Motståndet är allas

Fredrik Persson undrar varför vi inte ser något brett motstånd mot nazistdemonstrationer i Sverige, konstaterar att det brukar lämnas åt små och väldigt vänstervridna grupper och misstänker att det är så det kommer att se ut i dag (läs i går) också. Av allt att döma hade han rätt.

Det här är något jag själv funderat på. Jag gick i gymnasiet i Lund när 30-november-striderna var som värst och såg skillnaden mellan när det bara var maskerade aktivister som förde kampen och när det beslöts att trettionde november skulle tas tillbaka och bli en folkfest i stället för en dag när man gömde sig inomhus om man inte var antingen nazist, radikalvänster eller polis. Just den historien kan med hygglig rättvisa skyllas på mina dåvarande meningsfränder då dagen brukade vara en tid för några enstaka Karl XII-fetischister som obemärkt gick en runda och tände något ljus, men faktum kvarstår att problemet faktiskt löstes när motståndet blev brett i stället för smalt.

Som Fredrik Persson påpekar ser det så ut i många länder: motståndet enar politiska ovänner som ändock kan komma överens om att de inte gillar nazistiska och misoxena rörelser. Varför har vi inte det så i Sverige? Alla som är rörade överens om att Sverigedemokraterna inte är några man ska samarbeta med, ett riksdagsparti vi skäms över, varför är de inte ute på gatorna när det marscheras? Om det nu är ett problem att antinazistdemonstrationerna är vänsterfärgade, varför låter ni dem fortsätta vara det? Varför har ni inte en egen antidemonstration med en gigantisk blå flagga? Varför står ni inte och hojtar era egna slagord?

I stället får radikalvänstern vara det enda motståndet, med förutsägbara effekter. Det blir en strid mellan två extremgrupper på marginalerna och det "vanliga folket" i mitten knyter nävarna i fickorna och är rädda för att gå ut. Gå ut i stället, i tusental.

Var framför allt inte rädda - på det där sättet som påstås vara typiskt svenskt - för att stöta er med någon. Att säga sin egen åsikt betyder inte att man förnekar någon annans rätt att ha en. Visst har nazisterna åsikts- och yttrandefrihet men det betyder bara att de får tycka och säga vad de vill, inte att de får tycka och säga vad de vill oemotsagda.