Skräckfilm och sverigedemokrater

Som ni förmodligen hört - många många gånger de senaste dagarna - får skräckfilmsförsäljaren Roland Hånell inte vara bankkund eftersom bankerna har problem med hans sortiment, och han tvingas därför lägga ner verksamheten. Den sedvanliga slacktiviststormen fyller bankernas Facebooksidor och Twitterflöden, för det är där saker händer numera. Det är för jävligt att bankerna censurerar kulturen, bankerna ska inte bestämma vad vi ska se för film, och så vidare.

Det håller jag förstås med om. Det här är i praktiken censur utförd av kommersiella företag, och det är definitivt för jävligt. Jag tycker inte att banker borde få lov att neka någon betaltjänster av annan anledning än brottslighet eller misskötsel.

Men det tyckte jag även när SEB nekade Sverigedemokraterna konto. Jag tycker faktiskt det är betydligt allvarligare när det gäller ett politiskt parti och saken gäller dess åsikter och partiprogram, när en bank blandar sig i den demokratiska processen. Ändå minns jag ingen storm den gången, och jag tror inte att det bara var för att det 2005 varken fanns Facebook eller Twitter.

Det var förstås för att vi inte tycker om Sverigedemokraterna, men vi tycker - mer eller mindre reflexmässigt - att ingen auktoritet ska blanda sig i vilka filmer vi ser. Så länge de inte råkar vara pronazistiska eller rekryteringsfilmer från NAMBLA. Om det var sånt Roland Hånell sålde tror jag inte vi skulle se särskilt mycket tjafsande om yttrandefrihet och tryckfrihet och censur och åsiktsförtryck.

Och det hade kunnat vara okej. Alfons, 23, kanske tycker att bankerna ska agera utifrån Alfons egna personliga preferenser och åsikter. Att de ska neka människor han tycker illa om men släppa in människor han gillar. Fint, fritt land och allt. Men då ska han inte påstå att han är något slags frihetens förkämpe och censurens outtröttlige motståndare. Det visar man genom att stå upp och kämpa när det är ens fiender som är offren.

Jag skulle vilja se den här stormen när Nazistiska Pedofilsällskapet Kvinnohatarna inte får vara bankkunder. Det är då jag skulle vilja se alla de här korsriddarna skriva sig svettiga om hur bankerna inte ska censurera eller blanda sig i politiken eller ha några åsikter om sina kunder alls bortom huruvida de kan betala sina räkningar. Det kommer förstås aldrig att hända. Snarare kommer de den dagen att hylla bankerna för deras civilkurage och rättrådiga moraliska kompass, och jag kommer att hyckelkräkas igen.

Tiggeri

Då och då hör jag någon prata om de ökända utländska ligor som rekryterar fattiga, skeppar dem hit och har dem till att tigga, tar lejonparten av det de får ihop och sen skeppar hem dem igen. Ibland låter det som om varenda tiggare antingen är ett offer för sån trafik eller en deltagare i den, och när jag frågar hur de vet det är svaret oftast "det vet man". Det är inte så svårt att se igenom.

Jag tror att de flesta tiggare jag ser är up-and-up, ärligt tiggande människor. Jag tror däremot, till skillnad från Martin Ezpeleta (som hävdar annorlunda men inte bistår med några källor), att ligorna existerar. När jag för några månader sedan på olika ställen i Malmö såg fyra knäböjande människor med varsin identisk pappskylt med texten JAG ÄR HUNGRIG, då kom jag fram till att det var troligare att de förts hit och försetts med skyltarna än att fyra tiggare samtidigt och oberoende av varandra bestämt sig för att det var bästa sättet att tigga. De fick ingenting av mig.

Det är inte ofta tiggare får det, ens om jag tror de är på riktigt. Delvis är det för att jag sällan bär kontanter på mig, men det är även för att jag är skeptisk till hur mycket nytta det gör att försöka täppa igen ett hål i samhället med växelmynt. Dessutom är jag fortfarande naiv nog att tro att det här i Sverige i dag oftast finns bättre lösningar än att tigga.

Det är förstås ett samhälleligt misslyckande - ett pinsamt sådant - att det finns tiggare. Jag skiter inte i dem. Men det är inte så enkelt att goda människor ger två kronor och onda människor går vidare.

Sex är ingen rättighet

Vecka 6 frågar huruvida sex är en rättighet, ett ämne föreslaget av grundaren Tanja. Jag vet inte om det var detta som triggade henne men det första jag kom att tänka på var en hysteriskt korkad kommentar på hennes blogg som sa att hon inte skulle gnälla om sina sexhindrande hälsoproblem eftersom sex inte är en rättighet, vilket rimligen måste innebära att det inte finns mycket man kan gnälla om och verkligen ingenting på hälsofronten. Cancerfrihet, intakta ben, fungerande ögon - inget av detta är rättigheter och därmed ska man bara hålla tyst om cancer, rullstol och blindhet.

Men puckot hade i alla fall rätt om en sak, om än av en slump: sex är ingen rättighet. Om det är det skulle jag gärna vilja veta var jag kunde ha hämtat all sex jag hade rätt till under mina år av celibat. Jag har pratat om detta tidigare och det stämmer fortfarande: rättigheter är helt meningslösa utan möjligheten att använda sig av dem. Min rätt till liv betyder ingenting - finns i praktiken inte - om vem som helst kan döda mig. Det som spelar roll är vad jag kan göra och vad jag inte kan göra.

Så sex kan inte vara en rättighet, förutsatt att vi inte räknar in masturbation. För sex kräver en partner och jag hoppas att vi alla är överens om att man inte ska kunna tvingas att ha sex. Om jag har rätt till sex måste det finnas någon vars skyldighet det är att ha sex med mig, och vem skulle vi önska ett så oblitt öde?

Därmed inte sagt att jag tycker Tanja ska sluta gnälla, sluta försöka hitta en bot, eller sluta kräva hjälp från samhället. Det har ingenting med rättigheter att göra. Vi ska bara, som det vettiga samhälle vi vill vara, försöka se till att våra medborgare har det så bra som möjligt. Vi ska försöka hålla dem mätta, glada, fria från cancer, kapabla att gå, seende och även med så fullkomlig förmåga till sex som möjligt. Det är ingen rättighet, för vi har ingen praktisk möjlighet att göra det till en meningsfull rättighet. Men jobba som fan för det, det ska vi.

John Galt är ett satans arsel: Part III

Då var det dags att avsluta kapitlet Atlas Shrugged och nu går vi in på Rands syn på det personliga. Hon ansåg sig ha en heltäckande filosofi och världsbild som byggde på odiskutabla, rationella, objektiva sanningar. Om man är en Randhjälte så syns det inte bara i det professionella livet utan i familjelivet, hur och med vem man har sex, vilken musik man lyssnar på, vilken konst man gillar och så vidare i oändlighet.

I mitt första inlägg om Atlas Shrugged jämförde jag Rands objektivism med en filosofi som smarta fjortonåringar kommer på, och här ser vi den tydligaste kontaktpunkten. Fjortonåringar vill desperat gärna att deras musiksmak ska vara objektivt korrekt och gör sitt bästa för att hävda det. Rand gör samma sak. Hennes filosofi sträcker sig till det estetiska. Jag tycker det är enormt lustigt att inga av de Randförespråkare jag träffat i verkligheten delar hennes smak på det här området.

Hur som helst. Rand har en udda, män-äger-kvinnor-inställning till relationer. Det ska synas ännu tydligare i The Fountainhead, som jag inte läst, där hjälten våldtar en kvinna och hon är nöjd med det. Att vara kedjad sägs vara det mest feminina som finns. Det finns stoff till en hel hög psykologiuppsatser i Rands inställning till sitt eget kön.

Det är nästan lika illa i Atlas Shrugged. När Hank Rearden och Dagny Taggart till slut låter sig falla för varandra så verkar deras kärleksliv huvudsakligen bestå av att han bryter upp hennes arm på ryggen och kastar ner henne i sängen varpå de har fantastiskt sex. Här finns inget safe-sane-and-consensual, inga safe words, ingen diskussion i förväg. Han gör det han vill och hon älskar det. Det sägs flera gånger i texten att han tilltalar henne som en ägodel vars medgivande inte är nödvändigt, och det tycker hon är hett.

Jag frågar mig även hur bra sex man egentligen kan ha med någon som är en total egoist. Allra minst får man ju hoppas att man har fullständigt kompatibla preferenser och spiksäker förmåga till samtidig orgasm.

Det man attraheras av avgörs också av filosofin. Säg mig vem en man tänder på så ska jag berätta allt om hans inre liv, för att parafrasera Atlas Shrugged. Det är därför Hank Rearden är gift med Lillian, som inte passar honom alls: han föraktar sin sexualitet och anser att det är lågt för en kvinna att sänka sig till att ha sex. När han får ordning på sig själv börjar han i stället tända på Dagny Taggart (som för övrigt lika gärna kunde ha hetat Mary Sue Taggart; de tre bästa karlarna i boken kastar sig över henne).

I sina relationer ska man leva efter objektivismen. Det är till exempel fel att gå på en middag för att ens fru vill ha en där, men det är helt okej att beordra sin älskarinna att göra det samma. Det är okej att ge sin älskarinna presenter om man gör det av egoistiska skäl, men om man gör det för att göra henne glad bör hon kasta dem i ansiktet på en. Om det är något bevänt med henne. Och annars hänger man ju bara med henne för att man föraktar sig själv.

Jag tror inte jag skulle vara lycklig som Randman, och jag tror få kvinnor skulle vara lyckliga som min Randkvinna. Men det beror väl bara på att jag inte är någon Randman utan en av de föraktliga, lågtstående varelser som vill stjäla frukterna av bättre mäns ansträngning. Jag vill dock inte räkna in mig där.

Det är inte helt lätt att som Randmotståndare läsa Atlas Shrugged. Som jag sa i förrgår gör den en bra insats med att argumentera för hennes ståndpunkt. Jag må inte vara överdrivet förtjust i hjältarna men de är i alla fall ärliga och hängivna. De säger vad de menar och menar vad de säger. De står för vad de tycker och vågar dra sin filosofi hela vägen till målet utan att fjanta ur på vägen.

Och skurkarna är vidriga. Reardens familj består av nedlåtande, otrevliga, bortskämda snyltare. Jim Taggart är en feg, krävande mask vars värsta tänkbara straff är att tvingas inse vad han själv står för. USA:s toppolitiker är konspirerande, krälande, smygande kräk. Dr Floyd Ferris sviker den vetenskap han påstår sig tjäna och förespråka. Jag hatade dem medan jag läste, varenda ett av de hycklande kräken, och jag kände igen dem från människor jag hatar i verkligheten.

Där har vi problemet. Det finns ingen "jag" i Atlas Shrugged. Hjältarna håller jag inte med, skurkarna är svin, och endast ett ypperligt litet fåtal faller däremellan. Dr Robert Stadler är mannen som kunde ha blivit god men ger upp sina ideal (och även den vars tal om mänsklig dumhet fick mig att nicka medhållande så hårt att huvudet riskerade att falla av). Ynglingen som Rearden kallar för The Wet Nurse börjar som fluffig fiende och slutar som allierad. Men i allmänhet så gäller att den som inte håller med Rand om allting, håller inte med henne om något.

Om man inte stödjer den libertarianska tanken, då hävdar man automatiskt att A inte är A, att verkligheten inte existerar, att människor inte vet någonting. Det finns ingen som är rationalist och tror på vetenskapen men inte står bakom John Galt.

I verkligheten finns vi. Även om vetenskapliga framsteg sedan Rands tid mer och mer pekar på att det inte finns någon objektiv verklighet så stödjer jag Humes tanke att även om vi inte kan veta säkert att det finns en objektiv verklighet så har vi inget annat val än att bete oss som det finns (jag ser på fri vilja på samma sätt) och jag hyllar mänsklig intelligens och företagsamhet. Vi är fantastiska, vi hårlösa apor. Och vi finns på riktigt, och det vi gör betyder något på riktigt. A är A.

Och just därför att A är A, och verkligheten finns (typ), och det vi gör betyder något, så står jag mot Rand. För det som spelar roll är det som händer i verkligheten, inte vilka godtyckliga abstrakta värden som tillfredsställs. För hur hårt hon än argumenterar för motsatsen så finns det inget som säger att människans enda mål är att arbeta för sig själv. Den biten har hon hittat på själv och det är ett hål i en världsbild hon kallar objektiv.

Det är ändå inte det uppenbaraste hålet. Rand, liksom hennes sentida anhängare, hatar papperspengar som inte backas upp av annat än statens föränderliga löften. Jag säger inte emot; ju mer jag funderar på saken desto bättre verkar guldmyntfoten. Rand hyllar den som grundbulten i all mänsklig aktivitet och om du tror jag överdriver, läs boken.

Så i Galt's Gulch är det naturligtvis guld som gäller. När Dagny Taggart försöker växla till sig Galt's Gulch-pengar får hon veta att det inte finns någon växelkurs; hennes utomvärldspengar är inte värda något i Galt's Gulch. Där, säger Galt, accepterar de bara objektiva värden.

Men det är inget objektivt med värdet hos guld. Det är bara värdefullt för att människor anser det värdefullt, liksom löftespengar. Liksom praktiskt taget allt, faktiskt. Men Rands folk måste ha något som pengar, och hon hatade löftespengar, och hon älskade guldmyntfoten, så hon kallar guld för ett objektivt värde och hoppas att vi inte märker något.

Tillbaka till skurkarna, Inte ens i politiken känner jag igen mig i dem, och det tror jag knappt någon gör. Till att börja med har Rand fallit för konspirationsteoriförklaringen på att inte alla håller med henne. Hon hävdar bestämt att den som säger "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" inte menar det utan har i skuggorna dolda motiv. Det är en enkel förklaring, förstås. Attraktiv, rentav. Men den är inte sann.

Jag begriper inte hur Rand uttalat kunde strunta i handlingars konsekvenser. Jag begriper inte hur hon kunde förespråka den sortens relationer som hon gjorde. Men jag tror på att hon menade det. Jag hittar inte på en konspirationsteori som hävdar att hon i själva verket håller med mig om allt men är ond och därför ljuger. Jag tror på att hon tyckte allt det hon sa. Jag tycker bara att hon hade fel.

Hon har fel om mig också. När jag förespråkar mina politiska ideal, då är det inte för att jag är rädd för John Galts kompetens. Det är inte för att jag avundas hans kapacitet. Det är inte för att jag vill bli kejsare över världen. Det är inte för att jag vill lura hela världens arbetare till att bli slavar. Det är för att jag faktiskt tror på dem. Men det kunde Rand inte köpa.

Hon framför också en karikatyr av socialism och utilitarism som hon sedan argumenterar emot, men eftersom ingen faktiskt står för den karikatyren så faller argumenten. I hennes värld vill vänstermänniskor förslava de duktiga och upphöja de inkompetenta, göra de förra till slavar åt de senare och se till att alla ständigt måste arbeta för alla andra men aldrig för sig själv.

Riktigt så fungerar det inte. Ja, jag ska vara ärlig, eftersom både jag och Rand värderar det högt: jag vill ta en del från dem som har och ge till dem som inte har och inte kan skaffa sig. Jag vill ha skatter som betalar sådant som sjukvård och hjälp åt handikappade. Jag vill ta mer från dem som har mer och mindre från dem som har mindre. Allt detta är fullständigt sant och jag förnekar det inte.

Men det betyder inte att de framgångsrika arbetar för alla utom sig själva. Det innebär inte att samhället ständigt är alla andra, som Rand påstår. Det innebär att vi arbetar tillsammans, för oss. Samarbete i stället för tävling. Hjälp i stället för slaveri. Och jag tycker inte att man ska beställa varor från dåliga företag för att stödja dem, eller begränsa hur mycket stål man får sälja för att jämna ut marknaden, eller något av det som Rands skurkar håller på med. Men inte för att sådana drag är ondskefulla, utan för att de är korkade.

Rand drar det hela till sin spets i berättelsen om företaget Twentieth Century Motors, som instiftade "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" på sin fabrik. Det ledde till katastrof. Detta är en av de bättre bitarna i boken, en välformulerad attack mot socialismen och en bra beskrivning av vad Rand tror skulle hända under fullt genomförd socialism. Det gav mig en och annan ny tanke, vilket händer sällan nog för att vara anmärkningsvärt.

Men i slutändan missar det ändå målet, för systemet som Twentieth Century Motors använde sig av är det ingen som förespråkar. Till exempel hade de sina bästa arbetare till att arbeta mer än alla andra, så ingen ville visa sig bra. Det finns element av det i hela världen, men skulle någon vara dum nog att försöka driva ett företag så? Knappast.

Rands skurkar har helt enkelt inte så mycket gemensamt med hennes fiender i verkligheten. Hon tar allting hon avskyr - irrationalism, socialism, lögner, hyckleri, vetenskapsfientlighet och så vidare - och samlar det i samma människor. På så sätt framställer hon en rad karaktärer som förmodligen inte någon skulle känna igen sig i, men historien bygger på dem lika mycket som på hennes hjältar, som är lika osannolika.

Det börjar bli dags att dra åt bromsen innan det här inlägget blir ännu längre. Förmodligen finns det mer att säga, men det dyker väl i så fall upp vad det lider. För närvarande är min slutsats denna. Trots att Atlas Shrugged var mycket bättre, mycket mer genomtänkt och mycket mer övertygande än jag väntade mig, så tycker jag fortfarande att John Galt är ett satans arsel.

John Galt är ett satans arsel: Part II

Välkomna tillbaka. Nu är det alltså dags för mitt pragmatiska argument kring Rand och objektivismen. Låt mig först ännu en gång göra fullständigt klart att Rand själv inte skulle acceptera något av det nedanstående, för det handlar om vad Rands tankar, utförda i praktiken, skulle få för konsekvenser. Det handlar om vilken värld man vill leva i. Och Rand gör klart att hon inte bryr sig om konsekvenser. Hon helighåller abstrakta värden, inte deras följder.

För mig är det en obegriplig ståndpunkt, särskilt när den kommer från en uttalad rationalist som Rand. Om man inte släpper in gudomar eller annat fluff i sin världsbild, vad skulle möjligen kunna vara viktigare än faktiska konsekvenser? Hur kan något annat vara viktigt över huvud taget? Men så är det hos Rand.

Så om du håller med henne om att vad som händer i verkligheten inte spelar någon roll, då håller du inte med mig. Men du får gärna förklara varför, för jag förstår det inte.

Så, över till själva texten. Först och främst: det vore naturligtvis jättebra för män som John Galt, Francisco d'Anconia, Ragnar Danneskjöld, Hank Rearden och resten av Rands halvgudar och superhjältar om hennes drömvärld blev verklighet. De är vansinnigt intelligenta och talangfulla och kommer i princip automatiskt att uppnå framgång om de anstränger sig. Högerutopier brukar se ut ungefär så: alla blir egna företagare och lever i marknadsmässig harmoni med omvärlden.

Rand sticker inte under stol med att alla inte är som de. Det handlar inte bara om att vara flitig och moraliskt rättrådig utan man måste ha förutsättningarna från början. Detta illustreras genom karaktären Eddie Willers, som är lika god som hjältarna men inte lika smart. Det sägs tydligt att han aldrig hade kunnat uppfinna Reardens metall eller Galts motor, och han hade aldrig kunnat bygga upp en transkontinental järnväg. Så Eddie kan kämpa hur mycket som helst och aldrig göra så bra ifrån sig som Galt och de andra. Han har inte tillräckligt av den heliga egenskap Rand kallar "ability".

Även om man har sina egna förutsättningar så måste världen samarbeta. När det håller på att rasa dealar Rearden med en icke namngiven yngling som i en annan tid hade blivit en stor industriledare men nu förmodligen skulle dö som en simpel brottsling.

Det spelar alltså roll vilka egenskaper man föds med och var man föds. Vem som helst kan inte bli John Galt. Att det i praktiken är så, det begriper jag också. Men att förespråka det, att tycka det är rätt, att det är bra, det är för mig oförståeligt. Om inte annat så borde vi motarbeta det av egoistiska skäl; tänk på alla de dyrkade framsteg som vi går miste om för att genier föds i träskdjungler i Afrika. Men Ragnar Danneskjöld angriper biståndsfartyg och ser till att de geniernas hemländer inte får någon hjälp.

Jag har redan gått igenom några av mina problem med arv, men Rand delar inte den åsikten. Hon är piggt med på att de som ärver en förmögenhet ligger bättre till än de som föds utfattiga, och verkar inte anse att det är ett problem eller ens något att bry sig om. Sen ska man förvalta sitt arv; Francisco d'Anconia blir hatad därför att alla tror att han slösar bort de resurser han föddes med och därför inte är värdig dem.

Så det är mitt första problem med Rands värld: Massor av människor kommer, oavsett hur goda och arbetsamma de är, att bli knallade. Andra kommer, oavsett hur onda och lata och depraverade de är, att glida fram på en räkmacka. Det är inte den sortens värld jag vill leva i.

Än värre blir det när man börjar prata om människor som lider av något värre än fattigdom eller att inte vara lika smarta som geniet Galt. Människor föds handikappade, utvecklingsstörda, eller bara under hemska omständigheter därför att deras föräldrar är fuckups. De här människorna har inte ens möjligheten att vara goda och arbetsamma. Jag vill att de som har resurser ger en del av dem till människorna som, hur mycket Rand än hatar det uttrycket, aldrig hade en chans.

Rand hatar det konceptet. Att ta pengar från de produktiva och ge till de icke produktiva, oavsett hur en människa blivit icke produktiv, är djävulstyg för henne. Men vad är alternativet? De flesta libertarianer brukar hävda att om man bara tar bort skatt och bidrag och Staten Storpappa så kommer människor att bli givmilda och goda och frivilligt ge pengar till de behövande. Jag tror inte på det och framför allt förstår jag inte varför vi då inte bara kan ha skatter och bidrag, men Rand kommer inte ens med det argumentet. Galts pojkar är inte förtjusta i välgörenhet - ordet "give" är förbjudet i Galt's Gulch. Om någon är svårt handikappad - trist, men det är inte mitt fel. Fuck him.

Och naturligtvis är det ingen i Atlas Shrugged som har barn, för då skulle de antingen få sluta vara egoistiska eller visa vad följderna av egoism verkligen är. Det finns barn i Galt's Gulch; de två vi möter har turen att ha en mamma som inte kan tänka sig något bättre - för sin egen skull - än att ta hand om dem. Hon betraktar dem som sitt jobb.

Galt tar även upp barn under sitt radiotal när han talar om uppoffring, som är något av det fulaste som finns. Han säger att det är inte uppoffring att ge sitt barn mat i stället för att köpa en ny snygg hatt, förutsatt att man hellre har ett barn än en ny snygg hatt. En mor som föredrar hatt framför barn ska inte mata sitt barn utan köpa hatten i stället. Ingen kan anklaga Rand för att inte följa sitt argument till dess logiska slutpunkt. Det betyder dock att emedan jag tycker att man ska vara riktigt säker på att man vill ha barn innan man skaffar några, så ska en objektivist se till att vara riktigt riktigt riktigt säker. Och om barnet är förståndshandikappat och föräldrarna tycker att den extra vården är för dryg? Trist, men nu har de i alla fall råd till varsin ny snygg hatt.

Det är mitt andra problem med Rands värld. En normalbegåvad, flitig man (ursäkta att jag tjatar om män hela tiden, men det är det Rand gör; hon verkar ha haft lite problem med sitt eget kön och hennes favoritrecension kallade henne för man) kan i alla fall arbeta sig upp men de som föds utan den möjligheten, eller råkar ut för en olycka, eller får en oförutsägbar sjukdom, har ingen utväg. Och ett barn kan svälta ihjäl för att mamman slutar bry sig. Det är inte den sortens värld jag vill leva i.

Vidare tror jag inte att Rands värld skulle se ut som Rands värld. Låt oss titta på hennes hjältar. I sitt efterord hävdar Rand att bokens existens är ett bevis på att dessa människor finns - som jag tolkar det menar hon att eftersom hon lyckades skriva och publicera den så är hon en av dem. Deras blotta existens och betydelse för mänskligheten är ett av argumenten för hennes filosofi, och jag hävdar att de dels inte finns och dels inte är fullt så betydelsefulla som Rand påstår.

Låt oss ta det senare först, eftersom det är en vanlig vänsterkäpphäst och jag vill distansera mig lite. Visst, fabriksledaren behöver fabriksarbetare och kan inte fungera utan dem. Men fabriksledaren har en funktion att fylla, hen kan vara bra eller dålig. Vi behöver entreprenörer, uppfinnare, företagare, formella profitgeneratorer. Det är inget fel med att vilja göra pengar, och det är inget fel med att göra pengar. Mänskligheten hade inte kommit långt utan ambition.

Men frågan kvarstår: vem bär ut posten i Galt's Gulch? Vem tar hand om de gamla? Vem städar toaletterna? En del av de enklare sysslorna utförs av nyanlända som håller på att arbeta sig upp. Men de kommer alla att arbeta sig upp och bli framgångsrika, för annars hade de inte fått komma till Galt's Gulch till att börja med. Det verkar inte finnas plats för dem som inte tänker sluta som framgångsdrabbade företagsledare eller hyllade konstnärer (för Rand såg förstås till att inkludera sig själv).

Vi behöver de människorna också. Galt är förbannad på människor som tjatar om att företagsledare parasiterar på sina arbetare, och hur länge skulle han klara sig utan dem, och därför har han nu gått i strejk och frågar hur länge världen klarar sig utan honom. Jag erkänner hans poäng, men han borde erkänna motståndarnas också. Båda behövs.

Dessutom tror jag inte att det - som i boken - bara skulle ta tolv år från det att Galt inledde sin strejk till att världen gick helt åt helvete, men det beror på att boken snarare är en symbol och en allegori än en hundraprocentigt verklighetstrogen beskrivning av något som skulle kunna hända. Rand har själv sagt att Galt inte är en karaktär utan en arketyp. Så det kan jag tänka mig att lämna därhän, bortsett från att säga att Galt och hans likar inte är så essentiella som Rand påstår. Viktiga, ja. De enda viktiga, nej.

Vidare då till själva karaktärerna, som Rand bestämt påstår existerar. Vi pratar här om människor som automatiskt uppnår framgång om de försöker, för de är bara så satans bra och smarta. Alla Rands hjältar är Joakim von Ankor, kvickare än de kvicka och smartare än de smarta. Till och med Francisco d'Anconia, född till rikedom, är redan som barn en superhjälte.

Jag tror inte att de finns. Jag tror att det inte bara låg förstånd och flit bakom IKEA, jag tror det fanns en del flax där också. Jag tror det finns människor som var lika duktiga och smarta som Ingvar Kamprad men inte lyckades komma särskilt långt. Jag tror att det finns författare som är mycket bättre än J K Rowling och aldrig uppnått en procent av hennes framgång.

Även om man är aldrig så genialisk och flitig så kan man satsa fel, eller drabbas av olyckor, eller bli omsprungen av en ny uppfinning som man aldrig kunde förutse. För Rand är det bara ursäkter. För mig är det sånt som faktiskt händer, och skulle hända hennes idealmänniskor.

Ta Hank Rearden, som uppfann den revolutionerande Reardenmetallen, eller John Galt, som uppfann en revolutionerande motor. I verkligheten kunde det lika gärna slutat med att Rearden insåg att hans metall var omöjlig eller att Galt insåg att han jagat ett genombrott som fysikens lagar inte tillät (vilket jag för övrigt tror att de i verkligheten inte gör; nån förbipasserande fysiker som läst Atlas Shrugged får gärna uttala sig). Det är så det är i verkligheten. Kemister arbetar i åratal och kommer ingenvart, uppfinnare kämpar i evighet utan att nå ett genombrott. Kemisten och uppfinnaren som lyckas är inte nödvändigtvis smartare än den som misslyckas, hen kan bara ha råkat satsa rätt. Framgång är helt enkelt ingen ofelbar värdemätare.

Så i verkligheten kan Rands hjältar misslyckas. Det är förstås en viktig del av ideologin; friheten att lyckas innebär risken att misslyckas. Men hennes halvgudar misslyckas aldrig, kan aldrig misslyckas, skulle aldrig misslyckas. Möjligen förlorar de någon liten strid mot en annan halvgud och det slutar med att alla är rätt nöjda ändå.

Rands hjältar är också vansinniga multitalanger. De är duktiga på det de gör, vare sig det är att tillverka bilar eller bygga järnvägar eller gräva koppar, och även när de är generationer ifrån den som grävde den första gruvan så ser de till att vara kapabla att ta en hacka och sätta igång om det skulle behövas. De är inga styrelseproffs utan kan sin egen verksamhet utan och innan. Ett ganska fint ideal för en företagsledare, tycker jag.

Men när bilmagnaten Lawrence Hammond öppnar en närbutik i Galt's Gulch så är det den bästa butiken i världen. Flygplanskungen Dwight Sanders blir svinfarmare och av allt att döma minst lika bra på det som de som varit svinfarmare i flera generationer. Tydligen är just svinfarmning ett område där man inte behöver någon skicklighet, det är bara att glida in och vara smart. Trots all emfas på att man måste kunna det man gör så kan de här människorna göra vad som helst, för de är så satans bra.

Jag menar precis vad som helst. Ragnar Danneskjöld är en filosof som blir pirat, och så skicklig på det att han blivit skadad en gång under sin decennielånga karriär. Han kan driva ett piratskepp lika bra som en filosofisk diskussion. Och när Galt är tillfångatagen och hålles inspärrad i en militär anläggning, då bildar stålmagnaten Rearden, kopparbrytaren d'Anconia, järnvägsdirektören Taggart och Danneskjöld ett kommandosoldatteam som befriar honom. Och lyckas. För de är så satans bra.

De är också hängivna Rands ideal och inte nog med att de är bra på det de gör, de älskar det. Om man är en enligt Rand god människa, då vill man vara företagsledare och entreprenör och uppfinnare och göra ohemula mängder cash. Att någon skulle vara talangfull men oambitiös, det finns inte i hennes värld. Allt vettigt folk pressar sig ständigt till det yttersta, jobbar åttiotimmarsveckor och gillar det. Lever för sina jobb. För att nå lycka får man inte ha något liv utanför jobbet. Det sägs tydligt att det mest moraliska är att leva för sin verksamhet och det är fint för män som Hank Rearden, som vill ha det så. Men till och med han och Dagny Taggart tar semester.

Galt's Gulch är ett Utopia. Det beror på att det är ett litet samhälle där alla är överens. Alla vill vara där, alla har samma mål, alla är Rands A-människor. Det är inte svårt att hitta på en liten plats som fungerar perfekt. Det går att göra med vilken ideologi som helst, och är faktiskt ett av de vanligare argumenten mot Rands favorithatobjekt kommunismen: det skulle bara fungera i en värld av hängivna kommunister.

Må så vara. Så låt oss då se vilket som känns mest sannolikt. Rands utopi skulle bara fungera om alla vore totala egoister men ändå hundraprocentigt respekterade varandras rättigheter, upprätthöll kontrakt, accepterade rättvisa förluster och betedde sig som rationella robotar. Det är inte så egoister är.

Rand säger att bland rationella män finns inga intressekonflikter. Det håller jag med om. Nu ska vi bara hitta en hel hög rationella män. Jag tror inte att de kommer att likna John Galt särskilt mycket.

Även det här inlägget har blivit längre än jag tänkte mig, och jag har fortfarande lite kvar att säga. Återkom i morgon för den hisnande avslutningen när jag pratar om Rands filosofi kring den personliga sfären och lite småprat om boken.

John Galt är ett satans arsel: Part I

När filmbloggen fick Atlas Shrugged: Part I som önskefilm insåg jag att det till slut var läge att öppna Ayn Rands tegelsten Atlas Shrugged och få klart för mig vad det egentligen var hon skrev så att jag skulle veta vad jag inte tyckte om. Visst, det fanns väl en chans att fjällen skulle falla från mina ögon och jag bli övertygad fullblodsegoist och anhängare av objektivismen, men det kändes inte helt sannolikt. Inget av det jag hade läst om hennes verk hade fört mig närmare hennes ståndpunkt.

Boken var mycket, mycket bättre än jag väntade mig. Den hade sina brister - ibland fick den mig att längta efter en rödpenna och det finns knappt en karaktär i den som kan öppna munnen utan att predika - men det är en bra historia och jag tyckte om att läsa den. Jag hade väntat mig att den skulle vara fasansfullt tråkig och det var den inte, även om John Galts ökända, evighetslånga radiotal var precis så orimligt och evighetslångt som jag hört.

Och den är även mycket mer övertygande än jag väntade mig. Den gör ett bra jobb med att argumentera för Rands filosofi. De flesta frågor jag räknade med att ställa, besvarar den. De flesta hål jag räknade med att peka ut, täpper den till. Men filosofin är fortfarande bara en mer utbroderad version av något som mången smart fjortonåring kommit på för att rättfärdiga att göra precis vad hen vill. 

För dem som inte själva tagit sig igenom de tolvhundra sidorna: Premissen är att "men of the mind", dvs de smarta, ambitiösa, kreativa och framgångsrika har dragit sig tillbaka från världen. Trötta på att utnyttjas av människor som inte kan matcha deras talang har de gått i strejk. Företagsledare, uppfinnare och konstnärer har lämnat världen och dragit sig tillbaka till Galt's Gulch, en dold dal där de byggt sitt eget samhälle. De som fortfarande rör sig utanför Galt's Gulch utför enbart simpla arbeten, nätt och jämnt tillräckliga för att hålla dem vid liv. De förnekar världen sina hjärnors frukter. 

Mannen som kom på det här är John Galt, en briljant ingenjör och uppfinnare som bland annat har byggt en revolutionerande motor. Han startade det ihop med sina studentkompisar Francisco d'Anconia, arvtagare till d'Anconia Copper som är det äldsta företaget i världen, och Ragnar Danneskjöld. d'Anconia lever som depraverad playboy för att förgöra d'Anconia Copper utan att lämna en cent åt plundrare och snyltare medan Danneskjöld är en pirat som tar tillbaka det han hävdar att USA:s regering stulit från sina bästa medborgare. 

Galt glider runt i USA och rekryterar nya till strejken, vilket gör att samhället faller sönder när alla doers hänger i Galt's Gulch. Vi följer Dagny Taggart, järnvägsarvtagerska, och Hank Rearden, stålmagnat som uppfunnit den revolutionerande Reardenmetallen som är lättare, billigare och starkare än stål, medan de försöker frodas i en värld som håller på att gå åt helvete och reda ut vad det är som har gått så fel. Skurkarna - vänsterpolitiker, Dagnys värdelöse bror Jim, svekfulla vetenskapsmän - försöker lösa allt genom mer och mer socialistisk politik, vilket givetvis inte slutar väl i Rands värld. 

Jag och Rand håller med varandra om mycket. Hon förespråkar rationalitet och hyllar vetenskapen, det gör jag också. Hon hatar vaghet, vidskepelse, hyckleri och halvmesyrer, det gör jag också. Hon tycker att man ska säga vad man menar och mena vad man säger, det gör jag också. Hon hyllar den mänskliga hjärnan, detta fantastiska ting som skapat underverk, där är jag med henne. Vi anser båda att ens inställning till världen ska springa ur verifierbara fakta, inte ogrundade känslor eller rena påhitt. Världen är verklig och kännbar.

Rand gillade kapitalism ungefär som Tom Cruise gillar att springa på film, men det går inte att använda det vi i dag brukar betrakta som kapitalismens baksidor mot henne. Hon hade inte tyckt bättre om dagens finanskris eller dess orsaker än jag gör. Hon hade inte gillat att människor blev rika på att köpa och sälja sånt som inte finns eller att de ljög för sina kunder om vad det var de sålde. Hon hade avskytt statligt stöd till kraschade företag och aldrig accepterat "too big to fail".

Hennes hjältar är inga fjärran, misslyckandeisolerade pampar utan hennes idealmänniska är i stället en som började med ett jobb på lägsta nivå, arbetade sig upp till toppen och fortfarande kunde verksamheten utan och innan. Hennes bilmagnat hade kunnat ställa sig vid löpande bandet och montera ihop en bil, och han hade sannerligen koll på vad som behövdes för att bygga en bra bil. De som ärver förmögenheter, som Francisco d'Anconia, ska ändå se till att jobba i skiten för att skaffa förståelse för det de äger. De ska inte tro att de bara kan glida in och ta över ett enormt företag och driva det lika bra som grundaren. Man ska inte lägga sig i det man inte begriper.

Så här långt har jag bara hållit med Rand och vi har, trots allt, en gemensam utgångspunkt. Men utifrån den utgångspunkten hamnar vi på helt olika ställen. Rands filosofi kan sammanfattas som att det är moraliskt fel att inte vara egoistisk. Människan ska leva för sig själv och bara göra det hen själv vill, för hens egen skull. Det är precis så extremt och draget till sin spets som man kan tänka sig. Rand jobbade inte med kompromisser. 

Det är ingen lätt ståndpunkt att argumentera mot, främst därför att Rand anser den vara självrättfärdigande. Hon ger sig aldrig på att lösa det Hume kallade för is-ought-problemet. Han sa att moralfilosofer först säger en massa is, om hur saker är och ter sig, för att sedan övergå till ought, om hur vi borde bete oss, och bron däremellan är inte uppenbar. Jag löser inte heller is-ought-problemet och hävdar att det inte finns någon lösning; moral är en åsiktsfråga. Jag tar mig i stället runt det genom att formulera premisser och muntert erkänna att den som inte köper mina premisser - i korthet att lycka är bra och lidande dåligt - inte heller har någon anledning att köpa min moraliska filosofi. 

Hos Rand är premissen och slutsatsen den samma. Människan ska leva för sig själv så människan ska leva för sig själv. Hon tillbringar en massa tid med att argumentera för detta, men det rör sig om ett solklart fall av is-ought. Människan är rationell och har en fantastisk hjärna och verkligheten är verklig… så därför ska man vara egoist. Övergången förklaras aldrig. 

Det är inte lätt att arbeta med en logikkedja som innehåller en länk. Antingen accepterar man Rands premiss eller så gör man det inte. Jag gör det inte. Varför inte? Därför att jag inte inser varför min lycka skulle vara viktigare än någon annans. Min lycka är viktig - det är därför jag till exempel inte säljer allt jag äger och donerar pengarna till välgörenhet, eller begår självmord för att sjuka människor ska få mina friska organ - men andras lycka är också viktig. Sen erkänner jag villigt att jag lägger ner mycket mer energi på min egen lycka än på någon annans, delvis av praktiska skäl och delvis för att jag är i unik position att bättra på min egen lycka.

Så jag hävdar att lycka är bra och lidande är dåligt, så moral måste handla om att maximera det förra och minimera det senare. Jag påstod aldrig att jag var originell. Man kan, vilket många gjort, argumentera för att det målet uppnås genom egoism. Om alla gör det som är bäst för dem själva blir det bäst för alla.

Rand höll säkert med om det, men det är inte därför hon förespråkar egoism. Tvärtom gör Hank Rearden fullständigt klart, i det tal han håller under sin rättegång, att han inte bryr sig ett satans dugg om vad som är bäst för alla. Även om det visades att det var överjävligt för hela mänskligheten om han fick behålla rättigheterna till Reardenmetall så skulle han ändå kräva det, för den är hans, frukten av hans hjärna. 

Inte ens den kraschade världen i Atlas Shrugged är ett sådant argument. Världen har rasat därför att Galt och hans likar har dragit sig tillbaka, inte för att den vägrade leva efter Rands filosofi. Vissa, som Francisco d'Anconia och Ragnar Danneskjöld, anstränger sig till och med aktivt för att förstöra den.

Så Rands argument är inte praktiskt. Vi ska inte vara egoistiska därför att det ger bra konsekvenser; det är irrelevant. Därför är det kanske att missa poängen att formulera ett praktiskt motargument, men det är den enda sorten som finns. Det enda jag kan göra med hennes premiss är att säga att jag inte håller med om den, men på ett pragmatiskt plan kan jag argumentera.

Det får dock bli i morgon, för det här inlägget är redan rackarns långt. Titta alltså in i morgon för den halsbrytande fortsättningen.

Dagens ungdom

Jag inte bara föddes gammal, jag har dessutom blivit kronologiskt äldre allt eftersom tiden går, vilket förefaller högeligen orättvist. Det gör mig hur som helst till en fantastisk kandidat för att ondgöra mig över dessa tider, sakernas tillstånd, hur mycket bättre det var förr och den yngre generationens förfall, trots att jag lever på den bästa fläcken i den bästa tiden i vår arts historia.

Så jag försöker att inte säga "dagens ungdom" alldeles för ofta. Det är hur som helst inte dagens ungdom, det är gårdagens och förrgårdagens och säkerligen morgondagens också. Det är bara en grej människor gillar att göra, tro att civilisationen håller på att gå under och det har vi säkert gjort så länge vi haft civilisation (men dra inte upp det där Sokrates-citatet, det är en myt).

Men utan att dra för stora växlar på att jag blir äldre så förändras värld och civilisation och stämning. Oftast är det bra; det var så vi tog oss från medeltidens mörker till dagens upplysning, från teokratiskt tvingad okunskap till mänsklighetens finaste stund hittills. Ibland är det dåligt och man närmar sig att muttra "dagens ungdom" och hötta med eventuell käpp. Och det finns två saker som jag efter övervägande faktiskt tror är annorlunda nu.

Den ena handlar om ansvar. När jag var en osnuten snorunge gjorde vi en hel del skit, som ungar gör. Jag påstår på intet vis att vi uppförde oss bättre än våra efterföljare. Men det vi hade, som jag tycker har bleknat bort, var en uppfattning om att det trots allt var vi som gjorde det.

När man åkte dit, så åkte man dit. Helvete också, de fick mig. Bara att hänga med huvudet och ta emot en avhyvling. Vi förstod att det fanns regler. Att handlingar har konsekvenser, att dumma handlingar har dåliga konsekvenser, och att om man ville göra det ena så fick man ibland stå ut med det andra. Det var inte lönt att tjafsa om det.

Numera verkar det som om tjafsa är det enda man gör i den situationen. Det är låtsasilska mot världens orättvisa, slinger och krångel och försök att smita undan ansvaret, och alldeles för ofta kommer föräldrarna till undsättning när deras lilla ängel gjort något dumt. På min tid var det inte lönt att hoppas på det. Visst blev jag skyddad och omhändertagen, men inte från sånt jag dragit på mig själv.

Den andra handlar om rättigheter. Nu för tiden tycks grundinställningen vara att jag jag jag har rätt till allt, att allting är till för mig mig mig, och att alla andra varelser är insignifikanta detaljer vars uppgift är att se till så att jag jag jag har det så bra som möjligt. Uppfattningar om frihet under ansvar, förtjänade privilegier och att det finns andra människor i världen med precis samma rättigheter som man själv, de känns döende.

Det är beklämmande för ett förvuxet vänsterkid som jag, som tror på samarbete över allt annat. Jag har alltid sett samhället som något som är till för oss alla, vilket i praktiken betyder att det fungerar som om det är till för alla utom mig, och tanken att det ses som en organisation specifikt frambringad för att gynna en enskild person - även om den personens identitet skiftar med perspektivet - går ungefär rakt emot allt jag tror på.

Hård mot sig själv och mjuk mot andra. Tänk om vi alla levde efter den enkla devisen i stället för institutionaliserad egoism.

De allmänt hatade

Det finns människor som alla - man och kvinna, rik och fattig, svart och vit, hög och låg - kan enas om att vi hatar. Oavsett sällskap kan man säga "vet ni vad jag hatar, folk som står i en lång snabbmatskö och inte har bestämt sig när de kommer fram" och få entusiastiskt medhåll. Människor som pratar på bio. Förare som kör för nära bilen framför. Högljudda mobilanvändare i små offentliga utrymmen. Ingen skulle försvara dem, och ändå finns de.

Hur kan detta komma sig? Människor som står i kö i en kvart på Burger King och tillbringar den tiden med att stirra i golvet för att först när det är deras tur börja fundera över vilken av de utmärkta gourmeträtterna de ska belöna sina gommar med, de hatar väl också när personen framför dem i kön gör samma sak?

Antingen gör de det, och då begriper jag inte varför de gör samma sak själva, eller så gör de inte det, och vad säger de då om ämnet kommer upp? Sitter de förvånade och undrar varför någon skulle störas av självupptagna snabbmatsköare? Jag är inte av naturen en man som förstår sig på sina medmänniskor, men detta måste väl vara en gåta även för normalare människor?

Det är på sätt och vis lättare att förstå brottslingar. De rationaliserar. De känner sig nerstampade av världen. De är skitstövlar, medvetna om att de är skitstövlar och att alla tycker att de är skitstövlar, och struntar i det. De får i alla fall nån form av belöning av det, även om den oftast är inbillad. Men när någon i övrigt är en vanlig medborgare och bara råkar pyssla med något allmänt hatat vid sidan om, då börjar jag verkligen undra. Inte för att det är ondare att prata på bio än att mörda någon, utan för att jag åtminstone kan föreställa mig en situation där jag skulle mörda någon, men jag kan inte komma på en enda där jag skulle prata skit på bio.

En vän till vänster är bättre än en hög till höger

Trogne bloggläsaren Thomas hade invändningar mot att jag dissade vänsterkids som jobbar svart, bidragsfuskar och plankar i kollektivtrafiken och efter en diskussion lovade jag i ett svagt ögonblick att förklara mig närmare.

Låt mig först och främst klargöra att inget system funkar eftersom människor är idioter; jag har inte ändrat åsikt på den fronten. Däremot kommer systemet stadigt att bli bättre och bättre - precis som det har genom hela historien - och våra ättlingar kommer att leva i ett samhälle som är mycket närmare mina ideal än det vi lever i nu, som är mycket närmare mina ideal än det våra förfäder levde i. Det ser jag som en konstant rörelse åt vänster - makten förflyttas stadigt neråt och utåt - och även om tillfälliga hack dyker upp så tror jag att det kommer att fortsätta.

Vad menar jag då med vänster? Jag pratar inte om att vara vänster för att man är fattig och det är egoistiskt bättre just nu. Jag pratar inte om att vara vänster för att man accepterar den marxistiska historieskrivningen och vill vara på rätt sida när det smäller. Jag pratar om att vara vänster för att man tycker det är rätt och bra för samhället och dess invånare.

Jag skrev i en kommentar att jag kunde reducera vänster till "vi samarbetar" och höger till "vi tävlar". Det är naturligtvis en vansinnig förenkling och det finns andra sätt att beskriva konflikten på. Till exempel vill vänstern reglera sånt som spelar roll för samhället - hur mycket företag får knalla sina anställda, vilka rättigheter vanliga medborgare ska ha - medan högern vill reglera sånt som inte spelar någon roll för någon annan än den drabbade - vem man ska få gifta sig med, huruvida man ska behöva sterilisera sig vid könsbyte.

Men om jag ska beskriva varför jag är vänster och vad jag menar när jag säger det så är det att jag tror på "we're all in this together". Världen är ett gigantiskt samarbete, samhället är inte en extern tvingande kraft utan något vi skapat tillsammans för att göra världen bättre, och även om det finns element som har betydligt mer inflytande än jag och inte använder det på ett sätt som jag gillar så är det ändå så det fungerar. Jag tror på samarbete, jag tror på gemensam reglering, jag tror på att samlas och komma överens om hur samhället ska drivas för allas bästa, jag tror på att ett organiserat omhändertagande av våra svaga.

Högern, däremot, tror på tävling och konkurrens. Man ska avreglera det allmänna och lämna fältet öppet så att det kan tävlas och kämpas så att de bästa alternativen, genom marknadens frälsande inverkan, flyter upp till toppen. De svaga ska omhändertas genom frivillig välgörenhet, miljön ska räddas genom att människor spontant köper miljövänliga produkter, arbetarnas villkor ska förbättras därför att de annars går till ett annat företag, och så vidare. Jag har skrivit en hel del om varför jag inte tror att detta leder till några bra resultat och faktiskt är förbryllande naivt men om någon fortfarande undrar så får jag väl skriva ett inlägg om det också. Det här inlägget kommer att bli alldeles för långt som det är.

Jag har även en holistisk syn på världen. Allt hänger ihop, vi påverkar varandra, och verkligheten vägrar böja sig. När jag gör något påverkar det inte bara mig utan alla andra också. Jag vill att samhället ska fungera så bra som möjligt och jag vill bidra till det jag anser vara det bästa samhälle som mänskligheten någonsin frambringat, så jag har inga problem med att betala skatt eller på andra sätt dra mitt strå till stacken. Jag tror inte att jag på så sätt försenar någon massiv socialistisk revolution, jag tror bara att jag gör världen lite bättre medan den utvecklar sig i positiv riktning.

Och därmed kommer vi in på plankarna. Jag tycker om kollektivtrafik så jag betalar gärna för det. Jag är i den positionen att jag lugnt har råd. Om man inte har det, om man befinner sig ett busskort från hemlöshet och svält, då tycker jag absolut att man ska planka utan att må dåligt för det. Även bidragsfuska och jobba svart, för övrigt. Men jag har inte känt många - förmodligen inga - människor i den situationen. Däremot har jag känt en massa välbärgade vänsterkids som bidragsfuskar, jobbar svart och plankar för att de kan komma undan med det. Jag ser föga moralisk skillnad mellan dem och ekonomiraserande finans-VD:ar som glider iväg med en handfull coola dollarmiljarder. Det är en fråga om nyans och skala, inte en skillnad i sak.

Thomas hävdar att plankning bara drabbar Veolia (företaget som för närvarande driver kollektivtrafiken i Malmö där vi båda bor) och att plankning är en form av motstånd. Jag vänder mig emot båda argumenten.

Plankning drabbar förmodligen inte Veolia särskilt mycket alls, och här är vi inne på holistiken. Plankning kommer aldrig att innebära att Veolias VD tjänar lite mindre. Det kommer bara att innebära höjda priser och sämre kvalité och därmed drabba alla dem som betalar för sina bussbiljetter. Att planka är att skita i sina medmänniskor och bara tänka på sin egen omedelbara nytta.

Sen kan man ha åsikter om huruvida det är rätt att handla som Veolia. Man kan tycka att kollektivtrafiken borde drivas för folkets bästa och utan profitintresse, och att det borde vara gratis att åka stadsbuss. Jag tycker det, till exempel, och busschaufförerna skulle älska det. Jag tror att vi kommer att ha det så en dag. Men det är inte så just nu, och jag tror inte vi kommer en kvarkbredd närmare det genom att planka.

Jag tror nämligen inte att plankning är något realistiskt motstånd alls. Det är mer som osynliga partiets uppmaning att stjäla från arbetsplatsen, som om det någonsin skulle leda till något bra alls. Det är på samma nivå som min favoritflatas plan att ha på sig fula byxor för att straffa samhället (ni kan vara lugna, hon genomförde den aldrig). Plankning leder bara till sämre villkor för dem som betalar eller möjligen till att Veolia slutar driva trafiken och då får vi förmodligen bara något ännu sämre i utbyte. Ingen röd sol går upp i öster för att någon inte köpte bussbiljett.

Slutligen tror jag inte att plankarna, den dag världen har förändrats och mer liknar deras ideal, plötsligt kommer att bli ansvarstagande holistiska medkännande osjälviska människor. Jag tror att de kommer att fortsätta leta personliga fördelar och rättfärdiga det så gott de kan. Om man inte ser sig som en cell i samhällskroppen nu kommer man inte att göra det sen heller.

Det har varit mycket om plankning eftersom det råkade bli det jag och Thomas pratade om, men jag ser likadant på bidragsfusk, skattesmitning och svartjobb; argumenten torde vara lätt överförbara. Jag tycker inte det hör hemma hos människor som tror på ett samhälle grundat på samarbete snarare än tävlan.

Och jag tycker att vi lever på den bästa fläcken i den bästa tiden i mänsklighetens historia, och gott kan hjälpas åt att göra det så bra som möjligt.

Vi bryr oss bara i vår egen bubbla

De senaste dagarna flöt det runt att Jay-Z ändrat sin människosyn efter att hans dotter fötts och i en dikt lovat att sluta kalla kvinnor för bitches and hoes. Det visade sig vara en tidningsanka; Jay-Z har av allt att döma inga planer på att byta linje i denna fråga utan kvinnor är fortfarande för honom bitches and hoes. Det är inte ofta en nyhet och dess dementi tävlar om att göra mig mest förbannad.

Även om det inte drabbade Jay-Z personligen och han glatt kan gå vidare med sin misogyna terminologi så är fenomenet högst verkligt. När jag rotade runt om den här historien snubblade jag över ett par exempel.

När en manlig företags-VD får en dotter blir kvinnolönerna plötsligt högre. Amerikanska kongressledamöter med döttrar är mer kvinnovänliga i sitt röstande (PDF); det är aborträtt och arbetsfrågor och en massa annat som de borde fatta av sig själva, inte bara för att de har en liten XX-människa att ta hand om.

Normalt försöker jag hitta den dolda faktorn när jag ser statistik som den här. När det hojtades att män som hette Conny och Sonny oftare var kriminella än andra så insåg jag att det berodde på vilka föräldrar det är som gillar namn som Conny och Sonny snarare än någon inverkan från namnet. Men här ser jag ingen ursäkt. Det är fortfarande få som väljer sina barns kön så det är hyggligt slumpmässigt, och ändå ser vi signifikanta mönster. Det får mig att vilja skalla en nunna.

Förstår människor verkligen inte att andra människor är, tja, människor? Måste man ha en egen liten kvinna för att bry sig om kvinnors rättigheter, möjligheter och villkor? Varför är den egna dottern så in i helvete mycket viktigare än resten av hennes befolkningshalva? Det är patetiskt. Det är direkt stötande.

Men det händer, och det här är långt ifrån det enda exemplet. Religiösa som tappar tron när det händer dem själva något hemskt för då kan ju Gud inte finnas. Tydligen har de missat att hemska saker händer andra hela tiden, förmodligen mycket hemskare än vad det nu var som hände dem. Människor som ser en familjemedlem få cancer och genast blir fanatiska insamlare till cancerforskning, som om de aldrig hade hört talas om cancer förr. Det är skrämmande vad lite empati det egentligen verkar finnas i världen.

Mera djävulskap

Jag och Simon hade en liten konversation om tvångssterilisering och det sista han skrev fick mig att vilja tuta ut ett inlägg till. Låt mig först bara säga att även om jag sa att det inte finns några medicinska anledningar att sterilisera så kan jag inte svära på det. Jag är inte läkare, bara en intresserad och begåvad amatör, men jag har aldrig hört talas om någon anledning och kan inte komma på någon.

Framför allt är det inte medicinska argument som framhålls för tvångssterilisering, det är juridiska. Såvitt jag sett hävdar ingen att man måste sterilisera av någon oklar anledning, de tycker bara att man ska - eller, förlåt mig, att vi ska skynda långsamt och titta djupare och bla bla bla.

Över till Simon:

Oj! Då förklarar jag mig härmed helt oförstående.

Om jag låtsas för en stund att jag är en person som dels är rasist/homofob/etc och dels skulle kunna tänka mig tvångssterilisering av utvalda samhällsgrupper, så är transpersoner ändå inte i med på min hypotetiska topp 10-lista.
Våldtäktsmän och mördare? Kroniska alkoholister? Mongoloida? Där finns det åtminstone argument även om de är dumma.

Och det är just min poäng. De driver inte den här frågan för att de tycker det är viktigt att transpersoner steriliseras, eller för att det är en stor principiell fråga, eller för att den belyser deras värdegrund, eller för att fertila transpersoner hotar samhällets fortlevnad, de gör det för att de kan. Här finns en fråga där de kan vara vettlöst bakåtsträvande och komma undan med det, därför att just här och just nu är det möjligt att vara för tvångssterilisering av transpersoner.

Kommer vi att se kristdemokraterna förespråka tvångssterilisering av människor med genetiska sjukdomar eller andra tillstånd som kan göra det mindre lämpligt att skaffa barn? Givetvis inte. Inte för att en sån ståndpunkt vore sjukare eller mer vrickad än att förespråka tvångssterilisering av transpersoner - det är den inte - utan för att det kan man inte tycka i Sverige i dag.

Men just transpersonernas tvångssterilisering, den finns fortfarande kvar som lag i riket Sverige, och därmed är det socialt acceptabelt att vara för att den ska finnas kvar. Så det är de, så mycket det bara går. Inte av någon anledning som fungerar logiskt i det vanliga universum, utan bara för att de kan.

Bara djävulskap

Kristdemokraterna envisas med att kräva tvångssterilisering vid könsbyte. De vill ha utredningar och säger att frågan är juridiskt komplicerad, tycker att den bör tittas lite djupare på och att det är viktigt att de står fast vid försiktighetsprincipen. Och i mina öron låter allt som ursäkter.

Att den här frågan ens är en fråga är för mig obegripligt. Jag kan inte komma på en enda vettig anledning till att en enda människa skulle bry sig ett dugg om huruvida någon okänd steriliserar sig, men de här människorna lyckas gå ett steg längre och kräva sterilisering.

Jag försöker, men jag lyckas inte se detta som något annat än elakhet. Kristdemokraterna vill jävlas med transpersoner. Kanske för att de ska skärpa sig och sluta vara transpersoner; kristdemokraterna tror kanske att det går att bullya dem ur det tillståndet. Kanske för att de stör kristdemokraternas noga tillrättalagda samhällsdröm, och om man gör livet tillräckligt jävligt för dem så kanske de gömmer sig och inte syns, och så kan vi låtsas att världen består av blonda heterosexuella par som producerar söta barn.

Hur det än må vara så finns det inga ursäkter här. Kristdemokraterna och andra kantgrupper vill gärna dölja sin homofobi eller rasism eller vad det nu är de pysslar med bakom fina fasader, låtsas att det inte alls handlar om homofobi och rasism utan om att värna om familjen eller julafton eller inlagd sill. Men när vi når frågor som denna blottas sanningen, för det finns bara en förklaring kvar.

Steriliseringslagen är ändå inte det värsta exemplet. Den har jag - i alla fall fram tills nu - med god vilja kunnat tolka som någon juridisk kvarleva som vi bara inte hunnit avskaffa än. Värre är det med lagen om att eventuell nedfryst sperma eller sparade ägg måste förstöras vid könsbyte. Där har det aldrig funnits någon annan förklaring än djävulskap. Om man tycker det är en fantastisk idé, måste man inte då - för att vara intellektuellt konsekvent - också förespråka avrättning av eventuella barn som redan producerats av den presumtive könsbytaren? Men av någon anledning tror jag inte vi kommer att se Göran Hägglund vifta med just den flaggan.

Tvång som enda moral

Enligt en studie gjord av två amerikanska universitet (tack till Anne) tror amerikaner att ateister är mer brottsliga än våldtäktsmän, vilket på något plan innebär att genomsnittsateisten måste vara lite mer än 1,0 brottsling. Men hursom.

Jag - och professor Shariff - antar att detta beror på att man inte kan lita på ateister. Utan en gudagiven moral har de ingen moral alls och kan lugnt göra precis vad de vill, för det finns ju ändå ingen evig eld som väntar på dem. Om regler inte serveras från himlen existerar de inte.

Jag förundras igen över hur dessa människor kan missa att detta säger så mycket mer om dem än det gör om en enda ateist. Trots de här nyligen avhandlade bristerna i mitt faktiska beteende så anser jag mig ha en stark moralisk kompass som jag följer - okej, försöker följa - för att jag tycker att det är bra, för att konsekvenserna blir bra, för att man antingen kan jobba på att göra världen bättre eller jobba på att göra världen sämre och jag föredrar det förra alternativet, och visst, för att min inre polis kräver det och inte accepterar några ursäkter.

Jag gör verkligen inte det jag gör för att jag inbillar mig att det blir någon fet belöning av det. Jag räknar inte med att godhet får följder som är bra för mig personligen; tvärtom kan jag inte undgå att se att man kan leva rätt gott på att vara ett kräk. Även om jag bara brydde mig om mig själv finns det en hel del jag inte skulle göra enbart därför att hela den här rättegång-fängelse-grejen verkar så dryg.

Men de religiösa som anser att sådana som jag är etikbefriade tillfällesrecidivister, de bygger tydligen inte bara sin egen moral på att de förväntar sig personliga belöningar och straff utan är även oförmögna att tänka sig att någon skulle kunna bygga en moral på något annat. Om man inte fruktat helvetet eller längtar efter paradiset, varför skulle man någonsin göra något annat än att stjäla, mörda och våldta?

Vilket alltså innebär att de inte känner empati, ånger eller samvetskval. De kan inte föreställa sig att agera för det allmännas nytta. Det enda som hindrar dem från att gå fullständigt bananas är det konstant närvarande hotet om en allseende, allvetande fadersfigur med en flammande rotting i näven. Den dag en av dem tappar tron, lås in era barn och beväpna er. Där har ni den riktiga faran.

Tankar från förra veckan

Konsensus angående förra inlägget (inklusive den av oklar anledning borttagna kommentaren) verkar vara att jag borde ha ringt en ambulans, och det var ungefär vad jag väntade mig. Det leder vidare till två följdtankar. Den första är varför i helvete jag inte gjorde det, eller åtminstone ryckte lite i karlen för att få liv i honom och försöka få nåt slags uppfattning om hur läget var. Jag sa att jag inte var rädd och det stämmer... till viss del. Men inte helt och hållet.

Jag var inte rädd för honom. Han var en till synes otränad man som låg ner; jag hade kunnat ta mig därifrån innan han fick ena foten på trottoaren. Däremot var jag rädd för rädslan själv, har jag insett. Ögonblicket av skräck om han skulle vakna till och hugga tag i mig eller skrika eller vad det nu var jag kunde få för mig att han skulle göra. Det fanns ingen verklig fara men det finns det inte när en långbent spindel plötsligt kravlar på armen heller. Det var den sortens rädsla jag faktiskt kände även om jag inte insåg det då. Så där har vi nog svaret på "varför".

Den andra följdtanken gäller att mina kommenterare är alldeles för mjuka mot mig. De pratar om den känslomässiga aspekten och att moral är så mycket enklare på papper än i verkligheten. Ja, det är precis därför vi ska bedöma det på papper, inte i verkligheten. Det finns rätt och det finns fel och om jag gjorde fel så gjorde jag fel. Det må vara förståeligt, men inte ursäktligt.

Det spelar mindre roll vem som var där. Att ingen annan var det tar inte ifrån någon rimlig rätt att bedöma vad jag gjorde. Jag ger inte andra någon slack när jag tycker de gör fel och begriper verkligen inte varför jag eller någon annan skulle ge mig någon slack. Jag kanske hade slagits i Wehrmacht om jag hade varit av fel nationalitet och ålder vid fel tidpunkt och det hade också varit fel, förståeligt men fel.

Du talar om att vem han är påverkar ditt beslut. Varför skulle en uteliggare eller någon som är 'välbekant med samhällets skuggsida' inte ha samma hjälp som en 17-årig flicka? Det resonemanget förstår jag inte (eftersom jag vet att du kallar dig utilitarist). Men jag förstår känslan.

Det var inte ett resonemang, det var ett erkännande. Om det hade varit en kostymnisse eller sjuttonårig tjej så hade jag gjort mer än jag gjorde. Det betyder inte att jag borde ha gjort mer; jag borde ha gjort tämligen precis lika mycket, men jag hade gjort mer. Det betyder inte att det är rätt, bara att jag är en sämre människa än jag vill vara.

Tankar från i går kväll

Oftast använder jag det här utrymmet till att servera odiskutabla sanningar och objektivt korrekta åsikter, ibland kryddat med en smula nördighet. Det är inte det som ska pysslas med i dag. I dag vet jag inte vad det sanna eller korrekta är.

I går kväll var jag vid elvasnåret på väg hem längs en tom, avsides gata. På den regnvåta trottoaren, halvliggande med huvudet upptryckt mot ett stängsel, låg en man i fyrtioårsåldern. Han såg inte skadad ut men det är ju inte helt standard att ligga på blöta trottoarer så jag tilltalade honom men han reagerade inte alls. Han andades, rörde på sig lite grann, gav ljud ifrån sig, men han verkade inte ens märka att jag var där. Han sov inte såvida han inte hade livliga drömmar. Jag är inte läkare; jag vet inte vad det kan ha varit för fel på honom. Jag vet bara att när han inte svarade gick jag därifrån, och sen dess har jag funderat på varför och vad jag borde ha gjort.

När jag var där fick jag uppfattningen att han var uteliggare eller åtminstone välbekant med samhällets skuggsida, men när jag tänker på saken var det nog mest för att han låg på trottoaren. Visst var han orakad men det är jag själv titt som tätt, visst hade han inte någon Armanikostym men det är inte som om jag klär upp mig utan anledning. Om jag antar att han är uteliggare för att han ligger på trottoaren hamnar jag i något av ett cirkelresonemang.

Om han hade varit helt borta, inte rört sig, inte låtit, så hade jag i alla fall kollat hans puls och andning. Hade han varit uppklädd och tillfixad så hade jag gjort mer än jag gjorde. Hade han varit blodig hade jag ringt ambulans. Hade det varit typ en sjuttonårig tjej hade jag ringt två ambulanser. Och en helikopter. Men eftersom det var han gjorde jag precis ingenting.

Det var inte rädsla. Jag är rätt trygg i min övertygelse om att jag kan springa ifrån de flesta och särskilt en medelålders man som ser ut att ha levt på fläsk och cigarretter i tjugo år. Om inte annat så var det inte långt till närmsta hyggligt vältrafikerade korsning. Jag kände mig inte hotad.

Ändå lät jag honom bara ligga där, som en riktig sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-stadsbo. Varför? Vad borde jag ha gjort?

Saudiarabien glider med

Saudiarabien är ett märkligt ställe. Sist i världen med att införa kvinnlig rösträtt, en diktatur styrd som ett familjeföretag av ett gäng stenrika karriärnepotister, en teokrati full av offentliga avrättningar och bortgifta åttaåriga flickor och det mesta som får det att vända sig i magen på varje vettig människa. En plats där kvinnor fortfarande inte får köra bil eller gå utomhus utan en man.

Och på något sätt har de lyckats hamna på vår sida. De är USA:s allierade, FN gillar dem, ibland hör vi om diverse illgärningar men de bleknar snabbt bort och toppfamiljen fortsätter styra och ställa och dra in nog med pengar för att fylla ett svart hål.

Inte ens Sydafrika, som klarade av bragden att vara allmänt hatat i 45 år utan att bli stampat till småsmulor - huvudsakligen genom att inte ha något som någon annan ville ha - lyckades med det. De var i alla fall en internationell paria, utsatta för sanktioner och skarp retorik. Likadant är det med Nordkorea, Kuba, varenda kvarlevande diktatur som inte antingen lyckats hålla låg profil eller öppna sig för omvärlden.

Under tiden sitter Saudiarabien längst fram, klart synliga, och förnekar inte för ett ögonblick vad som försiggår innanför gränserna men räknar självklart med att det lämnas därhän och bara nämns av gnälliga gräsrotsaktivister. Och det lyckas.

Är vi - våra ledare - verkligen så enkelspåriga att de tänker något i stil med "de här människorna är muslimer, de är araber, de har olja, och de hatar oss ändå inte, så vi måste älska dem"? Vi har bara en chans att ha något slags inflytande i deras region så vi måste ta den och då skiter vi i hur många åttaåriga flickor som tvingas gifta sig med sextioåriga gubbar?

Ibland försvaras Israels otäckare aspekter med att de är omgivna av stenhårda stater som vill utplåna dem, så de måste få göra sånt som vi inte skulle acceptera från någon annan som kallade sig för en modern demokrati. Saudiarabien har inte ens den ursäkten. De är stora och tuffa och rika och mäktiga och kommer inte att gå under i första taget. Den enda orsaken till att landets vidriga vanor inte tutas upp i varenda tidning är att de lyckats hamna på "rätt" sida i den internationella konflikten.

Men vad är då planen? Att låta dem fortsätta tills vi har demokratiserat varenda annan fläck på Jorden, och sen dyka upp hemma hos saudiske kungen och säga "jo, hrm, ers höghet, vi har tänkt på det här med att förtrycka kvinnor, och vi tycker inte det är så coolt längre"?

Jag förstår inte varför vi ska begära mindre av dem än vi gör av oss själva, eller av Nordkorea eller Kuba eller något annat land som sällan förekommer i trevligare sammanhang. De lever i samma tid som vi. De borde följa samma regler. Vi blandar oss inte i andra länders lagar, men vi har kollektivt bestämt oss för att det finns gränser. En av dem, hävdar jag, handlar om att man inte ska tvinga åttaåriga flickor att gifta sig.

Allt är naturligt

Ämnet på vecka 6 är naturligt, vilket råkar vara ett av mina stadiga irritationsmoment. Så fort något kallas för "naturligt" eller "onaturligt" piper min skitsnacksdetektor så högt att revbenen håller på att hoppa ur bröstet på mig.

Till att börja med är termerna meningslösa. Om vi tolkar dem bokstavligt så är allting naturligt och inget onaturligt existerar, såvida det inte finns några hemliga portar till parallella universa som ingen informerat mig om. De som använder dem lutar mer åt "du vet vad jag menar!"-hållet, men då verkar "onaturligt" betyda "något som görs av människor och jag personligen inte tror gjordes av människor vid någon godtyckligt vald förfluten tidpunkt" medan "naturligt" betyder "så som jag vill att världen ska vara för då kan jag göra och tycka precis vad jag vill".

Det anses sällan "onaturligt" att klubba mammutar och ta på sig deras skinn. Även lantbruk brukar vara helt okej. Jag hör ingen klaga på flintyxor, eller för den delen hästdragna vagnar eller hus eller ens vattenklosetter, eller det faktum att vi nu lever i ett samhälle som har ytterst få beröringspunkter med de första människornas livsstil.

Ingen vill behöva skita i ett dike så man låtsas inte om att allt det där är minst lika "onaturligt" som vad det nu är man tycker illa om. När det handlar om homosexualitet eller polygami eller monogami beroende på vilken sida av gången man står på, då är det plötsligt "onaturligt" oavsett hur mycket äldre än vattenklosetten det är.

Men även om termerna hade en betydelse så skulle de inte vara betydelsefulla, för de spelar ingen som helst roll. Huruvida något är "naturligt" har inte minsta inverkan på huruvida det är bra eller dåligt. Jag bryr mig inte ett dugg om huruvida ankor våldtar, chimpanser knullar runt eller pingviner är gay. Det är irrelevant om jägare-samlare levde i monogami eller polygami eller en sexuell free-for-all. Det enda som spelar roll är vad vi vill göra nu.

Det är trist att vi fastnar i de här försöken att distrahera. Vi låter oss dras in i debatter om huruvida djur är homosexuella, attraktion sitter i generna eller män och kvinnor är hardwired olika, när vi i stället borde påpeka det uppenbara: det spelar ingen roll.

Om vi vill göra något och det inte skadar någon, då är det bara att göra det. Oavsett om våra förfäder gjorde det, oavsett om vi vill för att evolutionen skrev in det i våra hjärnor eller för att vi lärde oss det, oavsett om det är något som andra djur gör. Vi är ett av få djur, kanske det enda, som kan befria sig från allt det tramset och i stället bedöma våra handlingar enligt vettig måttstock. Låt oss göra det, då.

Ursäkter för otrohet

De här otrohetssajterna som det tjafsats en del om har alltid suttit som en tagg i tassen på mig, men i går läste jag 1) att en av dem gjort en undersökning bland medlemmarna och kommit fram till att de är vidriga hycklare som gärna är otrogna själva trots att de både inser att partnern skulle bli ledsen och själva skulle bli ledsna om partnern vore otrogen och 2) den här texten från Dominika Peczynski som chefar över Sverigedelen av den samma.

Jag hoppas att det här bara är ett försök att göra folk upprörda och därmed få mer uppmärksamhet kring verksamheten. Jag hoppas att hon själv inser hur bottenlöst korkat det hon skrivit är. I korthet hoppas jag att hon kör en stor bluff som jag härmed går på.

Hon drar fram en massa ursäkter för otrohet. Jag kan inte komma på en enda jag skulle komma med eller acceptera, åtminstone inte när det gäller den här formen av otrohet där man planerar och genomför det. Enstaka misstag - visst, det kan hända. Otrohet med berått mod - nej. Det finns så många bättre lösningar att det aldrig ska behöva gå dit.

Jag har kontakt med många av våra medlemmar och man kan väl säga så här – i majoriteten av fallen har de tagit till otroheten som en sista desperat åtgärd för att inte helt deppa ihop över att deras man eller fru behandlar dem illa, på ett eller annat sätt.

Då går man därifrån. Är man inte lycklig i förhållandet så antingen arbetar man på det eller så lämnar man det. Det är de två vettiga alternativen som finns.

Varför ska det bara vara upp till den som är otrogen att ta ansvar för relationen?

Det är det inte, men den som är otrogen väljer att inte ta ansvar för relationen eller för något alls förutom sin egen omedelbara tillfredsställelse.

Ska inte frun som vägrar ligga med sin karl ta sitt ansvar, skilja sig och träffa någon hon vill ligga med? Ska inte gubben som påpekar att frugan borde gå ner i vikt ta tjuren vid hornen, dumpa frugan och skaffa sig en smal tjej?

Jo, det ska de. I stället för att vara otrogna. Och deras partners ska lämna dem i stället för att vara otrogna.

En person som känner sig älskad, sedd, bekräftad behöver inte vara otrogen. Däremot kan den personen över tiden ha fått så dåligt självförtroende att hon/han helt enkelt inte vågar skilja sig.

Man har så dåligt självförtroende att man inte vågar skilja sig men man känner sig tuff nog att kasta ut sig på otrohetsmarknaden? Om det rör sig om rädsla för fysisk misshandel: om man inte vågar skilja sig, hur i helvete vågar man vara otrogen?

Det är dessutom inte så jäkla lätt att bara skiljas när man är över en viss ålder, har barn, äger en massa saker tillsammans, har en gemensam umgängeskrets, inte har någonstans att ta vägen om man skulle flytta från det gemensamma boendet.

Allt det där går att lösa. Ålder är över huvud taget inte ett hinder, barn är den sämsta ursäkten någonsin då de inte mår bättre av att ha föräldrar som lever tillsammans men inte tycker om varandra, och saker/vänner/bostad... allvarligt talat, man vill ha kvar det praktiska och sociala men arbeta på att förstöra det emotionella? Hur kan detta någonsin låta vettigt?

Jag levde i ett förhållande som hade gått riktigt åt helvete och vi kände oss som om vi satt fast och inte kunde komma ifrån lägenheten vi delade, men något riktigt märkligt hände. När vi väl gjorde slut och bestämde oss för att vara vuxna så var det plötsligt inte ett problem alls. Nej, vi hade inga barn men ingen tror på riktigt att det är bättre att stanna ihop för barnens skull när kärleken är borta. Det är bara en bekväm ursäkt som låter en känna sig altruistisk när man i själva verket bara vill slippa känna sig skyldig.

När man har problem på den här nivån så pratar man om dem, eller gör slut. Man smyger inte. Det är respektlöst, det är elakt, det är oförsvarbart. Ta upp det med partnern, prata om det, och om det är hopplöst, gör slut.

Så här kommer ännu ett budskap till min framtida flickvän om hon nånsin sätter sig och arkivknarkar min blogg: innan tanken på otrohet dyker upp, prata med mig. Vad det än är för problem, prata med mig. Även om det är "jag kan inte ha sex med samma människa resten av livet" eller till och med "jag är så sjukt tänd på XXX att jag fan inte vet vad jag ska göra", prata med mig. Jag lovar inte att svaret är "gå och sätt på XXX", men ge mig i alla fall en chans.

TILLÄGG NÅN TIMME SENARE: Jag kan inte heller låta bli att undra vad Peczynski och hennes medlemmar har för långsiktig plan. Otrogen resten av livet och hoppas på att det aldrig upptäcks?

Den inre polisen

Platon låter i en av sina dialoger sin bror Glaukon diskutera med Sokrates om en magisk ring som hittades i Lydien av fåraherden Gyges. Ringen gav honom förmågan att göra en Frodo och bli osynlig, en möjlighet som han använde till att förföra Lydiens drottning (jag vet inte hur osynlighet hjälper vid förförelse men jag är ju inte så att säga expert), mörda hennes man och själv bli kung. Att det är just osynlighet det gäller spelar mindre roll; jag kan tänka mig en rad superkrafter som bättre skulle illustrera poängen men det viktiga är att han blir som en gud bland män.

Glaukon hävdar bestämt att alla som hittade en sådan ring skulle göra precis som Gyges. Vi gör bara rätt därför att vi måste; när vi kan göra vad vi vill utan rädsla för repressalier släpper vi all moral och tänker bara på vårt eget välbefinnande. Den rättfärdige och den orättfärdige blir samme person när han håller i Gyges ring.

Till Platons heder (och jag tillhör inte hans fanclub) låter han Sokrates säga emot, men det vi minns som historiens sensmoral är just att i mörkret visar vi vår sanna natur och vår sanna natur är jävligt ful. Det går igen, bland annat i moderna diskussioner om till synes normala människor som blir patetiska svin i samma ögonblick som de får tangentbordets anonymitet att gömma sig bakom och i religiösa argument som hävdar att utan en gud finns ingen moral, med andra ord att man bara är god om man fruktar straff och hoppas på belöning.

Det skrämmer mig att se in i mina medmänniskor på det viset, men framför allt får det mig att undra: har ni ingen inre polis? Jag har en jobbig jävla röst inne i huvudet, högljudd och sträng och oresonlig, som gör förbannat klart vad som är rätt och vad som är fel, och om jag korsar den gränsen hamrar den mig i skallen med mina egna tankar. Visst klingar det ut men mina värsta misstag maler fortfarande i huvudet, dag efter dag, år efter år.

Jag önskar att den jäveln inte fanns för det verkar bra mycket roligare att vara ett svin, men jag kommer inte ifrån tanken att vi alla sitter i samma båt, hör ihop holistiskt, och har ansvar för varandra. Man kan göra världen bättre eller så kan man göra den sämre. Under tiden betraktar jag världen och det jag ser är själviskhet och kortsiktighet; handlingar som föds ur grunda tankar om "vad är bäst för just mig just nu?". Människor kan till och med lugnt förstöra för sig själva för att få kortvariga, omedelbara belöningar och sen gnälla högt om situationen de försatt sig i. Och kräva att någon annan fixar den.

Jag vill skicka min inre polis på turné. Jag skulle få en paus och världen skulle bli bättre.

On gaydar

Jag pratade med min favoritflata i dag och hon hade precis interagerat med någon form av tjänsteman som också var lesbisk. Vårt samtal fortlöpte ungefär så här.

Jag: Peggade du henne eller kände du igen henne från nåt gayevent eller hade hon Xena-brosch?

Hon: Jag peggade henne, hon peggade mig.

Jag: Och hur kom det upp i samtalet? "För övrigt diggar jag ostron, är det till att vara sapfisk?"

Hon: Vi sa ingenting om det.

Jag: Då vet du ju inte.

Hon: Jo.

Jag: Hur?

Hon: Man bara vet.

Jag är inte en helt obevandrad karl så jag vet naturligtvis vad en gaydar är för något även om min egen verkar vara i gravt behov av reparation, och jag har själv sett rätt imponerande prestationer på det området. En heterosexuell arbetskamrat till mig fick veta att mitt ex hade en ny och hade tydligen funderat så mycket på det här att hon var tvungen att fråga om exets nya var en kvinna, vilket stämde och vilket var en riktigt bra read på någon som i arbetskamratens närvaro betett sig hur hetero som helst.

Självklart finns det vibbar att plocka upp. Om en kille kollar in min rumpa tror jag inte det är för att han funderar på en ny byxdesign. Men favoritflatan påstår sig kunna göra det från fotografier och förmodligen från handstilsprover också for all I know, och vad jag vet satt inte den där tjänstemannen och stirrade klyfta. I så fall är det praktiskt taget magi.

Det är vid närmare eftertanke inte ett särskilt pk koncept. När en homofob påstår att han kan se vem som är bög är det bara ännu ett tecken på hans homofobi. Om det är så att homosexualitet bara är en variation, att homosexuella är precis som andra människor bortsett från att de råkar digga varandra väldigt mycket, så kan inte gaydar finnas. Om de bara har det gemensamt att de håller sig till partners med samma kromosomuppsättning, då kan inte gaydar finnas. Om den finns - och inte endast utgörs av att man lägger märke till att folk lägger märke till en - så ligger det mer i det.

Det viktiga i sammanhanget är dock att det ovanstående inte spelar någon som helst roll förutom för ren vetenskaplig nyfikenhets skull, vilket förstås är tillräckligt i sig. Om det lades fram oomkullrunkeliga bevis för att homosexualitet är en sjukdom, om vi faktiskt förintade logiken och bevisade att homosexualitet är ett val, så skulle det inte förändra min inställning till gayrättigheter ett enda dugg.

Säg, som tankeexperiment, att alla bögar väljer att vara bögar. Vi har bevisat detta. Varför skulle vi inte låta folk välja det om de vill? Vem gör det illa? Säg, som tankeexperiment, att gayhet är en infektion. Vad gör det? Om den inte har några andra symptom förstår jag inte vad vi ska på den att göra. Säg, som tankeexperiment, att all homosexualitet beror på en förhistorisk shamans förbannelse. Varför skulle vi inte bara rycka på axlarna?

Därför borde inte vår sida tjata om gaypingviner och arv/miljö och val/medfött; vi borde i stället hävda det självklara att de sakerna inte spelar någon som helst roll. Låt miffona slå sig trötta på homoapor och återfallna exgays; de missar poängen.