George, Trayvon och Marissa

När George Zimmerman blev frikänd exploderade den sociala mediasfären och det dök upp lättretweetade bilder med texter som "white man stalks and kills black unarmed teenager, gets off, black woman shoots a warning shot against her violent husband against whom she has a restraining order, gets 20 years" och slacktivisterna likeade och shareade och kände sig riktigt på topp. Och tydligen var det inte en enda av dem som brydde sig om att läsa i fem minuter.

Låt oss börja med George Zimmerman och Trayvon Martin. Händelseförloppet är förhoppningsvis känt nog att jag inte ska behöva gå in närmare på det och vi kan alla vara överens om att han betedde sig som ett pucko. Han borde ha fortsatt prata med polisen och inte blanda sig i själv. Vi vet inte vad som sades mellan honom och Trayvon Martin men vad det än var så var det inte fredligt, och det var stendumt av honom.

Men "white man stalks and kills" eller "kills an unarmed black teenager for walking in his neighborhood"? Det är inte vad jag ser. Det jag ser är att George Zimmerman var en hetsig uppretad provokativ fan - kanske rasist men jag vet inte - medan Trayvon Martin var en testosteronfylld tonårskille som lät sig provoceras. En av dem var beväpnad, den andre dog.

Jag hade gärna sett Zimmerman fällas för vållande till annans död eller dråp eller dylikt, men jag är inte ens jurist i Sverige och verkligen inte i Florida. Enligt Floridas lag kanske domen är helt korrekt. Men hur det än är med det så kan jag inte se en iskall mördare eller ens en våldsam galning när jag tittar på Zimmerman, och emedan det var han som var den aggressive så tror jag att de båda kunde ha gjort andra val den kvällen och gått därifrån oskadda.

Över till Marissa Alexander, den svarta kvinnan över. Hennes fall är ett läroboksexempel på konsten att förändra verkligheten genom noggrant urval av fakta. Ja, hennes man var en våldsam skit. Ja, han hade besöksförbud. Nej, hon träffade honom inte med skottet. Ja, hon fick tjugo år för det. Och hennes fans är mycket försiktiga med att berätta ett enda dugg utöver det.

Det här är vad som egentligen hände: Marissa Alexander åkte till sitt och sin mans före detta gemensamma hem, där hon inte hade bott på två månader, för att hämta saker. Ingen annan var hemma och hon stannade över natten. Nästa morgon kom mannen hem tillsammans med sina två barn, och alla fyra åt frukost tillsammans. Tycker du till att börja med att detta låter som en kvinna livrädd för sin våldsamme man? Om det vore jag så hade jag varit nöjd med att karlen inte var hemma, tagit mina saker och stuckit.

Efter frukost började de bråka. Då gick Alexander ut till sin bil, hämtade sin pistol, gick tillbaka in i huset, siktade på mannen och barnen, och sköt. Skottet gick förbi hans huvud och träffade väggen, varpå han tog sina barn och flydde medan han ringde SOS - och lät skräckslagen, för övrigt.

Detta blev - föga förvånande - polisanmält. Alexander erbjöds villkorlig dom och time served. Hon kunde ha promenerat ut ur häktet men helvete heller. I stället bestämde hon sig för att försvara sig enligt stand-your-ground-lagen, en stenkorkad lag som säger att man inte behöver försöka fly platsen innan man använder våld i självförsvar. En ganska typiskt amerikansk lag med andra ord, som tycker det är viktigare att få döda än att inte behöva backa, och samma lag som fick Zimmerman frikänd.

För att lagen ska gälla så måste det dock röra sig om självförsvar, och det fanns aldrig en chans att Alexanders strategi skulle fungera. Eftersom Florida har regler om att man kan få plus tio år för ett brott som involverar ett skjutvapen och tio år till om det avlossades - regler som jag är beredd att sätta pengar på är populära bland dem som ivrigast upprepar Marissa Alexanders namn - så hamnade hon på tjugo år. Och där är hon nu.

Så, gigantisk överraskning. Än en gång visar sig verkligheten helt annorlunda än slacktivisternas papegojramsor gör gällande. Det ovanstående tog mig minuter att ta reda på, för övrigt, men det är uppenbarligen en för stor investering av tid och energi. Lättare att likea och retweeta.

Thomas Quick och pseudovetenskapen

De senaste veckorna har jag blivit förvånad över artikelmängden om Thomas Quick och hans icke-mord, då jag trodde att det var allmän kunskap sen rätt många år att även om han inte är en oskyldig karl så är han i alla fall med största sannolikhet inte seriemördare. Hur som helst har jag liksom många andra undrat hur det någonsin kom sig att han fick den statusen.

Det var väl samma mekanismer som orsakade satanistskräcken i USA och den svenska incestpaniken på nittiotalet. Man tror att man gör gott, man bildar ett grundläggande felaktigt antagande, och sen rullar det bara på tills man har investerat så mycket att man inte rimligen kan dra sig ur.

Häromdagen satt jag hemma hos ett par vänner varav en är psykolog och vi började prata Freud. Jag sa att mitt största problem - och det är jävligt stort - med Freud är att han anstränger sig för att inte lägga fram falsifierbara hypoteser. Hon sa att det gör inte hon i sitt arbete heller, men jag hävdade att om hennes intervjuobjekt sa något annat skulle hon nå en annan slutsats.

Freud har däremot sin uppfattning klar och den går inte att ändra. När han väl säger "du har tomtar på loftet eftersom du inte blev ammad" så är det över. Om patienten säger "ja, precis så är det" så klappar sig Freud nöjt på magen. Om patienten säger "nej, det stämmer inte alls" så kontrar Freud "se hur undertryckt och förträngt det är" och har rätt i alla fall. Freud kan inte ha fel.

Vad har detta med Quick att göra? Jo, samma metoder verkar ha varit i bruk i hans fall. När Quick korrekt kunde beskriva offer, mordmetoder, dumpningsplats eller några andra detaljer som råkade visa sig vara rätt, så visade det att han var skyldig. När "Quick svarade fel så visade det att det var rätt, eftersom han av ångest undertryckte sanningen". Quick kunde per definition inte vara oskyldig.

När de som hävdar Quicks skuld berättar om det han fick rätt, sånt han sa som han bara kunde ha känt till om han vore skyldig, så låter det  precis som när nåt mediums fans ivrigt påpekar hens många framgångar och helt glömmer att de åtföljdes av dussintals misslyckanden. Om man bara slänger ut tillräckligt många gissningar så kommer man att få några rätt, och om människor fungerar som de brukar så minns de träffarna och glömmer missarna. Det är en uråldrig teknik.

Quick verkar alltså inte vara bara en svensk rättsskandal och ett bisarrt justitiemord, utan också ett extremt bra exempel på pseudovetenskap och orsaken till att Richard Feynman kallade vetenskap för "a way of not fooling ourselves". Det är så oerhört lätt att lura sig själv och fastna för något som helt enkelt inte stämmer, och sen är det knepigt att ta sig tillbaka. Därför ska vi noggrant se till att vi alltid kan motbevisa oss själva, så kanske vi slipper fler historier om satanistsekter som ritualmördar barn och oskyldiga seriemördare.

Hellre Kuba än England

Nu måste någon förklara den här Assange-grejen för mig. Jag har en väldigt specifik fråga så jag behöver inte höra några konspirationsteorier, hur bra Wikileaks är, att Wikileaks är så bra att Assange måste vara oskyldig eller att Wikileaks är så bra att Assange inte ska behöva ställas inför rätta när han anklagas för brott. Faktum är att ordet Wikileaks inte behöver förekomma alls.

Assange är rädd för att utlämnas till USA, och det är därför han försöker hålla sig borta från den svenska rättsapparaten; han tror att Sverige kommer att skicka honom över Atlanten. Men han bor i Storbritannien. Om jag vore rädd för USA, om USA vore ute efter mig, då skulle jag inte hänga hos en av deras närmaste allierade. Jag skulle dra till Venezuela, Kuba, kanske Frankrike (Roman Polanski verkar klara sig bra på att softa där). Inte Storbritannien, som väl är mycket närmare knutet till USA än Sverige är.

Framför allt förstår jag inte varför man skulle behöva det här rättsfallet alls, om det bara handlar om att skeppa Assange till USA. Om det nu ska göras på nåt shady sätt så kan man väl friskt göra det utan att han blivit anklagad för svenska sexbrott?

Jag skulle ju tro att det är en rökridå, ett försök att trumma upp ytterligare gräsrotsstöd, liksom hans krav att garanteras att inte utlämnas till USA, eller att han går med på att förhöras på Ecuadors ambassad; det är grejer som är helt orimliga eller omöjliga men som i snittpuckots öron låter resonabla vilket leder till support för Assange.

Men det förklarar inte varför jag inte har sett den här frågan ställas nånstans. Vare sig hans allierade eller hans fiender tycks ifrågasätta resonemanget - han är rädd för att utlämnas till USA så han vill inte åka till Sverige men han är soft med att hänga i Storbritannien. Det saknas ett par länkar i den logiska kedjan.

Så: kan någon förklara den här Assange-grejen för mig?

Nationalitet i pressen

Häromdagen hörde jag två personer vara högljutt överens om att tidningarna alltid borde skriva ut brottslingars och misstänktas nationalitet. Orsaken till detta skulle vara att "om invandrare begår mycket fler brott än svenskar...". Var börjar man?

Om du aldrig har hört att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, hur har du överlevt i en skolåda i tjugofem år? Det är ingen hemlighet, det är tvärtom något det tjatas enormt mycket om, normalt av människor som inte vet vad korrelation är för något, inte kan se bortom minsta gemensamma nämnaren och som aldrig funderat över att närmare tolka fenomenet i fråga. Detta är ingen ny uppenbarelse.

Och när det ska uppenbaras, då är det just så: genom statistik. Genom undersökningar, siffror, hårda fakta. Inte genom utslängda epitet i dagspressen, där varje läsare bekvämt och utan att anstränga hjärnan kan bekräfta sin egen uppfattning. Det är nämligen så människor fungerar. Vi har mycket lättare att ta till oss sådant som bekräftar det vi redan tror.

Så om en dumfan läser en massa brottsartiklar och läser ordet "invandrare" i vissa av dem så är det dem hen kommer att minnas, medan hen glatt glömmer bort dem som involverade en svensk gärningsman - om det ens skulle skrivas ut.

Det är därför vi bara ska ha med sånt som är relevant. Nationalitet och etnicitet är normalt inte intressantare än längd, vikt, frisyr eller huruvida personen föredrar Elvis eller Beatles. De sakerna ska förstås vara med när det är relevant. Kön, religion, yrke, alltihop ska in i artikeln, men bara när det faktiskt spelar roll. Inte när det bara är till för att bekräfta fördomarna hos trångsynta enfaldsmästare.

Tiggeri

Då och då hör jag någon prata om de ökända utländska ligor som rekryterar fattiga, skeppar dem hit och har dem till att tigga, tar lejonparten av det de får ihop och sen skeppar hem dem igen. Ibland låter det som om varenda tiggare antingen är ett offer för sån trafik eller en deltagare i den, och när jag frågar hur de vet det är svaret oftast "det vet man". Det är inte så svårt att se igenom.

Jag tror att de flesta tiggare jag ser är up-and-up, ärligt tiggande människor. Jag tror däremot, till skillnad från Martin Ezpeleta (som hävdar annorlunda men inte bistår med några källor), att ligorna existerar. När jag för några månader sedan på olika ställen i Malmö såg fyra knäböjande människor med varsin identisk pappskylt med texten JAG ÄR HUNGRIG, då kom jag fram till att det var troligare att de förts hit och försetts med skyltarna än att fyra tiggare samtidigt och oberoende av varandra bestämt sig för att det var bästa sättet att tigga. De fick ingenting av mig.

Det är inte ofta tiggare får det, ens om jag tror de är på riktigt. Delvis är det för att jag sällan bär kontanter på mig, men det är även för att jag är skeptisk till hur mycket nytta det gör att försöka täppa igen ett hål i samhället med växelmynt. Dessutom är jag fortfarande naiv nog att tro att det här i Sverige i dag oftast finns bättre lösningar än att tigga.

Det är förstås ett samhälleligt misslyckande - ett pinsamt sådant - att det finns tiggare. Jag skiter inte i dem. Men det är inte så enkelt att goda människor ger två kronor och onda människor går vidare.

Är tvång lagligt?

Det ska bli förbjudet att tvinga någon att gifta sig, och min reaktion kan sammanfattas som ”du menar att det var tillåtet tills nu?”. Jag fattar att det finns skumma gamla lagar vi inte har hunnit avskaffa än - man kan faktiskt inte släppa svin i ollonskog hur man vill, då blir det kaos - och att det är omöjligt att täppa varje hål och omständighet; vissa saker kommer att slinka igenom och då fixar vi det vid tillfälle.

Men hur kan tvångsgifte vara på den senare listan? Jag är inte förvånad över att det inte finns något specifikt förbud mot just tvångsgifte, men är inte tvång rent generellt en smula sketchy, juridiskt sett? Det involverar ju nödvändigtvis någon form av hot och press, och det är väl olagligt redan nu?

Jag kanske har totalfel och det är helt okej med rättssystemet att tvinga folk till precis vad som helst, förutsatt att just det man tvingar dem till inte är specifikt förbjudet. Men det låter jävligt konstigt. Kan jag tvinga någon att äta blåbär om hen inte vill? Dansa schottis? Fågelskåda? Allihopa aktiviteter som många människor gör frivilligt och med största glädje men man inte bör tvingas till. Ungefär som äktenskap.

Om det nu är så att tvång är okej och vi måste specificera allt som man inte får tvinga folk till, kan vi inte bara förbjuda tvång, specificera ett par undantag (föräldrar får tvinga sina barn att bädda sängen) och softa resten av tiden? Att förbjuda ett tvång i taget kan inte vara effektivt för någon inblandad.

Mer Seved

Nån anonym tycker tydligen att jag underdrev faran med Malmö i mitt förra inlägg. Låt oss resonera som gentlemän.

Vem som helst kan se och märka att våldet i Malmö har eskalerat de senaste åren.

Huruvida våldet har eskalerat vet jag inte. Jag upplever det inte så, men det är förstås möjligt att det hänt och jag bara har haft tur. Hur som helst har jag inte uttalat mig om det; jag har bara sagt att Malmö är bättre än sitt rykte - vilket det är - och att det är högre brottslighet i Stockholm än i Malmö - vilket det är. Det är inte den bilden man får av mediafloden om våldet i Malmö och jag vänder mig emot de lyckade försöken att framställa Malmö som ett brinnande hål av kaos.

Hur många skottlossningar hade vi detta och förra året?

Det har varit många dödsskjutningar de senaste månaderna. Det kan vara en ny trend som kommer att hålla i sig; det får framtiden utvisa. Mer troligt är att det rör sig om sammankopplade händelser eller en statistisk blipp. Ovanliga brott kommer förr eller senare att klumpa sig på en viss plats under en viss tidsperiod. Det är så sannolikhet fungerar.

Dessutom kan jag tänka mig en spilleffekt där dödsskjutningar gör det mer troligt att dödsskjutningar sker. Brottslingar som ser andra mörda kanske tänker att de också måste mörda för att behålla sin skräckfaktor och sitt streetcred, eller whatever.

Hur ofta är ni egentligen ute på krogen och rör Er bland folk på kvällarna?

Hur så, brukar du bli beskjuten när du gör det? I så fall hänger du på andra ställen än jag. De som allra mest fruktar Malmö är inte de som kör krogrunda varje helgkväll och gör stan hela nätterna. De är väldigt vanliga Svenssons och de har väldigt lite att vara rädda för, men media anstränger sig för att få dem att tro något annat.

Jag såg Seved och överlevde

I dag blev det till slut dags för mig att ta reda på var Seved egentligen ligger. Vi har alla hört talas om denna enklav av total laglöshet, där brevbärarna inte vågar dela ut posten och där en vanlig hygglig medborgare inte kan sätta sin fot utan att bli åtminstone trakasserad, förmodligen rånad och eventuellt ritualmördad. Trots över ett decennium i Malmö visste jag ändå inte var denna dödszon låg, och det kan ju vara viktigt att veta så att jag inte råkar traska in där och innan jag vet ordet av så ligger mina inälvor på trottoaren.

Döm om min förvåning när det visade sig att Seved består av så få gator att jag utan att märka det knallat därigenom ett oräkneligt antal gånger. Är detta Malmös självmordsslum? Hur får ens så mycket elände plats på en så liten yta, och varför är eländet så diskret? För att det inte är så mycket elände, förstås. Men Malmö-som-kriminellt-helveteshål är en massmedial fullträff och medierna lever på att berätta det folk vill och förväntar sig att höra. Rädslan och dumheten sprider sig.

Men jag trodde i alla fall att det bara hade drabbat dem som inte bodde här. Själva vet vi ju att vi går till jobbet varje dag utan att bli beskjutna. Men så pratade jag med några andra malmöiter när en av dem frågade om vi sett Malmöpolisen, TV-programmet som gjort Seved rikskänt. Det hade jag inte men jag hade läst nog om det för att räkna med att nästa mening skulle vara "Gud, vilket skitprat". Tyvärr visade den sig vara "Vad händer med den här staden?". Tja, inte särskilt mycket om du måste se det på TV i stället för att märka det själv, eller hur?

Om man lever här och ändå går på mediabilden av Malmö måste man bo i en gated community i Limhamn och aldrig gå ut utan två rottweilers och en livvakt. I verkligheten händer det förstås mycket skit här, men inte tillnärmelsevis så mycket skit som myten gör gällande. Jag hade bott här i ett par år innan jag insåg att Malmö ens hade det ryktet runt om i landet.

Malmö har problem, men samtidigt lägre brottslighet än Stockholm och efter ett decennium som oförsiktig, småvuxen och kritvit malmöbo är jag fortfarande oskadd. Myten är väl alldeles för praktiskt användbar för att dö, men kan vi åtminstone sluta sprida den själva?

Vilken överraskning

Jag har läst om den senaste barnporrhärvan som är unik därför att av de 24 åtalade är 23 kvinnor. Jag är med på att det är ovanligt och därmed har högt nyhetsvärde. Jag är med på att tidningarna sensationaliserar det för att sälja lösnummer. Jag är till och med helt med på att amatörpsykologerna tittar fram ur sina vrår för att förklara hur det här kunde hända.

Men. Kom igen. "Det här kommer jag aldrig att glömma"? "Det har ändrat min syn på mänskligheten"? Är det verkligen så chockerande att man inte måste ha en penis för att vara ett creepo? Vi har 24 personer som utbytt barnporr med varandra men det som vrider skallen är att de inte var karlar allihop?

Jag undrar vad man tidigare hade för syn på mänskligheten om det här fallet ändrar den. Nåt i stil med "män är onda, primitiva, lustdrivna djur och kvinnor är goda, ädla, upphöjda änglar", antagligen. Det är, tja, inte okej att män pysslar med barnporr men vi vet ju att de är såna, så visst, vi får väl leta reda på dem som går för långt och sätta dem i fängelse, men särskilt upprörande är det ju inte. Pojkar är pojkar.

Under tiden, i verkligheten, så finns det kvinnor som begår brott, köper sex, misshandlar och mördar. Ibland alltihop samtidigt. Varför man skulle tro att de inte också var kapabla att digga barnporr ligger rätt långt bortom mig.

Tankar från tråden

Efter att i flera år ha lyssnat på hypen kring The Wire har jag slutligen börjat se den och efter att ha inhalerat första säsongen kan jag med glädje rapportera att hypen är berättigad. Nu har jag ett exempel till. Som de flesta bra konstverk är den här serien inte bara underhållande utan föder en och annan tanke också.

Den första säsongen handlar om knarkhandeln i Baltimore, dem som arbetar i den och dem som bekämpar den. Ett återkommande tema är allt det våld och annat elände som åtföljer knarkhandeln. I ett tidigt avsnitt frågar en polis varför de inte bara kan sälja skiten och gå vidare med sina liv, som alla andra försäljare gör. Varför måste de slåss och döda också? Den frågan fastnar tydligen i den unge knarklangarens huvud för han upprepar den för sina kamrater. Varför måste det vara på det här viset? Varför kan vi inte bara sälja heroin, ta pengarna och vara nöjda? Varför måste vi jävlas med våra kunder, döda alla som går emot oss och hålla en hel stad i skräck för oss?

Jag vet inte vad manusförfattarna ville att tittaren skulle leverera för svar på den frågan, men jag vet vad svaret faktiskt är: det är för att det är olagligt. Om knark vore vilken vara som helst skulle det finnas i varenda affär, det skulle inte vara lönt att försöka skjuta varenda konkurrent, det skulle inte finnas någon anledning att mörda vittnen, man skulle aldrig löpa risken att någon skulle tjalla så man skulle inte behöva framstå som ett skräckinjagande monster, och det skulle dessutom vara mycket svårare att sälja allt mer utspätt heroin för att pressa extrapengar ur kunderna som ju betalar i alla fall. Efterfrågan är inelastisk, som Stringer Bell får lära sig, och konkurrensen hålls borta med basebollträn.

Det huvudsakliga problemet med tung narkotika som heroin är inte knarket i sig, även om det naturligtvis inte är något vi vill ha så mycket som möjligt av i vårt samhälle. Vi har en situation där botemedlet kanske är värre än sjukdomen. Kriminalisering minskar inte efterfrågan, möjligen utbudet, och för med sig fruktansvärda biverkningar.

Sitter jag här och förespråkar legalisering av heroin? Vet inte, men inte här, i alla fall. För som vanligt har Sverige lyckats med något fantastiskt. Vi sitter på mycket lägre drogsiffror än hyggligt välliknande europeiska länder som Storbritannien och Spanien, och emedan det givetvis finns beväpnade knarklangare här också så finns det ingenting som ser ut som West Baltimore.

Det finns flera anledningar till detta. Vi har knappt någon ickealkoholistisk drogkultur (tur att inga Stockholmsbrats läser min blogg för de hade nog skrattat nu, men sant utanför Spy Bar förblir det), vi har ett samhälle med små sociala klyftor och dämpad konsumtionshets, och vi har aldrig försökt driva ett fåfängt War on Drugs. Någonstans fattade vi att människor som knarkar ner sig inte är fiender utan människor som behöver hjälp. Vi visar att det går att ha nolltolerans mot narkotika och ändå inte förvandla innerstäderna till krigszoner.

Men USA, däremot... även om det har blivit bättre så kanske de skulle testa legalisering. Det kan knappast göra det värre.

Slå på fel person

Resan är över och det är dags att åter mata de (om än diskret) ylande ulvarna med ett ostoppbart textflöde. Sen sist har det tydligen hänt spännande saker i England och då den historien har precis rätt blandning av politik, filosofi och våld är det den jag dyker in i.

Brittiske premiärministern David Cameron hävdade till att börja med att det rörde sig om kriminalitet och ingenting annat. Det hade han rätt i. Nu är det tydligen en nyhet att han erkänner att det ligger sociala problem bakom. Det har han också rätt i. Det finns ingen motsättning mellan de två åsikterna.

Det är förbannat få som utan särskild anledning bestämmer sig för att bränna upp polisbilar, vandalisera skyltfönster och misshandla oskyldiga. Samma sak gäller de flesta slags brottslighet. Någonting är fel när man bestämmer sig för att skita i allt utom sig själv. Upplopp sker inte för att varje enskild deltagare är ett moraliskt vacuum, och om så är fallet så är det något som gjort dem till moraliska vacuum.

Det betyder inte att jag ställer mig på vandalernas sida. Jag vet inte hur det är i Tottenham och jag vet inte huruvida Mark Duggan skulle ha det eller inte. Det är fullt möjligt att det är överjävligt alltihop och att våldsam vrede är fullt förklarligt. Det jag däremot vet är att vandalerna förlorade all min sympati i samma ögonblick som de gav sig på civila mål.

Såvitt jag kan reda ut var det första våldsdådet att Tottenhams postkontor brändes ner. Postkontoret. Jag antar att det fick vara något slags symbol för överheten men det är en rätt lam ursäkt för att man inte vågar ge sig på dem man egentligen är arg på. Om det hade varit polisstationen så hade de åtminstone med äran i behåll kunnat hävda att det rörde sig om en protest, ett uppror. Poliser vet i alla fall när de tar jobbet att de kanske måste ställa sig mellan samhället och våldsmän. De vet att de kan bli skadade eller dödade, även om det är sällsynt i vår del av världen. De vet att de riskerar att bli samhällets första försvarslinje.

Om vandalerna hade gett sig på polisen hade jag fortfarande tyckt att de gjorde fel men jag hade i alla fall inte kunnat kalla dem hycklare och jag hade lyssnat när de pratade om sociala orsaker och fattigdom och elände.

Det gör jag inte nu. Vanliga affärer, till och med bostäder. Bussar. Personrån. Plundring. Människor som specifikt reser till ställen där upplopp redan pågår för att göra dem värre. Det här är inte en politisk reaktion, det här är blodigt jävelskap. Ett eventuellt moraliskt överläge förångas i samma ögonblick som man ger sig på oskyldiga.

Inne i Ben Steins hjärna

Ben Stein är en amerikansk knäppgök. Han är mot abort, accepterar inte evolutionen och hävdar att man måste vara materialist för att genomföra folkmord samt att förintelsen var vetenskapens fel. Det visar att man kan vara både bildad och formellt smart och ändå vara ett totalt pucko som frivilligt håller sig okunnig, särskilt om det man pratar högst om.

Men, trots allt, det finns fler knäppgökar i världen. Det jag inte väntade mig var att hans hjärna skulle visa sig kapabel att producera ett försvar för våldtäktsanklagade Dominique Strauss-Kahn som är så vrickat att det kommer att behöva sex månaders vila med gasbinda om vristen.

Innan jag kommer igång: jag är absolut för att anta att en anklagad är oskyldig tills motsatsen bevisas, jag vet ingenting om hur eller varför Strauss-Kahn hamnade på Riker's Island eller om han hade där att sköta och jag vet ingenting om flyget han tydligen skulle ta. Det är möjligt att Ben Stein har rätt om allt det där, vilket dock i så fall skulle vara en märklig slump eftersom han tydligen aktivt siktar på att ha fel.

If he is such a womanizer and violent guy with women, why didn't he ever get charged until now?

Phil Spector. Pysslade under en femton år lång period med att dra hem kvinnor och hota dem med pistol, råkade inte i trubbel med lagen förrän han dödade en av dem. Inne i Ben Steins hjärna: Om man har kommit undan med något är man oskyldig.

Can anyone tell me of any economists who have been convicted of violent sex crimes?

Paul Bernardo, serievåldtäktsman och -mördare. Om det inte finns en enda till blir jag så sjukt förvånad att jag kanske förvandlas till en idiot, möjligen Ben Stein. Inne i Ben Steins hjärna: Om man blir ekonom är man inte våldsam.

Can anyone tell me of any heads of nonprofit international economic entities who have ever been charged and convicted of violent sexual crimes?

Hur många finns det? Om en av hundra av dem är våldtäktsman, hur osannolikt är det egentligen att vi aldrig skulle ha hört talas om en? Inne i Ben Steins hjärna: Vi har inte lyckats fälla några människor ur den här snäva kategorin innan, så vi ska inte försöka fälla några nu.

Is it likely that just by chance this hotel maid found the only one in this category?

Tja, hennes jobb innebär att hon umgås med precis såna hela tiden och hon är längst ner i hierarkin, så om det finns en kommer hon att hitta honom. Inne i Ben Steins hjärna: Om det finns en enda våldtagande högrankad ekonom så är det för varje enskilt offer så osannolikt att ingen faktiskt kommer att bli våldtagen.

Maybe Mr. Strauss-Kahn is guilty but if so, he is one of a kind, and criminals are not usually one of a kind.

Gud vad praktiskt. Om jag blir anklagad för ett mord kan jag bara hitta på en beskrivning av mig själv som är så snäv att den inte passar in på någon dömd mördare, och så är jag per definition oskyldig. Inne i Ben Steins hjärna: Brottslingar är inte människor, de är kloner av varandra.

The prosecutors say that Mr. Strauss-Kahn "forced" the complainant to have oral and other sex with him. How? Did he have a gun? Did he have a knife? He's a short fat old man. They were in a hotel with people passing by the room constantly, if it's anything like the many hotels I am in. How did he intimidate her in that situation? And if he was so intimidating, why did she immediately feel un-intimidated enough to alert the authorities as to her story?

Och det är här jag övertygas om att Ben Stein bokstavligen är från en annan planet. Jag tror inte jag är kapabel att skriva något som är bättre än Steins egna ord på att förklara hur borta han är. Om det är så här hans observationsförmåga av världen fungerar förstår jag plötsligt varför han inte begriper evolutionen. Inne i Ben Steins hjärna: Det är omöjligt att känna sig hotad om det finns andra människor i närheten, det är omöjligt att känna sig hotad när man är i samma rum som någon men inte känna sig lika hotad när man inte är det längre... äh, jag orkar inte mer.

Man måste undra

En rad amerikanska delstater har infört lagar om mord och mordförsök på ofödda och nu har - föga förvånande men ändå ganska märkligt - lagarna använts av knepiga abortmotståndare. Konsteliga saker hända, men jag kan ändå inte läsa artikeln utan att ställa några frågor.

Till att börja med, gick inte de här brotten under misshandel och överfall och vållande av skada och dylikt redan? Var det formellt okej att misshandla just gravida kvinnor på just ett sätt som utsatte fostren för fara, och därför behövdes särskilda lagar för det, för tydligen är gravida kvinnor ett så distinkt juridiskt särfall att de omöjligt kan skyddas av samma regler som resten av oss?

Om man nu tvunget ska ha de här lagarna och det var helt omöjligt att formulera dem såsom skyddande kvinnorna och inte fostren, varför fick ingen den bra idén att lägga till ett "om inte gärningsmannen är kvinnan som bär på fostret i fråga, eller hon i alla fall är chill med det"? Klä upp det i juridik så är problemet löst. Jag kan inte se vad en aborttillåtande stat skulle ha emot det.

Och slutligen, om det här bara var en konspiration från abortmotståndarna, var det här verkligen det bästa de kunde komma på? På det här sättet får de dit några kvinnor som förlorat sina barn, men inte en enda som faktiskt ville bli av med dem. De kvinnorna kunde ju bara göra abort och låta det vara med den saken.

Det är ett märkligt ställe, det där landet.

Ta till svärd

Elin Grelsson skriver om kravallerna i Göteborg som nu är ganska exakt ett årtionde gamla och jag får samma tanke i skallen som jag fick då och har fått varenda gång jag har hört talas om eländet sen dess.

Låt mig göra klart att jag inte var där. Det enda jag vet om vad som hände kommer från tidningar, TV och skribenter som Grelsson. Jag vet inte vilken sida som började, jag vet ingenting om massgripanden eller polisbrutalitet eller justitiemord, jag vet ingenting om provokationer eller vapengömmor, jag vet ingenting om undercoverpoliser eller i förväg planerade illdåd från ena eller andra hållet. Jag föreställer mig att båda sidor betedde sig som svin, för så brukar det vara.

Det jag däremot vill prata om är demonstranten som blev skjuten. Vi såg alla filmsnutten på TV, om och om igen, och jag har inte hört någon påstå att den var förfalskad eller ens missvisande, så jag utgår ifrån att det verkligen var det som hände.

Det jag minns av den var en man som kastade sten mot beväpnade poliser och blev skjuten. Vänstern exploderade över detta, särskilt de ungdomligare delar av den som jag då fortfarande var engagerad i, men det enda jag kunde tänka var att det var just vad man kunde förvänta sig.

Jag tycker naturligtvis att poliser ska vara enormt försiktiga med att avlossa sina vapen. Det är de också. Men om man står och kastar sten mot dem, då får man räkna med att bli skjuten. Om man ger sig in i en våldsam konfrontation med beväpnade människor, då får man räkna med att bli skjuten. Det är risken man tar.

Det gäller dubbelt om man hör till dem som - och jag känner inte den skjutne, men det är inte en högoddsare att tänka sig att han tillhör den gruppen - pratar om och förespråkar väpnad revolution. I en väpnad revolution har båda sidor vapen. Människor på båda sidor skadas och dör. Det är priset man betalar för att föra sin kamp på det viset, och ibland har man inget annat val och då kommer det att spillas blod. Det får man räkna med.

Jag har hängt en del i radikalvänstra kretsar och det finns tragiskt nog alldeles för mycket revolutionsromantik där. Man ser framför sig rödklädda soldater som med den uppgående solen i ryggen och gevär i händerna segerrikt marscherar över landet. Så ser det inte ut i verkligheten. Verkligheten är mycket mer lik Göteborg 2001.

Jag hoppas att jag aldrig behöver hamna i en våldsam situation med poliser inblandade (eller utan, för den delen) men om det någonsin händer så antingen flyr jag, ger mig, eller räknar med att bli skadad, kanske dödad. Om jag tar upp en gatsten och slänger iväg den mot beväpnade människor, poliser eller inte, så räknar jag med att bli skjuten. Jag räknar inte med att revolutionen ska vara blodlös, inte på någondera sidan.

Olika sorters våld

Like A Bad Girl Should skriver om våld mot män respektive kvinnor och jag håller med om det mesta men två saker hoppade till i skallen på mig och då är det läge att skriva.

Först, det här med våld mot män och våld mot kvinnor. Det är ingen hemlighet att män oftare är utsatta för våld än kvinnor medan det är kvinnor som är rädda för att gå utomhus när det är mörkt. Det senare stämmer i alla fall för mig; på sin höjd tänker jag på det när jag ska passera nån grupp överförfriskade eller exalterade män. Jag är aldrig orolig över själva handlingen att knalla hem när solen gått ner.

Den högre rädslan hos kvinnor kommer till stor del från medias stora bevakning av de sällsynta överfallsvåldtäkterna, men den är inte helt omotiverad. Saken är den att man-mot-man-våld kan man oftast ta sig ur. När en man bestämt sig för att begå ett våldsbrott mot en kvinna kommer han i allmänhet att göra det också, medan våld mellan män oftast på ett eller annat sätt handlar om en statuskamp.

Väldigt få människor vill slåss, och de män som spöar upp andra män i fylleslagsmål är inte specifikt ute efter att slå skiten ur någon. De vill känna sig stora och starka och tuffa och respekterade och framför allt dominanta. Det är inte rikets intelligensreserv vi pratar om här. Om man är beredd att offra lite värdighet och illusorisk status, om man kan tänka sig att agera omegahanne, då kan man rätt ofta undkomma utan skador. Visst, det är något som den inre apan skriker i protest mot, men möjligheten finns där och det gör den inte hos kvinnor i alls samma utsträckning.

Så vi ska inte stirra oss blinda på statistiksiffrorna. Ja, det är för jävligt att kvinnor i pressen mycket oftare förekommer som offer medan män oftare är offer i verkligheten, och den rädsla många kvinnor känner är både orimlig och överjävlig, men förloraren i ett fylleslagsmål har ofta haft en utväg. Det har sällan ett våldtäktsoffer.

Den andra saken gäller detta:

Jag är tyvärr böjd att tro att anmälda våldtäkter begångna mot män av kvinnor inte skulle få lika stora rubriker i kvällspressen som våldtäkter mot män begångna av andra män.

Här håller jag inte alls med. Jag tror att den nästan obefintliga bevakningen av kvinna-mot-man-våldtäkter, bortsett från den förmodligen låga frekvensen, inte beror på att kvällspressen inte bryr sig utan på att det knappt nånsin anmäls.

Jag föreställer mig att detta hänt mig - det har det aldrig; som mest har jag sagt åt en tjej att sluta med något som hon gärna hade fått fortsätta med om jag hade varit singel vid tillfället, och då slutade hon - och att jag ska gå till polisen och berätta om det. Om kvinnliga våldtäktsoffer ifrågasätts vad gäller beteende och kläder och sexuell historik, vad skulle då inte hända mig? Jag ser tomma, oförstående blickar och rynkade pannor. De ber mig förklara. Hur kunde det ens hända? Är det möjligt? Varför ville du inte? Har du flickvän och letar alibi för otrohet, eller vad är det som pågår? Du menar att en kvinna kastade sig över dig och du sa nej? Är du bög?

Precis som Disclosure fick PR därför att den enligt marknadsföringen handlade om en kvinna som sextrakasserade en man (nu är det inte alls det som den skitfilmen handlar om, men det kan vi lämna därhän) och precis som de kvinnliga barnporrsbrottslingarna fått mycket uppmärksamhet så tror jag att kvinna-mot-man-våldtäkter skulle kunna explodera i kvällspressen om det bara fanns offer som ville prata om det. Jag har läst ett fåtal sådana intervjuer, alla under total anonymitet, och offren hade inte berättat för någon annan. Inte polisen, inte kompisar, ingen. De tror inte de skulle tas på allvar och det tror inte jag heller. För män vill ju alltid ha sex, eller hur?

Mer brott, mer blod

Jag fick en rimlig kommentar till gårdagens inlägg och det är ju en klassiskt bra anledning att skriva ett nytt inlägg, så nu kör vi. Först ett par ord från Roger Svensson:

Snarare talar ju studien FÖR en restriktivare/selektivare invandringspolitik. Om det nu är så att de invandare vi med nuvarande politik tar emot i stor utsträckning hamnar i fattigdom/arbetslöshet och detta i sin tur leder till kriminalitet så finns det ju all anledning att minska denna invandring.

Nu sa jag i och för sig inte att studien krossade alla argument mot invandringen utan bara de dummare, i det här fallet de som - oftast fördolt - hävdar att just de etniska grupper som just nu kommer till Sverige är mer brottsliga än andra. Det finns andra argument, bland dem Rogers. Jag håller dock inte med om det heller.

Det är fortfarande väldigt få, även bland invandrare, som är brottsliga. Den kriminella andelen av befolkningen är nu och har alltid varit väldigt liten. Det är för övrigt något som gör mig förbannad, att vi måste anpassa våra liv och vårt samhälle efter en så pytteliten grupp som brottslingar; om de bara ville lägga av med att vara kräk skulle livet vara så mycket bättre. Sidospår, förlåt.

Vidare är jag inte övertygad om att invandringen orsakar större kriminalitet, det vill säga gör att brott begås som annars inte hade begåtts. Vi är alla överens om att den skiftar den socioekonomiska situationen så att - i större utsträckning - nya invandrare hamnar lågt på skalan, men innebär det bara att det är människor med andra efternamn som begår brotten eller att det faktiskt begås fler brott? Det kan naturligtvis vara det senare, men jag vill se bevisen innan jag drar den slutsatsen.

Slutligen skulle den effekten få vara rätt stor innan jag började vilja neka människor att få komma hit till det här landet som jag älskar så mycket, bara för att de hade missflaxen att inte födas här. Jag är inte förtjust i kollektiv bestraffning vare sig det gäller invandringsstopp eller Schymans mansskatt.

Brott och blod

En studie gjord på Stockholms universitet har visat att orsaken till invandrares överrepresentation i brottsstatistiken har mer att göra med deras socioekonomiska status än med det faktum att de är invandrare. Det är naturligtvis trevligt att det görs såna studier - om inte annat så anser jag att kunskap är ett självändamål - men jag måste fråga mig vem som är förvånad, och vem som inte kunde ha räknat ut detta själv.

Vi har alltså en grupp människor som begår brott i större utsträckning än andra. Samma grupp är också överrepresenterad i arbetslöshetsstatistiken och bland socialbidragstagarna och är i största allmänhet på lägre socioekonomisk nivå, vilket i alla mänskliga civilisationer haft korrelation med brottslighet. Men just här och nu skulle det inte vara sant.

Men vad är alternativet? Att det är något genetiskt hos just de invandrargrupper som kommit till Sverige de senaste åren som gör dem brottsligare än andra? Finns det någon där ute som tror att en välbärgad serbisk familj som köper en villa i Danderyd skulle börja producera närbutikrånare, eller att ett gäng svenskar som finner sig fattiga och arbetslösa i slummen i Zagreb skulle vara laglydiga och flitiga goda samhällsmedborgare?

Tydligen, eftersom den här studien behövs och eftersom ett av argumenten mot invandringen så länge jag kan minnas varit just brottssiffrorna, gärna levererade med alibiförsöket "jag är inte rasist, men...". Jag är ledsen, men om du hävdar att människor av en viss etnicitet oberoende av övriga omständigheter begår mer brott än andra, då är du faktiskt rasist. Visa lite stake och stå för det.

Framför allt finner jag det lustigt att det alltid varit de nyligen anlända invandrargrupperna som varit mottagare av hat, trakasserier, fördomar och anklagelser. I varje tidsperiod har folk lyckats övertyga sig själva om att det är något allvarligt fel på just den här specifika etniska gruppen som råkar vara nyanländ just här just nu. Trettio år senare är deras barn okej med sina föräldrars hatobjekt, men de här jäklarna som kom i går eftermiddag, dem är det ingen ordning på. Och så fortsätter det.

Jag hyser därför inget större hopp om att Stockholmsstudiens rätt självklara resultat ska slå några hål i de dummare argumenten mot invandring. Man kan inte resonera iväg någon från en åsikt som han inte resonerade sig till.

Varning för Malmö

Förra helgen hade Malmö besök av rabbi Abraham Cooper från Simon Wiesenthal-centret, med anledning av reserekommendationen som centret utfärdade i december förra året då de rådde judar att undvika att resa till Malmö. Min åsikt i frågan är den samma som för tre månader sen: detta är ett uppblåst, larvigt sätt att dra uppmärksamhet.

Så har centrets hittills sparsamma reserekommendationer använts i det förflutna också, men Malmö når nya höjder. Rekommendationerna har gällt Frankrike och Belgien 2002, Grekland 2003, Turkiet 2010, och så Malmö. Läs listorna på antisemitiska brott på de fyra tidigare ställena (PDF med genomgång av de grekiska) och jämför med Malmö.

För att inte nämna något som torde vara uppenbart när man läser platsnamnen: Frankrike. Belgien. Grekland. Turkiet. Malmö. Inte Gaza. Inte Somalia. Inte Bagdad. Inte landsbygden på den arabiska halvön. Inte ställen där man faktiskt inte skulle kunna gå utomhus med en lokalt impopulär religiös symbol på sig.

Simon Wiesenthal-centret gör mycket bra. De har ett stort förtroendekapital världen över. De behövs. Och Malmö har problem, liksom alla andra städer i alla andra länder. Malmös judar har problem, liksom alla andra små minoriteter i alla andra tider och på alla andra platser. Men reserekommendationen är bara ett PR-trick, en uppmärksamhetsmagnet. Alla på centret vet att ingen bryr sig om de rekommenderar att judar låter bli att åka till den afghanska landsbygden, hur mycket farligare det än är där än på Möllevångstorget, så de slänger in en varning för en stad i Sverige, ett land så stolt över sin jämlikhet och antirasism. Då måste någon reagera.

Det är synd. Det är att riskera det nyss nämnda förtroendekapitalet. Och det är helt enkelt larvigt.

Porren och vi

Ibland glömmer vi varför vissa lagar finns. Det är till exempel oftast fallet när försäljning av sex kriminaliseras. Såvida motiveringen bakom lagen inte är något abstrakt och fluffigt är tanken att skydda dem som betraktas som offer - de prostituerade själva - och därmed är det kontraproduktivt och idiotiskt att förfölja dem.

Ett aktuellt exempel är fallet med den tecknade barnporren som nyligen fick en fällande dom. Tanken bakom en lag mot barnporr måste, på ett eller annat sätt, vara att skydda barn. Antingen direkt, genom att de ska slippa delta i porrproduktion, eller indirekt, genom att vi hindrar sånt material från att påverka människor till att begå övergrepp.

Vad gäller det första argumentet så faller det ju bort när barnporren i fråga är tecknad eller nedskriven. Det faller även bort när den som döms är den samma som förekommer på bilderna. Om syftet med en barnporrslag är att skydda barn kan barnet självt rimligen aldrig åtalas. Ta ner bilderna, ge henne all hjälp hon vill ha, och förklara varför det hela kan vara en dum idé, men åtala henne inte för att hon begått ett övergrepp mot sig själv.

Vad gäller det andra argumentet så är det en betydligt knepigare fråga. Gör porr att män blir mer benägna att begå våldtäkter eller gör porr att potentiella våldtäktsmän sitter hemma och runkar i stället? Jag tror jag har nämnt det här tidigare i bloggen och då hävdat att det är ett ämne som är svårt att bedriva forskning kring.

Jag borde haft mer tilltro till världen. Naturligtvis fanns det redan nån som knappt gjort annat än bedrivit forskning kring just det. Han heter Milton Diamond och har i studier och artiklar hävdat att ju tillgängligare porr är, desto mindre sexbrott begås. Icke-sexbrottslingar använder sig i högre grad av porr, men våldtäktsmän har oftare som unga blivit bestraffade för att ha tittat på porr. Jag skulle kunna säga något riktigt freudianskt här men väljer att kåta bli.

Diamond har även studerat just länken mellan barnporr och sexuella övergrepp på barn och funnit samma förhållande där. Trots att det låter lite väl tillrättalagt suntförnuftigt för att vara sant så verkar det som om porr faktiskt är ett slags säkerhetsventil. Om så är fallet ska naturligtvis skriven och tecknad barnporr vara så tillgänglig som det bara går.

Samtidigt kan jag inte hävda att porrfrågan är oproblematisk. Det måste vara obehagligt för en kvinna att gå in i en affär och se en tidning skrika ut "Största brösten i världen!", av samma anledning som en afrikan inte skulle vilja se NegerNytt med rubriken "Tjockaste läpparna ever!". Och även om porr aldrig har fått mig att vilja våldta någon så tänker jag inte påstå att det inte har påverkat mig. Det ändrar vad jag tänker på, vad jag svarar på, vad som försiggår i min inre värld, och inte på ett sätt som jag är helt nöjd med.

Jag kan inte avsluta det här inlägget utan att citera min favoritmening från den ovan länkade artikeln: What does correlate highly with sex offense is a strict, repressive religious upbringing. Just när jag inte trodde att vetenskapen kunde göra mig gladare så ger den mig anledning att nöjt klappa mig på magen i en god halvtimme.

Jävlas inte med He-Man

Eftersom jag fortfarande befinner mig i en envis halsinfektions slemmiga grepp och den har pågått så länge att jag börjar fundera över eldkastarens eventuella medicinska användningsområden blir det här ett kort blogginlägg, enbart framprovocerat av att det var ett tag sen jag skrev nåt sist och att jag i morse läste om något av det roligaste som hänt.

Tre maskerade, knivbeväpnade män bröt sig in i ett lyxigt hus, band kvinnan som bodde där, och började plocka på sig pengar och smycken. Under tiden råkade de få syn på något som skrämde dem så till den milda grad att de la tillbaka allt de hade samlat ihop och lämnade huset. Detta något var inte en rabiessmittad rottweiler, en beväpnad mördarrobot eller någon annan av de helt rimliga saker man kan tänka sig att stöta på när man rånar rika människor.

Nej, det var ett foto på kvinnans make: Dolph Lundgren. När rånarna insåg vem det var de höll på att råna drabbades de av akut svikande nerver och smet därifrån.

Nu brukar ju brottslingar inte tillhöra samhällets begåvningsreserv, men även bedömda efter deras yrkesgrupps låga standard måste de här tre killarna betraktas som direkt debila. Det finns mycket man kan säga om Dolph Lundgren, men att han är faktiskt farlig är inte en av dem.

Missförstå mig inte. Jag vill inte hamna i slagsmål med Dolph Lundgren. Det enda positiva med den upplevelsen skulle vara dess extremt korta varaktighet. Det betyder inte att han i den så kallade verkligheten, där de flesta av oss lever, utgör en större risk för tre tjuvar än någon annan man med en massa pengar. Vad tror de ska hända? Tror de att han ska ta av sig på överkroppen, hänga på sig ett halvdussin knivar och några automatvapen, kleta in ansiktet med grön och brun färg och jaga ner dem över hela världen tills det bara finns en av dem kvar som faktiskt lyckas såra honom och tror att han har vunnit tills han upptäcker att Dolph har fäst en handgranat på honom och nu kastar sig i skydd i sista ögonblicket, vilket ger den siste rånaren precis tillräckligt med tid för att hinna säga något spirituellt i stil med "skit" innan det regnar blod och kött över kamerorna?

Personligen hoppas jag att han gör precis det, men eftersom jag inte är en efterbliven inbrottstjuv förmår jag inte tro på det.