Kön i bild

Häromdagen läste jag om Magnus lista över de gubbigaste rollspelsomslagen. Det finns några där som jag håller med honom om. Strippan på Showdown: Berlin finns det ingen ursäkt för. Varför kvinnan på Svart Duell / Skönheten och Odjuren är naken vill jag minnas att jag undrade redan på åttiotalet, i den mån jag hade hjärnkapacitet över till att undra det.

Men de flesta är ett problem inte i sig själva utan för att de är en del av ett mönster. Det är inte fel att rita ett omslag med en man som skyddar en kvinna, det är fel när det finns hundra sådana omslag och inte ett enda med en kvinna som skyddar en man. Det är inget fel med lättklädda kvinnor, det är fel när kvinnor bara syns lättklädda.

Och några av dem har jag inga problem med alls. Elipam och Järnringen visar absolut upp kvinnor som objekt, men primärt för de andra karaktärerna. Elipam visar en magdansös och hennes publik. Järnringen visar någon form av show, kanske en slavmarknad. De omständigheterna innehåller lättklädda kvinnor i vår värld och det skulle de göra i de här fantasivärldarna också. En kvartsciviliserad postapokalyptisk värld som Mutant skulle ha platser som den som visas på Järnringen. Ska man då inte kunna visa det?

Jag känner likadant inför Draculas hämnd, som Magnus utser till värst av allihopa eftersom den visar en kvinna som blivit våldtagen och mördad. Nu tror jag att Dracula nöjde sig med mord, men även om det inte vore så, ska man inte kunna visa ett offer för våldtäkt och mord? Ska de ämnena vara tabu?

Jag spelar inte mycket rollspel nu för tiden, men jag spelar en massa Magic. Det spelet har en uttalad policy om att inte visa svaga, utsatta, värnlösa, av män skyddade kvinnor. Inga damsels in distress. Det är naturligtvis en bättre policy än ingen alls, och definitivt en bättre policy än den som producerade några av Magnus hatobjekt, men jag har alltid funnit den alldeles för kategorisk. Visst, den har gett oss en massa coola beväpnade änglar men den innebär ju också att så fort man ska visa ett offer måste det vara en man. Jag antar att i en kultur där motsatsen fortfarande är det rådande så är det ett bra beslut att ta, men är det i förlängningen bättre än att ha kvinnliga offer överallt?

Problemet är inte i en bild utan i mönstret. Man ska kunna visa svaga kvinnor och svaga män, starka kvinnor och starka män, mördade kvinnor och mördade män, nakna kvinnor och nakna män. Det är bara när det väger över för mycket åt ett håll som det går snett. Och i ett spel som Magic, som ger oss så många badass kickass beväpnade starka kvinnor, kan det då inte överleva en damsel in distress ibland? Inte för att det är ett självändamål, utan för att det är okej, det med.

Drottning här, sopa där

Jag läste om Nerds And Male Privilege (inklusive de extremt förutsägbara kommentarerna) och kände igen det mesta. Jag är en spelnörd som huvudsakligen spelar Magic, ett spel som även inom kategorin nördspel har extremt ont om kvinnor. Jag kan nämna två kända kvinnliga Magicspelare och en av dem är mer känd för att hon var tillsammans med en känd Magicspelare än för några egna bedrifter. Det är såvitt jag vet fortfarande bara en kvinna som vunnit så mycket som en dollar i pris på de högsta turneringsnivåerna och det var när de tillfälligt ändrade prisstrukturen så att pengarna spreds ut. Vi pratar alltså om en enormt mansdominerad aktivitet, på området slagen av "ha skägg" och "göra kvinnor gravida" men inte mycket annat.

Men kvinnliga Magicspelare finns förstås ändå, åtminstone några stycken per stor turnering. Annars ser man dem mest som ende tjejen i ett gäng från de nedre tonåren, och där råkar de ut för precis det som Harris O'Malley beskriver: de är först och främst tjejer. Flera av dem identifierar sig själva så - jag vet inte hur många gånger jag hört en ensam tjej ljudligt proklamera att hon är just den ende tjejen där. Hon dyrkas, hon är en gudinna och en drottning.

Men bara inom sitt eget gäng, och det var det jag saknade i O'Malleys text. Andra gäng från nedre tonåren är nämligen fullständigt vidriga mot det första gängets tjej. Det är flockbeteende, statusjakt, och bland killar i nedre tonåren är det en sak som är status: honor. Man vill ha de hetaste honorna och andra flockar ska avundas. Honlösa flockar har därför bara en möjlighet och det är att trycka ner och förolämpa andra flockars honor så mycket det bara går.

De är tjocka och fula och eländiga och värdelösa på alla sätt som finns. De är dåliga på spelet, de är ointressanta på alla andra sätt, och vi önskar absolut inte att vi också hade en Magicspelande tjejkompis och om vi hade det skulle hon hur som helst vara mycket snyggare än du.

Det är inte fullt så illa som det låter och framför allt inte lika öppet. Det finns trots allt vuxna närvarande som inte känner att vi måste delta i trettonåringarnas interna strider, och man kan inte göra vad som helst hur osubtilt som helst. Men det händer och det finns där. Geekgirls är aldrig bara geeks utan alltid geekgirls, älskade av den egna sidan och hatade av den andra. Det är ingen lätt miljö att ta sig in i och förmodligen ingen miljö man vill stanna i. Tacka fan att det blir mansdominerat.

Jag spelar spelen, de spelar inte mig

Bloggen jag nämnde i går innehåller bland annat ett inlägg om boken The Elfish Gene av Mark Barrowcliffe. Jag har inte läst den men om jag slutade gaffla om saker jag inte visste något om skulle jag få vara tyst alldeles för ofta.

Barrowcliffe (och min gamla homie Magnus Edlund) hävdar alltså att rollspel är en ursäkt för att stänga in sig med likasinnade och inte behöva lära sig social kompetens. Det stämmer väl, men det gäller också snart sagt alla aktiviteter som huvudsakligen utförs av unga män. Idrott är inte heller ämnat att skapa sociala genier; man tillbringar all sin tid med andra som också gillar att springa fort och sparka på bollar.

Vidare tror jag inte att jag hade knullat särskilt mycket mer om jag inte hade haft spel i mitt liv, och inte bara för att jag hade fast flickvän från sexton års ålder. Jag var helt enkelt typen som satt och spelade snarare än typen som bjöd tolvåriga brudar på cigarretter. Spelandet var ett symptom, inte en orsak i sig.

Även om jag hade blivit en helt annan människa - festande och knullande och hjärtekrossande - av att inte spela så kan jag inte se hur det hade varit bättre varken för mig eller någon annan. Är det strikt bättre att som tonåring knulla en massa än att inte göra det? Är det verkligen så att de killar som under de här kritiska åren knullar mest gör det för att de lärt sig att prata med tjejer och vara trevliga eller för att de är Barney Stinson-wannabes i miniatyr? Jag minns det som det senare.

Om jag inte hade spelat så hade jag säkert haft något annat. De lägre tonåren är nog den tid i livet när det är som lättast att obsessa och hade jag inte haft mina tennfigurer att obsessa över så hade jag hittat något annat och jag kan inte riktigt se mitt mellanstadiejag förvandlas till en munlädersmord alfahanne. Vad jag än hade valt i stället så hade det inte gjort mig till något annat än geek.

Jag får väl ta och läsa Barrowcliffe, om inte annat så för att boken sägs vara välskriven och rolig, men också för att se vad det var för märkligt liv han hade om han nu tror att det var rollspelen i sig som hindrade honom från att uppfylla sitt sanna öde och bli en tonårig Joey Tribbiani.