De senaste veckorna har
jag blivit förvånad över artikelmängden om Thomas Quick och hans
icke-mord, då jag trodde att det var allmän kunskap sen rätt många
år att även om han inte är en oskyldig karl så är han i alla
fall med största sannolikhet inte seriemördare. Hur som helst har
jag liksom många andra undrat hur det någonsin kom sig att han fick den statusen.
Det var väl samma
mekanismer som orsakade satanistskräcken i USA och den svenska
incestpaniken på nittiotalet. Man tror att man gör gott, man bildar
ett grundläggande felaktigt antagande, och sen rullar det bara på
tills man har investerat så mycket att man inte rimligen kan dra sig
ur.
Häromdagen satt jag
hemma hos ett par vänner varav en är psykolog och vi började prata
Freud. Jag sa att mitt största problem - och det är jävligt stort
- med Freud är att han anstränger sig för att inte lägga fram
falsifierbara hypoteser. Hon sa att det gör inte hon i sitt arbete
heller, men jag hävdade att om hennes intervjuobjekt sa något annat
skulle hon nå en annan slutsats.
Freud har däremot sin
uppfattning klar och den går inte att ändra. När han väl säger
"du har tomtar på loftet eftersom du inte blev ammad" så
är det över. Om patienten säger "ja, precis så är det"
så klappar sig Freud nöjt på magen. Om patienten säger "nej,
det stämmer inte alls" så kontrar Freud "se hur
undertryckt och förträngt det är" och har rätt i alla fall.
Freud kan inte ha fel.
Vad har detta med Quick
att göra? Jo, samma metoder verkar ha varit i bruk i hans fall. När
Quick korrekt kunde beskriva offer, mordmetoder, dumpningsplats eller
några andra detaljer som råkade visa sig vara rätt, så visade det
att han var skyldig. När "Quick svarade fel så visade det att det var rätt, eftersom han av ångest undertryckte sanningen".
Quick kunde per definition inte vara oskyldig.
När de som hävdar Quicks skuld berättar om det han fick rätt, sånt han sa som han bara kunde ha känt till om han vore skyldig, så låter det precis som när nåt mediums fans ivrigt påpekar hens många framgångar och helt glömmer att de åtföljdes av dussintals misslyckanden. Om man bara slänger ut tillräckligt många gissningar så kommer man att få några rätt, och om människor fungerar som de brukar så minns de träffarna och glömmer missarna. Det är en uråldrig teknik.
När de som hävdar Quicks skuld berättar om det han fick rätt, sånt han sa som han bara kunde ha känt till om han vore skyldig, så låter det precis som när nåt mediums fans ivrigt påpekar hens många framgångar och helt glömmer att de åtföljdes av dussintals misslyckanden. Om man bara slänger ut tillräckligt många gissningar så kommer man att få några rätt, och om människor fungerar som de brukar så minns de träffarna och glömmer missarna. Det är en uråldrig teknik.
Quick verkar alltså inte vara bara en svensk rättsskandal och ett bisarrt justitiemord, utan också
ett extremt bra exempel på pseudovetenskap och orsaken till att
Richard Feynman kallade vetenskap för "a way of not fooling
ourselves". Det är så oerhört lätt att lura sig själv och
fastna för något som helt enkelt inte stämmer, och sen är det
knepigt att ta sig tillbaka. Därför ska vi noggrant se till att vi
alltid kan motbevisa oss själva, så kanske vi slipper fler
historier om satanistsekter som ritualmördar barn och oskyldiga
seriemördare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar