Oftast använder jag det här utrymmet till att servera odiskutabla sanningar och objektivt korrekta åsikter, ibland kryddat med en smula nördighet. Det är inte det som ska pysslas med i dag. I dag vet jag inte vad det sanna eller korrekta är.
I går kväll var jag vid elvasnåret på väg hem längs en tom, avsides gata. På den regnvåta trottoaren, halvliggande med huvudet upptryckt mot ett stängsel, låg en man i fyrtioårsåldern. Han såg inte skadad ut men det är ju inte helt standard att ligga på blöta trottoarer så jag tilltalade honom men han reagerade inte alls. Han andades, rörde på sig lite grann, gav ljud ifrån sig, men han verkade inte ens märka att jag var där. Han sov inte såvida han inte hade livliga drömmar. Jag är inte läkare; jag vet inte vad det kan ha varit för fel på honom. Jag vet bara att när han inte svarade gick jag därifrån, och sen dess har jag funderat på varför och vad jag borde ha gjort.
När jag var där fick jag uppfattningen att han var uteliggare eller åtminstone välbekant med samhällets skuggsida, men när jag tänker på saken var det nog mest för att han låg på trottoaren. Visst var han orakad men det är jag själv titt som tätt, visst hade han inte någon Armanikostym men det är inte som om jag klär upp mig utan anledning. Om jag antar att han är uteliggare för att han ligger på trottoaren hamnar jag i något av ett cirkelresonemang.
Om han hade varit helt borta, inte rört sig, inte låtit, så hade jag i alla fall kollat hans puls och andning. Hade han varit uppklädd och tillfixad så hade jag gjort mer än jag gjorde. Hade han varit blodig hade jag ringt ambulans. Hade det varit typ en sjuttonårig tjej hade jag ringt två ambulanser. Och en helikopter. Men eftersom det var han gjorde jag precis ingenting.
Det var inte rädsla. Jag är rätt trygg i min övertygelse om att jag kan springa ifrån de flesta och särskilt en medelålders man som ser ut att ha levt på fläsk och cigarretter i tjugo år. Om inte annat så var det inte långt till närmsta hyggligt vältrafikerade korsning. Jag kände mig inte hotad.
Ändå lät jag honom bara ligga där, som en riktig sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-stadsbo. Varför? Vad borde jag ha gjort?
3 kommentarer:
Modigt inlägg Patrik.
Allting verkar ju onekligen klarare dagen efter och jag får ju via din blog situationen levererad i klar text och får inte själv uppleva den känslomässiga aspekten av situationen.
Med det sagt och med risk för att lägga sten på börda tycker jag att du nog borde varit lite ihärdigare i ditt försök att kontakta mannen. En person som ligger på en trottoar i blött väder i december riskerar att ganska snabbt bli nedkyld. Får man inte kontakt med en sådan person trots att man är lite fysisk tycker jag man ska ringa efter en ambulans. Även om jag faktiskt är läkare skulle jag nog inte haft särskilt mycket större chans att på plats förstå vad som var det medicinska problemet, om det nu fanns något. Men det räcker att det är en person som ligger utomhus när det är kallt och inte verkar ha gjort ett medvetet val i det för att jag tycker man ska ringa efter en ambulans, oavsett andra eventuella medicinska komplikationer. Detta gäller oavsett om han är uteliggare, knarkare, brottsling eller bara en överförfriskad vit man.
Alltså, jag har gått och tänkt på det du skrev här, och på Mats kommentar om det hela. Jag måste säga att du är modig som delar med dig.
Jag vill inte lägga mer börda på dig, men jag jag tror att du faktiskt borde ha gjort mer. Jag har inte någon aning om hur jag skulle agera i den situationen. Jag vet nog bara några saker; dels så vet jag vad jag tycker att jag _borde_ ha gjort (hjälpa mannen), och dels så vet jag vad jag skulle vilja att andra gjorde om det var jag som låg där (hjälpa mig).
Men allt detta är ju, precis som Mats påpekar, i efterhand och utan att vara i situationen själv. Det är lätt att säga sådana saker, om man själv inte behöver utföra dem. Moral är så mycket enklare på papper/skärm än i verkligheten.
Du talar om att vem han är påverkar ditt beslut. Varför skulle en uteliggare eller någon som är 'välbekant med samhällets skuggsida' inte ha samma hjälp som en 17-årig flicka? Det resonemanget förstår jag inte (eftersom jag vet att du kallar dig utilitarist). Men jag förstår känslan.
Nåväl, det var mina 25 öre om saken.
Skicka en kommentar