22 tips till fel personer

22 tips till feministiska män började retweetas i går kväll och jag försökte formulera ett svar som fick plats inom Twitters själakrossande begränsningar och som inte skulle missförstås, inte avfärdas, inte... ni fattar. Det visade sig förstås omöjligt så jag får väl skriva av mig här i stället.

Varför riktar sig detta specifikt till feministiska män? Om en man kallar sig feminist och inte redan har förstått, tänkt och omfattat allt det där så lär ju inte 22 käcka tweets göra någon skillnad i den betongskallen. För mig var det uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart - jo det funkar ju fint och jag är inte bitter - mascara är inte snyggt - bögarna vill inte heller dansa med mig - uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart.

Är det här inte sånt som man skulle försöka säga till män som INTE har kopplat de allra mest självklara insikterna än? Män som kanske faktiskt känner obehag inför att dansa med andra män eller inte begriper varför det kan vara obehagligt för en kvinna att få blickar när hon är ensam på en busstation mitt i natten. Om man är feminist är det ju för att man har fattat allt det där och framställningen att detta skulle vara revolutionerande obekväma insikter... det är bara konstigt. Om det här är upplysande så har man tokkört på den grundläggande feminismkursen.

Men det är inte det som verkligen stör mig. Det som stör mig är att det skyfflar skit över dem som anstränger sig (nej, den påhäftade disclaimern i nummer 22 med ytterligare påhäftad insinuation hjälper inte) och struntar i dem som inte bryr sig. Nu har jag nog aldrig kallat mig feminist men då alla jag känner förmodligen skulle kalla mig det så känner jag mig träffad ändå, och vad känner jag när jag läser det här?

Att det tydligen inte räcker att vara så rädd att störa en kvinna att man helt slutar ta kontakt. Det räcker inte att stirra i marken för att kvinnor inte ska känna sig uttittade. Det räcker inte att demonen i skallen tjatar om att man ska vara tio gånger försiktigare när man pratar med en kvinna än när man pratar med en man för annars kan man gå över nån osynlig gräns eller råka avbryta henne och då är det ju så klart för att hon är kvinna. Det räcker inte, man kan alltid må sämre så här är lite till och har du problem med det så kanske du inte var så upplyst som du trodde ändå, hö hö.

Samtidigt är killarna som inte bryr sig ett jävla dugg förstås helt oberörda och går glatt vidare med att tafsa, hojta "hora" så ofta de kan, osynliggöra, dubbelbestraffa och hålla glastaket intakt. Förmodligen säga något nedsättande om damlandslaget om de har en minut över. Är det inte dem vi borde rikta oss till i stället? Men det är ju svårt. Lättare att kasta skit där man vet att den fastnar.

Det jag skulle vilja höra, en gång, är "du är inte ett svin". Eller rentav "det märks att du försöker låta bli att vara ett svin". Jag begär inte "du är bra", bara "du är inte usel". Tycker inte det borde vara helt omöjligt att få känna det ibland.

Jag borde helt sluta läsa

Alltså, egentligen vill jag inte ha något "jag läste något så korkat att jag måste blogga om det"-tema. Men det har blivit min form av terapi. Det är det eller "kan vi inte bara spränga allt och börja om från myrorna?". Den här gången var det det intellektuella vacuum som går under rubriken To be happy, we must admit women and men aren't 'equal'.

Vi ignorerar titeln. Vi ignorerar våra förväntningar titeln leder till. Vi tittar bara på vad författaren Suzanne Venker faktiskt skriver, och finner att det är sänkande korkat. Hon beskyller feminismen för en hel del ont, bland annat följande:

Marriage becomes a competitive sport. The complementary nature of marriage - in which two people work together, as equals, toward the same goal but with an appreciation for the qualities each gender brings to the table - has been obliterated.

Nej, det är det som aldrig fanns men vi försöker skapa. En värld där det inte är så att mannen förvärvsarbetar och kvinnan städar och lagar mat, utan en värld där båda hjälps åt med det. Om de kommer överens om att kvinnan gör allt hushållsarbete - fett. Om de kommer överens om att mannen gör allt hushållsarbete - fett. Om de är nöjda med sitt arrangemang, oavsett vilket arrangemanget är - fett. Det är vad det innebär att samarbeta som jämlikar, inte att kromosomerna bestämmer arbetsuppgifterna.

Feminism didn’t result in equality between the sexes – it resulted in mass confusion. Today, men and women have no idea who’s supposed to do what.

Nej, därför att konceptet att ett visst kön är "supposed to" göra något särskilt är stendumt. I stället för stela normer kan man välja själv, och enda anledningen till att någon inbillar sig att folk är mindre lyckliga nu är att nu pratar man om sina problem i stället för att hålla käften och lida, vilket förr var det enda alternativet. Särskilt för kvinnor.

Prior to the 1970s, people viewed gender roles as as equally valuable. Many would argue women had the better end of the deal! It’s hard to claim women were oppressed in a nation in which men were expected to stand up when a lady enters the room or to lay down their lives to spare women life.

Nej, det är faktiskt väldigt lätt. Om jag får välja mellan att få rösta, utbilda mig, välja ett yrke och i största allmänhet själv bestämma över mitt liv och att nån reser sig när jag kommer in i ett rum så är valet redan gjort. Jag kan inte föreställa mig att Venker tycker annorlunda, så varför skriver hon så här? Kan någon förklara det för mig?

When the Titanic went down in 1912, its sinking took 1,450 lives. Only 103 were women. One-hundred three.

Och så drar vi upp Titanic igen. Det finns en anledning till att de här genusbakåtsträvande människorna alltid nämner just Titanic: det är ett av ytterst få fall där "kvinnor och barn först" gällde och följdes. Det andra kända fallet är från 1852 när HMS Birkenhead gick under, och det finns kanske några ströexempel till. "Kvinnor och barn först" var aldrig en väletablerad princip, aldrig en lag eller regel, och det var sannerligen inte normen. Tvärtom klarade sig män betydligt bättre än kvinnor, och Titanic-exemplet användes som en anledning att inte ge kvinnor rösträtt: det behövdes ju inte, män skulle alltid sätta kvinnors bästa före sitt eget.

Det här är inte information som är svår att hitta. Det tog mig bokstavligen en minut att forska fram. Hur kommer det sig att de här människorna som drömmer sig tillbaka till en tidigare värld, har så otroligt dålig koll på hur den världen såg ut? Därför att annars skulle de förstås inte drömma sig tillbaka till den. Den var nämligen ful och jävlig och de skulle tusen gånger hellre leva i dag. Men borde de inte själva ha ett intresse av att ta reda på vad det är de förespråkar, i alla fall ett så minimalt intresse att de kan lägga sextio sekunder på att läsa om det?

Och även om "kvinnor och barn först"-myten vore sann och män genom historien gick under med fartygen hellre än att se kvinnor förgås, är det något man väljer över att ha rösträtt och lagliga rättigheter? Jag har aldrig varit i en sjöolycka. Oddsen talar starkt för att jag aldrig kommer att vara det. Jag har mycket hellre fulla rättigheter, är en första klassens medborgare, än jag har den marginella fördelen att ha en större chans att överleva om jag någonsin skulle vara ombord på ett sjunkande skepp.

Being equal in worth, or value, is not the same as being identical, interchangeable beings. Men and women may be capable of doing many of the same things, but that doesn’t mean they want to. That we don’t have more female CEOs or stay-at-home dads proves this in spades.

Nej, det gör det inte. Det kan man bara tro om man inbillar sig att vi har uppnått perfekt jämställdhet, att alla strukturer är utraderade och att spelplanen är jämn. Så är inte fallet. Vi har kommit otroligt långt, men vi är inte klara.

Men i övrigt är det här hon slår huvudet på spiken men ändå missar poängen. Män och kvinnor kanske inte vill göra samma saker men de ska få om de vill. Samhället Venker förfäktar lät dem inte göra det och i dag är vi nära ett samhälle där de kan. Det är det enda vi vill: att man ska få välja själv, inte kedjas av sitt kön. Hur kan det vara så förbålt svårt att fatta?

Den som tiger samtycker

Captain Awkward har skrivit en väldigt bra text om creepy dudes och rape culture som typ alla borde läsa. Just den grejen har aldrig hänt mig eller i mitt gäng - vad jag märkt - vilket gör att jag alltid blir frustrerad när en viss sorts feminister vill lägga kollektiv skuld på män eftersom vi inte säger ifrån när våra kompisar drar sexistvitsar, tafsar, pratar våldtäkt och så vidare. Om våra kompisar inte gör det eftersom vi inte hänger med såna killar så är det inte mycket vi kan göra. De hänger allt som oftast med varandra och jag har inget större intresse av att hänga med dem.

Något relaterat har jag däremot varit med om. Jag befann mig på roadtrip med en kompis - vi kan kalla honom Kent eftersom han verkligen inte heter så - och två andra när Kent berättade om hur orättvist behandlad hans farbror hade blivit. Utan att gå in på detaljer så hade farbrodern misshandlat sin dotter eftersom hon hade en pojkvän han inte gillade och när hans fru försökte försvara henne fick hon samma behandling. Det blev polisanmälan och separation och nu bodde farbrodern hos sin bror, Kents far.

Detta var enligt Kent överjävligt; farbrodern hade faktiskt aldrig slagit någon av dem förut. Han sa det som om det vore en duktig merit medan jag tyckte att det var mer att betrakta som normalfallet. När det väl blev tydligt att historien var klar och Kent menade vad han sa, sa jag emot. Jag förklarade så lugnt och tydligt jag kunde att jag inte höll med ett enda jävla dugg, att farbrodern skulle ha allt han fick och att jag var glad att frun och dottern kommit undan från honom. Kent gapade förvånat.

Det var här jag hoppades att de två andra skulle glida in och hålla med. Jag förstår att det kan vara svårt att säga sånt till en kompis och därför bröt jag tystnaden själv för att göra det lättare. Men de sa inte ett ord. Så fort Kent var utom hörhåll försäkrade de mig att de naturligtvis höll med mig, men nu skulle de tillbringa fyra timmar i en bil med Kent och ville inte göra det awkward. Jag köpte inte förklaringen men de sa bara att det var mer värt för dem att inte sabba roadtrippen.

Men det handlar om mer än så. Till att börja med sabbades inte roadtrippen ens; Kent kastade inte ut mig ur bilen och vi pratade om annat resten av vägen. De kunde ha backat upp mig och resan hade fortsatt som vanligt. Men framför allt så hade deras medhåll gjort att Kent hade fattat att det han sa faktiskt inte var okej. Nu tänkte han förmodligen att "den där Patrik är en konstig typ som inte tycker man får spöa upp sin dotter när hon väljer fel kille, men det visste vi ju sen innan att han är lite udda". Vi kunde markerat tillsammans, och det gjorde vi inte. För att slippa lite awkwardness.

Vi har pratat om det sen dess, de här andra två och jag, och saken är utagerad. Men det som hände här är att jag gjorde det rätta och mina boys hade inte min rygg. Det innebär att om det nånsin dyker upp en creepy dude i vår krets så kommer ingenting att hända, inte ens om jag säger nåt. Det innebär att jag kan vara vår creepy dude och inte ens veta om det. Det känns inte okej ett jävla dugg.

En tjejgrej bland andra

För att få fler kvinnor att satsa på vetenskapliga karriärer producerade EU-kommissionen en film vid namn Science - It's A Girl Thing. Den går fel på hemskt många sätt. Det är bara läppstift och modeller med catwalkgångstil. Den blev följaktligen hårt kritiserad och plockades snabbt ner.

När jag först hörde talas om den tyckte jag att idén som sådan var briljant men när jag såg den tyckte jag att utförandet lämnade en hel del övrigt att önska. Jag antog att tanken var att koppla samman sådana traditionellt kvinnliga attribut som läppstift med en vetenskaplig karriär, kontrastera airheadbilden med eggheadbilden. Då vore själva poängen att kasta kläder och läppstift i ansiktet på tittaren, just därför att kvinnan traditionellt är begränsad till sådant. Ingen dum idé, men slutresultatet blev horribelt.

Sen visade det sig att så inte riktigt var fallet. Det var inga verklighetsfrämmande byråkrater som beordrade en hipp reklambyrå att producera detta. I själva verket var det en massa tjejer i åldrarna tolv till arton som utformade filmen för att göra den tilltalande för andra tjejer som de själva. Och då blev det rosa, läppstift, snygga kvinnor i snygga kläder som struttade runt i högklackat och visade upp sig.

Det är rätt otäckt. Antingen tyckte de här tjejerna, förhoppningsvis klipska sådana som själva kunde tänka sig en karriär inom vetenskapen, att detta var det häftigaste de kunde föreställa sig, eller så trodde de att detta var enda sättet att locka till sig tjejer. Ingetdera alternativet är tilltalande.

Manlig sexighet

Hannah på One-Way Communication började i går twittra - och skrev sedermera ett blogginlägg - om manlig sexighet. Hon efterfrågade exempel på när män kände sig sexiga och sa "Har fått uppfattningen att många män går runt och ALDRIG känner sig sexiga".

Så är det. Jag kan räkna antalet gånger jag verkligen känt mig sexig utan att ens använda alla fingrarna på ena handen. Det är helt enkelt inget som händer mig. Då har jag ändå inte dåligt självförtroende vad gäller mitt utseende. Jag gillar mitt ansikte, jag är rätt vältränad. Jag är visserligen kort vilket jag förstått diskvalificerar mig i många kvinnors ögon, men faktum kvarstår: när jag tittar i spegeln är det något riktigt snyggt som tittar tillbaka.

Men att detta skulle betyda något för någon annan än mig, att någon annan - specifikt en kvinna - skulle titta på mig och tänka att den kroppen måste jag få i säng inom kort, det finns inte. Det ingår inte i min erfarenhet och jag tror helt enkelt inte på det.

Jag är en av dem som Hannah nämner som aldrig insett att kvinnor tycker att manskroppar är sexiga. Fast "insett" är inte riktigt rätt ord. Jag har hört dem säga det, jag har bara aldrig trott på det. Jag tror inte på att kvinnor ser vackra män och känner samma sak som jag känner när jag ser en vacker kvinna. Jag måste vända bort blicken för att inte stirra, andningen blir skakig, det pirrar i hjärtat. Jag tror inte på att det händer kvinnor. När de säger annorlunda låter det alltid tillgjort i mina öron, som om det är något man måste säga för vi är moderna frigjorda kvinnor med vild okedjad sexualitet.

Det är inte en tes jag är beredd att försvara i en vetenskaplig diskussion, men det är vad min hjärna outputtar efter att ha betraktat världen. När jag hör en vacker kvinna klaga på att ständigt bli objektifierad och stött på så tänker jag alltid samma sak: visst, det är säkert drygt, men jag tror jag vet någonting värre och det är att aldrig bli objektifierad, att gå genom världen som ett neutrum utan en chans att inspirera de känslor jag känner flera gånger om dagen. Jag har svårt att föreställa mig att ha tröttnat på något jag nu skulle mörda för att få uppleva.

Och även om jag skulle bestämma mig för att försöka, så vet jag inte vad jag skulle göra. Det är precis som Hannah säger att jag inte har något recept. Jag har nån form av aning om vad min flickvän tycker om men där tar det slut; jag har inte en aning om vad jag skulle kunna prova för att vara sexig för kvinnor i allmänhet. Hannahs exempel med latinos i uppknäppt skjorta illustrerar problemet: en man som tycker att han är sexig och visar det och spelar på det blir något fånigt, något att förlöjliga. Man måste nästan vara sexig av misstag för att det ska fungera.

Så jag läser alla förslagen Hannah fick från kvinnor på vad de tycker är sexigt och blir inte klokare. Även om mäns preferenser varierar så vet kvinnor på ett ungefär hur sexighet ser ut. De allra flesta män gillar bröst och rumpa och ben och så vidare. Men händer, käke, nyckelben och den där biten mellan örat och halsen? Hur klär man sig för att accentuera sina nyckelben? Även om jag skulle lyckas så funkar det bara på den kvinnan som råkar gilla nyckelben.

När jag pratade om detta med min flickvän sa hon att det inte var samma sak att känna sig sexig som att någon annan tyckte man var sexig, att det kunde finnas kläder som hon visste att jag tyckte var sexiga men som hon ändå inte kände sig sexig i. Det förstår jag inte. För mig är sexighet samma sak som att någon annan vill slita av mig kläderna och do me like an animal och det är precis det Hannah skriver om: det handlar om bekräftelse från någon annan. Jag kan tycka jag är trevlig att titta på, jag kan önska att jag vore någon annan så jag kunde hångla med mig, men för att jag ska vara sexig måste någon annan vilja hångla med mig och det betyder oändligt mycket mer, hur snygg jag än själv tycker att jag är.

John Galt är ett satans arsel: Part III

Då var det dags att avsluta kapitlet Atlas Shrugged och nu går vi in på Rands syn på det personliga. Hon ansåg sig ha en heltäckande filosofi och världsbild som byggde på odiskutabla, rationella, objektiva sanningar. Om man är en Randhjälte så syns det inte bara i det professionella livet utan i familjelivet, hur och med vem man har sex, vilken musik man lyssnar på, vilken konst man gillar och så vidare i oändlighet.

I mitt första inlägg om Atlas Shrugged jämförde jag Rands objektivism med en filosofi som smarta fjortonåringar kommer på, och här ser vi den tydligaste kontaktpunkten. Fjortonåringar vill desperat gärna att deras musiksmak ska vara objektivt korrekt och gör sitt bästa för att hävda det. Rand gör samma sak. Hennes filosofi sträcker sig till det estetiska. Jag tycker det är enormt lustigt att inga av de Randförespråkare jag träffat i verkligheten delar hennes smak på det här området.

Hur som helst. Rand har en udda, män-äger-kvinnor-inställning till relationer. Det ska synas ännu tydligare i The Fountainhead, som jag inte läst, där hjälten våldtar en kvinna och hon är nöjd med det. Att vara kedjad sägs vara det mest feminina som finns. Det finns stoff till en hel hög psykologiuppsatser i Rands inställning till sitt eget kön.

Det är nästan lika illa i Atlas Shrugged. När Hank Rearden och Dagny Taggart till slut låter sig falla för varandra så verkar deras kärleksliv huvudsakligen bestå av att han bryter upp hennes arm på ryggen och kastar ner henne i sängen varpå de har fantastiskt sex. Här finns inget safe-sane-and-consensual, inga safe words, ingen diskussion i förväg. Han gör det han vill och hon älskar det. Det sägs flera gånger i texten att han tilltalar henne som en ägodel vars medgivande inte är nödvändigt, och det tycker hon är hett.

Jag frågar mig även hur bra sex man egentligen kan ha med någon som är en total egoist. Allra minst får man ju hoppas att man har fullständigt kompatibla preferenser och spiksäker förmåga till samtidig orgasm.

Det man attraheras av avgörs också av filosofin. Säg mig vem en man tänder på så ska jag berätta allt om hans inre liv, för att parafrasera Atlas Shrugged. Det är därför Hank Rearden är gift med Lillian, som inte passar honom alls: han föraktar sin sexualitet och anser att det är lågt för en kvinna att sänka sig till att ha sex. När han får ordning på sig själv börjar han i stället tända på Dagny Taggart (som för övrigt lika gärna kunde ha hetat Mary Sue Taggart; de tre bästa karlarna i boken kastar sig över henne).

I sina relationer ska man leva efter objektivismen. Det är till exempel fel att gå på en middag för att ens fru vill ha en där, men det är helt okej att beordra sin älskarinna att göra det samma. Det är okej att ge sin älskarinna presenter om man gör det av egoistiska skäl, men om man gör det för att göra henne glad bör hon kasta dem i ansiktet på en. Om det är något bevänt med henne. Och annars hänger man ju bara med henne för att man föraktar sig själv.

Jag tror inte jag skulle vara lycklig som Randman, och jag tror få kvinnor skulle vara lyckliga som min Randkvinna. Men det beror väl bara på att jag inte är någon Randman utan en av de föraktliga, lågtstående varelser som vill stjäla frukterna av bättre mäns ansträngning. Jag vill dock inte räkna in mig där.

Det är inte helt lätt att som Randmotståndare läsa Atlas Shrugged. Som jag sa i förrgår gör den en bra insats med att argumentera för hennes ståndpunkt. Jag må inte vara överdrivet förtjust i hjältarna men de är i alla fall ärliga och hängivna. De säger vad de menar och menar vad de säger. De står för vad de tycker och vågar dra sin filosofi hela vägen till målet utan att fjanta ur på vägen.

Och skurkarna är vidriga. Reardens familj består av nedlåtande, otrevliga, bortskämda snyltare. Jim Taggart är en feg, krävande mask vars värsta tänkbara straff är att tvingas inse vad han själv står för. USA:s toppolitiker är konspirerande, krälande, smygande kräk. Dr Floyd Ferris sviker den vetenskap han påstår sig tjäna och förespråka. Jag hatade dem medan jag läste, varenda ett av de hycklande kräken, och jag kände igen dem från människor jag hatar i verkligheten.

Där har vi problemet. Det finns ingen "jag" i Atlas Shrugged. Hjältarna håller jag inte med, skurkarna är svin, och endast ett ypperligt litet fåtal faller däremellan. Dr Robert Stadler är mannen som kunde ha blivit god men ger upp sina ideal (och även den vars tal om mänsklig dumhet fick mig att nicka medhållande så hårt att huvudet riskerade att falla av). Ynglingen som Rearden kallar för The Wet Nurse börjar som fluffig fiende och slutar som allierad. Men i allmänhet så gäller att den som inte håller med Rand om allting, håller inte med henne om något.

Om man inte stödjer den libertarianska tanken, då hävdar man automatiskt att A inte är A, att verkligheten inte existerar, att människor inte vet någonting. Det finns ingen som är rationalist och tror på vetenskapen men inte står bakom John Galt.

I verkligheten finns vi. Även om vetenskapliga framsteg sedan Rands tid mer och mer pekar på att det inte finns någon objektiv verklighet så stödjer jag Humes tanke att även om vi inte kan veta säkert att det finns en objektiv verklighet så har vi inget annat val än att bete oss som det finns (jag ser på fri vilja på samma sätt) och jag hyllar mänsklig intelligens och företagsamhet. Vi är fantastiska, vi hårlösa apor. Och vi finns på riktigt, och det vi gör betyder något på riktigt. A är A.

Och just därför att A är A, och verkligheten finns (typ), och det vi gör betyder något, så står jag mot Rand. För det som spelar roll är det som händer i verkligheten, inte vilka godtyckliga abstrakta värden som tillfredsställs. För hur hårt hon än argumenterar för motsatsen så finns det inget som säger att människans enda mål är att arbeta för sig själv. Den biten har hon hittat på själv och det är ett hål i en världsbild hon kallar objektiv.

Det är ändå inte det uppenbaraste hålet. Rand, liksom hennes sentida anhängare, hatar papperspengar som inte backas upp av annat än statens föränderliga löften. Jag säger inte emot; ju mer jag funderar på saken desto bättre verkar guldmyntfoten. Rand hyllar den som grundbulten i all mänsklig aktivitet och om du tror jag överdriver, läs boken.

Så i Galt's Gulch är det naturligtvis guld som gäller. När Dagny Taggart försöker växla till sig Galt's Gulch-pengar får hon veta att det inte finns någon växelkurs; hennes utomvärldspengar är inte värda något i Galt's Gulch. Där, säger Galt, accepterar de bara objektiva värden.

Men det är inget objektivt med värdet hos guld. Det är bara värdefullt för att människor anser det värdefullt, liksom löftespengar. Liksom praktiskt taget allt, faktiskt. Men Rands folk måste ha något som pengar, och hon hatade löftespengar, och hon älskade guldmyntfoten, så hon kallar guld för ett objektivt värde och hoppas att vi inte märker något.

Tillbaka till skurkarna, Inte ens i politiken känner jag igen mig i dem, och det tror jag knappt någon gör. Till att börja med har Rand fallit för konspirationsteoriförklaringen på att inte alla håller med henne. Hon hävdar bestämt att den som säger "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" inte menar det utan har i skuggorna dolda motiv. Det är en enkel förklaring, förstås. Attraktiv, rentav. Men den är inte sann.

Jag begriper inte hur Rand uttalat kunde strunta i handlingars konsekvenser. Jag begriper inte hur hon kunde förespråka den sortens relationer som hon gjorde. Men jag tror på att hon menade det. Jag hittar inte på en konspirationsteori som hävdar att hon i själva verket håller med mig om allt men är ond och därför ljuger. Jag tror på att hon tyckte allt det hon sa. Jag tycker bara att hon hade fel.

Hon har fel om mig också. När jag förespråkar mina politiska ideal, då är det inte för att jag är rädd för John Galts kompetens. Det är inte för att jag avundas hans kapacitet. Det är inte för att jag vill bli kejsare över världen. Det är inte för att jag vill lura hela världens arbetare till att bli slavar. Det är för att jag faktiskt tror på dem. Men det kunde Rand inte köpa.

Hon framför också en karikatyr av socialism och utilitarism som hon sedan argumenterar emot, men eftersom ingen faktiskt står för den karikatyren så faller argumenten. I hennes värld vill vänstermänniskor förslava de duktiga och upphöja de inkompetenta, göra de förra till slavar åt de senare och se till att alla ständigt måste arbeta för alla andra men aldrig för sig själv.

Riktigt så fungerar det inte. Ja, jag ska vara ärlig, eftersom både jag och Rand värderar det högt: jag vill ta en del från dem som har och ge till dem som inte har och inte kan skaffa sig. Jag vill ha skatter som betalar sådant som sjukvård och hjälp åt handikappade. Jag vill ta mer från dem som har mer och mindre från dem som har mindre. Allt detta är fullständigt sant och jag förnekar det inte.

Men det betyder inte att de framgångsrika arbetar för alla utom sig själva. Det innebär inte att samhället ständigt är alla andra, som Rand påstår. Det innebär att vi arbetar tillsammans, för oss. Samarbete i stället för tävling. Hjälp i stället för slaveri. Och jag tycker inte att man ska beställa varor från dåliga företag för att stödja dem, eller begränsa hur mycket stål man får sälja för att jämna ut marknaden, eller något av det som Rands skurkar håller på med. Men inte för att sådana drag är ondskefulla, utan för att de är korkade.

Rand drar det hela till sin spets i berättelsen om företaget Twentieth Century Motors, som instiftade "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" på sin fabrik. Det ledde till katastrof. Detta är en av de bättre bitarna i boken, en välformulerad attack mot socialismen och en bra beskrivning av vad Rand tror skulle hända under fullt genomförd socialism. Det gav mig en och annan ny tanke, vilket händer sällan nog för att vara anmärkningsvärt.

Men i slutändan missar det ändå målet, för systemet som Twentieth Century Motors använde sig av är det ingen som förespråkar. Till exempel hade de sina bästa arbetare till att arbeta mer än alla andra, så ingen ville visa sig bra. Det finns element av det i hela världen, men skulle någon vara dum nog att försöka driva ett företag så? Knappast.

Rands skurkar har helt enkelt inte så mycket gemensamt med hennes fiender i verkligheten. Hon tar allting hon avskyr - irrationalism, socialism, lögner, hyckleri, vetenskapsfientlighet och så vidare - och samlar det i samma människor. På så sätt framställer hon en rad karaktärer som förmodligen inte någon skulle känna igen sig i, men historien bygger på dem lika mycket som på hennes hjältar, som är lika osannolika.

Det börjar bli dags att dra åt bromsen innan det här inlägget blir ännu längre. Förmodligen finns det mer att säga, men det dyker väl i så fall upp vad det lider. För närvarande är min slutsats denna. Trots att Atlas Shrugged var mycket bättre, mycket mer genomtänkt och mycket mer övertygande än jag väntade mig, så tycker jag fortfarande att John Galt är ett satans arsel.

Kön i bild

Häromdagen läste jag om Magnus lista över de gubbigaste rollspelsomslagen. Det finns några där som jag håller med honom om. Strippan på Showdown: Berlin finns det ingen ursäkt för. Varför kvinnan på Svart Duell / Skönheten och Odjuren är naken vill jag minnas att jag undrade redan på åttiotalet, i den mån jag hade hjärnkapacitet över till att undra det.

Men de flesta är ett problem inte i sig själva utan för att de är en del av ett mönster. Det är inte fel att rita ett omslag med en man som skyddar en kvinna, det är fel när det finns hundra sådana omslag och inte ett enda med en kvinna som skyddar en man. Det är inget fel med lättklädda kvinnor, det är fel när kvinnor bara syns lättklädda.

Och några av dem har jag inga problem med alls. Elipam och Järnringen visar absolut upp kvinnor som objekt, men primärt för de andra karaktärerna. Elipam visar en magdansös och hennes publik. Järnringen visar någon form av show, kanske en slavmarknad. De omständigheterna innehåller lättklädda kvinnor i vår värld och det skulle de göra i de här fantasivärldarna också. En kvartsciviliserad postapokalyptisk värld som Mutant skulle ha platser som den som visas på Järnringen. Ska man då inte kunna visa det?

Jag känner likadant inför Draculas hämnd, som Magnus utser till värst av allihopa eftersom den visar en kvinna som blivit våldtagen och mördad. Nu tror jag att Dracula nöjde sig med mord, men även om det inte vore så, ska man inte kunna visa ett offer för våldtäkt och mord? Ska de ämnena vara tabu?

Jag spelar inte mycket rollspel nu för tiden, men jag spelar en massa Magic. Det spelet har en uttalad policy om att inte visa svaga, utsatta, värnlösa, av män skyddade kvinnor. Inga damsels in distress. Det är naturligtvis en bättre policy än ingen alls, och definitivt en bättre policy än den som producerade några av Magnus hatobjekt, men jag har alltid funnit den alldeles för kategorisk. Visst, den har gett oss en massa coola beväpnade änglar men den innebär ju också att så fort man ska visa ett offer måste det vara en man. Jag antar att i en kultur där motsatsen fortfarande är det rådande så är det ett bra beslut att ta, men är det i förlängningen bättre än att ha kvinnliga offer överallt?

Problemet är inte i en bild utan i mönstret. Man ska kunna visa svaga kvinnor och svaga män, starka kvinnor och starka män, mördade kvinnor och mördade män, nakna kvinnor och nakna män. Det är bara när det väger över för mycket åt ett håll som det går snett. Och i ett spel som Magic, som ger oss så många badass kickass beväpnade starka kvinnor, kan det då inte överleva en damsel in distress ibland? Inte för att det är ett självändamål, utan för att det är okej, det med.

Tafsning

Magnus skriver om de gånger han tafsat och blivit tafsad på då det tydligen är senaste heta Twitter-ämnet. Sånt missar alltid jag. Hur som helst liknar mina erfarenheter hans; jag har inte tafsat sen mellanstadiet och då var det ingen vana. Jag är inte ens säker på att jag gjort det under grupptryck.

Däremot minns jag tydligt att jag gjort det på badhus och skyllt ifrån mig på trängsel och vågmaskiner. Det känns jävligare än det Magnus gjorde. Mina dåd var genomtänkta, utförda där och då just därför att jag där och då hade en ursäkt att gömma mig bakom. Nu är min enda ursäkt att jag faktiskt blivit en bättre människa sen dess.

Tafsad på, där tror jag bara att jag minns en incident. Jag befann mig på en full tunnelbanevagn i Stockholm och bar en gigantonorm ryggsäck. Jag lyckades krångla mig in men stod med ansiktet rätt in i den där glasrutan innanför dörren och hade väl kunnat vända mig om jag inte brydde mig om hur många jag tryckte till med ryggsäcken, men jag skulle inte så långt.

Kort efter starten känner jag något som rör vid min rumpa. Det var inget klämmande eller liknande som gjorde det helt uppenbart att det var en hand, men det kunde inte rimligen vara något annat. Ryggsäcken gjorde att ingen av misstag kunde röra mig där såvida det inte handlade om ett väldigt litet barn som fick plats under den.

För mig var det en så bisarr situation att jag nog bara flinade. Jag såg den på något sätt utifrån; en kille står här och blir tafsad på och kan inte avgöra om det är det som sker och kan inte rimligen vända sig om för att kolla. Jag hade dessutom nyligen läst om problemet med tafsare på Tokyos tunnelbanor och här stod jag och blev tafsad på - i en tunnelbana! Så dråpligt!

Att jag tänkte så berodde förstås dels på att det bara var en beröring, det hade nog kvickt blivit obehagligare om det hade blivit helt uppenbart att det faktiskt var en hand som kanske rörde sig in mellan benen eller började krama eller något, men även på att jag inte kände mig hotad eller angripen. Eftersom jag spelar livet på lägsta svårighetsgraden.

Alla är nog lika kassa men hälften kommer undan med mer

En undersökning visar att på nätdejtingsidor får kvinnor dubbelt så många svar som män. Ingen som någonsin rört sig utanför hemmet borde vara förvånad över detta men ändå får en förståsigpåare uttala sig, och hon hävdar att det beror på att killar skriver illa.

Jag har inte massiv erfarenhet på området; bara precis tillräckligt för att vilja kräkas vid tanken på att någonsin prova det igen. Det räcker dock för att inse att det inte är killar som skriver illa, det är människor. Det är också ganska självklart; varför skulle det vara annorlunda på nätdejtingsidor än i resten av verkligheten?

Standardmeddelanden flödar i alla fall från andra sidan könsgränsen också, och det är likadant hos bögar med förförelsefantasier. "Många män verkar bara skicka ut ett standardmejl till alla nya medlemmar på sajten och hoppas att någon nappar"? Japp, det känner vi igen.

Så vilken är den riktiga anledningen till att kvinnor får fler svar? Jag tror varenda läsare vet, och till och med Angela är svaret på spåren när hon säger "Tänk på att tjejer får massor av mejl om dagen". Män är slampor och det är kvinnornas marknad. Precis som i resten av verkligheten.

Goes both ways

Jag fick en mindre epifani i dag, vilket händer tillräckligt sällan för att det ska vara värt att tjata lite om. Dessutom var det en epifani som jag i all rimlighet borde ha fått av mig själv för rätt länge sen.

Jag läste den här väldigt bra texten om mäns mansideal och kvinnors kvinnoideal, som använder Keira Knightley som exempel på en kvinna som kvinnor tycker är sjukt snygg medan män är betydligt svalare. Jag faller själv in i det lägret; hon är en bra bit ifrån ful men jag får inte lust att hångla upp henne. Motsatsexemplet Jenna Jameson är väl inte heller mitt kvinnoideal precis, men hon är bra mycket angenämare för ögat och libidon än Keira Knightley och ja, vältränad > mager varenda dag i veckan.

Det här visste jag förstås redan; det är samma princip som att modeller inte är till för män. Jag räknade med att kvinnor i allmänhet trodde att män vill ha Keira Knightley och andra klädhängare (och det finns naturligtvis män som vill det) men visste att det inte stämde.

Det jag inte hade kopplat förrän jag läste den texten var att det gäller åt andra hållet också. När tjejer säger att de gillar inte alldeles för stora muskler eller söta killar eller vad det nu kan vara så är min spontana reaktion att det är klart de säger så, det måste man ju säga, men egentligen egentligen EGENTLIGEN vill de ha... okej, kanske inte Batman, precis. Jag är inte säker på vad jag trodde var deras ideal. Jag trodde i alla fall att det var något annat än de sa, för jag vet ju vad som är snyggt på killar och därmed basta.

Tänk att man kan vara så här klipsk och ändå missa de där uppenbara logiska hoppen. Ibland behöver man någon annan som skriver det på näsan, så tack, Hanna Fridén.

Och det är historien om hur jag fick bättre självförtroende genom att läsa om seriefigurer.

Can't we all just get along?

När jag läste Sleepless toppentext om Pär Ström och jämställdismen (och satan vad jag hatar ord ibland) funderade jag på vad det egentligen är hos Pär Ström och dylika som stör mig så mycket. Till viss del är det grejen som Sleepless nämner - när det drabbar män är det struktur, när det drabbar kvinnor är det slump - men framför allt är det att han gör det hela till en tävling. Om män drabbas av ojämlikhet så är det i sig ett bevis på att feminismen har fel och om han bara samlar ihop tillräckligt med exempel så kommer verkligheten att ändras. Att ojämlikhet finns är mindre viktigt än vem som drabbas värst av den.

Det är en utbredd sjuka. NoBoyToy pysslar med samma sak från den kvinnliga sidan, och jag hatar att jag ens kallar det "sidor". Det gör att jämställdhet blir ett krig mellan kvinnor och män i stället för det samarbete det borde vara.

Ojämlikhet drabbar män. Ojämlikhet drabbar kvinnor. Jag kan inte föreställa mig någon med ens en rudimentär intelligens och verklighetsuppfattning som skulle ifrågasätta någotdera. Ändå är vi så upptagna med att reda ut vem det drabbar värst att vi inte har tid att fixa problemet.

Jag kan inte föreställa mig något mindre intressant än vem som har det lite sämre. När ojämlikhet drabbar kvinnor ska vi göra något åt det, när ojämlikhet drabbar män ska vi göra något åt det, men det vi inte ska göra är att tjafsa om vem det drabbar oftast. Vad skulle det någonsin kunna leda till?

Det var precis den här grejen som gjorde att de senaste årtiondenas Schyman-Skugge-feminism aldrig var ett dugg intressant för mig. Där kunde jag ändå inte bidra; jag var ett djur och en våldtäktsman och ett flickvänmisshandlande exmördande kräk och om jag över huvud taget skulle vara i närheten skulle det vara som en botfärdig asket som tog på mig mitt köns synder i evighet, amen. Det var jag förstås inte intresserad av. Jag ville inte att min Y-kromosom skulle påverka hur jag fick lov att kämpa för jämställdhet eller hur de andra såg på mig. Det är väl ändå själva grunden för jämlikhetstanken?

Men det sitter väl för djupt i oss. Vi vill ha fiender som är lätta att känna igen och sen spelar det ingen roll att vi egentligen vill samma sak. Framför allt är det okej, det här med att sätta upp skyttegravar mellan könen. Aggressiv feminism och lättkränkt manlighet och så flyger kulorna igen, och det kan man göra helt öppet. Jag får knappt springa ett lopp utan att någon kvinna står vid sidan och hojtar "kom igen tjejer, nu spöar vi killarna" och varje gång dödar det lite till av glädjen i att göra något av det roligaste jag vet.

Madonnan, horan och mannen

Rush Limbaughs prat om sluts and prostitutes fick mig återigen att fundera på hur konstigt det här med slut-shaming och sexnegativitet verkligen är. Vi pratar om en aktiv kampanj, driven av män, för att få kvinnor att ha mindre sex. Det är lika logiskt som att skjuta sig i pungen, och om de gjorde det i stället skulle det vara trevligare för oss andra.

Jag är en man som är rätt förtjust i att ha sex med kvinnor och därför tycker att det är bättre ju mer sex kvinnor har, särskilt om de har det med mig. Varför skulle jag då vilja att sexuell aktivitet skammärktes och gjordes till något negativt? Det är obegripligt. Att stämpla oskuld på det viset vore kanske lika jävligt men betydligt mer logiskt. Det skulle i alla fall ha ett syfte som en mänsklig hjärna kan reda ut.

I dag snubblade jag - i en filmrecension, märkligt nog - över en förklaring som jag inte tänkt på innan. Det handlar inte om mannens syn på kvinnor utan om mannens syn på sig själv. Han tycker - medvetet eller omedvetet - att män och deras drifter är så äckliga och lågtstående att om en kvinna sänker sig till att ha sex med en man kan han inte längre respektera henne. Madonna/hora-komplexet har alltså inte med kvinnor att göra, utan med män.

Jag har personligen aldrig haft madonna/hora-problemet utan blir snarare mer förtjust i en kvinna ju mer sex hon har med mig, men det här ringer till även i min skalle. Jag har också vuxit upp med det ständiga budskapet att män är odisciplinerade troglodyter som konstant vill köra kuken i allting och att det är drygt för kvinnor att inte kunna gå nånstans utan att bli betraktade som något att köra kuken i, så visst finns det lite... skuld, ångest eller vad man ska kalla det, i min sexualitet. En sorts kvardröjande rädsla att det är påträngande att jag vill. Fult, kanske, att min vilja i sig är ful. Man skulle inte behöva vara särskilt annorlunda mot mig för att falla rätt ner i madonna/hora-fällan och tycka att den som böjer sig för den fula viljan själv är något lågt.

Eller så vill de ligga med sina mammor allihop. Nåt av det är det väl.

Hen

Tydligen har det varit en av de snabbt uppblossande, hett brinnande och kortlivade samhällsdebatter som är normen i dessa Twittertider, nämligen diskussionen om ordet "hen". Som fansen vet har jag använt ordet ett tag nu så det är väl inte knepigt att lista ut vilken sida jag befinner mig på, och därför tänker jag inte slösa tid på att förklara det.

Däremot skulle jag officiellt vilja undra hur detta lyckades bli en politisk debatt. Sen typ trettio sekunder efter att jag lärde mig skriva har jag tyckt att det här med könsbundna pronomina är stendumt. Det leder antingen till språklig sexism på ena eller andra hållet eller till klumpiga formuleringar som "han eller hon", och det bygger på att man måste ta reda på något så fundamentalt ointressant som kön innan man pratar om en människa (vi borde för övrigt ha ett bättre könsneutralt ord än "människa" eller "person" också; jobba på det och hör av er).

Så när jag började använda "hen" var det för att ordet fyllde ett behov som det svenska språket verkligen har, inte för att utmärka mig som feminist eller queerteoretiker (och jag har aldrig kallat mig någotdera). Det var aldrig ett politiskt ställningstagande, det var bara pragmatism. Det är praktiskt att slippa skriva om och klumpa till det. Det är praktiskt att ha ett pronomen som man bara kan använda utan att kika ner i brallorna på den man talar om. "Han" och "hon" finns kvar och jag använder dem när de passar, men nu finns även "hen" och jag använder det när det passar.

Så hur blev det politiskt? Ingen aning. Antagligen för att de socialt konservativa inte bara aldrig tröttnar på att ha fel utan dessutom anstränger sig för att hitta saker att bli arga på och är extremt bra på att se PK-maffians onda ränksmideri vart de än vänder blicken. Plötsligt är det ett angrepp att inte definiera någon annans kön så fort man pratar om henom och det är synd om barnen som inte kommer att veta vad de själva är. Jag antar att kristdemokraters barn saknar ögon och/eller böjliga nackar.

Tydligt är i alla fall att "hen" är ett tecken på världens upplösning och samhällets annalkande ruin. Att finnar och ester har klart för sig huruvida de är utrustade med vagina eller penis trots att deras språk, smartare än vårt, helt saknar könsneutrala pronomina, det är mindre viktigt i sammanhanget. För här finns en kamp att utkämpa och då hör fakta och logik inte hemma inom två ljusårs radie.

Är vi bara för kassa?

Det är fortfarande en spridd uppfattning att män gillar casualsex mer än kvinnor gör, om det nu skulle bero på att vi helt enkelt tycker om sex mer eller att kvinnor föredrar sex med någon de har ett etablerat förhållande med* eller vad det nu kan vara. Vi har alla sett studien där collegestudenter erbjöd sex till slumpmässigt utvalda människor av det motsatta könet (PDF); de flesta männen sa ja och varenda kvinna sa nej. Jag är en hyggligt upplyst 2000-talsman och framför allt skulle jag gärna vilja tro att kvinnor tycker precis lika mycket om sex som män gör; om inte annat så förbättrar det mina chanser att ha ett tillfredsställande sexliv de närmaste femtio åren. Samtidigt kan jag inte förneka att jag tror att det är mycket lättare för min kvinnliga motsvarighet att få ett ligg i kväll än det är för mig.

En vanlig förklaring till det och till ovan nämnda studies resultat är att det inte handlar om kvinnlig sexlust utan om kvinnlig rädsla. I så fall är den berättigad - män är större och våldsammare - men inte oöverkomlig eftersom one-night-stands händer. Men ny forskning säger sig visa att det kan vara något helt annat. Det är inte att kvinnor är rädda, det är att män är värdelösa i sängen. Vid förstagångsheterosex mellan nya partners får kvinnan orgasm bara 35% så ofta som mannen. När studien gjordes på bisexuella kvinnor visade det sig att de var mycket piggare på casualsex med en annan kvinna än med en man.

Det sista kan man visserligen också förklara med rädslehypotesen - män är fortfarande större och våldsammare - men om vi lämnar den så har jag andra frågor att ställa. Visst köper jag att en slumpad kvinna kommer att ha bättre koll än en slumpad man på vad kvinnor i allmänhet gillar, men även med min korta lista över erotiska erövringar har jag märkt att det är enorm skillnad mellan olika kvinnor - betydligt större än mellan män, skulle jag vilja hävda, visserligen utan att ha haft sex med en man. Handlar inte skicklighet i sängen mer om att anpassa sig till sin partner och vad hen tycker om än om att i förväg memorera mönster?

Det kan vara männen som aktivt letar casualsex. En numera pensionerad nattklubbscasanova (som jag hoppas inte tar illa upp av detta; jag vet ingenting om hans skills) sa till mig att han kunde göra det han gjorde eftersom han i grunden inte brydde sig och när han träffade någon han brydde sig om kunde och ville han inte göra det längre. Pickup artists lär inte bry sig om kvinnlig orgasm som något annat än manlig egoboost och en berusad småtimmesuppraggare kan knappast vara nyckeln till det ultimata sexet.

Slutligen: studien sätter likhetstecken mellan orgasm och tillfredsställande sex; större chans till orgasm innebär större chans till casualsex. Så de kvinnor som säger att orgasm är mindre viktigt än närhet och njutning och att det är skönt ändå, de försöker verkligen bara skona mannens känslor? Eller räknar kvinnor med att slumpade nya sexpartners ska vara så satans usla att de inte kommer att ha det skönt alls?

*Det går för övrigt inte ihop. Är det inte också en stabil kliché att kvinnor slutar ha sex när de gifter sig, att så fort en kvinna känner sig säker på sin sexpartner tröttnar hon?

Vi bryr oss bara i vår egen bubbla

De senaste dagarna flöt det runt att Jay-Z ändrat sin människosyn efter att hans dotter fötts och i en dikt lovat att sluta kalla kvinnor för bitches and hoes. Det visade sig vara en tidningsanka; Jay-Z har av allt att döma inga planer på att byta linje i denna fråga utan kvinnor är fortfarande för honom bitches and hoes. Det är inte ofta en nyhet och dess dementi tävlar om att göra mig mest förbannad.

Även om det inte drabbade Jay-Z personligen och han glatt kan gå vidare med sin misogyna terminologi så är fenomenet högst verkligt. När jag rotade runt om den här historien snubblade jag över ett par exempel.

När en manlig företags-VD får en dotter blir kvinnolönerna plötsligt högre. Amerikanska kongressledamöter med döttrar är mer kvinnovänliga i sitt röstande (PDF); det är aborträtt och arbetsfrågor och en massa annat som de borde fatta av sig själva, inte bara för att de har en liten XX-människa att ta hand om.

Normalt försöker jag hitta den dolda faktorn när jag ser statistik som den här. När det hojtades att män som hette Conny och Sonny oftare var kriminella än andra så insåg jag att det berodde på vilka föräldrar det är som gillar namn som Conny och Sonny snarare än någon inverkan från namnet. Men här ser jag ingen ursäkt. Det är fortfarande få som väljer sina barns kön så det är hyggligt slumpmässigt, och ändå ser vi signifikanta mönster. Det får mig att vilja skalla en nunna.

Förstår människor verkligen inte att andra människor är, tja, människor? Måste man ha en egen liten kvinna för att bry sig om kvinnors rättigheter, möjligheter och villkor? Varför är den egna dottern så in i helvete mycket viktigare än resten av hennes befolkningshalva? Det är patetiskt. Det är direkt stötande.

Men det händer, och det här är långt ifrån det enda exemplet. Religiösa som tappar tron när det händer dem själva något hemskt för då kan ju Gud inte finnas. Tydligen har de missat att hemska saker händer andra hela tiden, förmodligen mycket hemskare än vad det nu var som hände dem. Människor som ser en familjemedlem få cancer och genast blir fanatiska insamlare till cancerforskning, som om de aldrig hade hört talas om cancer förr. Det är skrämmande vad lite empati det egentligen verkar finnas i världen.

Mera djävulskap

Jag och Simon hade en liten konversation om tvångssterilisering och det sista han skrev fick mig att vilja tuta ut ett inlägg till. Låt mig först bara säga att även om jag sa att det inte finns några medicinska anledningar att sterilisera så kan jag inte svära på det. Jag är inte läkare, bara en intresserad och begåvad amatör, men jag har aldrig hört talas om någon anledning och kan inte komma på någon.

Framför allt är det inte medicinska argument som framhålls för tvångssterilisering, det är juridiska. Såvitt jag sett hävdar ingen att man måste sterilisera av någon oklar anledning, de tycker bara att man ska - eller, förlåt mig, att vi ska skynda långsamt och titta djupare och bla bla bla.

Över till Simon:

Oj! Då förklarar jag mig härmed helt oförstående.

Om jag låtsas för en stund att jag är en person som dels är rasist/homofob/etc och dels skulle kunna tänka mig tvångssterilisering av utvalda samhällsgrupper, så är transpersoner ändå inte i med på min hypotetiska topp 10-lista.
Våldtäktsmän och mördare? Kroniska alkoholister? Mongoloida? Där finns det åtminstone argument även om de är dumma.

Och det är just min poäng. De driver inte den här frågan för att de tycker det är viktigt att transpersoner steriliseras, eller för att det är en stor principiell fråga, eller för att den belyser deras värdegrund, eller för att fertila transpersoner hotar samhällets fortlevnad, de gör det för att de kan. Här finns en fråga där de kan vara vettlöst bakåtsträvande och komma undan med det, därför att just här och just nu är det möjligt att vara för tvångssterilisering av transpersoner.

Kommer vi att se kristdemokraterna förespråka tvångssterilisering av människor med genetiska sjukdomar eller andra tillstånd som kan göra det mindre lämpligt att skaffa barn? Givetvis inte. Inte för att en sån ståndpunkt vore sjukare eller mer vrickad än att förespråka tvångssterilisering av transpersoner - det är den inte - utan för att det kan man inte tycka i Sverige i dag.

Men just transpersonernas tvångssterilisering, den finns fortfarande kvar som lag i riket Sverige, och därmed är det socialt acceptabelt att vara för att den ska finnas kvar. Så det är de, så mycket det bara går. Inte av någon anledning som fungerar logiskt i det vanliga universum, utan bara för att de kan.

Bara djävulskap

Kristdemokraterna envisas med att kräva tvångssterilisering vid könsbyte. De vill ha utredningar och säger att frågan är juridiskt komplicerad, tycker att den bör tittas lite djupare på och att det är viktigt att de står fast vid försiktighetsprincipen. Och i mina öron låter allt som ursäkter.

Att den här frågan ens är en fråga är för mig obegripligt. Jag kan inte komma på en enda vettig anledning till att en enda människa skulle bry sig ett dugg om huruvida någon okänd steriliserar sig, men de här människorna lyckas gå ett steg längre och kräva sterilisering.

Jag försöker, men jag lyckas inte se detta som något annat än elakhet. Kristdemokraterna vill jävlas med transpersoner. Kanske för att de ska skärpa sig och sluta vara transpersoner; kristdemokraterna tror kanske att det går att bullya dem ur det tillståndet. Kanske för att de stör kristdemokraternas noga tillrättalagda samhällsdröm, och om man gör livet tillräckligt jävligt för dem så kanske de gömmer sig och inte syns, och så kan vi låtsas att världen består av blonda heterosexuella par som producerar söta barn.

Hur det än må vara så finns det inga ursäkter här. Kristdemokraterna och andra kantgrupper vill gärna dölja sin homofobi eller rasism eller vad det nu är de pysslar med bakom fina fasader, låtsas att det inte alls handlar om homofobi och rasism utan om att värna om familjen eller julafton eller inlagd sill. Men när vi når frågor som denna blottas sanningen, för det finns bara en förklaring kvar.

Steriliseringslagen är ändå inte det värsta exemplet. Den har jag - i alla fall fram tills nu - med god vilja kunnat tolka som någon juridisk kvarleva som vi bara inte hunnit avskaffa än. Värre är det med lagen om att eventuell nedfryst sperma eller sparade ägg måste förstöras vid könsbyte. Där har det aldrig funnits någon annan förklaring än djävulskap. Om man tycker det är en fantastisk idé, måste man inte då - för att vara intellektuellt konsekvent - också förespråka avrättning av eventuella barn som redan producerats av den presumtive könsbytaren? Men av någon anledning tror jag inte vi kommer att se Göran Hägglund vifta med just den flaggan.

En skrämmande tanke

Häromdagen ställde DN:s Malin Ullgren frågan:

Varför är det, för så många kvinnor, fulla av insikter om könens tvångströjor, en så skrämmande tanke att på allvar sluta behaga? Jag menar inte som i att säga det, skriva en debattartikel eller en bok om att vända idealen ryggen. Men att på riktigt, med sin egen kropp, bli just formlös, oskön, hårig, sträv, otuktad, obrydd?

Jag tänker inte försöka besvara frågan men jag skulle vilja säga att det där är jävligt skrämmande för mig också. Även män som inte är filmstjärnor eller bodybuilders bryr sig väl om hur de ser ut? Jag är med på att kraven är annorlunda och uppmärksamheten är annorlunda men nog fan tar det emot att låta sig rasa samman?

Visst älskar jag löpning och visst är det en kick att korsa mållinjen på ett maraton, titta på klockan och se en bra tid men om jag ska vara ärlig är det kanske en tiondel av anledningen till att jag tränar. Den stora orsaken är att jag blir lycklig av att titta i spegeln och gilla det jag ser, och jag blir olycklig av att ogilla det.

Det är inte bara för min egen skull heller. Jag gör det inte specifikt för att attrahera kvinnor - har Thomas rätt så är det hur som helst slöseri med energi - men däremot för att slippa tänka på det när jag är bland folk. Ja, jag inbillar mig att folk tittar och tänker. Därför vill jag se bra ut så att jag inte behöver inbilla mig att de tänker något negativt.

Och även om inte en enda människa bryr sig förutom jag själv så är tanken på att sluta träna eller av någon besynnerlig anledning behöva äta onyttigt (det var ett House-avsnitt om saken, vill jag minnas) faktiskt riktigt obehaglig, riktigt frånstötande på en grundläggande magnivå; det är samma känsla som att försöka gosa med en halvmeters hårig tusenfoting. Jag borde kunna bara göra det, men jag vet att det inte kommer att hända.

Så det här är inte helt könsbundet. Det kanske är vanligare hos kvinnor, men jag tror att det sprider sig. Det är trist att kamp skulle få resultatet att det blev värre för män i stället för bättre för kvinnor, men det är väl så världen fungerar.

Om skärelse

Jag tänkte prata omskärelse eftersom det känns som ett ämne jag borde ha en fastslagen och stark åsikt om men inte lyckas bli upprörd över hur mycket jag än försöker. Mitt engagemang befinner sig strax ovanför axelryckningsnivå.

Rent teoretiskt är jag naturligtvis emot ett helt meningslöst kirurgiskt ingrepp som vanligtvis genomförs på människor som saknar förmåga till meningsfullt samtycke. Om ingen någonsin hade omskurits och ett gäng bisarron ville börja med det skulle jag absolut vara emot. Om det vore förbjudet och nån knäppgök fick i skallen att det skulle tillåtas skulle jag säga nej. Jag har inga planer på att omskära eventuella hypotetiska framtida söner och om någon ber mig om råd och säger "jag vet fan inte om jag ska omskära min son eller inte" så kommer rådet att vara ett solklart nej, det ska du helt uppenbart inte.

Samtidigt är det något som har gjorts väldigt länge utan att ha några större negativa effekter som jag känner till. Riskerna är små, nackdelarna är små, och det känns som om det helt enkelt inte är värt att rota i. Jag vill inte ens höra jämförelser med kvinnlig omskärelse; de befinner sig inte i samma liga eller ens i samma sport. Manlig omskärelse är ett onödigt men marginellt ingrepp, kvinnlig omskärelse ligger nära toppen på en diger och deprimerande lista över sjuka saker som man av kulturella/religiösa skäl utsatt människor för genom historien.

Därmed inte sagt att omskärelse är en bra grej. Det finns knappt några fördelar värda att nämna och de som finns är rätt lätt uppnådda på andra sätt. Det stora argumentet för är väl att peniscancer är så gott som okänt bland omskurna män, men det är lika sällsynt bland en annan stor grupp män, nämligen skandinaver. Det har att göra med vår avancerade teknologi inom det obskyra området tvål. Med andra ord: i stället för att skära av en bit av kuken kan man lära sig tvätta den.

Så i en perfekt värld skulle vi alla ha kvar våra förhudar om det inte fanns medicinska skäl att göra oss av med dem. Men det är rätt långt härifrån till en perfekt värld, det finns rätt gott om saker att göra på vägen, och det här är ett av de mindre viktiga hindren.

En samhällsgåta

I går läste jag på Annes förbannade blogg om att män överskattar sin attraktionskraft medan kvinnor underskattar sin. Det var inget nytt för mig och förmodligen inte för särskilt många; jag är inte ens kvinna och har ändå lyckats störa mig på de åtskilliga män som tror att de är oemotståndliga.

Det jag undrar är hur det blir så. Det vi faktiskt får lära oss är ju att män är konstant kåta, vill ligga med vem eller vad som helst, och kan vinnas med ett halvt leende eller mindre. Vi är köparna på en säljarens marknad, de som vill ha och ska vara jävligt tacksamma om de får. Blotta tanken på en man som tycker att han är så snygg att han kan välja och vraka är skrattretande om han inte råkar vara vem som nu anses toksnygg nu för tiden. Jag står fast vid Brad Pitt.

Kvinnor, å andra sidan, är behärskade, har knappt någon sexdrift alls, och är vackra, dyrkade, åtråvärda och värdefulla. De äger och bevakar noga det som alla vi andra är ute efter. De kan få ligga precis när de vill och kan manipulera vilken karl som helst.

Det är samhällskulturens uppfattning och vi matas med den genom varenda medium som finns. Logiskt borde det leda till självhatande, frustrerade män övertygade om sin egen värdelöshet och kvinnor med självförtroende av härdat stål, men resultatet är alltså det motsatta. Samtidigt som vi har en kultur där män jagar så har vi också en kultur där kvinnor åtrås av alla, lägger ner oändligt med ansträngning på sitt utseende och ändå tycker att de är fula.

Jag måste även undra vad detta innebär för mig, rent personligt. Jag tycker jag är snygg och undrar varför ingen annan tycks hålla med. Om nu män tror att de är snyggare än de är, men också brukar tro att andra tycker det... vad är jag, egentligen?