22 tips till feministiska män började retweetas i går kväll och jag försökte formulera ett svar som fick plats inom Twitters själakrossande begränsningar och som inte skulle missförstås, inte avfärdas, inte... ni fattar. Det visade sig förstås omöjligt så jag får väl skriva av mig här i stället.
Varför riktar sig detta specifikt till feministiska män? Om en man kallar sig feminist och inte redan har förstått, tänkt och omfattat allt det där så lär ju inte 22 käcka tweets göra någon skillnad i den betongskallen. För mig var det uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart - jo det funkar ju fint och jag är inte bitter - mascara är inte snyggt - bögarna vill inte heller dansa med mig - uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart.
Är det här inte sånt som man skulle försöka säga till män som INTE har kopplat de allra mest självklara insikterna än? Män som kanske faktiskt känner obehag inför att dansa med andra män eller inte begriper varför det kan vara obehagligt för en kvinna att få blickar när hon är ensam på en busstation mitt i natten. Om man är feminist är det ju för att man har fattat allt det där och framställningen att detta skulle vara revolutionerande obekväma insikter... det är bara konstigt. Om det här är upplysande så har man tokkört på den grundläggande feminismkursen.
Men det är inte det som verkligen stör mig. Det som stör mig är att det skyfflar skit över dem som anstränger sig (nej, den påhäftade disclaimern i nummer 22 med ytterligare påhäftad insinuation hjälper inte) och struntar i dem som inte bryr sig. Nu har jag nog aldrig kallat mig feminist men då alla jag känner förmodligen skulle kalla mig det så känner jag mig träffad ändå, och vad känner jag när jag läser det här?
Att det tydligen inte räcker att vara så rädd att störa en kvinna att man helt slutar ta kontakt. Det räcker inte att stirra i marken för att kvinnor inte ska känna sig uttittade. Det räcker inte att demonen i skallen tjatar om att man ska vara tio gånger försiktigare när man pratar med en kvinna än när man pratar med en man för annars kan man gå över nån osynlig gräns eller råka avbryta henne och då är det ju så klart för att hon är kvinna. Det räcker inte, man kan alltid må sämre så här är lite till och har du problem med det så kanske du inte var så upplyst som du trodde ändå, hö hö.
Samtidigt är killarna som inte bryr sig ett jävla dugg förstås helt oberörda och går glatt vidare med att tafsa, hojta "hora" så ofta de kan, osynliggöra, dubbelbestraffa och hålla glastaket intakt. Förmodligen säga något nedsättande om damlandslaget om de har en minut över. Är det inte dem vi borde rikta oss till i stället? Men det är ju svårt. Lättare att kasta skit där man vet att den fastnar.
Det jag skulle vilja höra, en gång, är "du är inte ett svin". Eller rentav "det märks att du försöker låta bli att vara ett svin". Jag begär inte "du är bra", bara "du är inte usel". Tycker inte det borde vara helt omöjligt att få känna det ibland.
Varför riktar sig detta specifikt till feministiska män? Om en man kallar sig feminist och inte redan har förstått, tänkt och omfattat allt det där så lär ju inte 22 käcka tweets göra någon skillnad i den betongskallen. För mig var det uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart - jo det funkar ju fint och jag är inte bitter - mascara är inte snyggt - bögarna vill inte heller dansa med mig - uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart.
Är det här inte sånt som man skulle försöka säga till män som INTE har kopplat de allra mest självklara insikterna än? Män som kanske faktiskt känner obehag inför att dansa med andra män eller inte begriper varför det kan vara obehagligt för en kvinna att få blickar när hon är ensam på en busstation mitt i natten. Om man är feminist är det ju för att man har fattat allt det där och framställningen att detta skulle vara revolutionerande obekväma insikter... det är bara konstigt. Om det här är upplysande så har man tokkört på den grundläggande feminismkursen.
Men det är inte det som verkligen stör mig. Det som stör mig är att det skyfflar skit över dem som anstränger sig (nej, den påhäftade disclaimern i nummer 22 med ytterligare påhäftad insinuation hjälper inte) och struntar i dem som inte bryr sig. Nu har jag nog aldrig kallat mig feminist men då alla jag känner förmodligen skulle kalla mig det så känner jag mig träffad ändå, och vad känner jag när jag läser det här?
Att det tydligen inte räcker att vara så rädd att störa en kvinna att man helt slutar ta kontakt. Det räcker inte att stirra i marken för att kvinnor inte ska känna sig uttittade. Det räcker inte att demonen i skallen tjatar om att man ska vara tio gånger försiktigare när man pratar med en kvinna än när man pratar med en man för annars kan man gå över nån osynlig gräns eller råka avbryta henne och då är det ju så klart för att hon är kvinna. Det räcker inte, man kan alltid må sämre så här är lite till och har du problem med det så kanske du inte var så upplyst som du trodde ändå, hö hö.
Samtidigt är killarna som inte bryr sig ett jävla dugg förstås helt oberörda och går glatt vidare med att tafsa, hojta "hora" så ofta de kan, osynliggöra, dubbelbestraffa och hålla glastaket intakt. Förmodligen säga något nedsättande om damlandslaget om de har en minut över. Är det inte dem vi borde rikta oss till i stället? Men det är ju svårt. Lättare att kasta skit där man vet att den fastnar.
Det jag skulle vilja höra, en gång, är "du är inte ett svin". Eller rentav "det märks att du försöker låta bli att vara ett svin". Jag begär inte "du är bra", bara "du är inte usel". Tycker inte det borde vara helt omöjligt att få känna det ibland.
2 kommentarer:
Så som den är skriven så kan den listan omöjligt åstadkomma något positivt. Får känslan av att det inte är dess syfte heller.
Nä, det är ju inte det. Den är nog bara till för att ge sin upphovsman en liten boost.
Skicka en kommentar