Fantasier

Vecka 6 pratar fantasier, vilket jag just häromdagen råkade prata om med mitt favorittösasnöre. Vi kom på något kringvandrande sätt in på ämnet, hon frågade mig om någon av mina fantasier och jag svarade att jag inte kände mig bekväm med att berätta.

Lite senare insåg jag att det där fick det att låta som om fantasierna involverade tre getter och ett bilbatteri, så jag tog upp det igen för att förklara att det inte var därför jag inte ville berätta. Jag har massor av fantasier - några som jag har gjort, några som jag kanske kommer att göra en dag och några som jag aldrig kommer att göra på den här planeten - men generellt är det inget särdeles äckligt eller perverst. Det är inte det jag oroar mig över.

Problemet var i stället att fantasier ofta spelar större roll för andra än för en själv. För mig är fantasier småtrevliga, okej direkt omistliga, men de existerar rätt oberoende av mitt liv. Jag går inte omkring och funderar på dem eller planerar hur jag ska kunna förverkliga dem.

Det jag var rädd för var att tösasnöret i fråga skulle ta fantasin på mycket större allvar än jag gör, tänka att det var det jag egentligen ville ha och inte ville leva utan, och i största allmänhet hänga upp sig på det. Om ni undrar varför jag tycker om henne så är det bland annat för att hon är den mest förstående människan i världen och en av de smartaste; hon inte bara begrep det ovanstående utan hade redan själv räknat ut det.

Under omständigheterna kan jag verka lite paranoid, men jag har haft dåliga erfarenheter på området och dessutom: är det jag fruktar inte bara en lindrigare version av något hela samhället rutinmässigt gör? Det finns gott om fantasier som det fan inte är okej att ha - pedofili, våld, förnedring - oavsett om man förverkligar eller ens vill förverkliga dem. Det som rör sig i huvudet är inte neutralt, och det betyder mer för andra än för en själv.