En bagel i mörkret

Man lär sig något nytt varje dag, och i dag lärde jag mig om Paul Feldman, ekonom, bagelförsäljare och slumpad vetenskapsman. Han tillbringade 22 år med att sälja bagels till företag med sin enkla affärsmodell som gick ut på att dyka upp på morgonen med bagels och ett kärl att lägga pengarna i, för att sedan komma tillbaka strax före lunch och hämta överblivna bagels samt pengar. Som den fullfjädrade bokföringssavant han var förde han noga statistik över de olika företagen han sålde till, hur många bagels som försvann och hur mycket pengar han fick in.

Genomsnittsintäkterna varierade mellan 85 och 90%. Han betraktade ett visst företag som ärligt om han fick in över 90%. Mellan 80 och 90 var irriterande men acceptabelt. Först om intäkterna sjönk under 80% tyckte han det var riktigt drygt. Denne Feldman måste vara antingen ett underverk av överseende eller en toksvart misantrop.

Låt oss se på detta nyktert. 80% är alltså acceptabelt. Det innebär att var femte person som tar en bagel vägrar betala den dollar den kostar utan väljer att stjäla den i stället. Tänk på ditt eget jobb och tänk dig sen att en av fem människor du ser där lugnt kan tänka sig att stjäla en frukostbagel utan att fundera närmare på den saken, bara klappa sig på sin välfyllda mage och skrocka över den goda bageln. Vem bryr sig om bagelförsäljaren, han befinner sig ju utanför min apsfär. Eller hur?

Och 90%, det är ärligt. Om bara en av tio är en tillfällesskapad småaktig pyttetjuv, då är det riktigt bra och man ska vara nöjd med sin personal, för det är ju faktiskt inte allihop som stjäl så fort de får möjligheten att komma undan med det.

Eftersom jag har ett fungerande överjag har jag svårt att föreställa mig hur det är att leva inne i en hjärna som är äldre än tolv och ändå beter sig så. Det är väl samma miffon som klämmer en näve nötter när de passerar naturgodishyllan i affären, ett annat beteende som befinner sig så långt ifrån min verklighet att det lika gärna skulle kunna vara att szgnurla sin xaliforp.

Det är i mörkret man ser våra sanna jag. När ingen ser och vi inte kan avslöjas, då gör vi så som vi egentligen skulle vilja göra hela tiden. Och tydligen är en skrämmande stor andel av oss moraliskt handikappade som bara lyder samhällets normer av rädsla för bestraffning och förlust av social ställning.

Till en viss gräns. Av de sjutusen pengabehållare Feldman placerade ut varje år förlorade han i snitt en. För det går att rationalisera en hel massa, och det är klart man kan ta sig en gratisbagel, men att sno kassan, där går gränsen. Varför? För att de här människorna inte har någon egen moral, bara de känslomässiga regler som med tvång präntats in i dem, och de reglerna säger att det är en skillnad i slag mellan att stjäla pengar och att stjäla en bagel. Det är naturligtvis skitprat, det är en nyansskillnad, men försök förklara det för genomsnittsmänniskan.

Det jag har läst om Feldman väljer konsekvent att betona att det faktiskt var ganska många (med en definition av "ganska många" som jag inte håller med om) som betalade, som om det vore något att vara nöjd med att en majoritet inte är moraliska vacuum. I en vettig värld hade Feldman fått in 100% med lite dricksmynt då och då, men en sådan lever vi som bekant inte i. I den här världen får man vara nöjd om bara var tionde människa man möter är en skit.