måndag 8 februari 2010

Den som ärver han har


I dag publicerades i det Jan Guillou brukar kalla för "vår malligaste morgontidning" en debattartikel om förmögenhetsskillnader kontra inkomstskillnader i Sverige. Emedan jag har en del att säga om själva ämnet så var det en mening i slutet som hoppade upp och klippte till mig mellan ögonen, så jag tänkte börja med att kommentera den.

Det är inget problem att människor äger en tillgång som stiger i värde och blir mer eller mindre rika på det, eller att några har turen att ärva.

Att tillgångar stiger i värde (och andra tillgångar sjunker i värde, särskilt när inflationen är inräknad) är väl ingenting som lär ändras förrän betydligt större socioekonomiska förhållanden har omdanats, så låt oss fokusera på det här med att ärva. Det har funnits i mänsklighetens historia sen det fanns något att ärva och är så djupt ingrott i vår kultur att det aldrig ifrågasätts, men samtidigt är det ändå det som är mitt egentliga problem med alla laissez-faire, anarko-kapitalistiska, libertarianska tankar.

Om man kunde skapa ett samhälle som vore uppbyggt runt oreglerad kapitalism och där alla började från samma startpunkt och bara hade sin egen hjärna, sina egna muskler och sina egna diverse talanger att skapa sig ett liv med, då skulle jag kunna se en viss skönhet i det, även om jag inte är säker på att jag som utilitarist skulle vilja ha det så. Jag tror att det systemet antingen skulle suga eller förvandlas till det vi har i dag eller - mest troligt - först suga och sen förvandlas till det vi har i dag, vilket i någon mening redan har hänt minst en gång.

Även bortsett från det så har det samhället problemet att det slutar vara rättvist efter ungefär en fjärdedels generation, när barnen till dem som hade något slags talang (och förmodligen en skopa tur också) har betydligt bättre förutsättningar än alla de andra. Se det som ett pokerparti där alla börjar med samma mängd marker, men då och då reser en spelare sig och en ny spelare tar över hans plats och markerhög. Om den förste spelaren var bra har den andre nu en klar fördel, om han var dålig har den andre en klar nackdel, oavsett hur bra han själv är. Betydligt bättre spelare kan bli slumpknallade för att den här killen råkade ha sån flax att han fick ta över en riktigt bra spelares stol.

En del libertarianers motargument går ut på att om man har pengar så förtjänar man dem per definition, för då har man helt enkelt spelat livsspelet bättre än människor som har mindre pengar. Jag har ännu inte fått svar på frågan om huruvida detta innefattar John Gotti och Paris Hilton.

5 kommentarer:

Erik sa...

Arvsrätten kommer man aldrig våga ta bort så länge man har ett kapitalistiskt system.

Man kan se arvet som ett fortsatt ägande för den som skapar förmögenheten. Utan arvsrätten finns det ingen anledning att allokera sina resurser så effektivt som möjligt för att maximera vinsten, eftersom ägandet enbart är tidsbegränsat. Precis som den som hyr en hyresrätt inte renoverar den, även om det hade förlängt dess livslängd flerfaldigt om han/hon hade gjort det.

Utan effektiv resursallokering som i grunden kommer från varje persons vilja att maximera sin vinst fallerar det kapitalistiska systemet. Sen får man fråga sig om det är bra eller dåligt.

Marcus sa...

För en gångs skull är jag varken för eller emot. Fair observation, so to speak.

Jag är dock nyfiken: Vart ser du att bortgångna individers efterlämnade 'förmögenheter' tar vägen om inte till en arvtagare? Staten? Eller finns det någon annan instans?

Patrik sa...

Har inte tänkt så långt; det här var mer en observation än ett samhällsomstörtande manifest. Men om nu ärvandet skulle försvinna så antar jag att egendomarna skulle gå till staten. Vet inte vad vi annars skulle göra med dem.

Malex sa...

Det är lite så jag tänker; går det inte till släktingar så går det ju till allmännyttan - finns det något annat alternativ?

Det skulle dock kunna få intressant (ur forskningssynpunkt intressanta) konsekvenser på individers konsumtion (framför allt i de senare stadierna av livet). Kanske skulle det även leda till rättvisare fördelning av egendom inom äktenskap, och annat...

Mats sa...

Patrik: sedan ditt inlägg om fria viljan har jag haft lite problematiska tankar. Jag läste en hel del om Libet och andra studier gjorda efter hans osv. Det var nu så turligt för mig att det absolut inte finns någon konsensus kring hans forskning och inte heller kring den fria viljan. Detta är skönt för mig, eftersom ett liv utan fri vilja känns mig motbjudande, t.ex. eftersom jag förespråkar att man ska vara snäll, vilket blir ett befängt ställningstagande om man inte har någon fri vilja.

Att du sticker ut hakan och postulerar att man inte har någon fri vilja är dock en av de saker som jag uppskattar med din blogg.

Nu till dagens artikel, dock i ljuset av den om den fria viljan.
När du nämligen säger att den inte finns undrar jag om du har tänkt igenom vad det innebär. Som jag bedömer det, i en helt deterministisk värld, är diskussioner i stort sett helt meningslösa eftersom inget kommer att ändra sig på annat sätt än det som redan är bestämt. Du brukar ibland också uttrycka en önskan om fler kommentarer till din blogg. Det verkar ju befängt eftersom du får det antal kommentarer som är förutbestämt, varken fler eller färre. Att fundera på "om" eller "önska" sig saker är fånigt. Saker är som de är. Punkt.

Vad då gäller arv - på vilket sätt är det det minsta orättvist? Rättvisa finns ju inte i en deterministisk värld. Tur finns inte heller. Vissa har pengar, vissa har det inte. Vissa har bra liv, lyckas med saker, får kärlek etc, vissa inte. Ingen kan påverka detta eftersom man inte har någon fri vilja, det som sker det sker.

Om man inte har något inflytande över hur hela livet ska bli, ter det sig som en droppe i havet att vissa får ärva lite, andra inte.

Nu tror jag själv på att den fria viljan finns, men det är ju inte din stans i frågan, så därför undrar jag om och hur du ställer ditt postulat kring den fria viljan i relation till allt annat du skriver.

Jag inser att detta inlägg mest handlar om ditt gamla inlägg och att detta har grott inom mig sedan jag läste det. Dock passade det fint att kommentera detta till just inlägget om arv; eller kanske var det just idag som det skulle ske.