Thomas Quick och pseudovetenskapen

De senaste veckorna har jag blivit förvånad över artikelmängden om Thomas Quick och hans icke-mord, då jag trodde att det var allmän kunskap sen rätt många år att även om han inte är en oskyldig karl så är han i alla fall med största sannolikhet inte seriemördare. Hur som helst har jag liksom många andra undrat hur det någonsin kom sig att han fick den statusen.

Det var väl samma mekanismer som orsakade satanistskräcken i USA och den svenska incestpaniken på nittiotalet. Man tror att man gör gott, man bildar ett grundläggande felaktigt antagande, och sen rullar det bara på tills man har investerat så mycket att man inte rimligen kan dra sig ur.

Häromdagen satt jag hemma hos ett par vänner varav en är psykolog och vi började prata Freud. Jag sa att mitt största problem - och det är jävligt stort - med Freud är att han anstränger sig för att inte lägga fram falsifierbara hypoteser. Hon sa att det gör inte hon i sitt arbete heller, men jag hävdade att om hennes intervjuobjekt sa något annat skulle hon nå en annan slutsats.

Freud har däremot sin uppfattning klar och den går inte att ändra. När han väl säger "du har tomtar på loftet eftersom du inte blev ammad" så är det över. Om patienten säger "ja, precis så är det" så klappar sig Freud nöjt på magen. Om patienten säger "nej, det stämmer inte alls" så kontrar Freud "se hur undertryckt och förträngt det är" och har rätt i alla fall. Freud kan inte ha fel.

Vad har detta med Quick att göra? Jo, samma metoder verkar ha varit i bruk i hans fall. När Quick korrekt kunde beskriva offer, mordmetoder, dumpningsplats eller några andra detaljer som råkade visa sig vara rätt, så visade det att han var skyldig. När "Quick svarade fel så visade det att det var rätt, eftersom han av ångest undertryckte sanningen". Quick kunde per definition inte vara oskyldig.

När de som hävdar Quicks skuld berättar om det han fick rätt, sånt han sa som han bara kunde ha känt till om han vore skyldig, så låter det  precis som när nåt mediums fans ivrigt påpekar hens många framgångar och helt glömmer att de åtföljdes av dussintals misslyckanden. Om man bara slänger ut tillräckligt många gissningar så kommer man att få några rätt, och om människor fungerar som de brukar så minns de träffarna och glömmer missarna. Det är en uråldrig teknik.

Quick verkar alltså inte vara bara en svensk rättsskandal och ett bisarrt justitiemord, utan också ett extremt bra exempel på pseudovetenskap och orsaken till att Richard Feynman kallade vetenskap för "a way of not fooling ourselves". Det är så oerhört lätt att lura sig själv och fastna för något som helt enkelt inte stämmer, och sen är det knepigt att ta sig tillbaka. Därför ska vi noggrant se till att vi alltid kan motbevisa oss själva, så kanske vi slipper fler historier om satanistsekter som ritualmördar barn och oskyldiga seriemördare.