Världen är knallad

Jared Diamond, mannen bakom den av mig ofta hyllade Guns, Germs and Steel, har även skrivit den lika intressanta Collapse som jag läste ut för en liten stund. Sällan har en fackbok påverkat mig så, och inte på ett positivt sätt.

Diamond börjar med att gå igenom hur en hög forna befolkningar gick under, som Påskön som förtärdes av sin faiblesse för besynnerliga stenstatyer med tunga hattar (allvar) eller de grönländska vikingar som av någon anledning vägrade äta fisk. Detta är oerhört intressant för alla som har minsta fascination för människans villkor, och om man gillade Guns, Germs and Steel kommer man att gilla Collapse också. Den visar hur beroende vi är av vår miljö och ger exempel på hur man kan lyckas eller misslyckas som folk, avhängigt av hur man behandlar miljön.

Genom hela boken löper den röda tråden att vår nuvarande civilisation har paralleller och beröringspunkter med dessa och står inför samma faror, men det är först i sista kapitlet som Diamond drar det till sin spets och förklarar att vi måste göra något om vi inte ska råka ut för sådana katastrofer som han beskrivit. Ingen tror att världen ska bli avfolkad som Grönlands vikingakolonier, men när han visar hur folkmorden i Rwanda hade miljöorsaker visar han också att vi inte är trygga.

Jag ska inte gå igenom alla bokens argument eller de tolv faktorer Diamond betraktar som akuta; den som är intresserad (och alla andra också) bör läsa den. Det enda jag ska säga är att vi har miljöproblem som under min livstid på ett eller annat sätt kommer att lösas, antingen genom frivilliga åtgärder eller genom svält, krig och naturkatastrofer. Det är bara för mänskligheten att välja.

Diamond avslutar med att förklara varför han trots allt har lite hopp om de frivilliga åtgärderna, men det är den enda punkt där han inte lyckas övertyga mig. Min sedvanliga muntra optimism har fått sig en rejäl smäll. Jag tror inte att det här kommer att fixa sig. Jag tror att det kommer att fortsätta som det gör; med u-länder som försöker nå upp till i-landsstandard och i-länder som vägrar sänka sin, och då det är en matematisk omöjlighet att upprätthålla global i-landsstandard så slutar det obönhörligen i katastrof.

Problemet är de två mänskliga egenskaper jag hatar mest av allt: kortsiktighet och egocentrism. Tillsammans gör de att människan enbart tittar på det som är bäst för henom själv just nu, och det är aldrig att göra världen bättre. Sådant kräver långsiktighet och en rudimentär uppfattning om att andra människor också betyder något, egenskaper som förfaller allt mer sällsynta.

I korthet: vi accelererar mot undergången. Världen är knallad.