Ett av de sämsta inslagen i modernt fiktionssmideri är ofta skurken. Då menar jag inte att skurken är en tråkig eller ointressant karaktär, för allt som oftast är han mycket mer spännande än den tråkige pappfiguren som har utvalts till hjälte. Det beror på hans beteende, vilket faller sig naturligt för en skurk. Vi älskar att se människor göra det vi själva skulle vilja göra men av olika anledningar - de flesta väldigt bra - låter bli. På samma sätt som vi inte skulle vilja känna en Eric Cartman, Jay eller Gregory House men tycker det är hysteriskt kul att titta på dem så njuter vi av riktigt iskalla vidriga skurkar, särskilt om de knallar omkring och citerar Goethe medan de skurkar loss.
Det jag har problem med - och även om jag använde ordet "modernt" ovan så är detta en defekt som förmodligen sträcker sig tillbaka till historieberättandets rötter - är skurkens motivation. Ofta berörs den inte alls eller extremt kortfattat. Han vill ha makt. Han vill ha pengar. Han vill ha respekt och beundran. Om verket går in lite djupare och undersöker varför fanskapet är så besatt av de här sakerna så beröms det ofta för tvetydig och mångfacetterad personteckning.
Det finns naturligtvis större djup att nå, och det finns faktiskt verk som försöker. Vissa har skurkar som man kan sympatisera med, även om man bryter kontakten med dem vid en viss punkt. "Jag förstår varför han gör det han gör, men det är ändå fel", ni känner igen grejen. De mest imponerande verken går ett steg längre och producerar faktisk moralisk tvetydighet, där det är möjligt får två läsare/tittare/lyssnare att ha olika åsikter om vem som är den riktige hjälten eller skurken, om sådana ens finns.
Emedan detta är ytterst trevligt, så finns det en nivå till som mig veterligen aldrig har nåtts. Ett av mina skönlitterära livsmål är att skapa en historia där en karaktär börjar som hjälte (eller rentav börjar som vem som helst men blir hjälte) men under berättelsens gång, genom att ta ett beslut efter ett annat i en kedja där varje enskilt beslut är ett som läsaren håller med om, förvandlas till skurken som måste bekämpas och förintas för det allmännas bästa. Som det Revenge of the Sith borde ha varit och kanske kunde ha blivit med en bättre regissör, en bättre manusförfattare och sisådär fyra timmar extra filmtid.
Jag är inte säker på att det ens är praktiskt möjligt i ett skönlitterärt verk (men en värld som innehåller både Thomas Pynchon och Dan Brown borde ha plats för i princip vad som helst), och ändå måste detta hända i verkligheten. Hela tiden. I verkligheten finns inte människor som bara på slump är onda. Egoistiska människor, giriga människor, blodtörstiga människor, amoraliska jävla svin, absolut, men de har alla betydligt större djup än ens den mest vältecknade litterära karaktär, och jag är fast övertygad om att en försvarlig del av historiens största skurkar ville alldeles väldigt väl.
Är det för att vi inte tycker om verkligheten utan föredrar att fly in i fantasin när vi öppnar en bok eller sätter på en film? Är det för att vi har vant oss vid tanken på nattsvarta skurkar? Är det för att vi inte vill tro att vi själva kan hamna i skurkens roll? Eller är det för att vi egentligen är sociopater allihop, som gärna låtsas att vi kan sätta oss in i någon annans situation men i verkligheten varken har förmågan eller energin till det?
4 kommentarer:
Gillar det här författarspåret som du tagit in bloggen på de senaste inläggen. Av kommentarsfrekvensen att dömma så verkar det inte vara alla till lags, men det kan man ju inte alltid vara.
Nu känner jag ju inte dig alls, så jag undrar; har du aldrig skrivit något längre och försökt få det publicerat? Det känns som att du har tillräcklig skrivteknisk skicklighet för att man inte ska tappa intresset, tillräcklig intelligens för att skriva en multifaceterad historia, samt tillräcklig passion för att kunna slutföra ett sådant projekt. Vad är kruxet?
Till att börja med: känner du inte mig? Jag trodde du var Simon Carlsson?
Kruxet är väl att jag varken är kvinna eller deckarförfattare. Sen är det alltid lättare att teoretisera om nåt än att göra det bra. "Those who can, do", du vet. Men bortsett från allt detta: jo, det har jag gjort, och det håller jag på med. Watch this space, but don't hold your breath.
Nej. Ledsen att göra dig besviken men jag heter inte Carlsson, jag är endast en unken fisk.
Jag förstår fortfarande inte riktigt problemet. Kvinnliga deckarförfattare kanske är det som säljer bäst, men alla skådespelare är ju inte Johnny Depp. Jag tror Mackenzie Crook är rätt nöjd med sin karriär även om gemene man inte vet vem det är om man säger hans namn.
Skriver man bra och förstår teorin bakom en väluppbyggd historia, så vet jag inte riktigt vad mer man behöver kunna innan man börjar praktisera.
Mackenzie Crook jobbar på en större marknad. Men som sagt håller jag på. Det är en lång, jobbig process.
Skicka en kommentar