldt sa i frågan. Om vi ska ha fri invandring ska vi lagstifta om det, om vi inte ska ha fri invandring ska vi upprätthålla de lagar vi har om det. I det ingår att kasta ut folk som inte får stanna, och har vi problem med det - lagstifta om fri invandring, inte hacka på polisen.

Det är inte det problemet jag har med hela Reva-grejen. Mina invändningar är huvudsakligen praktiska. Till att börja med tror jag inte att det här med arbetande papperslösa är ett särskilt stort problem i Sverige. Jag tror inte det skadar någon nämnvärt. Jag tror vi har mycket värre saker att jobba på.

Men säg att jag trodde annorlunda. Då skulle jag fråga mig om vi verkligen bäst löser problemet genom att jaga ner de papperslösa, en i taget, och kasta ut dem. Eller om det kanske fanns ett bättre sätt att angripa frågan, till exempel genom att jaga ner människorna som anställer dem. Låter inte det strikt bättre?

Men säg att jag inte trodde det heller, säg att jag trodde att det finns en högst begränsad potentiella papperslösa arbetare här i världen och om vi bara slänger ut alla en gång var så är problemet löst sen. Inte ens då skulle jag tycka att det var en bra idé att poliser står och kolla leg på slump.

Jag behöver inte ens nämna den rasistiska aspekten, att polisen behandlar människor olika efter utseende. Det är förstås inte bra, men här spelar det knappt någon roll. Det är bara så fundamentalt ineffektivt att ha poliser som står stilla och kollar folks papper. Är det verkligen det bästa vi kan göra med polisens resurser? Är det det vi vill ha dem till?

Jag hoppas att de som stödjer Reva - huvudsakligen Sverigedemokraternas fanclub, vilket väl förvånar precis ingen - inte gnäller det allra minsta den dag de ringer 112 och polisen inte kommer för att de är upptagna med annat. Jag hoppas att de lugnt och nöjt tänker "de var säkert upptagna med att tjäna vårt land genom att be om leg i tunnelbanan", medan de förblöder.

Jag borde helt sluta läsa

Alltså, egentligen vill jag inte ha något "jag läste något så korkat att jag måste blogga om det"-tema. Men det har blivit min form av terapi. Det är det eller "kan vi inte bara spränga allt och börja om från myrorna?". Den här gången var det det intellektuella vacuum som går under rubriken To be happy, we must admit women and men aren't 'equal'.

Vi ignorerar titeln. Vi ignorerar våra förväntningar titeln leder till. Vi tittar bara på vad författaren Suzanne Venker faktiskt skriver, och finner att det är sänkande korkat. Hon beskyller feminismen för en hel del ont, bland annat följande:

Marriage becomes a competitive sport. The complementary nature of marriage - in which two people work together, as equals, toward the same goal but with an appreciation for the qualities each gender brings to the table - has been obliterated.

Nej, det är det som aldrig fanns men vi försöker skapa. En värld där det inte är så att mannen förvärvsarbetar och kvinnan städar och lagar mat, utan en värld där båda hjälps åt med det. Om de kommer överens om att kvinnan gör allt hushållsarbete - fett. Om de kommer överens om att mannen gör allt hushållsarbete - fett. Om de är nöjda med sitt arrangemang, oavsett vilket arrangemanget är - fett. Det är vad det innebär att samarbeta som jämlikar, inte att kromosomerna bestämmer arbetsuppgifterna.

Feminism didn’t result in equality between the sexes – it resulted in mass confusion. Today, men and women have no idea who’s supposed to do what.

Nej, därför att konceptet att ett visst kön är "supposed to" göra något särskilt är stendumt. I stället för stela normer kan man välja själv, och enda anledningen till att någon inbillar sig att folk är mindre lyckliga nu är att nu pratar man om sina problem i stället för att hålla käften och lida, vilket förr var det enda alternativet. Särskilt för kvinnor.

Prior to the 1970s, people viewed gender roles as as equally valuable. Many would argue women had the better end of the deal! It’s hard to claim women were oppressed in a nation in which men were expected to stand up when a lady enters the room or to lay down their lives to spare women life.

Nej, det är faktiskt väldigt lätt. Om jag får välja mellan att få rösta, utbilda mig, välja ett yrke och i största allmänhet själv bestämma över mitt liv och att nån reser sig när jag kommer in i ett rum så är valet redan gjort. Jag kan inte föreställa mig att Venker tycker annorlunda, så varför skriver hon så här? Kan någon förklara det för mig?

When the Titanic went down in 1912, its sinking took 1,450 lives. Only 103 were women. One-hundred three.

Och så drar vi upp Titanic igen. Det finns en anledning till att de här genusbakåtsträvande människorna alltid nämner just Titanic: det är ett av ytterst få fall där "kvinnor och barn först" gällde och följdes. Det andra kända fallet är från 1852 när HMS Birkenhead gick under, och det finns kanske några ströexempel till. "Kvinnor och barn först" var aldrig en väletablerad princip, aldrig en lag eller regel, och det var sannerligen inte normen. Tvärtom klarade sig män betydligt bättre än kvinnor, och Titanic-exemplet användes som en anledning att inte ge kvinnor rösträtt: det behövdes ju inte, män skulle alltid sätta kvinnors bästa före sitt eget.

Det här är inte information som är svår att hitta. Det tog mig bokstavligen en minut att forska fram. Hur kommer det sig att de här människorna som drömmer sig tillbaka till en tidigare värld, har så otroligt dålig koll på hur den världen såg ut? Därför att annars skulle de förstås inte drömma sig tillbaka till den. Den var nämligen ful och jävlig och de skulle tusen gånger hellre leva i dag. Men borde de inte själva ha ett intresse av att ta reda på vad det är de förespråkar, i alla fall ett så minimalt intresse att de kan lägga sextio sekunder på att läsa om det?

Och även om "kvinnor och barn först"-myten vore sann och män genom historien gick under med fartygen hellre än att se kvinnor förgås, är det något man väljer över att ha rösträtt och lagliga rättigheter? Jag har aldrig varit i en sjöolycka. Oddsen talar starkt för att jag aldrig kommer att vara det. Jag har mycket hellre fulla rättigheter, är en första klassens medborgare, än jag har den marginella fördelen att ha en större chans att överleva om jag någonsin skulle vara ombord på ett sjunkande skepp.

Being equal in worth, or value, is not the same as being identical, interchangeable beings. Men and women may be capable of doing many of the same things, but that doesn’t mean they want to. That we don’t have more female CEOs or stay-at-home dads proves this in spades.

Nej, det gör det inte. Det kan man bara tro om man inbillar sig att vi har uppnått perfekt jämställdhet, att alla strukturer är utraderade och att spelplanen är jämn. Så är inte fallet. Vi har kommit otroligt långt, men vi är inte klara.

Men i övrigt är det här hon slår huvudet på spiken men ändå missar poängen. Män och kvinnor kanske inte vill göra samma saker men de ska få om de vill. Samhället Venker förfäktar lät dem inte göra det och i dag är vi nära ett samhälle där de kan. Det är det enda vi vill: att man ska få välja själv, inte kedjas av sitt kön. Hur kan det vara så förbålt svårt att fatta?

Makt åt folket

Även om vi lever i det bästa samhället världen har skådat så är det inte för att vi har det perfekta systemet utan för att vi har det sämsta systemet förutom alla de andra vi testat. Vårt system - representativ parlamentarisk demokrati - har gott om nackdelar. Det belönar kortsiktighet, våra ledare är de som är bra på att vinna val och inte de som är bra på att leda, det rör sig ständigt närmare och närmare tvåpartisystem, och ibland drabbas vi av Jimmie Åkesson. Men det har också en stor fördel, nämligen att för det mesta så fungerar det. Riktigt bra.

Det kommer dock inte i närheten av att lösa det grundläggande problemet med alla samhällssystem: de som vill ha makten är per definition illa lämpade för att inneha den. Den som faktiskt vill vara statsminister med allt jävelskap det för med sig och totalt presscoverage och 24 timmars arbetsdag med konstant närvarande mobiltelefon är uppenbarligen inte riktigt rätt funtad, och den människan ska vi ha till att styra landet?

Jag funderar på om det finns något bättre sätt, och då kommer jag att tänka på en scen ur filmen Harrison Bergeron, som bygger på en novell av Kurt Vonnegut som dock inte innehåller scenen i fråga. I novellens och filmens värld förses de smarta, vackra och starka med handikapp så att alla ska vara likställda; att vara genomsnittlig är idealet. USA:s president utväljs i filmen slumpmässigt och rings upp när hans input behövs. När Mexiko jävlas får han ett samtal, blir sur över att han störs mitt i en fotbollsmatch på TV, och ger order om att sätta hårt mot hårt. Mexiko ska lära sig att man inte jävlas med USA.

Det är uppenbart satiriskt, men frågan är om det är en så dum idé, ändå. Kanske borde statskonsten inte vara något vi lämnar åt professionella politiker, människor som är experter på att ta sig fram inom den politiska hierarkin. Kanske borde vårt lands inriktning inte vara styrd av tillfälliga opinionssvängningar och specialintressen. Kanske borde styrandet inte isoleras från resten av verkligheten.

Jag tänker mig att politikerjobbet är något vi alla delar på. En del av vår medborgerliga plikt. Kanske kan vi alla delta under en viss tid av våra liv, men det blir förmodligen för många som ska blanda sig i då. Mer troligt är att det får lottas. Välj slumpmässigt ut några tusen personer och där har du en riksdag. Dela upp dem i små kommittéer som sköter ministerjobben - vi vill inte ha individer där och därmed riskera att Dan Park blir integrationsminister eller nån från Claphaminstitutet utbildningsminister. Under sin mandatperiod är det de här människornas jobb, och de får betalt för det, men de har inte kämpat för att komma just dit. Det är bara en del av att vara svensk. Något att vara stolt över.

Det skulle förstås krävas ett enormt tjänstemannamaskineri som till stor del vore politiskt immunt, och det skulle kanske leda till en Yes Minister-situation med en ingrodd kultur som höll in och kedjade politikerna. Naturligtvis skulle det få finnas en massa begränsningar - inga grova brottslingar, nån sorts koll för mentalsjukdom, och så vidare. Och vi skulle alltid löpa risken att slumpfaktorn bet oss i arslet och halva riksdagen plötsligt bestod av postschismanabaptister, men sånt brukar inte hända om man bara slumpar tillräckligt många.

Det här är ett typiskt exempel på något som aldrig kommer att hända. Men jag undrar om det inte vore bättre så här.

Skräckfilm och sverigedemokrater

Som ni förmodligen hört - många många gånger de senaste dagarna - får skräckfilmsförsäljaren Roland Hånell inte vara bankkund eftersom bankerna har problem med hans sortiment, och han tvingas därför lägga ner verksamheten. Den sedvanliga slacktiviststormen fyller bankernas Facebooksidor och Twitterflöden, för det är där saker händer numera. Det är för jävligt att bankerna censurerar kulturen, bankerna ska inte bestämma vad vi ska se för film, och så vidare.

Det håller jag förstås med om. Det här är i praktiken censur utförd av kommersiella företag, och det är definitivt för jävligt. Jag tycker inte att banker borde få lov att neka någon betaltjänster av annan anledning än brottslighet eller misskötsel.

Men det tyckte jag även när SEB nekade Sverigedemokraterna konto. Jag tycker faktiskt det är betydligt allvarligare när det gäller ett politiskt parti och saken gäller dess åsikter och partiprogram, när en bank blandar sig i den demokratiska processen. Ändå minns jag ingen storm den gången, och jag tror inte att det bara var för att det 2005 varken fanns Facebook eller Twitter.

Det var förstås för att vi inte tycker om Sverigedemokraterna, men vi tycker - mer eller mindre reflexmässigt - att ingen auktoritet ska blanda sig i vilka filmer vi ser. Så länge de inte råkar vara pronazistiska eller rekryteringsfilmer från NAMBLA. Om det var sånt Roland Hånell sålde tror jag inte vi skulle se särskilt mycket tjafsande om yttrandefrihet och tryckfrihet och censur och åsiktsförtryck.

Och det hade kunnat vara okej. Alfons, 23, kanske tycker att bankerna ska agera utifrån Alfons egna personliga preferenser och åsikter. Att de ska neka människor han tycker illa om men släppa in människor han gillar. Fint, fritt land och allt. Men då ska han inte påstå att han är något slags frihetens förkämpe och censurens outtröttlige motståndare. Det visar man genom att stå upp och kämpa när det är ens fiender som är offren.

Jag skulle vilja se den här stormen när Nazistiska Pedofilsällskapet Kvinnohatarna inte får vara bankkunder. Det är då jag skulle vilja se alla de här korsriddarna skriva sig svettiga om hur bankerna inte ska censurera eller blanda sig i politiken eller ha några åsikter om sina kunder alls bortom huruvida de kan betala sina räkningar. Det kommer förstås aldrig att hända. Snarare kommer de den dagen att hylla bankerna för deras civilkurage och rättrådiga moraliska kompass, och jag kommer att hyckelkräkas igen.

Follow the money

Peter Schweizer hävdar att orsaken till att pamparna på Goldman Sachs och andra Wall Street fatcats inte ställs inför rätta är att de pumpade in en massa pengar i Obamas valkampanj och fortsätter med det. Jag vet inte hur det ligger till med den saken. Jag vet inte om pamparna i fråga begick några brott det gick att få dit dem för eller hur mycket inflytande Obama egentligen har över justitiedepartementet. Det är mycket möjligt att Schweizer har rätt.

Det jag däremot undrar är hur det här fungerar rent praktiskt. Det är en aldrig ifrågasatt sanning att kampanjbidrag innebär fördelaktig behandling när kandidaten är vald. Jag förstår att alla politiker, inklusive Obama, måste prioritera och se till verkligheten och ta obehagliga beslut. Jag förstår också att han gärna vill bli omvald och att han helt oavsett motivation måste anstränga sig för att bli det.

Det jag inte förstår är hur man i praktiken får så här stort inflytande över en politiker genom ekonomiska bidrag. Till att börja med får Obama bara sitta två ämbetsperioder så när han väl blivit vald andra gången kan han rätt hårt strunta i vem det var som gav honom pengar och fokusera på att göra det han faktiskt vill göra, men så verkar det aldrig bli.

Men framför allt: Okej, så Goldman Sachs gav en miljon dollar till hans kampanj. Om han nu bussar justitiedepartementet på dem så ger de till hans motståndare nästa gång, Obama får en miljon mindre och Romney en miljon mer. Men å andra sidan har han fällt ett gäng fatcats som hade del i att orsaka finanskrisen. Får han inte betydligt fler väljare på det än han förlorar på en tvåmiljonersswing? Är det inte fan så mycket fler som vill se pamparna hänga än som glider över till Romney för att han har ett par extra reklaminslag på TV?

Jag förstår bara inte hur det här med lobbyism och smörjning och tråddragning fungerar i praktiken, på de här nivåerna. Det är som när SVT anklagas för att vara socialdemokratiskt eller Bonnier för att vara höger, men det är ingen som egentligen tror att statsminister Persson nånsin ringde SVT och ställde krav eller att Bonnierpatriarken skickar ut pm till sina redaktioner med en politisk agenda. Det här med inflytande bara händer, det ifrågasätts inte, och antingen är det ingen som ställer frågorna eller så fattar alla något som jag har missat.

Hellre Kuba än England

Nu måste någon förklara den här Assange-grejen för mig. Jag har en väldigt specifik fråga så jag behöver inte höra några konspirationsteorier, hur bra Wikileaks är, att Wikileaks är så bra att Assange måste vara oskyldig eller att Wikileaks är så bra att Assange inte ska behöva ställas inför rätta när han anklagas för brott. Faktum är att ordet Wikileaks inte behöver förekomma alls.

Assange är rädd för att utlämnas till USA, och det är därför han försöker hålla sig borta från den svenska rättsapparaten; han tror att Sverige kommer att skicka honom över Atlanten. Men han bor i Storbritannien. Om jag vore rädd för USA, om USA vore ute efter mig, då skulle jag inte hänga hos en av deras närmaste allierade. Jag skulle dra till Venezuela, Kuba, kanske Frankrike (Roman Polanski verkar klara sig bra på att softa där). Inte Storbritannien, som väl är mycket närmare knutet till USA än Sverige är.

Framför allt förstår jag inte varför man skulle behöva det här rättsfallet alls, om det bara handlar om att skeppa Assange till USA. Om det nu ska göras på nåt shady sätt så kan man väl friskt göra det utan att han blivit anklagad för svenska sexbrott?

Jag skulle ju tro att det är en rökridå, ett försök att trumma upp ytterligare gräsrotsstöd, liksom hans krav att garanteras att inte utlämnas till USA, eller att han går med på att förhöras på Ecuadors ambassad; det är grejer som är helt orimliga eller omöjliga men som i snittpuckots öron låter resonabla vilket leder till support för Assange.

Men det förklarar inte varför jag inte har sett den här frågan ställas nånstans. Vare sig hans allierade eller hans fiender tycks ifrågasätta resonemanget - han är rädd för att utlämnas till USA så han vill inte åka till Sverige men han är soft med att hänga i Storbritannien. Det saknas ett par länkar i den logiska kedjan.

Så: kan någon förklara den här Assange-grejen för mig?

Inkludera, inte exkludera

Stockholm Pride har precis gått av stapeln och därför har det också varit veckans ämne på vecka 6. Jag ser på det ungefär som på gayikoner; som något som har behövts och fortfarande behövs, men det är fan så trist att det är så. Kampen är vunnen när Pride inte längre finns eftersom behovet är borta, när konceptet gay pride är onödigt eftersom gay shame har försvunnit. Det är väl inget vi kommer att få se i vår livstid men det måste vara det vi i slutändan siktar på.

Men det finns förstås människor som inte håller med och i stället ser det som sin uppgift att göra Pride och HBTQ-världen till något uteslutande och specifikt i stället för inklusivt och allmänt. Människor som nätverket Ofog (och redan namnvalet får larmklockorna att ringa) som bland annat tillbringade förra Stockholm Pride med att trakassera en paraddeltagare. Varför? Han är militär.

Här är alltså någon från den militära världen, där garderobsfaktorn måste vara väldigt hög, och som kommit ut och stolt över sig själv går i Prideparaden. Som visar att man kan vara soldat och bög samtidigt. Som utmanar stereotyper i stället för att bekräfta dem. Därför ska han mobbas. Jag ser inte distinktionen mellan Ofogs aktion och gaybashing.

De försvarar sig med att Pride är politiskt. Det håller jag med om. Gayrättigheter är en politisk fråga, och jag är inte helt okej med att poliser och militärer går i paraden i uniform, för då kan jag inte se hur vi kan hindra dem från att göra samma sak vid andra politiska aktiviteter, och jag vill verkligen inte se ett gäng uniformerade soldater i nästa nazistmarsch.

Det Ofog gör är att driva politiken långt bortom det Pride faktiskt handlar om. I deras värld är Pride något vänsterradikalt, antimilitärt, antipolisiärt, något som ingår i deras egen snäva världsbild och inte får existera utanför den. "Att jobba mot militarism och för hbtq-rättigheter är sammankopplat", säger de, och visst finns det en överlappning bland folk som gör det ena och det andra, men de existerar oproblematiskt utan varandra.

Man måste inte vara vänsterradikal för att man är bög, inte heller för att man är bögaktivist. Det är fullt möjligt att passa in gayrättigheter i sin högerpolitik, det har bara oftast inte sett ut så historiskt. Det finns gott om människor som gör det. Ska vi då utesluta dem och kämpa för att göra gayfrågan till något litet och specifikt, uttryckt i den politiska kanten, eller ska vi försöka lösa det här problemet en gång för alla och göra hbt-människor till självklara medlemmar av samhället?

Ofog väljer det förra och hävdar att det beror på att Försvarsmaktens deltagande hindrar andra från att delta, nämligen människor som flytt militärdiktaturer och därför inte klarar av att befinna sig på ungefär samma plats som militärer. Om de människorna finns - vilket jag tror på så fort jag hör ifrån dem i stället för deras självutnämnda förkämpar - så undrar jag hur vi bäst kan hjälpa dem. Är det genom att trakassera bort andra? Jag tror inte det.

När Ofog tvingar in sin smala politiska agenda i Pride så utesluter de många av dem vi behöver för att ha en chans att vinna kampen. Jag vill inte ha schemat dikterat av människor som låter som parodier på feminister ur Pär Ströms mardrömmar:

Militarism, som är den ideologi som försvarsmakten baserar sin verksamhet på, bygger på föreställningar om maskulinitet som kraftfull och aggressiv och femininitet som ödmjuk och passiv vilket reproducerar rådande normer om kön som försvårar för hbtq-personer att leva öppna och fria liv.

Läs det där och säg sen att ett "missiler är onda eftersom de är penisformade" inte hade passat in. Det är inte så här vi kommer nånvart.

Jag vill ha med poliser och militärer i Pride. Jag vill ha med politiker, företagsledare, ziljonärer och utfattiga, taxichaufförer och IT-konsulter, industridesigners och arbetslösa, fribrottare och luftgitarrister, vita och svarta och gula och röda och bruna. För helt oavsett vilka vi är och hur vi vill att samhället ska fungera så borde vi kunna enas om att det i alla fall inte ska spela någon roll vem man råkar bli förälskad i.

Världen behöver diskare

Ultima Thule, den svenska nittiotalsrasismens husband, ska sluta spela. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen så kampen är vunnen och de behöver inte fortsätta. Bara det uttalandet har typ sju nivåer att prata om, men det jag fäster mig vid är detta citat från frontmannen Jan Thörnblom:

Den vänster som fanns omkring mig när jag växte upp inspirerade mig aldrig. Då kommer man in på det där med internationalism och allt åt alla. Jaha? Och vem ska diska då? Det blir som i studentkorridorerna. Ingen diskar.

Jag har läst de här meningarna säkert ett dussin gånger och försökt komma fram till en annan tolkning än den som först dök upp i huvudet på mig. Mitt bästa resultat går ut på att "internationalism" och "allt åt alla" inte har med varandra att göra utan bara råkade nämnas ihop, men jag tror inte att det är så.

Så vad menar han? Jag lyckas inte komma fram till något annat än att det måste finnas nån som är längst ner och gör skitjobbet, någon som diskar. Och det går inte ihop med internationalism, för där vill man lyfta upp alla länder till samma välstånd som vårt, och då finns det ingen kvar som är längst ner och gör skitjobbet. Diskar.

Med andra ord: vi måste ha fattiga, skitiga, svältande länder i världen, så att det finns någon som arbetar ihop till den rika världens välstånd. Jag antar att det finns ganska många som tycker det, vare sig de har formulerat det för sig själva eller det bara är den enda följden av deras handlingar, men jag vet inte om jag någonsin hört det uttryckt förr.

Fler som inte håller med mig tack

I Philadelphia ska det hållas teaterfestival med bara högerpolitiska pjäser. Som mina trogna läsare vet befinner jag mig en aldrig så liten smula till vänster om den politiska mittfåran och i USA hade jag väl betraktats såsom simmande i avgrundsvänstern, men jag tycker att det här är en fantastisk idé.

Jag har länge lagt märke till att konsten som helhet verkar hålla med mig och utgå ifrån att alla dess åskådare gör det också. Visst, det är sällan jag ser mina egna ståndpunkter uttryckta i bok eller på film, men i generella termer antar konsten att publiken är hyggligt socialt liberala och lite allmänt vänster.

Det är rätt märkligt i den här världen vars befolkning faktiskt inte ser ut på det viset, och jag har funderat på dels hur det kommer sig och dels hur det är att vara höger under de här omständigheterna. Hur det kommer sig har väl att göra med att kreativa människor och konstnärer är lite mer drömma-om-en-bättre-värld, vore-det-inte-fint-om-alla-vore-vänner-typer. Eller så är det för att det är fan så mycket lättare att i fiktionen göra vänsterpoängen än högerpoängen. Eller bara för att vi är vana vid vänsterpoängen, men det började ju nånstans.

Men hur är det att aldrig se sina egna åsikter på scen utan bara sina politiska motståndares? Varenda gång man ser en film eller läser en bok finns det tysta antagandet att man tycker saker som man inte tycker. Det kan inte vara för festligt, och jag har själv saknat högersynvinkeln inom konsten. Det gör det roligare att läsa Heinlein och Atlas Shrugged, men var är all annan högerlitteratur? Var är alla rockande låtar om USA, möjligheternas land i stället för USA, stället där alla är hemlösa knarkare?

Nej, fram med mer mångfald inom konsten. Konservativa pjäser, böcker, filmer, låtar. Bränn på bara. Formulera era idéer väl och för fram dem genom fiktionen. Det kan göras. Och då blir det nog bättre för alla. Inte så konstigt att Fox News och Rush Limbaugh hittar fans; deras skitsnacksfloder är de enda ställena där de här människorna känner igen sig.

Som avslutning: det här inlägget är för övrigt ett bra exempel på hur det går att framföra en ståndpunkt på antingen ett vettigt eller galet sätt. "Det finns mer vänsterkonst än högerkonst" - vettigt. "Media styrs av en ond vänsterkonspiration som förtrycker oliktyckeri fradga fradga fradga" - galet.

Allting vilar på människor

På sista tiden har jag närt en sjuklig fascination för Nordkorea, detta besynnerliga lilla land som i en allt öppnare värld lyckas hålla sig remarkabelt slutet. Det finns mycket intressant med det, kanske mest av allt det faktum att det är fullständigt omöjligt för dig och mig att veta särskilt mycket om stället med ens halvdan säkerhet. Det finns knappt en människa som har något att säga om Nordkorea men inte anledning att frisera det hen säger, den officiella informationen är oavsett källa insvept i mysterium, och vi vet inte ens sådana grundläggande fakta som den nuvarande statschefens ålder eller var han gick i skolan.

Jag har läst diverse intressanta artiklar och böcker som Alla monster måste dö (en reportagebok av två svenskar om en resa genom Nordkorea) och Nothing to Envy (som bygger på intervjuer med nordkoreanska avhoppare och ger fantastisk insikt i vanliga nordkoreaners liv), och efter alltihop tänker jag samma sak som om Sovjet och Östtyskland och alla andra slutna länder.

Det mest bestående intrycket jag hade med mig från det sanslöst coola Checkpoint Charlie-muséet i Berlin var att vakterna vid Berlinmuren inte var robotar. Ibland missade de med flit när de sköt mot flyende. Ibland accepterade de uppenbart falska pass och släppte igenom folk. Det är klart det är så, förstås. Regimen må vara iskall, men enskilda människor som har ett jobb är det sällan. Det är ingen större skillnad på en östtysk soldat eller polis och en annan östtysk.

Likadant måste det vara i Nordkorea. Visst finns det ett gäng i toppen som vill att det ska vara exakt som det är, och visst har hela nationen antingen en hängivenhet till saken, ett allvarligt fall av Stockholmsyndromet eller en total kuschning, men det är ändå människor som är lägervakter, poliser, gränsvakter, soldater och så vidare. Regimen kan bara existera genom tusen sinom tusen människors aktiva arbete. Någon måste faktiskt stoppa dem som försöker lämna landet och av allt att döma gör de det, gör sina jobb.

Men många av dem måste också vilja fly. Många av dem måste vilja något annat än att fängsla människor som säger något sarkastiskt om Kim il-Sung. Och det är det här jag försöker få grepp om. Regimens maskineri bygger på människor som själva både ingår i maskineriet och i det som kontrolleras av maskineriet. Om en gränsvakt får för sig att hoppa av så är det svårt, för de andra gränsvakterna stoppar honom. Om de inte gör det så råkar de själva illa ut, för poliser griper dem och om poliserna inte gör det så råkar de själva illa ut för... ni förstår.

Så systemet fortgår därför att det finns, för att de som upprätthåller systemet alla känner sig fångna av det. Om de kunde komma överens om att lägga av, allihop, så skulle systemet rasa samman på samma sätt som proletärerna i 1984 skulle kunna kasta av sig partiet som en hund ruskar av sig löss om de bara kom på idén. Men alla tror att det är omöjligt, för systemet har rest sig bortom sina mänskliga beståndsdelar och blivit något ständigt närvarande som framgångsrikt låtsas ha en egen existens, skild från människorna det är beroende av.

Det, tycker jag, är ohyggligt fascinerande.

Förföljelsens sötma

När någon öppet hävdar sig vara förföljd och förtryckt medan hen fortfarande lever i det samhälle som enligt henom förföljer och förtrycker, då brukar jag sucka och avfärda människan i fråga. Det är en policy som gör att jag får sucka väldigt mycket men å andra sidan slipper jag lyssna på en massa smörja. Det är nämligen en rätt säker markör på att personen i fråga pratar strunt, särskilt som de här människorna i allmänhet hävdar att det de säger är förbjudet att säga, samtidigt som de med sina egna ord bevisar att så inte är fallet. Extrapoäng utdelas om personen skyller på "PK-maffian", "böglobbyn" eller liknande imaginära organisationer.

Jag vet inte om det har blivit populärare eller om jag bara har otur, men det känns som om det här retoriska tricket numera är det första vapnet i var och varannan gnällrövs arsenal. Det spelar ingen roll hur mainstream och etablissemang man är, det spelar ingen roll om man är en kränkt vit man eller ett statsråd eller medlem av den största religionen i världen, man kan ändå lyckas hitta något sätt att framställa sig själv som en stackars utsatt minoritet, förtryckt av en ond övermakt som råkar bestå av alla som inte håller med en.

Ironiskt nog får förföljelselåtsandet precis den effekt som de låtsasförföljda hävdar att förföljelsen får och syftar till: likriktning. Det finns knappt en människa med annorlunda eller kontroversiella åsikter som faktiskt argumenterar för dem i stället för att slösa bort tiden med att hävda att hen inte får argumentera för dem och att det i själva verket är förbjudet att ens nämna dem.

Det kanske värsta exemplet återfinns i The Pink Swastika, en bok som talar om homosexualitet bland nazisterna. Det är som allra minst ett intressant ämne - Ernst Röhm var så out homosexuell som man kunde vara och en bidragande orsak till att SA rensades ut var att homosexualitet frodades däri - och jag ville gärna läsa boken trots att den positivt refererade till The Hidden Hitler, en bok som jag läst och fann fullständigt oövertygande.

Men naturligtvis måste det visa sig att författarna var paranoida galenpannor som såg sig som kämpar mot den överväldigande bögvågen som hotar att förvandla USA till Nazityskland. Det handlade inte bara om homosexuella nazister utan om hur nazismen sprang ur homosexualitet, och antigaylagstiftning och rosa trianglar var tydligen bara täckmantlar. Och självklart spelar de förföljelsekortet: "today's 'PC' code suppresses intellectual dissent to a degree not seen since the Third Reich".

De här killarna har precis skrivit en bok om Nazityskland, ett samhälle som mördade de oliktyckande. De har publicerat denna bok, full av oliktyckeri. De lever och har hälsan. Och ändå kan de inbilla sig att det är lika illa att vara oliktyckande i USA i dag som i Nazityskland, och att det aldrig varit värre däremellan. Har de aldrig hört talas om Nordkorea? Sovjetunionen? Irak? För att de ska kalla sig förföljda måste de vara fullständigt ovetande om vad förföljelse innebär. Vilket de inte kan vara, med tanke på boken de precis skrivit.

Varför är det så attraktivt att spela förtryckt? Varför är miffon så kvicka med att hävda att varje åsikt som inte sammanfaller med deras egna automatiskt innebär ett försök att tysta dem, medan de själva får tycka annorlunda om allt i vår värld? Vad är det med att vara förföljd - så länge man slipper faktiskt vara förföljd - som drar till sig så många anhängare? Och varför konstruerar de komplexa konspirationer, bara för att ha en övermäktig fiende att skylla allting på? Vill de så gärna vara underdogs? Eller är det bara en praktisk replik att ta till och sen kan sanningshalten dra åt helvete?

Måste vara så. Själv tycker jag det är fantastiskt när mainstream råkar sammanfalla med mina åsikter och jag har verkligen inget behov av att vara ett kämpande offer för en nebulös övermakt. Det finns nog med verkliga fiender utan att vi går omkring och uppfinner fiktiva.

John Galt är ett satans arsel: Part III

Då var det dags att avsluta kapitlet Atlas Shrugged och nu går vi in på Rands syn på det personliga. Hon ansåg sig ha en heltäckande filosofi och världsbild som byggde på odiskutabla, rationella, objektiva sanningar. Om man är en Randhjälte så syns det inte bara i det professionella livet utan i familjelivet, hur och med vem man har sex, vilken musik man lyssnar på, vilken konst man gillar och så vidare i oändlighet.

I mitt första inlägg om Atlas Shrugged jämförde jag Rands objektivism med en filosofi som smarta fjortonåringar kommer på, och här ser vi den tydligaste kontaktpunkten. Fjortonåringar vill desperat gärna att deras musiksmak ska vara objektivt korrekt och gör sitt bästa för att hävda det. Rand gör samma sak. Hennes filosofi sträcker sig till det estetiska. Jag tycker det är enormt lustigt att inga av de Randförespråkare jag träffat i verkligheten delar hennes smak på det här området.

Hur som helst. Rand har en udda, män-äger-kvinnor-inställning till relationer. Det ska synas ännu tydligare i The Fountainhead, som jag inte läst, där hjälten våldtar en kvinna och hon är nöjd med det. Att vara kedjad sägs vara det mest feminina som finns. Det finns stoff till en hel hög psykologiuppsatser i Rands inställning till sitt eget kön.

Det är nästan lika illa i Atlas Shrugged. När Hank Rearden och Dagny Taggart till slut låter sig falla för varandra så verkar deras kärleksliv huvudsakligen bestå av att han bryter upp hennes arm på ryggen och kastar ner henne i sängen varpå de har fantastiskt sex. Här finns inget safe-sane-and-consensual, inga safe words, ingen diskussion i förväg. Han gör det han vill och hon älskar det. Det sägs flera gånger i texten att han tilltalar henne som en ägodel vars medgivande inte är nödvändigt, och det tycker hon är hett.

Jag frågar mig även hur bra sex man egentligen kan ha med någon som är en total egoist. Allra minst får man ju hoppas att man har fullständigt kompatibla preferenser och spiksäker förmåga till samtidig orgasm.

Det man attraheras av avgörs också av filosofin. Säg mig vem en man tänder på så ska jag berätta allt om hans inre liv, för att parafrasera Atlas Shrugged. Det är därför Hank Rearden är gift med Lillian, som inte passar honom alls: han föraktar sin sexualitet och anser att det är lågt för en kvinna att sänka sig till att ha sex. När han får ordning på sig själv börjar han i stället tända på Dagny Taggart (som för övrigt lika gärna kunde ha hetat Mary Sue Taggart; de tre bästa karlarna i boken kastar sig över henne).

I sina relationer ska man leva efter objektivismen. Det är till exempel fel att gå på en middag för att ens fru vill ha en där, men det är helt okej att beordra sin älskarinna att göra det samma. Det är okej att ge sin älskarinna presenter om man gör det av egoistiska skäl, men om man gör det för att göra henne glad bör hon kasta dem i ansiktet på en. Om det är något bevänt med henne. Och annars hänger man ju bara med henne för att man föraktar sig själv.

Jag tror inte jag skulle vara lycklig som Randman, och jag tror få kvinnor skulle vara lyckliga som min Randkvinna. Men det beror väl bara på att jag inte är någon Randman utan en av de föraktliga, lågtstående varelser som vill stjäla frukterna av bättre mäns ansträngning. Jag vill dock inte räkna in mig där.

Det är inte helt lätt att som Randmotståndare läsa Atlas Shrugged. Som jag sa i förrgår gör den en bra insats med att argumentera för hennes ståndpunkt. Jag må inte vara överdrivet förtjust i hjältarna men de är i alla fall ärliga och hängivna. De säger vad de menar och menar vad de säger. De står för vad de tycker och vågar dra sin filosofi hela vägen till målet utan att fjanta ur på vägen.

Och skurkarna är vidriga. Reardens familj består av nedlåtande, otrevliga, bortskämda snyltare. Jim Taggart är en feg, krävande mask vars värsta tänkbara straff är att tvingas inse vad han själv står för. USA:s toppolitiker är konspirerande, krälande, smygande kräk. Dr Floyd Ferris sviker den vetenskap han påstår sig tjäna och förespråka. Jag hatade dem medan jag läste, varenda ett av de hycklande kräken, och jag kände igen dem från människor jag hatar i verkligheten.

Där har vi problemet. Det finns ingen "jag" i Atlas Shrugged. Hjältarna håller jag inte med, skurkarna är svin, och endast ett ypperligt litet fåtal faller däremellan. Dr Robert Stadler är mannen som kunde ha blivit god men ger upp sina ideal (och även den vars tal om mänsklig dumhet fick mig att nicka medhållande så hårt att huvudet riskerade att falla av). Ynglingen som Rearden kallar för The Wet Nurse börjar som fluffig fiende och slutar som allierad. Men i allmänhet så gäller att den som inte håller med Rand om allting, håller inte med henne om något.

Om man inte stödjer den libertarianska tanken, då hävdar man automatiskt att A inte är A, att verkligheten inte existerar, att människor inte vet någonting. Det finns ingen som är rationalist och tror på vetenskapen men inte står bakom John Galt.

I verkligheten finns vi. Även om vetenskapliga framsteg sedan Rands tid mer och mer pekar på att det inte finns någon objektiv verklighet så stödjer jag Humes tanke att även om vi inte kan veta säkert att det finns en objektiv verklighet så har vi inget annat val än att bete oss som det finns (jag ser på fri vilja på samma sätt) och jag hyllar mänsklig intelligens och företagsamhet. Vi är fantastiska, vi hårlösa apor. Och vi finns på riktigt, och det vi gör betyder något på riktigt. A är A.

Och just därför att A är A, och verkligheten finns (typ), och det vi gör betyder något, så står jag mot Rand. För det som spelar roll är det som händer i verkligheten, inte vilka godtyckliga abstrakta värden som tillfredsställs. För hur hårt hon än argumenterar för motsatsen så finns det inget som säger att människans enda mål är att arbeta för sig själv. Den biten har hon hittat på själv och det är ett hål i en världsbild hon kallar objektiv.

Det är ändå inte det uppenbaraste hålet. Rand, liksom hennes sentida anhängare, hatar papperspengar som inte backas upp av annat än statens föränderliga löften. Jag säger inte emot; ju mer jag funderar på saken desto bättre verkar guldmyntfoten. Rand hyllar den som grundbulten i all mänsklig aktivitet och om du tror jag överdriver, läs boken.

Så i Galt's Gulch är det naturligtvis guld som gäller. När Dagny Taggart försöker växla till sig Galt's Gulch-pengar får hon veta att det inte finns någon växelkurs; hennes utomvärldspengar är inte värda något i Galt's Gulch. Där, säger Galt, accepterar de bara objektiva värden.

Men det är inget objektivt med värdet hos guld. Det är bara värdefullt för att människor anser det värdefullt, liksom löftespengar. Liksom praktiskt taget allt, faktiskt. Men Rands folk måste ha något som pengar, och hon hatade löftespengar, och hon älskade guldmyntfoten, så hon kallar guld för ett objektivt värde och hoppas att vi inte märker något.

Tillbaka till skurkarna, Inte ens i politiken känner jag igen mig i dem, och det tror jag knappt någon gör. Till att börja med har Rand fallit för konspirationsteoriförklaringen på att inte alla håller med henne. Hon hävdar bestämt att den som säger "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" inte menar det utan har i skuggorna dolda motiv. Det är en enkel förklaring, förstås. Attraktiv, rentav. Men den är inte sann.

Jag begriper inte hur Rand uttalat kunde strunta i handlingars konsekvenser. Jag begriper inte hur hon kunde förespråka den sortens relationer som hon gjorde. Men jag tror på att hon menade det. Jag hittar inte på en konspirationsteori som hävdar att hon i själva verket håller med mig om allt men är ond och därför ljuger. Jag tror på att hon tyckte allt det hon sa. Jag tycker bara att hon hade fel.

Hon har fel om mig också. När jag förespråkar mina politiska ideal, då är det inte för att jag är rädd för John Galts kompetens. Det är inte för att jag avundas hans kapacitet. Det är inte för att jag vill bli kejsare över världen. Det är inte för att jag vill lura hela världens arbetare till att bli slavar. Det är för att jag faktiskt tror på dem. Men det kunde Rand inte köpa.

Hon framför också en karikatyr av socialism och utilitarism som hon sedan argumenterar emot, men eftersom ingen faktiskt står för den karikatyren så faller argumenten. I hennes värld vill vänstermänniskor förslava de duktiga och upphöja de inkompetenta, göra de förra till slavar åt de senare och se till att alla ständigt måste arbeta för alla andra men aldrig för sig själv.

Riktigt så fungerar det inte. Ja, jag ska vara ärlig, eftersom både jag och Rand värderar det högt: jag vill ta en del från dem som har och ge till dem som inte har och inte kan skaffa sig. Jag vill ha skatter som betalar sådant som sjukvård och hjälp åt handikappade. Jag vill ta mer från dem som har mer och mindre från dem som har mindre. Allt detta är fullständigt sant och jag förnekar det inte.

Men det betyder inte att de framgångsrika arbetar för alla utom sig själva. Det innebär inte att samhället ständigt är alla andra, som Rand påstår. Det innebär att vi arbetar tillsammans, för oss. Samarbete i stället för tävling. Hjälp i stället för slaveri. Och jag tycker inte att man ska beställa varor från dåliga företag för att stödja dem, eller begränsa hur mycket stål man får sälja för att jämna ut marknaden, eller något av det som Rands skurkar håller på med. Men inte för att sådana drag är ondskefulla, utan för att de är korkade.

Rand drar det hela till sin spets i berättelsen om företaget Twentieth Century Motors, som instiftade "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" på sin fabrik. Det ledde till katastrof. Detta är en av de bättre bitarna i boken, en välformulerad attack mot socialismen och en bra beskrivning av vad Rand tror skulle hända under fullt genomförd socialism. Det gav mig en och annan ny tanke, vilket händer sällan nog för att vara anmärkningsvärt.

Men i slutändan missar det ändå målet, för systemet som Twentieth Century Motors använde sig av är det ingen som förespråkar. Till exempel hade de sina bästa arbetare till att arbeta mer än alla andra, så ingen ville visa sig bra. Det finns element av det i hela världen, men skulle någon vara dum nog att försöka driva ett företag så? Knappast.

Rands skurkar har helt enkelt inte så mycket gemensamt med hennes fiender i verkligheten. Hon tar allting hon avskyr - irrationalism, socialism, lögner, hyckleri, vetenskapsfientlighet och så vidare - och samlar det i samma människor. På så sätt framställer hon en rad karaktärer som förmodligen inte någon skulle känna igen sig i, men historien bygger på dem lika mycket som på hennes hjältar, som är lika osannolika.

Det börjar bli dags att dra åt bromsen innan det här inlägget blir ännu längre. Förmodligen finns det mer att säga, men det dyker väl i så fall upp vad det lider. För närvarande är min slutsats denna. Trots att Atlas Shrugged var mycket bättre, mycket mer genomtänkt och mycket mer övertygande än jag väntade mig, så tycker jag fortfarande att John Galt är ett satans arsel.

John Galt är ett satans arsel: Part II

Välkomna tillbaka. Nu är det alltså dags för mitt pragmatiska argument kring Rand och objektivismen. Låt mig först ännu en gång göra fullständigt klart att Rand själv inte skulle acceptera något av det nedanstående, för det handlar om vad Rands tankar, utförda i praktiken, skulle få för konsekvenser. Det handlar om vilken värld man vill leva i. Och Rand gör klart att hon inte bryr sig om konsekvenser. Hon helighåller abstrakta värden, inte deras följder.

För mig är det en obegriplig ståndpunkt, särskilt när den kommer från en uttalad rationalist som Rand. Om man inte släpper in gudomar eller annat fluff i sin världsbild, vad skulle möjligen kunna vara viktigare än faktiska konsekvenser? Hur kan något annat vara viktigt över huvud taget? Men så är det hos Rand.

Så om du håller med henne om att vad som händer i verkligheten inte spelar någon roll, då håller du inte med mig. Men du får gärna förklara varför, för jag förstår det inte.

Så, över till själva texten. Först och främst: det vore naturligtvis jättebra för män som John Galt, Francisco d'Anconia, Ragnar Danneskjöld, Hank Rearden och resten av Rands halvgudar och superhjältar om hennes drömvärld blev verklighet. De är vansinnigt intelligenta och talangfulla och kommer i princip automatiskt att uppnå framgång om de anstränger sig. Högerutopier brukar se ut ungefär så: alla blir egna företagare och lever i marknadsmässig harmoni med omvärlden.

Rand sticker inte under stol med att alla inte är som de. Det handlar inte bara om att vara flitig och moraliskt rättrådig utan man måste ha förutsättningarna från början. Detta illustreras genom karaktären Eddie Willers, som är lika god som hjältarna men inte lika smart. Det sägs tydligt att han aldrig hade kunnat uppfinna Reardens metall eller Galts motor, och han hade aldrig kunnat bygga upp en transkontinental järnväg. Så Eddie kan kämpa hur mycket som helst och aldrig göra så bra ifrån sig som Galt och de andra. Han har inte tillräckligt av den heliga egenskap Rand kallar "ability".

Även om man har sina egna förutsättningar så måste världen samarbeta. När det håller på att rasa dealar Rearden med en icke namngiven yngling som i en annan tid hade blivit en stor industriledare men nu förmodligen skulle dö som en simpel brottsling.

Det spelar alltså roll vilka egenskaper man föds med och var man föds. Vem som helst kan inte bli John Galt. Att det i praktiken är så, det begriper jag också. Men att förespråka det, att tycka det är rätt, att det är bra, det är för mig oförståeligt. Om inte annat så borde vi motarbeta det av egoistiska skäl; tänk på alla de dyrkade framsteg som vi går miste om för att genier föds i träskdjungler i Afrika. Men Ragnar Danneskjöld angriper biståndsfartyg och ser till att de geniernas hemländer inte får någon hjälp.

Jag har redan gått igenom några av mina problem med arv, men Rand delar inte den åsikten. Hon är piggt med på att de som ärver en förmögenhet ligger bättre till än de som föds utfattiga, och verkar inte anse att det är ett problem eller ens något att bry sig om. Sen ska man förvalta sitt arv; Francisco d'Anconia blir hatad därför att alla tror att han slösar bort de resurser han föddes med och därför inte är värdig dem.

Så det är mitt första problem med Rands värld: Massor av människor kommer, oavsett hur goda och arbetsamma de är, att bli knallade. Andra kommer, oavsett hur onda och lata och depraverade de är, att glida fram på en räkmacka. Det är inte den sortens värld jag vill leva i.

Än värre blir det när man börjar prata om människor som lider av något värre än fattigdom eller att inte vara lika smarta som geniet Galt. Människor föds handikappade, utvecklingsstörda, eller bara under hemska omständigheter därför att deras föräldrar är fuckups. De här människorna har inte ens möjligheten att vara goda och arbetsamma. Jag vill att de som har resurser ger en del av dem till människorna som, hur mycket Rand än hatar det uttrycket, aldrig hade en chans.

Rand hatar det konceptet. Att ta pengar från de produktiva och ge till de icke produktiva, oavsett hur en människa blivit icke produktiv, är djävulstyg för henne. Men vad är alternativet? De flesta libertarianer brukar hävda att om man bara tar bort skatt och bidrag och Staten Storpappa så kommer människor att bli givmilda och goda och frivilligt ge pengar till de behövande. Jag tror inte på det och framför allt förstår jag inte varför vi då inte bara kan ha skatter och bidrag, men Rand kommer inte ens med det argumentet. Galts pojkar är inte förtjusta i välgörenhet - ordet "give" är förbjudet i Galt's Gulch. Om någon är svårt handikappad - trist, men det är inte mitt fel. Fuck him.

Och naturligtvis är det ingen i Atlas Shrugged som har barn, för då skulle de antingen få sluta vara egoistiska eller visa vad följderna av egoism verkligen är. Det finns barn i Galt's Gulch; de två vi möter har turen att ha en mamma som inte kan tänka sig något bättre - för sin egen skull - än att ta hand om dem. Hon betraktar dem som sitt jobb.

Galt tar även upp barn under sitt radiotal när han talar om uppoffring, som är något av det fulaste som finns. Han säger att det är inte uppoffring att ge sitt barn mat i stället för att köpa en ny snygg hatt, förutsatt att man hellre har ett barn än en ny snygg hatt. En mor som föredrar hatt framför barn ska inte mata sitt barn utan köpa hatten i stället. Ingen kan anklaga Rand för att inte följa sitt argument till dess logiska slutpunkt. Det betyder dock att emedan jag tycker att man ska vara riktigt säker på att man vill ha barn innan man skaffar några, så ska en objektivist se till att vara riktigt riktigt riktigt säker. Och om barnet är förståndshandikappat och föräldrarna tycker att den extra vården är för dryg? Trist, men nu har de i alla fall råd till varsin ny snygg hatt.

Det är mitt andra problem med Rands värld. En normalbegåvad, flitig man (ursäkta att jag tjatar om män hela tiden, men det är det Rand gör; hon verkar ha haft lite problem med sitt eget kön och hennes favoritrecension kallade henne för man) kan i alla fall arbeta sig upp men de som föds utan den möjligheten, eller råkar ut för en olycka, eller får en oförutsägbar sjukdom, har ingen utväg. Och ett barn kan svälta ihjäl för att mamman slutar bry sig. Det är inte den sortens värld jag vill leva i.

Vidare tror jag inte att Rands värld skulle se ut som Rands värld. Låt oss titta på hennes hjältar. I sitt efterord hävdar Rand att bokens existens är ett bevis på att dessa människor finns - som jag tolkar det menar hon att eftersom hon lyckades skriva och publicera den så är hon en av dem. Deras blotta existens och betydelse för mänskligheten är ett av argumenten för hennes filosofi, och jag hävdar att de dels inte finns och dels inte är fullt så betydelsefulla som Rand påstår.

Låt oss ta det senare först, eftersom det är en vanlig vänsterkäpphäst och jag vill distansera mig lite. Visst, fabriksledaren behöver fabriksarbetare och kan inte fungera utan dem. Men fabriksledaren har en funktion att fylla, hen kan vara bra eller dålig. Vi behöver entreprenörer, uppfinnare, företagare, formella profitgeneratorer. Det är inget fel med att vilja göra pengar, och det är inget fel med att göra pengar. Mänskligheten hade inte kommit långt utan ambition.

Men frågan kvarstår: vem bär ut posten i Galt's Gulch? Vem tar hand om de gamla? Vem städar toaletterna? En del av de enklare sysslorna utförs av nyanlända som håller på att arbeta sig upp. Men de kommer alla att arbeta sig upp och bli framgångsrika, för annars hade de inte fått komma till Galt's Gulch till att börja med. Det verkar inte finnas plats för dem som inte tänker sluta som framgångsdrabbade företagsledare eller hyllade konstnärer (för Rand såg förstås till att inkludera sig själv).

Vi behöver de människorna också. Galt är förbannad på människor som tjatar om att företagsledare parasiterar på sina arbetare, och hur länge skulle han klara sig utan dem, och därför har han nu gått i strejk och frågar hur länge världen klarar sig utan honom. Jag erkänner hans poäng, men han borde erkänna motståndarnas också. Båda behövs.

Dessutom tror jag inte att det - som i boken - bara skulle ta tolv år från det att Galt inledde sin strejk till att världen gick helt åt helvete, men det beror på att boken snarare är en symbol och en allegori än en hundraprocentigt verklighetstrogen beskrivning av något som skulle kunna hända. Rand har själv sagt att Galt inte är en karaktär utan en arketyp. Så det kan jag tänka mig att lämna därhän, bortsett från att säga att Galt och hans likar inte är så essentiella som Rand påstår. Viktiga, ja. De enda viktiga, nej.

Vidare då till själva karaktärerna, som Rand bestämt påstår existerar. Vi pratar här om människor som automatiskt uppnår framgång om de försöker, för de är bara så satans bra och smarta. Alla Rands hjältar är Joakim von Ankor, kvickare än de kvicka och smartare än de smarta. Till och med Francisco d'Anconia, född till rikedom, är redan som barn en superhjälte.

Jag tror inte att de finns. Jag tror att det inte bara låg förstånd och flit bakom IKEA, jag tror det fanns en del flax där också. Jag tror det finns människor som var lika duktiga och smarta som Ingvar Kamprad men inte lyckades komma särskilt långt. Jag tror att det finns författare som är mycket bättre än J K Rowling och aldrig uppnått en procent av hennes framgång.

Även om man är aldrig så genialisk och flitig så kan man satsa fel, eller drabbas av olyckor, eller bli omsprungen av en ny uppfinning som man aldrig kunde förutse. För Rand är det bara ursäkter. För mig är det sånt som faktiskt händer, och skulle hända hennes idealmänniskor.

Ta Hank Rearden, som uppfann den revolutionerande Reardenmetallen, eller John Galt, som uppfann en revolutionerande motor. I verkligheten kunde det lika gärna slutat med att Rearden insåg att hans metall var omöjlig eller att Galt insåg att han jagat ett genombrott som fysikens lagar inte tillät (vilket jag för övrigt tror att de i verkligheten inte gör; nån förbipasserande fysiker som läst Atlas Shrugged får gärna uttala sig). Det är så det är i verkligheten. Kemister arbetar i åratal och kommer ingenvart, uppfinnare kämpar i evighet utan att nå ett genombrott. Kemisten och uppfinnaren som lyckas är inte nödvändigtvis smartare än den som misslyckas, hen kan bara ha råkat satsa rätt. Framgång är helt enkelt ingen ofelbar värdemätare.

Så i verkligheten kan Rands hjältar misslyckas. Det är förstås en viktig del av ideologin; friheten att lyckas innebär risken att misslyckas. Men hennes halvgudar misslyckas aldrig, kan aldrig misslyckas, skulle aldrig misslyckas. Möjligen förlorar de någon liten strid mot en annan halvgud och det slutar med att alla är rätt nöjda ändå.

Rands hjältar är också vansinniga multitalanger. De är duktiga på det de gör, vare sig det är att tillverka bilar eller bygga järnvägar eller gräva koppar, och även när de är generationer ifrån den som grävde den första gruvan så ser de till att vara kapabla att ta en hacka och sätta igång om det skulle behövas. De är inga styrelseproffs utan kan sin egen verksamhet utan och innan. Ett ganska fint ideal för en företagsledare, tycker jag.

Men när bilmagnaten Lawrence Hammond öppnar en närbutik i Galt's Gulch så är det den bästa butiken i världen. Flygplanskungen Dwight Sanders blir svinfarmare och av allt att döma minst lika bra på det som de som varit svinfarmare i flera generationer. Tydligen är just svinfarmning ett område där man inte behöver någon skicklighet, det är bara att glida in och vara smart. Trots all emfas på att man måste kunna det man gör så kan de här människorna göra vad som helst, för de är så satans bra.

Jag menar precis vad som helst. Ragnar Danneskjöld är en filosof som blir pirat, och så skicklig på det att han blivit skadad en gång under sin decennielånga karriär. Han kan driva ett piratskepp lika bra som en filosofisk diskussion. Och när Galt är tillfångatagen och hålles inspärrad i en militär anläggning, då bildar stålmagnaten Rearden, kopparbrytaren d'Anconia, järnvägsdirektören Taggart och Danneskjöld ett kommandosoldatteam som befriar honom. Och lyckas. För de är så satans bra.

De är också hängivna Rands ideal och inte nog med att de är bra på det de gör, de älskar det. Om man är en enligt Rand god människa, då vill man vara företagsledare och entreprenör och uppfinnare och göra ohemula mängder cash. Att någon skulle vara talangfull men oambitiös, det finns inte i hennes värld. Allt vettigt folk pressar sig ständigt till det yttersta, jobbar åttiotimmarsveckor och gillar det. Lever för sina jobb. För att nå lycka får man inte ha något liv utanför jobbet. Det sägs tydligt att det mest moraliska är att leva för sin verksamhet och det är fint för män som Hank Rearden, som vill ha det så. Men till och med han och Dagny Taggart tar semester.

Galt's Gulch är ett Utopia. Det beror på att det är ett litet samhälle där alla är överens. Alla vill vara där, alla har samma mål, alla är Rands A-människor. Det är inte svårt att hitta på en liten plats som fungerar perfekt. Det går att göra med vilken ideologi som helst, och är faktiskt ett av de vanligare argumenten mot Rands favorithatobjekt kommunismen: det skulle bara fungera i en värld av hängivna kommunister.

Må så vara. Så låt oss då se vilket som känns mest sannolikt. Rands utopi skulle bara fungera om alla vore totala egoister men ändå hundraprocentigt respekterade varandras rättigheter, upprätthöll kontrakt, accepterade rättvisa förluster och betedde sig som rationella robotar. Det är inte så egoister är.

Rand säger att bland rationella män finns inga intressekonflikter. Det håller jag med om. Nu ska vi bara hitta en hel hög rationella män. Jag tror inte att de kommer att likna John Galt särskilt mycket.

Även det här inlägget har blivit längre än jag tänkte mig, och jag har fortfarande lite kvar att säga. Återkom i morgon för den hisnande avslutningen när jag pratar om Rands filosofi kring den personliga sfären och lite småprat om boken.

John Galt är ett satans arsel: Part I

När filmbloggen fick Atlas Shrugged: Part I som önskefilm insåg jag att det till slut var läge att öppna Ayn Rands tegelsten Atlas Shrugged och få klart för mig vad det egentligen var hon skrev så att jag skulle veta vad jag inte tyckte om. Visst, det fanns väl en chans att fjällen skulle falla från mina ögon och jag bli övertygad fullblodsegoist och anhängare av objektivismen, men det kändes inte helt sannolikt. Inget av det jag hade läst om hennes verk hade fört mig närmare hennes ståndpunkt.

Boken var mycket, mycket bättre än jag väntade mig. Den hade sina brister - ibland fick den mig att längta efter en rödpenna och det finns knappt en karaktär i den som kan öppna munnen utan att predika - men det är en bra historia och jag tyckte om att läsa den. Jag hade väntat mig att den skulle vara fasansfullt tråkig och det var den inte, även om John Galts ökända, evighetslånga radiotal var precis så orimligt och evighetslångt som jag hört.

Och den är även mycket mer övertygande än jag väntade mig. Den gör ett bra jobb med att argumentera för Rands filosofi. De flesta frågor jag räknade med att ställa, besvarar den. De flesta hål jag räknade med att peka ut, täpper den till. Men filosofin är fortfarande bara en mer utbroderad version av något som mången smart fjortonåring kommit på för att rättfärdiga att göra precis vad hen vill. 

För dem som inte själva tagit sig igenom de tolvhundra sidorna: Premissen är att "men of the mind", dvs de smarta, ambitiösa, kreativa och framgångsrika har dragit sig tillbaka från världen. Trötta på att utnyttjas av människor som inte kan matcha deras talang har de gått i strejk. Företagsledare, uppfinnare och konstnärer har lämnat världen och dragit sig tillbaka till Galt's Gulch, en dold dal där de byggt sitt eget samhälle. De som fortfarande rör sig utanför Galt's Gulch utför enbart simpla arbeten, nätt och jämnt tillräckliga för att hålla dem vid liv. De förnekar världen sina hjärnors frukter. 

Mannen som kom på det här är John Galt, en briljant ingenjör och uppfinnare som bland annat har byggt en revolutionerande motor. Han startade det ihop med sina studentkompisar Francisco d'Anconia, arvtagare till d'Anconia Copper som är det äldsta företaget i världen, och Ragnar Danneskjöld. d'Anconia lever som depraverad playboy för att förgöra d'Anconia Copper utan att lämna en cent åt plundrare och snyltare medan Danneskjöld är en pirat som tar tillbaka det han hävdar att USA:s regering stulit från sina bästa medborgare. 

Galt glider runt i USA och rekryterar nya till strejken, vilket gör att samhället faller sönder när alla doers hänger i Galt's Gulch. Vi följer Dagny Taggart, järnvägsarvtagerska, och Hank Rearden, stålmagnat som uppfunnit den revolutionerande Reardenmetallen som är lättare, billigare och starkare än stål, medan de försöker frodas i en värld som håller på att gå åt helvete och reda ut vad det är som har gått så fel. Skurkarna - vänsterpolitiker, Dagnys värdelöse bror Jim, svekfulla vetenskapsmän - försöker lösa allt genom mer och mer socialistisk politik, vilket givetvis inte slutar väl i Rands värld. 

Jag och Rand håller med varandra om mycket. Hon förespråkar rationalitet och hyllar vetenskapen, det gör jag också. Hon hatar vaghet, vidskepelse, hyckleri och halvmesyrer, det gör jag också. Hon tycker att man ska säga vad man menar och mena vad man säger, det gör jag också. Hon hyllar den mänskliga hjärnan, detta fantastiska ting som skapat underverk, där är jag med henne. Vi anser båda att ens inställning till världen ska springa ur verifierbara fakta, inte ogrundade känslor eller rena påhitt. Världen är verklig och kännbar.

Rand gillade kapitalism ungefär som Tom Cruise gillar att springa på film, men det går inte att använda det vi i dag brukar betrakta som kapitalismens baksidor mot henne. Hon hade inte tyckt bättre om dagens finanskris eller dess orsaker än jag gör. Hon hade inte gillat att människor blev rika på att köpa och sälja sånt som inte finns eller att de ljög för sina kunder om vad det var de sålde. Hon hade avskytt statligt stöd till kraschade företag och aldrig accepterat "too big to fail".

Hennes hjältar är inga fjärran, misslyckandeisolerade pampar utan hennes idealmänniska är i stället en som började med ett jobb på lägsta nivå, arbetade sig upp till toppen och fortfarande kunde verksamheten utan och innan. Hennes bilmagnat hade kunnat ställa sig vid löpande bandet och montera ihop en bil, och han hade sannerligen koll på vad som behövdes för att bygga en bra bil. De som ärver förmögenheter, som Francisco d'Anconia, ska ändå se till att jobba i skiten för att skaffa förståelse för det de äger. De ska inte tro att de bara kan glida in och ta över ett enormt företag och driva det lika bra som grundaren. Man ska inte lägga sig i det man inte begriper.

Så här långt har jag bara hållit med Rand och vi har, trots allt, en gemensam utgångspunkt. Men utifrån den utgångspunkten hamnar vi på helt olika ställen. Rands filosofi kan sammanfattas som att det är moraliskt fel att inte vara egoistisk. Människan ska leva för sig själv och bara göra det hen själv vill, för hens egen skull. Det är precis så extremt och draget till sin spets som man kan tänka sig. Rand jobbade inte med kompromisser. 

Det är ingen lätt ståndpunkt att argumentera mot, främst därför att Rand anser den vara självrättfärdigande. Hon ger sig aldrig på att lösa det Hume kallade för is-ought-problemet. Han sa att moralfilosofer först säger en massa is, om hur saker är och ter sig, för att sedan övergå till ought, om hur vi borde bete oss, och bron däremellan är inte uppenbar. Jag löser inte heller is-ought-problemet och hävdar att det inte finns någon lösning; moral är en åsiktsfråga. Jag tar mig i stället runt det genom att formulera premisser och muntert erkänna att den som inte köper mina premisser - i korthet att lycka är bra och lidande dåligt - inte heller har någon anledning att köpa min moraliska filosofi. 

Hos Rand är premissen och slutsatsen den samma. Människan ska leva för sig själv så människan ska leva för sig själv. Hon tillbringar en massa tid med att argumentera för detta, men det rör sig om ett solklart fall av is-ought. Människan är rationell och har en fantastisk hjärna och verkligheten är verklig… så därför ska man vara egoist. Övergången förklaras aldrig. 

Det är inte lätt att arbeta med en logikkedja som innehåller en länk. Antingen accepterar man Rands premiss eller så gör man det inte. Jag gör det inte. Varför inte? Därför att jag inte inser varför min lycka skulle vara viktigare än någon annans. Min lycka är viktig - det är därför jag till exempel inte säljer allt jag äger och donerar pengarna till välgörenhet, eller begår självmord för att sjuka människor ska få mina friska organ - men andras lycka är också viktig. Sen erkänner jag villigt att jag lägger ner mycket mer energi på min egen lycka än på någon annans, delvis av praktiska skäl och delvis för att jag är i unik position att bättra på min egen lycka.

Så jag hävdar att lycka är bra och lidande är dåligt, så moral måste handla om att maximera det förra och minimera det senare. Jag påstod aldrig att jag var originell. Man kan, vilket många gjort, argumentera för att det målet uppnås genom egoism. Om alla gör det som är bäst för dem själva blir det bäst för alla.

Rand höll säkert med om det, men det är inte därför hon förespråkar egoism. Tvärtom gör Hank Rearden fullständigt klart, i det tal han håller under sin rättegång, att han inte bryr sig ett satans dugg om vad som är bäst för alla. Även om det visades att det var överjävligt för hela mänskligheten om han fick behålla rättigheterna till Reardenmetall så skulle han ändå kräva det, för den är hans, frukten av hans hjärna. 

Inte ens den kraschade världen i Atlas Shrugged är ett sådant argument. Världen har rasat därför att Galt och hans likar har dragit sig tillbaka, inte för att den vägrade leva efter Rands filosofi. Vissa, som Francisco d'Anconia och Ragnar Danneskjöld, anstränger sig till och med aktivt för att förstöra den.

Så Rands argument är inte praktiskt. Vi ska inte vara egoistiska därför att det ger bra konsekvenser; det är irrelevant. Därför är det kanske att missa poängen att formulera ett praktiskt motargument, men det är den enda sorten som finns. Det enda jag kan göra med hennes premiss är att säga att jag inte håller med om den, men på ett pragmatiskt plan kan jag argumentera.

Det får dock bli i morgon, för det här inlägget är redan rackarns långt. Titta alltså in i morgon för den halsbrytande fortsättningen.

Araber raus!

Jag vill som bekant inte krossa Israel. Jag vill bara inte att stället ska fortsätta sin utveckling mot en allt värre apartheidstat utan snarare göra helt om på den fronten, men det verkar hopplöst. Israel fortsätter propsa på sin unika rätt till apartheid eftersom landet omges av fiender, en ursäkt vi inte skulle acceptera från något annat land.

Det är precis samma retorik som när våra egna rasister tjatar om att svenskar kommer att vara en minoritet om X år och precis samma värdegrund: vi har en himlagiven rätt till den här biten mark, helt oavsett hur vi tillskansade oss den, och alla andra kan dra åt helvete.

Det är precis samma paranoida resonemang, men här uttrycks det på ett ännu obehagligare sätt. Ilan Tsion tycks verkligen tro att invandrarna allihop är medlemmar av en konspiration vars syfte är att förstöra Israel. De kommer dit, skaffar barn, indoktrinerar barnen till att bli soldater, och sen när halva armén är deras lakejer, då slår de till och raderar ut landet från kartan.

Det är en syn som ingen vettig människa någonsin kan ställa sig bakom, men det är det enda sättet att tolka Tsions utsagor. Han tror att invånarna i Israels grannländer alla längtar efter att mörda varenda israel - trots tecken på motsatsen - och han tror att de därför importerar judehatande afrikaner till Israel. Om det finns någon annan slutsats av det han säger så går den mig förbi.

Men Tsion är i alla fall bara en medborgare. Det blir riktigt otäckt när en politiker från det regerande partiet säger att "The migrants are giving birth to hundreds of thousands, and the Zionist dream is dying". Vad är den sionistiska drömmen? Jo, tanken på ett land vigt åt en enda etnisk grupp, men uttryckt med finare ord. Det är institutionaliserad rasism, det är samma tankar som drev de händelser som ledde till Israels tillkomst till att börja med. Jag bara väntar på det första brädspelet som går ut på att slänga ut araber ur Israel.

Är tvång lagligt?

Det ska bli förbjudet att tvinga någon att gifta sig, och min reaktion kan sammanfattas som ”du menar att det var tillåtet tills nu?”. Jag fattar att det finns skumma gamla lagar vi inte har hunnit avskaffa än - man kan faktiskt inte släppa svin i ollonskog hur man vill, då blir det kaos - och att det är omöjligt att täppa varje hål och omständighet; vissa saker kommer att slinka igenom och då fixar vi det vid tillfälle.

Men hur kan tvångsgifte vara på den senare listan? Jag är inte förvånad över att det inte finns något specifikt förbud mot just tvångsgifte, men är inte tvång rent generellt en smula sketchy, juridiskt sett? Det involverar ju nödvändigtvis någon form av hot och press, och det är väl olagligt redan nu?

Jag kanske har totalfel och det är helt okej med rättssystemet att tvinga folk till precis vad som helst, förutsatt att just det man tvingar dem till inte är specifikt förbjudet. Men det låter jävligt konstigt. Kan jag tvinga någon att äta blåbär om hen inte vill? Dansa schottis? Fågelskåda? Allihopa aktiviteter som många människor gör frivilligt och med största glädje men man inte bör tvingas till. Ungefär som äktenskap.

Om det nu är så att tvång är okej och vi måste specificera allt som man inte får tvinga folk till, kan vi inte bara förbjuda tvång, specificera ett par undantag (föräldrar får tvinga sina barn att bädda sängen) och softa resten av tiden? Att förbjuda ett tvång i taget kan inte vara effektivt för någon inblandad.

Krossa inte Israel

I söndags åkte jag spårvagn förbi en parad som skanderade "leve Palestina" och "krossa Israel", och jag tänkte att jag är med er halvvägs. Det där är en situation som saknar lösning och kommer att fortsätta sakna lösning tills folk slutar bry sig så förbannat mycket om vilka deras förfäder var.

Israel gör mycket djävulskap i regionen och jag tror att det hade varit bättre om landet aldrig hade skapats. Om man nu skulle ge judarna ett eget land efter andra världskrigets illdåd kunde man väl gjort det mitt smack i Tyskland i stället för att hacka ut en bit jord i ett oskyldigt område som dessutom redan bestod av judarnas arvsfiender? Visst, jag vet att det inte är fullt så enkelt och att sionistiska bosättare fanns på plats långt före 1948, men det känns som en plan vars möjliga långsiktiga dåliga följder borde ha varit fullt uppenbara.

Problemet är att sextio år har gått. I dag bor i Israel människor vars far- och morföräldrar föddes där. Ska vi säga åt dem att det här är inte ert land längre, för andra som bor här kan visa längre släktlinjer bakåt? Då börjar vi tjafsa om huruvida dagens palestinier är ättlingar till filistéerna och hur trovärdigt Gamla Testamentet egentligen är. Det är frågor vi inte kommer att lösa utan tidsmaskin.

Dessutom är det helt irrelevant. Det som spelar roll är människorna som bor där nu, inte människorna som kanske eller kanske inte bodde där för femtio eller hundra eller tvåtusen eller tretusen år sedan. Men om man är tredje generationens israel kan man inte i någon rimlig värld ombes dra åt helvete för nu ska vi lägga ner det här landet.

Så "krossa Israel" är ingen rimlig lösning och att hojta det slagordet för oss inte en mikrosekund närmare fred i Mellanöstern. Men "krossa Palestina" är en lika dålig lösning. Förr eller senare måste de här människorna inse att det inte spelar någon roll vilket blod som rinner i ådrorna eller vilken religion man har. Annars kommer de att fortsätta spränga varandra i bitar tills någon med större bomber tröttnar på alltihop och förvandlar hela Mellanöstern till en parkeringsplats.