Tiggeri

Då och då hör jag någon prata om de ökända utländska ligor som rekryterar fattiga, skeppar dem hit och har dem till att tigga, tar lejonparten av det de får ihop och sen skeppar hem dem igen. Ibland låter det som om varenda tiggare antingen är ett offer för sån trafik eller en deltagare i den, och när jag frågar hur de vet det är svaret oftast "det vet man". Det är inte så svårt att se igenom.

Jag tror att de flesta tiggare jag ser är up-and-up, ärligt tiggande människor. Jag tror däremot, till skillnad från Martin Ezpeleta (som hävdar annorlunda men inte bistår med några källor), att ligorna existerar. När jag för några månader sedan på olika ställen i Malmö såg fyra knäböjande människor med varsin identisk pappskylt med texten JAG ÄR HUNGRIG, då kom jag fram till att det var troligare att de förts hit och försetts med skyltarna än att fyra tiggare samtidigt och oberoende av varandra bestämt sig för att det var bästa sättet att tigga. De fick ingenting av mig.

Det är inte ofta tiggare får det, ens om jag tror de är på riktigt. Delvis är det för att jag sällan bär kontanter på mig, men det är även för att jag är skeptisk till hur mycket nytta det gör att försöka täppa igen ett hål i samhället med växelmynt. Dessutom är jag fortfarande naiv nog att tro att det här i Sverige i dag oftast finns bättre lösningar än att tigga.

Det är förstås ett samhälleligt misslyckande - ett pinsamt sådant - att det finns tiggare. Jag skiter inte i dem. Men det är inte så enkelt att goda människor ger två kronor och onda människor går vidare.