Världen är knallad

Jared Diamond, mannen bakom den av mig ofta hyllade Guns, Germs and Steel, har även skrivit den lika intressanta Collapse som jag läste ut för en liten stund. Sällan har en fackbok påverkat mig så, och inte på ett positivt sätt.

Diamond börjar med att gå igenom hur en hög forna befolkningar gick under, som Påskön som förtärdes av sin faiblesse för besynnerliga stenstatyer med tunga hattar (allvar) eller de grönländska vikingar som av någon anledning vägrade äta fisk. Detta är oerhört intressant för alla som har minsta fascination för människans villkor, och om man gillade Guns, Germs and Steel kommer man att gilla Collapse också. Den visar hur beroende vi är av vår miljö och ger exempel på hur man kan lyckas eller misslyckas som folk, avhängigt av hur man behandlar miljön.

Genom hela boken löper den röda tråden att vår nuvarande civilisation har paralleller och beröringspunkter med dessa och står inför samma faror, men det är först i sista kapitlet som Diamond drar det till sin spets och förklarar att vi måste göra något om vi inte ska råka ut för sådana katastrofer som han beskrivit. Ingen tror att världen ska bli avfolkad som Grönlands vikingakolonier, men när han visar hur folkmorden i Rwanda hade miljöorsaker visar han också att vi inte är trygga.

Jag ska inte gå igenom alla bokens argument eller de tolv faktorer Diamond betraktar som akuta; den som är intresserad (och alla andra också) bör läsa den. Det enda jag ska säga är att vi har miljöproblem som under min livstid på ett eller annat sätt kommer att lösas, antingen genom frivilliga åtgärder eller genom svält, krig och naturkatastrofer. Det är bara för mänskligheten att välja.

Diamond avslutar med att förklara varför han trots allt har lite hopp om de frivilliga åtgärderna, men det är den enda punkt där han inte lyckas övertyga mig. Min sedvanliga muntra optimism har fått sig en rejäl smäll. Jag tror inte att det här kommer att fixa sig. Jag tror att det kommer att fortsätta som det gör; med u-länder som försöker nå upp till i-landsstandard och i-länder som vägrar sänka sin, och då det är en matematisk omöjlighet att upprätthålla global i-landsstandard så slutar det obönhörligen i katastrof.

Problemet är de två mänskliga egenskaper jag hatar mest av allt: kortsiktighet och egocentrism. Tillsammans gör de att människan enbart tittar på det som är bäst för henom själv just nu, och det är aldrig att göra världen bättre. Sådant kräver långsiktighet och en rudimentär uppfattning om att andra människor också betyder något, egenskaper som förfaller allt mer sällsynta.

I korthet: vi accelererar mot undergången. Världen är knallad.

Den fruktade atomklyvningen

När mina två trognaste läsare båda vill se ett inlägg om kärnkraft kan jag naturligtvis inte säga nej, särskilt som det råkar vara ett ämne jag kan gaffla om i oändlighet. Vi börjar därför från den allra yttersta början.

Vi behöver ström. Det må verka uppenbart, men det förtjänar att sägas. Alla energiproblem skulle kunna lösas eller åtminstone reduceras till insignifikans om vi drog ner vår elkonsumtion till en bråkdel. Detta är säkert de hängivna miljökämparnas favoritalternativ, men det är bara inte realistiskt.

Jag är inte beredd att ändra mitt liv på det viset, det är inte du heller, och även om vi blev övertygade så har vi en hel värld full av människor som jobbar hårt på att öka sin energikonsumtion. Kina och Indien kommer inte att sluta utveckla sig så orimligt fort det bara går; de kommer att spruta ut nya kraftverk och nya teknikens under och oroa sig över miljön efteråt, precis som vi gjorde. Visst, det vore vackert och allt om vi bara kunde sluta bränna så mycket energi, men i verkligheten kommer det inte att hända på ett bra tag.

Så vi behöver ström, och vi behöver en hel massa av det. Vilka alternativ finns? Vi skulle alla vilja se att hela energibehovet täcktes av vind, sol, vatten och jordvärme. Det kommer säkert att ske också, i framtiden. Problemet är att de här energikällorna helt enkelt inte är särskilt bra. Danmark är till exempel det land i världen som har mest utvecklad vindkraft. Det är ett frimärksstort tättbefolkat land och efter tjugo års hårt arbete får de för närvarande 21% (PDF) av sin energi från vindkraft. Det är en fantastisk bedrift och ändå inte mycket att skriva hem till mamma om.

Det finns ställen i världen som inte har någon som helst anledning att använda "smutsig" el. Santorini får sin energi från ett oljekraftverk från femtiotalet trots att de har ungefär oändligt med soldagar varje år och en vulkan som ger så mycket värme att man kan gräva tio centimeter ner och hitta jord som är för het att hållas i. Sverige är inte ett av de ställena.

Det pågår massor med forskning på de här områdena. Det är jättebra. Vi blir bättre och bättre på det, vi bygger fler och fler kraftverk drivna av sol och vind och vatten och jordvärme, och det är fantastiskt. En dag kommer vi inte att ha någon anledning att klyva atomer längre. Den dagen är inte i dag.

Förutom diverse marginalmetoder som kanske kan bli enorma en dag så har vi kvar kol, olja och kärnkraft. Det är här vi kommer in på PR-problemet som jag nämnde. Människor fruktar kärnkraft av samma anledning som de fruktar terrorism: det är spektakulärt och får mycket uppmärksamhet. De är rädda för att sprängas i luften, något som händer så sällan att det knappt kan sägas hända alls, medan de glatt hoppar in i bilar och kör för fort i Stockholms innerstad.

Kärnkraften har problemet att folk kopplar ihop den med atombomber, som är både spektakulära och destruktiva, och att dess olyckor är så uppenbara och därför får mycket uppmärksamhet. Jag antar att de flesta av mina läsare är gamla nog att minnas Tjernobyl. Jag var åtta och kommer ihåg det som en hemsk olycka med oöverskådliga men definitivt fasansfulla följder. Radioaktiv aska skulle blåsa in över Sverige och döda okända antal människor.

I Tjernobyl gick allting fel. Det var en föråldrad Sovjetreaktor med grava designproblem. Teknikerna bestämde sig för att testa vad som hände när man stängde av nästan alla säkerhetsåtgärderna och fräste på. Det var med andra ord en kombination av precis allt elände som kan hända. Dålig design, uråldrig teknik, en mänsklig faktor som var mänskligare än någonsin. Och hur många dog?

Så här långt, under hundra. Det kommer väl att bli några fler men på det hela taget var Tjernobyl remarkabelt milt, särskilt jämfört med skräckkampanjen som omgav olyckan. Det blev inga mutantgenerationer, ingen massdöd i cancer. Området runt Tjernobyl är fortfarande stängt för allmänheten men djur- och växtlivet har hämtat sig och mår till synes finfint.

Där har vi den värsta svarta fläcken i kärnkraftens historia. Three Mile Island dödade inte en enda människa. Fukushima vet vi väl inte säkert än, men det ser inte ut som om det kommer att vara någon katastrof heller.

Jag vet: varje människoliv är ovärderligt, ingen ska offras etc etc. Men om vi accepterar att vi behöver ström måste vi acceptera att den kommer nånstans ifrån och kärnkraften spöar skiten ur sina medtävlare. Kolbrytning är det näst farligaste yrket i USA (PDF) och kolförbränning både förstör atmosfären och släpper i sig ut en massa radioaktivitet från kolbundet uran. Olja är marginellt säkrare, inte renare, och håller dessutom på att ta slut.

Ett välskött kärnkraftverk producerar stora mängder billig energi och är både säkert och rent. Varenda gång ett kärnkraftverks säkerhetsåtgärder fungerar blåses det upp i media som ett bevis på att kärnkraften är farlig, ett logiskt språng som jag hoppas att jag inte behöver förklara det bisarra i.

Men allt är förstås inte solsken och rosor. Kärnkraftverk producerar radioaktivt avfall, som är farligt på riktigt och förblir farligt i nåt i stil med hundratusen år. Exakt vad vi ska göra med det vet vi inte än. Just nu förvaras det huvudsakligen på kärnkraftverken där de kan sköta om det, men det känns som en temporär lösning och sånt gillar människor inte. Det går teoretiskt att återvinna och använda om och om igen och därmed reducera till ännu mindre mängder än det redan är, men vi har ingen bra process för det och kärnkraftsmotståndet har gjort forskning på området förbjuden i stora delar av världen.

Vi har med andra ord ett problem som är så farligt att vi inte får lov att försöka lösa det. I stället ligger avfallet där och låter bli att ruttna, i förhoppning om att någon ska få en snilleblixt. Utan att tänka alltför mycket på saken, för det får man inte. I stället borde vi inse att kärnkraften är en fantastisk gåva som vi ska göra det allra bästa av så länge den behövs. Jag har inte minsta tvivel om att det finns en lösning om smarta människor bara tillåts hitta den. I värsta fall kan vi väl skjuta in eländet i solen, där en så liten gnutta materia inte ens kommer att märkas.

Om det handlade om kärnkraftens vara eller icke vara i en i övrigt oförändrad värld skulle jag också vilja sluta klyva atomer. Men om det står mellan att hoppas att folk spontant kommer att sluta använda ström, att använda kol eller olja, och att använda kärnkraft, så tänker jag hojta för det senare.

Coolt folk

Vissa människor blir ofantligt kända trots att deras meritlistor består av blanka papperslappar. Andra förblir obskyra och glömda trots att de påverkat vår värld mer än de flesta kejsare och erövrare. Därför kommer här nu fem människor som du borde ha hört talas om.

Ada Lovelace, dotter till lord Byron, grevinna, vad jag vet inte släkt med stjärnan i Deep Throat och ett särdeles skarpt fruntimmer som tyvärr aldrig fick lämna ett särskilt stort fotspår i historien. Hon hade dock en egenskap som borde kvala in henne på allmänbildningslistan: hon var en av världens första geek girls.

Hon brevväxlade med Charles Babbage, förmodligen världens första datornörd. Han gjorde ritningar till en maskin som i dag betraktas som den allra första datorn, det vill säga en maskin som kunde programmeras. Han byggde aldrig maskinen, delvis på grund av att han hade ont om pengar och delvis på grund av att han - som en riktig datornörd - inte kunde dra jämnt med normala människor, så de vägrade samarbeta med honom.

Ada Lovelace fick se ritningarna och utifrån dem skrev hon ihop en instruktion som maskinen skulle utföra. Hon hade aldrig sett en dator i verkligheten, arbetade innan den första datorn hade byggts, men det hindrade inte henne från att skriva världens första datorprogram.

1991 byggde London Science Museum en dator efter Babbages ritningar. Den fungerade. För att testa den körde de Ada Lovelaces program. Gissa vad som hände. Världens första datorprogram, skrivet till en maskin som då bara existerade i teorin, fungerade. Hon var rätt smart, den där Ada.

Hon var också den första som förutspådde att datorer en dag skulle användas till annat än att räkna. Jag vill inte chansa alltför vilt här, men jag tror att hon kan ha haft rätt.

Thomas Midgley Jr borde vara glad för att större delen av mänskligheten glömt bort honom, och ändå menade han så väl. Han var en ingenjör som arbetade på att minska problemet med knackning i motorer. Efter åratal av självstudier inom kemi och oändliga experiment med varenda ämne han kunde lägga vantarna på eller framställa hittade han en toppenlösning: bly.

Hans arbetsgivare General Motors blev jätteglada och bensin med bly blev den nya standarden. Motorer knackade inte längre och tonvis med tonvis med tonvis med bly spyddes ut i miljön. Trots att Midgley själv drabbats av blyförgiftning under arbetet och trots att arbetarna på blybensinfabrikerna blev sjuka, galna och döda var det tydligen ingen som betvivlade att det här med bly i bensinen var hur fett som helst.

Det visade sig långsamt att så inte var fallet. Midgley började inse vad det var han hade gjort och som alla välmenande katastrofmakare började han få dåligt samvete och ville rätta till sitt misstag. Han riktade in sig på att hitta ett ämne som kunde ersätta de farliga och svårhanterliga gaser som användes i kylanläggningar.

Ni ser vart det är på väg. Efter att ha uppfunnit blyad bensin lyckades Thomas Midgley Jr uppfinna freon. Ozonlagret skrek av ångest men Midgley själv var nog väldigt nöjd. Kunde detta kanske uppväga det han gjort mot miljön med sin bensin?

Han dog innan han fick veta svaret på den frågan, och Moder Natur tog en suck av lättnad. Historikern John R McNeill kallade honom senare för den enskilda organism i planetens historia som påverkat atmosfären mest. Inte illa för någon som bara ville hjälpa till.

Norman Borlaug menade också väl, men han var dessutom bra på det han gjorde. Från det att han på fyrtiotalet tog sin examen och fram tills han dog 2009 arbetade han för att se till att människor hade mat. Det gjorde han genom att utveckla nya sädessorter som gav enorma skördar och stod emot sjukdomar och skadedjur.

Han stod med händerna begravda i den mexikanska myllan och såg till att hans nya vete fick växa och testas. Han levde med de svältande och arbetade tillsammans med dem. Senare skulle han säga att det var lätt för hans kritiker att vända sig mot hans arbete - de hade ju aldrig varit hungriga.

När hans plan fungerade precis som den skulle och hans vete växte som han hade tänkt, då flyttade han vidare till Asien och satte igång med att få Pakistans veteskördar att dubblas mellan 1965 och 1970. Både Indien och Pakistan ökade sina skördar snabbare än de ökade sin befolkning tack vare Borlaugs mixtrande. Båda länderna blev självförsörjande innan sjuttiotalet ens var till hälften över.

Som alla fantastiska människor drabbades han som sagt av kritik, huvudsakligen från människor i virkade koftor som hatade allt som hette genmanipulation och som hellre såg svältande människor än profit till amerikanska företag som sålde manipulerat vete. Båda dessa saker förtjänar egna inlägg men det får bli en annan dag. Jag nöjer mig med att säga att Borlaug sägs ha räddat en miljard människoliv. Vad har du gjort på sistone?

Vassilij Artjipov och Stanislav Petrov, som med tjugo års mellanrum räddade världen. I oktober 1962 pågick Kubakrisen som värst och världen var så nära kärnvapenkrig som den någonsin har kommit. Artjipov var näst högste officer ombord på en sovjetisk kärnvapenbestyckad ubåt (tänk Denzel Washington i Crimson Tide) som upptäcktes av amerikanska fartyg som började släppa sjunkbomber på den.

Ubåtens kapten bestämde sig för att detta betydde att krig hade utbrutit och ville avfyra en kärnvapentorped. Ubåtens politiske officer höll med, men det krävdes en tredje man för att trycka på knappen: Artjipov. Han vägrade.

Vi pratar om en period i vår historia när fingrar redan svävade över knappar, när krigsfartyg var på väg mot varandra över Atlanten, när amerikanska fartyg hade order att stoppa sovjetiska fartyg med våld om det krävdes. Om ett enda kärnvapen hade avfyrats hade amerikanerna svarat. Ryssarna hade svarat på det. Atomvinter.

Tjugo år senare, 1983, var rysk-amerikanska relationer något frostigare än en mammuts snabelspets. Reagan hade kallat Sovjetunionen för ondskans imperium, kalla kriget utkämpades på alla fronter utom den uppenbara, och Sovjets officiella strategi var ömsesidig förintelse. Om USA anföll skulle Sovjet skicka allt det hade mot fienden. Båda länderna skulle förvandlas till radioaktiv ödemark. Det var enda sättet att avskräcka en första attack.

Stanislav Petrov var en av många män som satt och bevakade signaler från det ryska missilvarningssystemet. Hans jobb var att vidarebefordra meddelanden om amerikansk attack så att hans överordnade kunde trycka på knapparna och förändra världen på några sekunder.

En dag i september berättade systemet för honom att en missil var på väg mot Sovjetunionen. Hans order var klara: han skulle informera sina överordnade. Det gjorde han inte. Han trodde inte att en amerikansk attack skulle bestå av en enda missil. Inte ens när han fick varning om ytterligare fyra missiler slog han larm. Han räknade kallt med att det var ett datorfel.

Det var det också. Ryssarna själva säger att även om Petrov hade larmat den där dagen så hade ingenting hänt; man startade inte kärnvapenkrig utan att få hotet bekräftat från mer än en källa. Men låt oss gå tillbaka till det tidiga åttiotalet, när kriget verkade vara minuter bort mest hela tiden och incidenter inträffade ett par gånger före frukost. Hade ett gäng sovjetiska högdjur verkligen tittat på en missilvarning och ignorerat den eftersom det bara var en?

Det tror inte jag. Jag tror att de hade skrikit "det är det här vi har tränat för!" och hamrat på knappen. Men det är ju jag.

En timmes skuldlättnad

I dag är det Earth Hour. Om du bott i en isoleringstank så är det alltså den fantastiska högtid när det är tänkt att man ska släcka lite lampor i en timme och därmed rädda miljön eller i alla fall göra människor medvetna om att miljön behöver räddas. De flesta såna här jippon har som primär (oftast enda) funktion att döva välmående medelklassmedborgares skuldkänslor över att vara välmående medelklassmedborgare och lätta trycket från kunskapen om hur de håller sig välmående och medelklass, men Earth Hour är ett osedvanligt blatant exempel.

Under 0,0114% av året drar vi lite mindre elektricitet och sen tänder vi glatt alla lampor, surfar lite på internet medan vi tittar på TV och kör en omgång tvätt och en omgång disk som vi smutsade ner genom att äta mat som forslats till oss från andra sidan planeten. Normalt är jag inte den som inte respekterar en liten förbättring (det är bättre att, säg, spöa upp folk 364 dagar om året än att göra det den sista dagen också), men det här är nog den minsta förbättring jag kan föreställa mig utan att börja hicka.

Tanken sägs vara att öka medvetenheten om energi- och miljöproblem. Jag skulle vilja föra till protokollet att jag bestämt hävdar att det inte finns en enda människa i världen som a) hört talas om Earth Hour, b) har någon som helst möjlighet att deltaga, samt c) inte redan kände till energi- och miljöproblemen. Alla vet att det är bra att inte slösa elektricitet. Ingen blir överraskad av detta.

Earth Hours enda effekt är alltså att välbärgade elslösare tillåts känna sig miljövänliga och lite behagligt hippiedjupa utan att faktiskt göra något jobbigt, för det är ju, ni vet, jobbigt. För att uppnå denna effekt konsumeras oberäkneliga mängder pengar och energi och om nettoresultatet blir positivt ska jag raka en pingvin.

Själv är jag på jobbet under Earth Hour så jag är inte involverad i beslutsprocessen kring huruvida ljusen kommer att vara tända eller släckta, men när jag går hemifrån i kväll kommer jag att släcka precis lika mycket som jag brukar, varken mer eller mindre.