Tillbaka i Ben Steins hjärna

För ett år sedan skrev jag om knäppskallen Ben Steins hysteriskt verklighetsfrämmande försvar av då våldtäktsmisstänkte Dominique Strauss-Kahn. Sedermera har det för övrigt visat sig att Strauss-Kahn troligen var oskyldig, men det gör inte Ben Stein eller hans bisarra harang mindre efterblivna.

Hur som helst var det först nyligen som det slog mig att det han sa om Strauss-Kahn hänger ihop med resten av hans världsbild. Ben Stein är bland annat känd som evolutionsförnekare, och sådanas sedvanliga argument går igen i hans försvar av Strauss-Kahn.

Titta till exempel på detta:

Can anyone tell me of any heads of nonprofit international economic entities who have ever been charged and convicted of violent sexual crimes? Is it likely that just by chance this hotel maid found the only one in this category?

Fixeringen vid sannolikhet och denna besynnerliga tro att om något för varje person är tillräckligt osannolikt så kommer det aldrig att hända, de är evolutionsförnekarnas adelsmärken. Det återkommer oavbrutet; de framhåller hur enormt osannolikt det är att världen blev exakt så här och använder det som ett argument för en intelligent skapare.

Men om världen varit lite lite grann annorlunda så hade de sett det som det naturliga och självklara, och använt det som ett argument för en intelligent skapare. För varje tänkbar händelsekedja, ner på submolekylär nivå, som slutar med en varelse som är kapabel att ställa de här frågorna så ställs de också. På en värld med sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda intelligenta sköldpaddor hade vissa av sköldpaddorna bestämt hävdat att de måste ha skapats av en intelligent varelse, för hur sannolikt är det att de av en ren slump blev just sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda sköldpaddor?

Sköldpaddorna hade inte alls framhållit avsaknaden av människor som ett bevis för evolutionen. De hade inte ens märkt det, på precis samma sätt som Ben Stein och hans likar inte tycker det är anmärkningsvärt att det inte finns några sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda sköldpaddor.

Det de gör är att låta någon blanda en kortlek, dra ett kort och sen omedelbart anklaga blandaren för fusk. "Oddsen för att dra hjärter knekt på slump är en på femtiotvå! Vill du att jag ska tro på att det bara hände?" Det de gör är att betrakta ett glas vatten och fascineras över hur perfekt glaset är format runt vattnet, så att inte minsta skarv uppstår. Glaset måste vara specifikt konstruerat för att innehålla vatten med just den formen.

Det här är förstås inga nyheter. Men jag har alltid trott att de här människorna är någorlunda vettiga i övrigt och bara har blinda fläckar just vad gäller deras favoritämnen. Nu inser jag att åtminstone vissa av dem har det genomgående. Det är så de ser på världen.

Thomas Quick och pseudovetenskapen

De senaste veckorna har jag blivit förvånad över artikelmängden om Thomas Quick och hans icke-mord, då jag trodde att det var allmän kunskap sen rätt många år att även om han inte är en oskyldig karl så är han i alla fall med största sannolikhet inte seriemördare. Hur som helst har jag liksom många andra undrat hur det någonsin kom sig att han fick den statusen.

Det var väl samma mekanismer som orsakade satanistskräcken i USA och den svenska incestpaniken på nittiotalet. Man tror att man gör gott, man bildar ett grundläggande felaktigt antagande, och sen rullar det bara på tills man har investerat så mycket att man inte rimligen kan dra sig ur.

Häromdagen satt jag hemma hos ett par vänner varav en är psykolog och vi började prata Freud. Jag sa att mitt största problem - och det är jävligt stort - med Freud är att han anstränger sig för att inte lägga fram falsifierbara hypoteser. Hon sa att det gör inte hon i sitt arbete heller, men jag hävdade att om hennes intervjuobjekt sa något annat skulle hon nå en annan slutsats.

Freud har däremot sin uppfattning klar och den går inte att ändra. När han väl säger "du har tomtar på loftet eftersom du inte blev ammad" så är det över. Om patienten säger "ja, precis så är det" så klappar sig Freud nöjt på magen. Om patienten säger "nej, det stämmer inte alls" så kontrar Freud "se hur undertryckt och förträngt det är" och har rätt i alla fall. Freud kan inte ha fel.

Vad har detta med Quick att göra? Jo, samma metoder verkar ha varit i bruk i hans fall. När Quick korrekt kunde beskriva offer, mordmetoder, dumpningsplats eller några andra detaljer som råkade visa sig vara rätt, så visade det att han var skyldig. När "Quick svarade fel så visade det att det var rätt, eftersom han av ångest undertryckte sanningen". Quick kunde per definition inte vara oskyldig.

När de som hävdar Quicks skuld berättar om det han fick rätt, sånt han sa som han bara kunde ha känt till om han vore skyldig, så låter det  precis som när nåt mediums fans ivrigt påpekar hens många framgångar och helt glömmer att de åtföljdes av dussintals misslyckanden. Om man bara slänger ut tillräckligt många gissningar så kommer man att få några rätt, och om människor fungerar som de brukar så minns de träffarna och glömmer missarna. Det är en uråldrig teknik.

Quick verkar alltså inte vara bara en svensk rättsskandal och ett bisarrt justitiemord, utan också ett extremt bra exempel på pseudovetenskap och orsaken till att Richard Feynman kallade vetenskap för "a way of not fooling ourselves". Det är så oerhört lätt att lura sig själv och fastna för något som helt enkelt inte stämmer, och sen är det knepigt att ta sig tillbaka. Därför ska vi noggrant se till att vi alltid kan motbevisa oss själva, så kanske vi slipper fler historier om satanistsekter som ritualmördar barn och oskyldiga seriemördare.

Världen är ett mysterium och vi är bra på att lösa det

Angående gårdagens inlägg så slog det mig - och inte för första gången - hur satans bra vi människor är på att lösa mysteriet i fråga. Det krävs en Darwin eller Einstein för att göra de där riktigt stora sprången (seriöst, försök föreställa er att för första gången komma på det de kom på) men snart sagt varenda folk har gjort imponerande observationer och hoppusslingsansträngningar.

Ta Polstjärnan. Den stjärna som resten av himlen roterar runt. Visst, den är där, den pekar norrut, man ser den från norra halvklotet, allt det där vet vi. Men hur lätt är det egentligen att komma fram till när man är en frusen jägare som funderar på att uppfinna något slags "bostad"?

De allra flesta, kanske alla, folk som levde där de kunde se Polstjärnan har nåt slags historia om den och dess unika egenskap. De här människorna, som levde betydligt närmare svältdöden än du eller jag någonsin har gjort, tog sig tid att lägga märke till att bland alla de helt irrelevanta vita punkterna på himlen fanns det en som betedde sig annorlunda.

Jag betraktar mig själv som både smart och nyfiken, men det hade tagit ett jävla tag innan jag hade noterat en stillastående stjärna eller sett att himlen roterar. Det hade tagit ännu längre innan jag lyckades dra några vettiga slutsatser av det.

Så titta på hur mycket vi faktiskt har lyckats lista ut och var stolt över att vara människa. Tänk sen på hur mycket som finns kvar att lista ut.

Framtiden kommer att vara hur häftig som helst.

Världen är ett ontologiskt mysterium

Jag är - vilket de som spelat rollspel med mig förmodligen märkt - väldigt svag för det som tvtropes.org kallar för ett ontologiskt mysterium. Karaktärerna vaknar upp instängda på en mystisk plats. De vet inte var de är eller varför. I idealfallet vet de inte ens vilka de är. Historien följer deras försök att lista ut vad det är som pågår och ta sig därifrån.

Jag vet inte vad det är som jag finner så attraktivt med det. Det är bara något väldigt rent och simpelt och samtidigt kraftfullt. Du är här. Du minns ingenting. Kör! Verk som Fleep och The Cube fastnar i huvudet på mig och jag bryr mig lika mycket om mysteriet som stackaren som är fast i det.

Det finns dock en parallell som länge undgick mig, och som kanske är förklaringen. Det ontologiska mysteriet är i grunden en beskrivning av människans tillstånd. Världen är ett ontologiskt mysterium, och det bästa människan gör handlar om att lösa det.

Big Bang inträffade och våra naturlagar skapades. Oräkneliga år gick medan materia flög omkring och slogs samman i enlighet med dessa lagar. Stjärnor bildades, planeter bildades, varav en var vår. Den fick förutsättningar för liv, och liv uppstod. Arter dök upp, förändrades, och försvann. Jorden gick igenom era efter era, fas efter fas. Våra förfäder överlevde, frodades, gick igenom miljon efter miljon av år. Till slut uppnådde vi medvetenhet och en förmåga till abstrakt tänkande som visserligen inte är unik för oss men som vi tagit till helt nya nivåer.

Och vi vet inte ett dugg om vad som hänt innan. Vi "vaknar upp" i världen och ser den som den är. Har den alltid sett ut så? Länge trodde vi det, i den mån vi funderade över det. Men så började vi själva förändra den. Vi utvecklades, vi satte vår stämpel på världen. Ännu brydde vi oss inte särskilt mycket om att spara det vi gjorde för eftervärlden, vi var upptagna med att göra det. Och överleva.

Men allt eftersom tiden gick, desto mer intresserade blev vi av det som hänt före oss, och nu lägger vi mycket energi på att ta reda på vad som hände under vår arts tidiga år - och även under de allra flesta av dess senare. Det är bara den allra sista biten vi har bra koll på och till och med där är vi rätt luddiga.

Människan är karaktären som vaknar upp utan minsta bit kunskap, och tillbringar sin historia med att pussla ihop var hon är, hur hon har hamnat där, och hur världen runt henne fungerar. Massor med saker hände och lämnade ledtrådar innan hon dök upp. Dinosaurier och kometer och syrekatastrofer och supernovor och homo habilis hade alla en egen existens, och det enda vi kan göra är att pussla ihop det i efterhand.

Det tror jag är dragningskraften hos det ontologiska mysteriet. Det är den mänskliga existensen, destillerad.

Vetenskapen kräver ingen tro

Emedan religion inte är något för mig så förstår jag i alla fall på något plan dragningskraften, vare sig det handlar om att övertyga sig själv om en väntande angenäm evighet, om att få en universummanual eller bara om gemenskap och flockbildning. Det jag har svårare att förstå är vetenskapsfientligheten som alltför ofta - långt ifrån alltid, och mer och mer sällan - följer med religionen. Om inte annat så finns hos vetenskapen en annan sorts universummanual, och om man nu avskyr den så kan man gå och föda fjorton barn i en gyttjepöl och se elva av dem dö innan de blivit vuxna.

Men varför skulle man avsky vetenskapen eller ens bara vara ljummen till den? Även om man är way into Jesus eller kristallterapi så borde man kunna se vad vetenskapen gjort för mänskligheten och inse vilken briljant uppfinning den är. Hur den är det som särskiljer mänskligheten.

Jag tror att det bokstavligt talat handlar om okunskap. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner där fraser som "så kallat vetenskapligt" dykt upp, en fras som man inte kan tvinga över sina läppar om man vet vad vetenskap är? Så jag tror att alla dessa människor helt enkelt inte vet vad vetenskap är. Vad som skiljer den från andra former av kunskap. Hur vi vet att den är bättre.

Det är egentligen inte så knepigt att förstå hur det blir så. Mänskligheten har vid det här laget samlat ihop en gigantonorm mängd kunskap som bygger på sig själv i nivå efter nivå efter nivå. Det finns fält där man inte kan börja bidra förrän man är medelålders för så lång tid tar det att lära sig allt man först behöver veta. Det är omöjligt att vara universalgeni för det finns för mycket att känna till; man får vara glad om man kan bli hygglig inom ett område under en mänsklig livstid. Det är nästan ogenomträngligt.

Enstaka stycken kunskap kan verka totalt tagna ur luften och det kan verka som om vi ombes acceptera dem av tro och ingenting annat. Jag är rätt påläst för att vara en amatör, jag är rätt smart och intresserad, och jag kan ändå lista hur mycket som helst som jag inte vet. Hur vet vi vad Mars kärna består av? Vet inte. Hur vet vi vad Plancktemperaturen är? Vet inte.

Men jag accepterar dessa fakta när jag får dem från en trovärdig källa. Problemet är att utifrån ser det ut precis som när en duktig troende accepterar dogmer från sin präst. Det är kunskap serverad av auktoriteter och om man inte vet tillräckligt om vetenskap förstår man inte heller varför jag köper att Plancktemperaturen är cirka 1,4*10³² kelvin men inte att Jesus dog för våra synder och återuppstod på den tredje dagen.

Så här är, en gång för alla, skillnaden: Jag kan ta reda på hur vi vet att Plancktemperaturen är cirka 1,4*10³² kelvin. Jag kan kolla upp hur vi vet det, och om det är en kedja av upptäckter och experiment så kan jag ta reda på länk efter länk i kedjan, och även om jag tröttnar eller får slut på tid innan jag kommer fram så kommer jag aldrig att nå en punkt där svaret är att så är det bara och det måste man bara tro på.

Inom religionen, däremot, kommer den punkten på ett väldigt tidigt stadium. Det kan pratas en massa om böcker och filosofi och tankevärld och debatt, men grunden är grundlös tro som inte kan ifrågasättas. Och jag vet vad jag talar om, för jag har försökt. Jag har letat efter grunderna för dessa enorma företeelser som styrt så mycket av mänsklighetens historia. Jag har läst böcker och böcker om böcker och säkert någon bok om böcker om böcker, jag har frågat och undersökt och rotat, men fundamentet visade sig alltid vara: "så är det bara och det måste man bara tro på".

Det är skillnaden mellan vetenskap och religion. Hur mycket det än kan verka så, så kräver vetenskapen aldrig blind tro eller tanklöst förtroende för auktoriteter. Den finns tillgänglig för oss alla.

Det här får inte hända

Det snackas för fullt i Almedalen (som jag för övrigt såg för första gången häromsistens och är mycket mindre än det ser ut på TV) och i måndags hölls seminariet "Skapelsetro, intelligent design och skolans undervisning?". Jag vet inte vad frågetecknet gör där, men om den kombinationen av ord inte får det att rysa i ryggraden på dig så vet jag inte vad du gör här.

Kristdemokraterna och Claphaminstitutet (som ni kanske minns från när jag naivt trodde att det gick att ha ett meningsfullt intelligent samtal) vill alltså börja prata kreationism i svenska skolan. De pratar om intelligent design som en medelväg mellan religiös skapelsetro och den vetenskapliga evolutionsläran, även känd som "det som faktiskt är sant". Jag antar att de har rätt där, på samma sätt som halshuggning är en medelväg mellan stegling och att inte avrättas. Om halshuggning vore ett annat ord för stegling, valt för att nästla in steglingen i ett samhälle som utvecklats för mycket för att stegling ska vara acceptabel.

Jag är rätt stolt över min förmåga med ord, även om jag har en tendens att låta som en blandning av Gandalf och Bibeln. Men jag finner inga ord för att uttrycka precis hur ledsen det här gör mig. Den amerikanska kreationismdebatten är hemskt tragisk, men jag har i alla fall kunnat finna tröst i att det är ett udda land, en religiös originalitet i en allt mer sekulariserad värld. Ett ställe byggt av religiösa individualister vars kyrkor fortfarande spelar en central social roll och har inflytande på alla samhällets nivåer.

Men att det finns människor uppväxta här, i Sverige, med alla fördelar som den svenska utbildningen kunnat ge dem, med samma samhälleliga bakgrund som jag, som tittar tvärs över Atlanten och inte tänker "åh, vilka stollar, hoppas de växer ifrån det" utan "så ska vi minsann ha det här också", det är en ny nivå av sorgsenhet. Vem kan se attacker på kunskap och förnuft och se det som en förebild?

Det kanske värsta är att deras motivation är så obegriplig. Liksom i min korta "konversation" med dem tror jag att de vet att de pratar strunt. De häver ur sig vad som helst som de tror kan gå hem hos deras kärnpublik, men de kan omöjligt verkligen tro på den vetenskapliga kontrovers de hävdar finns. Det gör den inte, och det vet de. De är bildade människor. Så de ljuger. Varför? Jag vet inte.

Samtidigt gör det mig arg. De sitter där och drar nytta av alla vetenskapens och forskningens frukter, varenda dag låter de sig bäras fram av oräkneliga smarta, rationella människor som byggde det de nu inte skulle klara sig utan, och så svarar de med att försöka förinta det. Så fungerar inte vetenskap. Man får inte välja och vraka bland resultaten. Man använder inte vetenskap för att bevisa att man har rätt, man använder det för att se till att man har rätt.

Det får mig att vilja göra en John Galt. Låt alla rationella dra sig undan och ta med sig det vetenskapen gett verkligheten, så får vi se hur det går för resten. Låt dem försöka driva en bil med tro. Låt dem försöka bygga en dator genom bön. Låt dem försöka bota cancer genom att låtsas. Låt dem sitta i mörkret och kylan och hoppas att Gud ska fixa deras problem. Så får vi se vem det är som bidrar mest till mänskligheten.

Det borde inte behövas, för vi har redan sett det, under plågsamt långa perioder i mänsklighetens historia. Men nu har vi kommit för långt, eller hur? Det kan inte hända. Inte nu. Det får inte hända.

En tjejgrej bland andra

För att få fler kvinnor att satsa på vetenskapliga karriärer producerade EU-kommissionen en film vid namn Science - It's A Girl Thing. Den går fel på hemskt många sätt. Det är bara läppstift och modeller med catwalkgångstil. Den blev följaktligen hårt kritiserad och plockades snabbt ner.

När jag först hörde talas om den tyckte jag att idén som sådan var briljant men när jag såg den tyckte jag att utförandet lämnade en hel del övrigt att önska. Jag antog att tanken var att koppla samman sådana traditionellt kvinnliga attribut som läppstift med en vetenskaplig karriär, kontrastera airheadbilden med eggheadbilden. Då vore själva poängen att kasta kläder och läppstift i ansiktet på tittaren, just därför att kvinnan traditionellt är begränsad till sådant. Ingen dum idé, men slutresultatet blev horribelt.

Sen visade det sig att så inte riktigt var fallet. Det var inga verklighetsfrämmande byråkrater som beordrade en hipp reklambyrå att producera detta. I själva verket var det en massa tjejer i åldrarna tolv till arton som utformade filmen för att göra den tilltalande för andra tjejer som de själva. Och då blev det rosa, läppstift, snygga kvinnor i snygga kläder som struttade runt i högklackat och visade upp sig.

Det är rätt otäckt. Antingen tyckte de här tjejerna, förhoppningsvis klipska sådana som själva kunde tänka sig en karriär inom vetenskapen, att detta var det häftigaste de kunde föreställa sig, eller så trodde de att detta var enda sättet att locka till sig tjejer. Ingetdera alternativet är tilltalande.

När Jorden stannar

Häromdagen satt jag på ett flygplan och läste Stephen Hawkings och Leonard Mlodinows The Grand Design, som för övrigt rekommenderas till alla som har minsta intresse för vetenskap men aldrig hade tid att doktorera i teoretisk partikelfysik. Den fick mig att fundera lite i praktiska vetenskapliga termer kring det här med flygplan, jordklot och tröghet.

Om Jorden plötsligt slutade rotera skulle jag fara rätt in i mitt vardagsrums östra vägg och förvandlas till pastasås. Tja, egentligen skulle väl hela mitt hus rasa sönder i östlig riktning, men poängen är att jag skulle fortsätta åt öst i helt ohanterlig hastighet och möta ett oblitt öde. Är vi överens?

Bra. Tänk dig nu att två flygplan lyfter från samma punkt på ekvatorn. Det ena flyger rakt österut, det andra rakt västerut. Jordens rotationshastighet vid ekvatorn är strax över 1650 km/tim. Planet som flyger västerut behöver inte bränna på med 1650 km/tim mer än planet som flyger österut för att de ska ha samma hastighet relativt marken utan de hänger med Jordens rotation även när de inte rör vid marken. Är vi överens?

Bra. Så vad händer med planen när Jorden plötsligt slutar rotera? Hur upplever piloten och passagerarna händelsen? Den kataklysm som får mitt hus att bli till damm och mig till att bli sextio liter kladd, vad gör den med de två planen och deras invånare? Planen påverkas av Jordens rotation så de måste rimligen påverkas av att den upphör, men på vad sätt? Jag fattar att mitt hus går i bitar när grunden vill stanna men ovanvåningen fortsätta österut, men samma sak händer ju inte med de här planen. Om vi bortser från eventuella bieffekter med blåst och virvelvindar och trams, vad händer?

Det är sånt jag sitter och grubblar över när jag flyger.

John Galt är ett satans arsel: Part III

Då var det dags att avsluta kapitlet Atlas Shrugged och nu går vi in på Rands syn på det personliga. Hon ansåg sig ha en heltäckande filosofi och världsbild som byggde på odiskutabla, rationella, objektiva sanningar. Om man är en Randhjälte så syns det inte bara i det professionella livet utan i familjelivet, hur och med vem man har sex, vilken musik man lyssnar på, vilken konst man gillar och så vidare i oändlighet.

I mitt första inlägg om Atlas Shrugged jämförde jag Rands objektivism med en filosofi som smarta fjortonåringar kommer på, och här ser vi den tydligaste kontaktpunkten. Fjortonåringar vill desperat gärna att deras musiksmak ska vara objektivt korrekt och gör sitt bästa för att hävda det. Rand gör samma sak. Hennes filosofi sträcker sig till det estetiska. Jag tycker det är enormt lustigt att inga av de Randförespråkare jag träffat i verkligheten delar hennes smak på det här området.

Hur som helst. Rand har en udda, män-äger-kvinnor-inställning till relationer. Det ska synas ännu tydligare i The Fountainhead, som jag inte läst, där hjälten våldtar en kvinna och hon är nöjd med det. Att vara kedjad sägs vara det mest feminina som finns. Det finns stoff till en hel hög psykologiuppsatser i Rands inställning till sitt eget kön.

Det är nästan lika illa i Atlas Shrugged. När Hank Rearden och Dagny Taggart till slut låter sig falla för varandra så verkar deras kärleksliv huvudsakligen bestå av att han bryter upp hennes arm på ryggen och kastar ner henne i sängen varpå de har fantastiskt sex. Här finns inget safe-sane-and-consensual, inga safe words, ingen diskussion i förväg. Han gör det han vill och hon älskar det. Det sägs flera gånger i texten att han tilltalar henne som en ägodel vars medgivande inte är nödvändigt, och det tycker hon är hett.

Jag frågar mig även hur bra sex man egentligen kan ha med någon som är en total egoist. Allra minst får man ju hoppas att man har fullständigt kompatibla preferenser och spiksäker förmåga till samtidig orgasm.

Det man attraheras av avgörs också av filosofin. Säg mig vem en man tänder på så ska jag berätta allt om hans inre liv, för att parafrasera Atlas Shrugged. Det är därför Hank Rearden är gift med Lillian, som inte passar honom alls: han föraktar sin sexualitet och anser att det är lågt för en kvinna att sänka sig till att ha sex. När han får ordning på sig själv börjar han i stället tända på Dagny Taggart (som för övrigt lika gärna kunde ha hetat Mary Sue Taggart; de tre bästa karlarna i boken kastar sig över henne).

I sina relationer ska man leva efter objektivismen. Det är till exempel fel att gå på en middag för att ens fru vill ha en där, men det är helt okej att beordra sin älskarinna att göra det samma. Det är okej att ge sin älskarinna presenter om man gör det av egoistiska skäl, men om man gör det för att göra henne glad bör hon kasta dem i ansiktet på en. Om det är något bevänt med henne. Och annars hänger man ju bara med henne för att man föraktar sig själv.

Jag tror inte jag skulle vara lycklig som Randman, och jag tror få kvinnor skulle vara lyckliga som min Randkvinna. Men det beror väl bara på att jag inte är någon Randman utan en av de föraktliga, lågtstående varelser som vill stjäla frukterna av bättre mäns ansträngning. Jag vill dock inte räkna in mig där.

Det är inte helt lätt att som Randmotståndare läsa Atlas Shrugged. Som jag sa i förrgår gör den en bra insats med att argumentera för hennes ståndpunkt. Jag må inte vara överdrivet förtjust i hjältarna men de är i alla fall ärliga och hängivna. De säger vad de menar och menar vad de säger. De står för vad de tycker och vågar dra sin filosofi hela vägen till målet utan att fjanta ur på vägen.

Och skurkarna är vidriga. Reardens familj består av nedlåtande, otrevliga, bortskämda snyltare. Jim Taggart är en feg, krävande mask vars värsta tänkbara straff är att tvingas inse vad han själv står för. USA:s toppolitiker är konspirerande, krälande, smygande kräk. Dr Floyd Ferris sviker den vetenskap han påstår sig tjäna och förespråka. Jag hatade dem medan jag läste, varenda ett av de hycklande kräken, och jag kände igen dem från människor jag hatar i verkligheten.

Där har vi problemet. Det finns ingen "jag" i Atlas Shrugged. Hjältarna håller jag inte med, skurkarna är svin, och endast ett ypperligt litet fåtal faller däremellan. Dr Robert Stadler är mannen som kunde ha blivit god men ger upp sina ideal (och även den vars tal om mänsklig dumhet fick mig att nicka medhållande så hårt att huvudet riskerade att falla av). Ynglingen som Rearden kallar för The Wet Nurse börjar som fluffig fiende och slutar som allierad. Men i allmänhet så gäller att den som inte håller med Rand om allting, håller inte med henne om något.

Om man inte stödjer den libertarianska tanken, då hävdar man automatiskt att A inte är A, att verkligheten inte existerar, att människor inte vet någonting. Det finns ingen som är rationalist och tror på vetenskapen men inte står bakom John Galt.

I verkligheten finns vi. Även om vetenskapliga framsteg sedan Rands tid mer och mer pekar på att det inte finns någon objektiv verklighet så stödjer jag Humes tanke att även om vi inte kan veta säkert att det finns en objektiv verklighet så har vi inget annat val än att bete oss som det finns (jag ser på fri vilja på samma sätt) och jag hyllar mänsklig intelligens och företagsamhet. Vi är fantastiska, vi hårlösa apor. Och vi finns på riktigt, och det vi gör betyder något på riktigt. A är A.

Och just därför att A är A, och verkligheten finns (typ), och det vi gör betyder något, så står jag mot Rand. För det som spelar roll är det som händer i verkligheten, inte vilka godtyckliga abstrakta värden som tillfredsställs. För hur hårt hon än argumenterar för motsatsen så finns det inget som säger att människans enda mål är att arbeta för sig själv. Den biten har hon hittat på själv och det är ett hål i en världsbild hon kallar objektiv.

Det är ändå inte det uppenbaraste hålet. Rand, liksom hennes sentida anhängare, hatar papperspengar som inte backas upp av annat än statens föränderliga löften. Jag säger inte emot; ju mer jag funderar på saken desto bättre verkar guldmyntfoten. Rand hyllar den som grundbulten i all mänsklig aktivitet och om du tror jag överdriver, läs boken.

Så i Galt's Gulch är det naturligtvis guld som gäller. När Dagny Taggart försöker växla till sig Galt's Gulch-pengar får hon veta att det inte finns någon växelkurs; hennes utomvärldspengar är inte värda något i Galt's Gulch. Där, säger Galt, accepterar de bara objektiva värden.

Men det är inget objektivt med värdet hos guld. Det är bara värdefullt för att människor anser det värdefullt, liksom löftespengar. Liksom praktiskt taget allt, faktiskt. Men Rands folk måste ha något som pengar, och hon hatade löftespengar, och hon älskade guldmyntfoten, så hon kallar guld för ett objektivt värde och hoppas att vi inte märker något.

Tillbaka till skurkarna, Inte ens i politiken känner jag igen mig i dem, och det tror jag knappt någon gör. Till att börja med har Rand fallit för konspirationsteoriförklaringen på att inte alla håller med henne. Hon hävdar bestämt att den som säger "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" inte menar det utan har i skuggorna dolda motiv. Det är en enkel förklaring, förstås. Attraktiv, rentav. Men den är inte sann.

Jag begriper inte hur Rand uttalat kunde strunta i handlingars konsekvenser. Jag begriper inte hur hon kunde förespråka den sortens relationer som hon gjorde. Men jag tror på att hon menade det. Jag hittar inte på en konspirationsteori som hävdar att hon i själva verket håller med mig om allt men är ond och därför ljuger. Jag tror på att hon tyckte allt det hon sa. Jag tycker bara att hon hade fel.

Hon har fel om mig också. När jag förespråkar mina politiska ideal, då är det inte för att jag är rädd för John Galts kompetens. Det är inte för att jag avundas hans kapacitet. Det är inte för att jag vill bli kejsare över världen. Det är inte för att jag vill lura hela världens arbetare till att bli slavar. Det är för att jag faktiskt tror på dem. Men det kunde Rand inte köpa.

Hon framför också en karikatyr av socialism och utilitarism som hon sedan argumenterar emot, men eftersom ingen faktiskt står för den karikatyren så faller argumenten. I hennes värld vill vänstermänniskor förslava de duktiga och upphöja de inkompetenta, göra de förra till slavar åt de senare och se till att alla ständigt måste arbeta för alla andra men aldrig för sig själv.

Riktigt så fungerar det inte. Ja, jag ska vara ärlig, eftersom både jag och Rand värderar det högt: jag vill ta en del från dem som har och ge till dem som inte har och inte kan skaffa sig. Jag vill ha skatter som betalar sådant som sjukvård och hjälp åt handikappade. Jag vill ta mer från dem som har mer och mindre från dem som har mindre. Allt detta är fullständigt sant och jag förnekar det inte.

Men det betyder inte att de framgångsrika arbetar för alla utom sig själva. Det innebär inte att samhället ständigt är alla andra, som Rand påstår. Det innebär att vi arbetar tillsammans, för oss. Samarbete i stället för tävling. Hjälp i stället för slaveri. Och jag tycker inte att man ska beställa varor från dåliga företag för att stödja dem, eller begränsa hur mycket stål man får sälja för att jämna ut marknaden, eller något av det som Rands skurkar håller på med. Men inte för att sådana drag är ondskefulla, utan för att de är korkade.

Rand drar det hela till sin spets i berättelsen om företaget Twentieth Century Motors, som instiftade "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" på sin fabrik. Det ledde till katastrof. Detta är en av de bättre bitarna i boken, en välformulerad attack mot socialismen och en bra beskrivning av vad Rand tror skulle hända under fullt genomförd socialism. Det gav mig en och annan ny tanke, vilket händer sällan nog för att vara anmärkningsvärt.

Men i slutändan missar det ändå målet, för systemet som Twentieth Century Motors använde sig av är det ingen som förespråkar. Till exempel hade de sina bästa arbetare till att arbeta mer än alla andra, så ingen ville visa sig bra. Det finns element av det i hela världen, men skulle någon vara dum nog att försöka driva ett företag så? Knappast.

Rands skurkar har helt enkelt inte så mycket gemensamt med hennes fiender i verkligheten. Hon tar allting hon avskyr - irrationalism, socialism, lögner, hyckleri, vetenskapsfientlighet och så vidare - och samlar det i samma människor. På så sätt framställer hon en rad karaktärer som förmodligen inte någon skulle känna igen sig i, men historien bygger på dem lika mycket som på hennes hjältar, som är lika osannolika.

Det börjar bli dags att dra åt bromsen innan det här inlägget blir ännu längre. Förmodligen finns det mer att säga, men det dyker väl i så fall upp vad det lider. För närvarande är min slutsats denna. Trots att Atlas Shrugged var mycket bättre, mycket mer genomtänkt och mycket mer övertygande än jag väntade mig, så tycker jag fortfarande att John Galt är ett satans arsel.

John Galt är ett satans arsel: Part II

Välkomna tillbaka. Nu är det alltså dags för mitt pragmatiska argument kring Rand och objektivismen. Låt mig först ännu en gång göra fullständigt klart att Rand själv inte skulle acceptera något av det nedanstående, för det handlar om vad Rands tankar, utförda i praktiken, skulle få för konsekvenser. Det handlar om vilken värld man vill leva i. Och Rand gör klart att hon inte bryr sig om konsekvenser. Hon helighåller abstrakta värden, inte deras följder.

För mig är det en obegriplig ståndpunkt, särskilt när den kommer från en uttalad rationalist som Rand. Om man inte släpper in gudomar eller annat fluff i sin världsbild, vad skulle möjligen kunna vara viktigare än faktiska konsekvenser? Hur kan något annat vara viktigt över huvud taget? Men så är det hos Rand.

Så om du håller med henne om att vad som händer i verkligheten inte spelar någon roll, då håller du inte med mig. Men du får gärna förklara varför, för jag förstår det inte.

Så, över till själva texten. Först och främst: det vore naturligtvis jättebra för män som John Galt, Francisco d'Anconia, Ragnar Danneskjöld, Hank Rearden och resten av Rands halvgudar och superhjältar om hennes drömvärld blev verklighet. De är vansinnigt intelligenta och talangfulla och kommer i princip automatiskt att uppnå framgång om de anstränger sig. Högerutopier brukar se ut ungefär så: alla blir egna företagare och lever i marknadsmässig harmoni med omvärlden.

Rand sticker inte under stol med att alla inte är som de. Det handlar inte bara om att vara flitig och moraliskt rättrådig utan man måste ha förutsättningarna från början. Detta illustreras genom karaktären Eddie Willers, som är lika god som hjältarna men inte lika smart. Det sägs tydligt att han aldrig hade kunnat uppfinna Reardens metall eller Galts motor, och han hade aldrig kunnat bygga upp en transkontinental järnväg. Så Eddie kan kämpa hur mycket som helst och aldrig göra så bra ifrån sig som Galt och de andra. Han har inte tillräckligt av den heliga egenskap Rand kallar "ability".

Även om man har sina egna förutsättningar så måste världen samarbeta. När det håller på att rasa dealar Rearden med en icke namngiven yngling som i en annan tid hade blivit en stor industriledare men nu förmodligen skulle dö som en simpel brottsling.

Det spelar alltså roll vilka egenskaper man föds med och var man föds. Vem som helst kan inte bli John Galt. Att det i praktiken är så, det begriper jag också. Men att förespråka det, att tycka det är rätt, att det är bra, det är för mig oförståeligt. Om inte annat så borde vi motarbeta det av egoistiska skäl; tänk på alla de dyrkade framsteg som vi går miste om för att genier föds i träskdjungler i Afrika. Men Ragnar Danneskjöld angriper biståndsfartyg och ser till att de geniernas hemländer inte får någon hjälp.

Jag har redan gått igenom några av mina problem med arv, men Rand delar inte den åsikten. Hon är piggt med på att de som ärver en förmögenhet ligger bättre till än de som föds utfattiga, och verkar inte anse att det är ett problem eller ens något att bry sig om. Sen ska man förvalta sitt arv; Francisco d'Anconia blir hatad därför att alla tror att han slösar bort de resurser han föddes med och därför inte är värdig dem.

Så det är mitt första problem med Rands värld: Massor av människor kommer, oavsett hur goda och arbetsamma de är, att bli knallade. Andra kommer, oavsett hur onda och lata och depraverade de är, att glida fram på en räkmacka. Det är inte den sortens värld jag vill leva i.

Än värre blir det när man börjar prata om människor som lider av något värre än fattigdom eller att inte vara lika smarta som geniet Galt. Människor föds handikappade, utvecklingsstörda, eller bara under hemska omständigheter därför att deras föräldrar är fuckups. De här människorna har inte ens möjligheten att vara goda och arbetsamma. Jag vill att de som har resurser ger en del av dem till människorna som, hur mycket Rand än hatar det uttrycket, aldrig hade en chans.

Rand hatar det konceptet. Att ta pengar från de produktiva och ge till de icke produktiva, oavsett hur en människa blivit icke produktiv, är djävulstyg för henne. Men vad är alternativet? De flesta libertarianer brukar hävda att om man bara tar bort skatt och bidrag och Staten Storpappa så kommer människor att bli givmilda och goda och frivilligt ge pengar till de behövande. Jag tror inte på det och framför allt förstår jag inte varför vi då inte bara kan ha skatter och bidrag, men Rand kommer inte ens med det argumentet. Galts pojkar är inte förtjusta i välgörenhet - ordet "give" är förbjudet i Galt's Gulch. Om någon är svårt handikappad - trist, men det är inte mitt fel. Fuck him.

Och naturligtvis är det ingen i Atlas Shrugged som har barn, för då skulle de antingen få sluta vara egoistiska eller visa vad följderna av egoism verkligen är. Det finns barn i Galt's Gulch; de två vi möter har turen att ha en mamma som inte kan tänka sig något bättre - för sin egen skull - än att ta hand om dem. Hon betraktar dem som sitt jobb.

Galt tar även upp barn under sitt radiotal när han talar om uppoffring, som är något av det fulaste som finns. Han säger att det är inte uppoffring att ge sitt barn mat i stället för att köpa en ny snygg hatt, förutsatt att man hellre har ett barn än en ny snygg hatt. En mor som föredrar hatt framför barn ska inte mata sitt barn utan köpa hatten i stället. Ingen kan anklaga Rand för att inte följa sitt argument till dess logiska slutpunkt. Det betyder dock att emedan jag tycker att man ska vara riktigt säker på att man vill ha barn innan man skaffar några, så ska en objektivist se till att vara riktigt riktigt riktigt säker. Och om barnet är förståndshandikappat och föräldrarna tycker att den extra vården är för dryg? Trist, men nu har de i alla fall råd till varsin ny snygg hatt.

Det är mitt andra problem med Rands värld. En normalbegåvad, flitig man (ursäkta att jag tjatar om män hela tiden, men det är det Rand gör; hon verkar ha haft lite problem med sitt eget kön och hennes favoritrecension kallade henne för man) kan i alla fall arbeta sig upp men de som föds utan den möjligheten, eller råkar ut för en olycka, eller får en oförutsägbar sjukdom, har ingen utväg. Och ett barn kan svälta ihjäl för att mamman slutar bry sig. Det är inte den sortens värld jag vill leva i.

Vidare tror jag inte att Rands värld skulle se ut som Rands värld. Låt oss titta på hennes hjältar. I sitt efterord hävdar Rand att bokens existens är ett bevis på att dessa människor finns - som jag tolkar det menar hon att eftersom hon lyckades skriva och publicera den så är hon en av dem. Deras blotta existens och betydelse för mänskligheten är ett av argumenten för hennes filosofi, och jag hävdar att de dels inte finns och dels inte är fullt så betydelsefulla som Rand påstår.

Låt oss ta det senare först, eftersom det är en vanlig vänsterkäpphäst och jag vill distansera mig lite. Visst, fabriksledaren behöver fabriksarbetare och kan inte fungera utan dem. Men fabriksledaren har en funktion att fylla, hen kan vara bra eller dålig. Vi behöver entreprenörer, uppfinnare, företagare, formella profitgeneratorer. Det är inget fel med att vilja göra pengar, och det är inget fel med att göra pengar. Mänskligheten hade inte kommit långt utan ambition.

Men frågan kvarstår: vem bär ut posten i Galt's Gulch? Vem tar hand om de gamla? Vem städar toaletterna? En del av de enklare sysslorna utförs av nyanlända som håller på att arbeta sig upp. Men de kommer alla att arbeta sig upp och bli framgångsrika, för annars hade de inte fått komma till Galt's Gulch till att börja med. Det verkar inte finnas plats för dem som inte tänker sluta som framgångsdrabbade företagsledare eller hyllade konstnärer (för Rand såg förstås till att inkludera sig själv).

Vi behöver de människorna också. Galt är förbannad på människor som tjatar om att företagsledare parasiterar på sina arbetare, och hur länge skulle han klara sig utan dem, och därför har han nu gått i strejk och frågar hur länge världen klarar sig utan honom. Jag erkänner hans poäng, men han borde erkänna motståndarnas också. Båda behövs.

Dessutom tror jag inte att det - som i boken - bara skulle ta tolv år från det att Galt inledde sin strejk till att världen gick helt åt helvete, men det beror på att boken snarare är en symbol och en allegori än en hundraprocentigt verklighetstrogen beskrivning av något som skulle kunna hända. Rand har själv sagt att Galt inte är en karaktär utan en arketyp. Så det kan jag tänka mig att lämna därhän, bortsett från att säga att Galt och hans likar inte är så essentiella som Rand påstår. Viktiga, ja. De enda viktiga, nej.

Vidare då till själva karaktärerna, som Rand bestämt påstår existerar. Vi pratar här om människor som automatiskt uppnår framgång om de försöker, för de är bara så satans bra och smarta. Alla Rands hjältar är Joakim von Ankor, kvickare än de kvicka och smartare än de smarta. Till och med Francisco d'Anconia, född till rikedom, är redan som barn en superhjälte.

Jag tror inte att de finns. Jag tror att det inte bara låg förstånd och flit bakom IKEA, jag tror det fanns en del flax där också. Jag tror det finns människor som var lika duktiga och smarta som Ingvar Kamprad men inte lyckades komma särskilt långt. Jag tror att det finns författare som är mycket bättre än J K Rowling och aldrig uppnått en procent av hennes framgång.

Även om man är aldrig så genialisk och flitig så kan man satsa fel, eller drabbas av olyckor, eller bli omsprungen av en ny uppfinning som man aldrig kunde förutse. För Rand är det bara ursäkter. För mig är det sånt som faktiskt händer, och skulle hända hennes idealmänniskor.

Ta Hank Rearden, som uppfann den revolutionerande Reardenmetallen, eller John Galt, som uppfann en revolutionerande motor. I verkligheten kunde det lika gärna slutat med att Rearden insåg att hans metall var omöjlig eller att Galt insåg att han jagat ett genombrott som fysikens lagar inte tillät (vilket jag för övrigt tror att de i verkligheten inte gör; nån förbipasserande fysiker som läst Atlas Shrugged får gärna uttala sig). Det är så det är i verkligheten. Kemister arbetar i åratal och kommer ingenvart, uppfinnare kämpar i evighet utan att nå ett genombrott. Kemisten och uppfinnaren som lyckas är inte nödvändigtvis smartare än den som misslyckas, hen kan bara ha råkat satsa rätt. Framgång är helt enkelt ingen ofelbar värdemätare.

Så i verkligheten kan Rands hjältar misslyckas. Det är förstås en viktig del av ideologin; friheten att lyckas innebär risken att misslyckas. Men hennes halvgudar misslyckas aldrig, kan aldrig misslyckas, skulle aldrig misslyckas. Möjligen förlorar de någon liten strid mot en annan halvgud och det slutar med att alla är rätt nöjda ändå.

Rands hjältar är också vansinniga multitalanger. De är duktiga på det de gör, vare sig det är att tillverka bilar eller bygga järnvägar eller gräva koppar, och även när de är generationer ifrån den som grävde den första gruvan så ser de till att vara kapabla att ta en hacka och sätta igång om det skulle behövas. De är inga styrelseproffs utan kan sin egen verksamhet utan och innan. Ett ganska fint ideal för en företagsledare, tycker jag.

Men när bilmagnaten Lawrence Hammond öppnar en närbutik i Galt's Gulch så är det den bästa butiken i världen. Flygplanskungen Dwight Sanders blir svinfarmare och av allt att döma minst lika bra på det som de som varit svinfarmare i flera generationer. Tydligen är just svinfarmning ett område där man inte behöver någon skicklighet, det är bara att glida in och vara smart. Trots all emfas på att man måste kunna det man gör så kan de här människorna göra vad som helst, för de är så satans bra.

Jag menar precis vad som helst. Ragnar Danneskjöld är en filosof som blir pirat, och så skicklig på det att han blivit skadad en gång under sin decennielånga karriär. Han kan driva ett piratskepp lika bra som en filosofisk diskussion. Och när Galt är tillfångatagen och hålles inspärrad i en militär anläggning, då bildar stålmagnaten Rearden, kopparbrytaren d'Anconia, järnvägsdirektören Taggart och Danneskjöld ett kommandosoldatteam som befriar honom. Och lyckas. För de är så satans bra.

De är också hängivna Rands ideal och inte nog med att de är bra på det de gör, de älskar det. Om man är en enligt Rand god människa, då vill man vara företagsledare och entreprenör och uppfinnare och göra ohemula mängder cash. Att någon skulle vara talangfull men oambitiös, det finns inte i hennes värld. Allt vettigt folk pressar sig ständigt till det yttersta, jobbar åttiotimmarsveckor och gillar det. Lever för sina jobb. För att nå lycka får man inte ha något liv utanför jobbet. Det sägs tydligt att det mest moraliska är att leva för sin verksamhet och det är fint för män som Hank Rearden, som vill ha det så. Men till och med han och Dagny Taggart tar semester.

Galt's Gulch är ett Utopia. Det beror på att det är ett litet samhälle där alla är överens. Alla vill vara där, alla har samma mål, alla är Rands A-människor. Det är inte svårt att hitta på en liten plats som fungerar perfekt. Det går att göra med vilken ideologi som helst, och är faktiskt ett av de vanligare argumenten mot Rands favorithatobjekt kommunismen: det skulle bara fungera i en värld av hängivna kommunister.

Må så vara. Så låt oss då se vilket som känns mest sannolikt. Rands utopi skulle bara fungera om alla vore totala egoister men ändå hundraprocentigt respekterade varandras rättigheter, upprätthöll kontrakt, accepterade rättvisa förluster och betedde sig som rationella robotar. Det är inte så egoister är.

Rand säger att bland rationella män finns inga intressekonflikter. Det håller jag med om. Nu ska vi bara hitta en hel hög rationella män. Jag tror inte att de kommer att likna John Galt särskilt mycket.

Även det här inlägget har blivit längre än jag tänkte mig, och jag har fortfarande lite kvar att säga. Återkom i morgon för den hisnande avslutningen när jag pratar om Rands filosofi kring den personliga sfären och lite småprat om boken.

John Galt är ett satans arsel: Part I

När filmbloggen fick Atlas Shrugged: Part I som önskefilm insåg jag att det till slut var läge att öppna Ayn Rands tegelsten Atlas Shrugged och få klart för mig vad det egentligen var hon skrev så att jag skulle veta vad jag inte tyckte om. Visst, det fanns väl en chans att fjällen skulle falla från mina ögon och jag bli övertygad fullblodsegoist och anhängare av objektivismen, men det kändes inte helt sannolikt. Inget av det jag hade läst om hennes verk hade fört mig närmare hennes ståndpunkt.

Boken var mycket, mycket bättre än jag väntade mig. Den hade sina brister - ibland fick den mig att längta efter en rödpenna och det finns knappt en karaktär i den som kan öppna munnen utan att predika - men det är en bra historia och jag tyckte om att läsa den. Jag hade väntat mig att den skulle vara fasansfullt tråkig och det var den inte, även om John Galts ökända, evighetslånga radiotal var precis så orimligt och evighetslångt som jag hört.

Och den är även mycket mer övertygande än jag väntade mig. Den gör ett bra jobb med att argumentera för Rands filosofi. De flesta frågor jag räknade med att ställa, besvarar den. De flesta hål jag räknade med att peka ut, täpper den till. Men filosofin är fortfarande bara en mer utbroderad version av något som mången smart fjortonåring kommit på för att rättfärdiga att göra precis vad hen vill. 

För dem som inte själva tagit sig igenom de tolvhundra sidorna: Premissen är att "men of the mind", dvs de smarta, ambitiösa, kreativa och framgångsrika har dragit sig tillbaka från världen. Trötta på att utnyttjas av människor som inte kan matcha deras talang har de gått i strejk. Företagsledare, uppfinnare och konstnärer har lämnat världen och dragit sig tillbaka till Galt's Gulch, en dold dal där de byggt sitt eget samhälle. De som fortfarande rör sig utanför Galt's Gulch utför enbart simpla arbeten, nätt och jämnt tillräckliga för att hålla dem vid liv. De förnekar världen sina hjärnors frukter. 

Mannen som kom på det här är John Galt, en briljant ingenjör och uppfinnare som bland annat har byggt en revolutionerande motor. Han startade det ihop med sina studentkompisar Francisco d'Anconia, arvtagare till d'Anconia Copper som är det äldsta företaget i världen, och Ragnar Danneskjöld. d'Anconia lever som depraverad playboy för att förgöra d'Anconia Copper utan att lämna en cent åt plundrare och snyltare medan Danneskjöld är en pirat som tar tillbaka det han hävdar att USA:s regering stulit från sina bästa medborgare. 

Galt glider runt i USA och rekryterar nya till strejken, vilket gör att samhället faller sönder när alla doers hänger i Galt's Gulch. Vi följer Dagny Taggart, järnvägsarvtagerska, och Hank Rearden, stålmagnat som uppfunnit den revolutionerande Reardenmetallen som är lättare, billigare och starkare än stål, medan de försöker frodas i en värld som håller på att gå åt helvete och reda ut vad det är som har gått så fel. Skurkarna - vänsterpolitiker, Dagnys värdelöse bror Jim, svekfulla vetenskapsmän - försöker lösa allt genom mer och mer socialistisk politik, vilket givetvis inte slutar väl i Rands värld. 

Jag och Rand håller med varandra om mycket. Hon förespråkar rationalitet och hyllar vetenskapen, det gör jag också. Hon hatar vaghet, vidskepelse, hyckleri och halvmesyrer, det gör jag också. Hon tycker att man ska säga vad man menar och mena vad man säger, det gör jag också. Hon hyllar den mänskliga hjärnan, detta fantastiska ting som skapat underverk, där är jag med henne. Vi anser båda att ens inställning till världen ska springa ur verifierbara fakta, inte ogrundade känslor eller rena påhitt. Världen är verklig och kännbar.

Rand gillade kapitalism ungefär som Tom Cruise gillar att springa på film, men det går inte att använda det vi i dag brukar betrakta som kapitalismens baksidor mot henne. Hon hade inte tyckt bättre om dagens finanskris eller dess orsaker än jag gör. Hon hade inte gillat att människor blev rika på att köpa och sälja sånt som inte finns eller att de ljög för sina kunder om vad det var de sålde. Hon hade avskytt statligt stöd till kraschade företag och aldrig accepterat "too big to fail".

Hennes hjältar är inga fjärran, misslyckandeisolerade pampar utan hennes idealmänniska är i stället en som började med ett jobb på lägsta nivå, arbetade sig upp till toppen och fortfarande kunde verksamheten utan och innan. Hennes bilmagnat hade kunnat ställa sig vid löpande bandet och montera ihop en bil, och han hade sannerligen koll på vad som behövdes för att bygga en bra bil. De som ärver förmögenheter, som Francisco d'Anconia, ska ändå se till att jobba i skiten för att skaffa förståelse för det de äger. De ska inte tro att de bara kan glida in och ta över ett enormt företag och driva det lika bra som grundaren. Man ska inte lägga sig i det man inte begriper.

Så här långt har jag bara hållit med Rand och vi har, trots allt, en gemensam utgångspunkt. Men utifrån den utgångspunkten hamnar vi på helt olika ställen. Rands filosofi kan sammanfattas som att det är moraliskt fel att inte vara egoistisk. Människan ska leva för sig själv och bara göra det hen själv vill, för hens egen skull. Det är precis så extremt och draget till sin spets som man kan tänka sig. Rand jobbade inte med kompromisser. 

Det är ingen lätt ståndpunkt att argumentera mot, främst därför att Rand anser den vara självrättfärdigande. Hon ger sig aldrig på att lösa det Hume kallade för is-ought-problemet. Han sa att moralfilosofer först säger en massa is, om hur saker är och ter sig, för att sedan övergå till ought, om hur vi borde bete oss, och bron däremellan är inte uppenbar. Jag löser inte heller is-ought-problemet och hävdar att det inte finns någon lösning; moral är en åsiktsfråga. Jag tar mig i stället runt det genom att formulera premisser och muntert erkänna att den som inte köper mina premisser - i korthet att lycka är bra och lidande dåligt - inte heller har någon anledning att köpa min moraliska filosofi. 

Hos Rand är premissen och slutsatsen den samma. Människan ska leva för sig själv så människan ska leva för sig själv. Hon tillbringar en massa tid med att argumentera för detta, men det rör sig om ett solklart fall av is-ought. Människan är rationell och har en fantastisk hjärna och verkligheten är verklig… så därför ska man vara egoist. Övergången förklaras aldrig. 

Det är inte lätt att arbeta med en logikkedja som innehåller en länk. Antingen accepterar man Rands premiss eller så gör man det inte. Jag gör det inte. Varför inte? Därför att jag inte inser varför min lycka skulle vara viktigare än någon annans. Min lycka är viktig - det är därför jag till exempel inte säljer allt jag äger och donerar pengarna till välgörenhet, eller begår självmord för att sjuka människor ska få mina friska organ - men andras lycka är också viktig. Sen erkänner jag villigt att jag lägger ner mycket mer energi på min egen lycka än på någon annans, delvis av praktiska skäl och delvis för att jag är i unik position att bättra på min egen lycka.

Så jag hävdar att lycka är bra och lidande är dåligt, så moral måste handla om att maximera det förra och minimera det senare. Jag påstod aldrig att jag var originell. Man kan, vilket många gjort, argumentera för att det målet uppnås genom egoism. Om alla gör det som är bäst för dem själva blir det bäst för alla.

Rand höll säkert med om det, men det är inte därför hon förespråkar egoism. Tvärtom gör Hank Rearden fullständigt klart, i det tal han håller under sin rättegång, att han inte bryr sig ett satans dugg om vad som är bäst för alla. Även om det visades att det var överjävligt för hela mänskligheten om han fick behålla rättigheterna till Reardenmetall så skulle han ändå kräva det, för den är hans, frukten av hans hjärna. 

Inte ens den kraschade världen i Atlas Shrugged är ett sådant argument. Världen har rasat därför att Galt och hans likar har dragit sig tillbaka, inte för att den vägrade leva efter Rands filosofi. Vissa, som Francisco d'Anconia och Ragnar Danneskjöld, anstränger sig till och med aktivt för att förstöra den.

Så Rands argument är inte praktiskt. Vi ska inte vara egoistiska därför att det ger bra konsekvenser; det är irrelevant. Därför är det kanske att missa poängen att formulera ett praktiskt motargument, men det är den enda sorten som finns. Det enda jag kan göra med hennes premiss är att säga att jag inte håller med om den, men på ett pragmatiskt plan kan jag argumentera.

Det får dock bli i morgon, för det här inlägget är redan rackarns långt. Titta alltså in i morgon för den halsbrytande fortsättningen.

Ateist eller agnostiker?

Skeptikern Michael Shermer, vars gärning jag i allmänhet uppskattar och står bakom, skrev i förra veckan om ateism vs agnosticism och lyckades i förbifarten reta upp mig. Jag delar hans motstånd mot etiketter så låt oss droppa orden ateism och agnosticism och gå in på hans påstående att "Gud existerar inte" är en ohållbar inställning.

För att kunna diskutera detta måste vi tyvärr ge oss in i de semantiska definitionernas urtråkiga snårträsk, för man måste ju veta vad Gud är för att ha en åsikt i saken. Jag vill inte försöka definiera Gud - det är de troendes jobb - men kan säga att jag aldrig hört en definition av Gud som a) varit i sammanhanget meningsfull samt b) inte fått mig att hävda att enligt den definitionen finns inte Gud. Visst kan man likt Einstein prata om Spinozas Gud eller kalla Gud för summan av alla naturlagar, men det är inte så meningsfullt. Ingen bygger en kyrka för att dyrka summan av alla naturlagar. Ingen ber till summan av alla naturlagar. Summan av alla naturlagar har inga åsikter om hur människor bör leva sina liv.

Så det vi pratar om här är alltså någon form av transcendent väsen. Att ett sådant inte existerar är en rimlig slutsats av observerade fakta, inte en ohållbar inställning. Kunskap fungerar så att vi accepterar det vi fått tillräckligt med bevis för och inte accepterar resten. Att göra på något annat sätt, det är ohållbart. Då måste vi acceptera varenda påhittad vanföreställning.

Gud är, tvärtemot vad troende gärna hävdar, inget specialfall. Om man får hitta på specialfall så kan jag uppfinna en xandikon, bestämma att xandikonens existens varken kan bevisas eller motbevisas, och sen kräva att alla tar ställning i frågan. Är du xandikonist eller axandikonist? Nå? Du kan inte bevisa att xandikonen inte finns!

Vi kan bedöma Guds existens på samma sätt som vi bedömer all annan existens. Antingen finns Gud och interagerar med universum, och då kan vi principiellt upptäcka det, eller så finns Gud inte, eller så finns Gud men interagerar inte med universum och då har vi ingen anledning att bry oss om henom. Att något inte finns och att något beter sig exakt som om det inte finns är i praktiken samma sak.

Michael Shermer drar fram det gamla "you cannot prove a negative" för att backa upp sin inställning. Det är ett mycket besynnerligt påstående då det i sig är ett negative och därmed, enligt sig självt, obevisbart. I verkligheten finns bevisbara negatives ("det finns inga blommiga späckhuggare i mitt kök"), obevisbara negatives ("det finns inga blommiga späckhuggare någonstans i universum"), bevisbara positives ("det finns späckhuggare i havet") och obevisbara positives ("det finns späckhuggare strax vänster om Andromeda"). Huruvida ett påstående är positivt eller negativt har föga inverkan på huruvida det är bevisbart. Dessutom kan snart sagt varje positivt och negativt påstående formuleras om till motsatsen och skulle därför, enligt Shermer, alltså plötsligt bli bevisbart eller obevisbart.

Ungefär här brukar invändningarna börja komma. Du kan inte veta säkert, du kan inte bevisa hundraprocentigt, etc etc. Det är förstås helt rätt och helt irrelevant. Vi kan alla befinna oss i Matrix, vi kan bli lurade av Descartes bedragare, jag kan lida av en enormt invecklad och mycket verklighetstrogen hallucination. Det enda jag anser mig vara säker på är att något existerar, inte ens cogito ergo sum ställer jag mig bakom. Men det är lustigt att ingen kommer dragande med de här invändningarna när jag påstår att vispgrädde finns eller att bäckahästen inte gör det. Det är bara i specialfallet Gud som det plötsligt blir nödvändigt att klamra sig fast vid en mikroskopisk möjlighet.

Det finns en mikroskopisk möjlighet, förstås. Att den Gud som eventuellt existerar skulle påminna särskilt mycket om någon av de gudar som mänskliga religioner hittat på är ännu mindre sannolikt, men den möjligheten finns, den också. Den är bara inte stor nog för att det ska vara värt att ägna den ett ögonblicks eftertanke, ungefär som med de blommiga späckhuggarna i mitt kök. Om människan aldrig hade uppfunnit religion hade den förste som nu försökte trycka in ett osynligt transcendent väsen i debatten rätteligen betraktats som en knäppgök, och det är bara ålder och tradition som gör att till och med en ärkeskeptiker som Shermer resonerar som han gör.

Därför säger jag, trots min motvilja mot etiketter, att jag är ateist. Jag hävdar bestämt att det inte finns någon Gud, och tills jag får en gnutta bevis om motsatsen tänker jag fortsätta med det. Shermer har helt rätt i att det är de troende som bör framlägga de bevisen, precis som jag - om jag hade hittat på min xandikon - hade varit tvungen att bevisa den.

Varför får jag veta allting sist?

När jag först blev sexuellt aktiv för ungefär halva mitt liv sen så var manliga p-piller ett par år ifrån att testas på människor och de har förblivit ett par år ifrån att testas på människor. Allt eftersom åren gått har jag insett att manliga p-piller inte vore en så fantastisk grej som jag först föreställde mig - jag begrep ingenting om hormoner eller bieffekter utan ville bara ha något jag kunde använda - men det gör mig inte mindre irriterad över att det knappt finns några alternativ.

Äventyr i preventivmedelvärlden har sen dess lärt mig att hormoner suger stenhårt. Eftersom kondomer också suger stenhårt - om än på ett mer hanterligt och mindre konstant sätt - så finns det inte så hemskt mycket kvar. Hur kan vi efter alla dessa årtusenden ha misslyckats med att uppfinna ett vettigt preventivmedel?

Tydligen har vi inte det. RISUG använder inga hormoner, är minimalt invasivt, varar i tio år, är reversibelt, kostar knappt nånting, har inga biverkningar, och jag är förbannad över att jag inte har hört talas om det förrän nu, men ännu mer förbannad över att det inte redan finns tillgängligt för precis alla män i hela världen utom möjligen sentineleserna.

Det här borde finnas överallt. Inte bara borde man kunna knalla in på vilken vårdcentral som helst och få det, vi borde utföra det rutinmässigt. Varenda trettonårig pojke borde få ett brev hem där det står "Nu är det dags att fundera på RISUG". Föräldrar som vill låtsas att deras söta barn inte har sex kan formellt dra åt helvete; det är fan så mycket viktigare att tonåringar inte får barn än att deras föräldrar får leva i liljevit självbedragelse.

Visst, det måste testas och utvecklas och godkännas för bruk i varenda land och en massa sånt som drar ut på tiden men är ack så viktigt. Det är inte mycket jag kan göra åt det, men jag har i alla fall skrivit upp mig för att få information och den dag de vill ha försökspersoner står jag först i kön om jag så behöver kniva ner dem som var snabbare. Jag hoppas alla mina läsare gör samma sak. Utom det där med nerknivandet.

Lördagsmatematik

Okej, häng med nu och förklara var jag räknar/tänker fel.

• En kalori är den mängd energi som krävs för att värma upp en liter vatten en grad Celsius (eller Kelvin).
• En vuxen människa har ett dygnsenergibehov i häradet kring ungefär cirka 2000 kilokalorier, give or take, mutatis mutandis, nånstans där i straxet, modifierat för vikt, ålder, kön, muskelmassa, kroppsfett, aktivitetsnivå, hälsotillstånd, politisk ståndpunkt, skumfaktor och månfas.
• 2000 kilokalorier är 2 000 000 kalorier.
• En människas dagsbehov är alltså tillräckligt för att värma upp två miljoner liter vatten en grad Celsius (eller Kelvin).
• Eller, för att göra det lite mer gripbart: en människas dagsbehov är tillräckligt för att värma upp tjugotusen liter vatten 100 grader Celsius (eller Kelvin).
• Vilket innebär att värma upp tjugo ton vatten från fryspunkt till kokpunkt.
• Vilket är helt orimligt mycket. Vad är det för satans kraftwerk vi går omkring i egentligen?

EDIT: Tydligen är det en kilokalori som motsvarar energin som krävs för att värma upp en liter vatten en grad, en kalori motsvarar energin som krävs för att värma upp ett gram vatten en grad. Vi kan alltså bara koka tjugo liter is om dagen. Vilket ändå är hyggligt imponerande.

Om sömn

Som mångårig nattarbetare har jag upplevt ungefär varenda sömnstörning man kan tänka sig, om än bara i korta perioder. När jag gick i skolan och jobbade dagtid hatade jag att gå upp på morgonen - och det gör alla, jag vet, men jag hatade det tillräckligt för att vilja döda det med en kulhammare om det inte varit abstrakt - och fascineras av det faktum att det aldrig blev lättare. Tolv år i grundskola och gymnasium, och det var fortfarande lika drygt att släpa sig upp på morgonen, samtidigt som jag kunde ha svårt att somna på kvällen.

Enligt min hjärnas sätt att se på saken borde det vara enkelt. Om man vaknar sex så somnar man tio nästa kväll, åtta timmar tidigare, och somnar man tio på kvällen vaknar man klockan sex, åtta timmar senare. Och känner sig pigg och utvilad. Som varenda människa vet är det lika långt från verkligheten som en trehövdad självlysande papegoja - det kanske finns nåt exemplar nånstans, men jag har aldrig sett det.

I stället vaknar man trött och seg och har ändå svårt att somna på kvällen, och det verkar finnas någon nebulös koppling mellan kroppens klocka och den faktiska klockan så att det är jobbigare att gå upp sex än åtta oavsett hur mycket man har sovit. En gång råkade jag sova fjorton timmar i sträck och när jag vaknade hade jag en besynnerlig känsla som jag inte kände igen. Det tog en stund att förstå att det jag kände var att jag faktiskt var utvilad, vilket jag förmodligen inte hade varit sen förskoleåldern.

När jag har haft sömnproblem har de ofta yttrat sig i att jag sovit några timmar, vaknat och haft svårt att somna om. När jag har jobbat är det mycket sällan jag sover hela dagen i ett sträck (och jag sover nästan lika sällan åtta timmar) utan jag är alltid uppe en stund kring tolv-ett. Samma sak händer ibland på nätterna och eftersom jag hatar att sova bort dagar och älskar solljus så är det alltid lika ångestladdat; jag vill inte vara uppe mellan tre och fem. Jag vill vakna på morgonen och ha hela dagen framför mig.

Jag har länge velat genomföra ett experiment där man placerar mig i en fönsterlös källare nånstans, ger mig saker att sysselsätta mig med men absolut inget som helst sätt att veta vad klockan är, och övervakar mig för att se vilket sömnschema jag hamnar i. Jag visste inte att någon hade kommit på en liknande idé och genomfört experimentet; i och för sig hade försökspersonerna klockor men de befann sig också i mörker i fjorton timmar per dygn. De sov visserligen åtta timmar per natt, men i två sjok om fyra timmar. Enligt en senare litteraturstudie var det precis så människor sov förr i tiden. Sova fyra timmar, upp och pyssla, sova fyra timmar till.

Den tanken var inte helt ny för mig. Jag har läst ett par gånger om att tidigare generationer var uppe på nätterna i en timme eller två, helt självklart och ångestfritt, och att vår uppfattning om en obruten åttatimmarssömn är något helt påhittat - och ganska nyligen, också. I så fall skulle det förmodligen förklara varenda sömnproblem jag nånsin haft.

Men vad kan man rimligen göra åt det? Visst, jag har en livssituation som låter mig göra ungefär vad jag vill, men vill jag verkligen gå och lägga mig klockan tio, vara vaken mellan två och fyra, och gå upp klockan åtta? Kan jag ens somna klockan tio? Vad ska jag göra mellan två och fyra? Det jag annars hade gjort mellan tio och tolv, antar jag, men det känns av någon anledning inte alls skoj. Det är väl bara en kulturell hangup, men de är nog så verkliga.

Och att stressade 9-5-människor med småbarn och amorteringar skulle hitta ett tiotimmarssjok att dedicera till sömn är nog orimligt utopiskt. Då får man se till att vara riktigt produktiv under de där två timmarna. Men det kan väl i alla fall lösa problemet med småbarnsföräldrars sexliv, om man bara kan synka sig.

Bästa idén på länge

Det konstgjorda köttet som vi hört talas om i ett par årtionden har enligt DN kommit lite närmare verkligheten. Det är givetvis ett fantastiskt koncept; kött som i allt väsentligt är identiskt med döda djur och ändå inte involverar några döda djur. Eftersom det är så bra kommer det naturligtvis att bitchas en massa om det. Jag har hört två huvudsakliga motargument - båda synliga bland artikelns kommentarer - och börjar med det något smartare.

1. Vi borde inte lägga ner en massa pengar på att forska fram konstgjort kött utan bara sluta äta kött i stället. Visst, det kan man tycka. Men det kommer inte att hända. Det ligger i samma klass som att lösa energiproblemen genom att sluta använda ström eller att vara emot genmodifierad mat för att fälten kunde användas till ekologisk odling i stället. Det kommer inte att hända.

Jag tänker inte diskutera huruvida en vegetariansk mänsklighet vore bättre för oss, djuren eller planeten, för det är inte på den grunden jag vänder mig mot det här argumentet. Jag hävdar bara att det är en haschdröm, något som vi kan gå omkring och hoppas på men som inte kommer att bli verklighet nån av de närmaste torsdagarna. Att tjurskalligt aggra mot konstgjort kött för att det finns ett teoretiskt alternativ som vore bättre men som aldrig kommer att väljas innebär att på dum princip behålla ett dåligt status quo. Lev i stället i verkligheten och gör något som kommer att ha faktiska, bra följder.

2. Det är äckligt. Så du äter gärna ihjältorterade koncentrationslägerinterner, men inte identisk materia som framställts utan att jävlas med en enda levande varelse? Okej. Genialiskt.

De viktigaste uppfinningarna

I fredags var jag armcandy på invigningen av Tekniska Museets senaste och hittills största utställning 100 innovationer. 2000 svenskar - vuxna och barn - har röstat fram de hundra viktigaste uppfinningarna i mänsklighetens historia och det är precis sånt som sätter igång hjärnan på mig.

På listan finns det några märkliga val - smink och skateboard - och en udda blandning av det generella - vapen - och det specifika - hjärt- och lungmaskinen. Det är ibland svårt att skilja uppfinningar åt när en beror på en annan, som bilen och hjulet. Dessutom finns det med vissa som bara är symptom på något annat, som CD-skivan och MP3. Det spelade aldrig någon större roll att det var just CD och MP3 som slog igenom; det viktiga var att hyggligt effektiv digital lagring var möjlig. Och medan datorn uppenbarligen var en viktig uppfinning så har inte datorspelet gjort så mycket för civilisationen att det hör hemma i närheten av en lista som denna.

Här är mina favoriter från listan, de uppfinningar som har haft störst betydelse:

Antibiotika: Den modernaste uppfinningen som har haft så här enorm inverkan på världen. Om man räknar upptäckter får väl antibiotika spö av insikten att det är små organismer som orsakar sjukdomar, men även när man börjat fatta att det är vettigt att tvätta sig och att kroppsodör inte håller pestdemonerna borta så kan man inte göra så hemskt mycket förrän man räknat ut hur man dödar de där små organismerna. Vi som vuxit upp i en värld där dödliga åkommor bara fixas med en veckolång tablettkur kan nog aldrig, hur mycket vi än läser på, begripa den enorma skillnad antibiotikan gjorde. Plötsligt innebar sepsis inte döden. Plötsligt kunde sjukdomar botas. Plötsligt blev kirurgi praktiskt möjligt. Den medicinska vetenskapen kanske inte föddes med antibiotikan, men det började definitivt raka sig och bära kostym vid finare tillfällen.

Glaset och därmed glasögonen: Glas är en briljant uppfinning, ett hårt material som inte reagerar kemiskt med knappt nånting alls och därmed är optimalt för vetenskapligt bruk. Dessutom kan man göra linser av det vilket ger oss mikroskop, kikare, teleskop och glasögon som låter klipska människor arbeta långt in i ålderdomen. Utan glaset hade vi förlorat tusentals uppfinningar och upptäckter. En del av dem hade bara försenats. En del av dem hade gått oss helt förbi, och flera av de andra uppfinningarna på listan hade varit oss okända. Hur långt hade Alexander Fleming kommit utan glas?

Hjulet: En klassisk uruppfinning och värd varenda gnutta av sitt rykte. Vi har fortfarande inte kommit på något som kan ersätta hjulet och det ligger till grund för så mycket i vår värld att det är omöjligt att tänka sig en tillvaro utan det. Alla våra transportmedel och maskiner antingen använder hjul eller tillverkades med hjälp av hjul. Man kan tänka sig invändningen att hjulet knappt är en uppfinning; det är för uppenbart, vem som helst kan komma på det. Bortsett från att det verkar som om hjulet uppfanns på en plats vid ett tillfälle av en person, och sedan spred det sig långsamt över världen. Det är inte så lätt att komma på när man inte har det framför sig.

Jordbruket: Uppfinningen som LCHF-sekten önskar att vi hade missat men som utgjorde katalysatorn för mänsklighetens förvandling från nomadiska jägare/samlare till bofasta. Tack vare jordbruket kunde våra förfäder producera mer mat än de själva behövde, vilket innebar att vår art hade plats för specialister, människor som gjorde något annat än att producera mat. Det innebar samhälle, civilisation, vetenskap, filosofi, och visst, även monarki och organiserad religion, men man får ta det onda med det goda. Utan jordbruket hade vi fortfarande varit vandrare vars huvudsakliga syssla var att nätt och jämnt hålla sig vid liv. Om man alls tycker om framsteg måste man älska jordbruket.

Skriftspråket och även siffror: Den här är svårslagen. Vad man än kan säga om muntliga traditioner så är skriften oslagbar som kulturbärare. Den låter oss föra vidare information till människor som inte är närvarande, till helt andra platser, och till andra tider. Det är möjligt att höra det människor tänkte och tyckte för tusentals år sedan, eftersom de kunde gömma orden i streck som vi i dag kan dechiffrera. Skriften ger oss möjlighet att skicka budskap tvärs över klyftor i tid och rum, den ger oss möjlighet att samarbeta på sätt som annars hade varit omöjliga, och den har gjort oräkneliga uppfinningar möjliga. Än i dag är den en självklar grund för vetenskapen och all utbildning. Om jag måste välja en uppfinning som den allra viktigaste - då kan jag inte se vad som ska spöa skriften. Möjligen jordbruket då.

Stupidity spreads

I'm writing this post in English in the hope that British comedian David Mitchell, of whom I am a fan, will read it and thus provide me with a fleeting sense of proximity to stardom. He has written an article about a Tweet by Victoria Beckham, where she posted a picture of what she joshingly called a hovering UFO.

David Mitchell is of course correct to assume that Victoria Beckham knew what she was taking a picture of and that it was no spaceship. Therefore, he is also correct in that the respondents are fools who couldn't recognize a joke with the aid of three reference books and a professor of comedy. One particular point, however, is what prompts this response:

The second is the respondents' belief that, if Victoria Beckham thought she'd spotted an alien spacecraft, her only reaction would be to tweet about it – and to wait until the next day to do so.

This tells us, not necessarily that the respondents are idiots, but that the respondents either would react that way themselves or that they are convinced that there are people who would. The tragic fact is that in either case, they are correct.

If I or someone else with a clue about anything witnessed what we believed to be an actual UFO (used here in the technically incorrect sense of "extraterrestrial vessel"), we would of course react differently. We would investigate, we would figure out to whom you're supposed to report it, we would consider our world-view permanently altered. We certainly would not take one photo, post it on Twitter the next day and then go on with our lives.

But there are plenty of people of the other sort. They believe aliens are zipping around all the time, they believe crystals heal, they believe that unfathomably distant balls of gas individually dictate the fate of each human, and they somehow manage to combine the seemingly contradictory notions that a) this is common knowledge accepted by all reasonable people and b) this is all covered up in a huge conspiracy by the scientific, medical and political establishment.

To these people, the reaction ascribed to Victoria Beckham is perfectly reasonable. A UFO sighting is a noteworthy event, certainly, but not world-changing. They would never report it; the report would be ridiculed and ignored, it would put the Men in Black on their trail and they don't want to provide the evil government with information if they can help it. The evil government presumably doesn't hang out on Twitter.

Victoria Beckham's respondents either are such people (the nicer ones, probably, sad that this particular UFO sighting wasn't one) or think that Victoria Beckham is (the assholes). In a world where everything exists and stupidity is loud, assuming sincerity becomes the default strategy.