Hurra för Bamse

Bamse, världens starkaste björn och min ständigt närvarande barndomsvän, fyller 40 i år vilket föranlett en krönika i Aftonbladet. Jag vet inte vad jag väntade mig av en Bamse-krönika i Aftonbladet men det här var en väldigt tunn analys. Och ja, jag vet att jag förmodligen tar den på större allvar än författaren. Det är min grej.

Först och främst: om detta att hjältarna alltid vinner (i det här fallet tack vare dunderhonung, Skalmans outtömliga skal och ibland Lille Skutts snabba fötter) innebär tråkig upprepning så faller en överväldigande majoritet av all populärkultur på samma grej. James Bond slutar vara intressant så fort han varit hos Q. Det är om något större variation hos Bamse.

Bamse må vara en "slät figur", som de flesta hjältar (det är alltid skurkar och sidekicks som är intressantast), men att kalla honom för en luden Tintin eller honungssörplande Musse Pigg är väldigt ytligt. Han delar inte många drag med dessa två förutom ett: alla tre är tecknade. Det ligger på samma nivå som när Terry Pratchett kallades för en blandning av Tolkien och Monty Python; det enda han delar med den första är dvärg, troll och drakar och det enda han delar med den andra är att båda är roliga.

Men framför allt är analysen av Krösus Sork felaktig. Han påminner inte alls om Joakim von Anka och citatet "Vadå!? Inget fusk? Hur ska man då kunna tjäna några pengar?" passar bara in på en av dem, och den är ingen anka. Joakim von Anka har begått dumheter under sin tidiga levnad och under mindre seriösa författares inverkan, men den Joakim som skapades av Carl Barks och destillerades av Don Rosa fuskar inte. Han är stenhård, iskall, girig, snål och blodigt tävlingsinriktad, men han är ärlig. Joakim är en hjälte, Krösus är en skurk.

Vi avslutar med Skalman, för "Trollkarlens röda blomma" är förmodligen det bästa Bamse-äventyret någonsin. Det informerar barn om droger utan att ljuga. Vårt samhälles strategi i frågan är att låtsas att droger är djävulens spyor som bara vettlösa galningar använder sig av, ett obevekligt gift som man fastnar i så fort man luktar på det. Barnen lyssnar på detta, blir livrädda, och sen växer de upp och ser människor använda droger... utan att för den skull förvandlas till vrak. Alla ljög. Vad har de mer ljugit om?

Skalmans äventyr visar däremot med all önskvärd tydlighet att man kan ta droger utan att omedelbart förstöra sig, att själva trippen är härlig, och varför man ändå inte ska göra det. Vi borde ha mer sånt, inte mindre, och kritiken mot det här äventyret är rent känslobaserad.

Så jag hoppas Bamse överlever 40 år till och tar tag i stora frågor oftare. Det finns inget bättre sätt att nå ut till dem som behöver det.

Och dessutom minns jag Anderssonskans Kalle.

Dagens ungdom

Jag inte bara föddes gammal, jag har dessutom blivit kronologiskt äldre allt eftersom tiden går, vilket förefaller högeligen orättvist. Det gör mig hur som helst till en fantastisk kandidat för att ondgöra mig över dessa tider, sakernas tillstånd, hur mycket bättre det var förr och den yngre generationens förfall, trots att jag lever på den bästa fläcken i den bästa tiden i vår arts historia.

Så jag försöker att inte säga "dagens ungdom" alldeles för ofta. Det är hur som helst inte dagens ungdom, det är gårdagens och förrgårdagens och säkerligen morgondagens också. Det är bara en grej människor gillar att göra, tro att civilisationen håller på att gå under och det har vi säkert gjort så länge vi haft civilisation (men dra inte upp det där Sokrates-citatet, det är en myt).

Men utan att dra för stora växlar på att jag blir äldre så förändras värld och civilisation och stämning. Oftast är det bra; det var så vi tog oss från medeltidens mörker till dagens upplysning, från teokratiskt tvingad okunskap till mänsklighetens finaste stund hittills. Ibland är det dåligt och man närmar sig att muttra "dagens ungdom" och hötta med eventuell käpp. Och det finns två saker som jag efter övervägande faktiskt tror är annorlunda nu.

Den ena handlar om ansvar. När jag var en osnuten snorunge gjorde vi en hel del skit, som ungar gör. Jag påstår på intet vis att vi uppförde oss bättre än våra efterföljare. Men det vi hade, som jag tycker har bleknat bort, var en uppfattning om att det trots allt var vi som gjorde det.

När man åkte dit, så åkte man dit. Helvete också, de fick mig. Bara att hänga med huvudet och ta emot en avhyvling. Vi förstod att det fanns regler. Att handlingar har konsekvenser, att dumma handlingar har dåliga konsekvenser, och att om man ville göra det ena så fick man ibland stå ut med det andra. Det var inte lönt att tjafsa om det.

Numera verkar det som om tjafsa är det enda man gör i den situationen. Det är låtsasilska mot världens orättvisa, slinger och krångel och försök att smita undan ansvaret, och alldeles för ofta kommer föräldrarna till undsättning när deras lilla ängel gjort något dumt. På min tid var det inte lönt att hoppas på det. Visst blev jag skyddad och omhändertagen, men inte från sånt jag dragit på mig själv.

Den andra handlar om rättigheter. Nu för tiden tycks grundinställningen vara att jag jag jag har rätt till allt, att allting är till för mig mig mig, och att alla andra varelser är insignifikanta detaljer vars uppgift är att se till så att jag jag jag har det så bra som möjligt. Uppfattningar om frihet under ansvar, förtjänade privilegier och att det finns andra människor i världen med precis samma rättigheter som man själv, de känns döende.

Det är beklämmande för ett förvuxet vänsterkid som jag, som tror på samarbete över allt annat. Jag har alltid sett samhället som något som är till för oss alla, vilket i praktiken betyder att det fungerar som om det är till för alla utom mig, och tanken att det ses som en organisation specifikt frambringad för att gynna en enskild person - även om den personens identitet skiftar med perspektivet - går ungefär rakt emot allt jag tror på.

Hård mot sig själv och mjuk mot andra. Tänk om vi alla levde efter den enkla devisen i stället för institutionaliserad egoism.

Sprättbarn

Världen blir säkrare och säkrare och samtidigt verkar alla, särskilt föräldrar, bli mer och mer oroliga. Det är väl inte lika illa i Sverige som i diverse transatlantiska kulturella hegemonier men även här körs barn fram och tillbaka mellan övervakade aktiviteter, vilket står i skarp kontrast till den barndom som jag och mina jämnåriga hade. Det är curling och helikoptrande, föräldrar som ringer viktiga samtal åt sina 18-åringar, barn som i stället för att knuffas ut i solen hålls inne. Fast det är inte helt hopplöst, ungar knallar fortfarande runt ensamma och säljer majblommor.

Jag vet vilken sida jag borde placera mig på, men jag är faktiskt kluven. Visst hade jag en toppenbarndom och visst tror jag att det var bra för mig och visst skulle jag vilja att alla fick ha en sån, även om den verkar livsfarlig betraktad genom moderna glasögon.

Jag bodde i en liten by på landet där trafikljus var något som hände andra, den organiserade brottsligheten bestod av hembränning och vi en gång hade ett rasupplopp som avbröts då den ende deltagaren på rasistsidan insåg att han var ensam. Det var tryggt och lugnt, är vad jag försöker säga, så det är kanske annorlunda om man bor i city.

Jag tog mig i alla fall överallt till fots eller med cykel. Även de gånger mina föräldrar visste var jag rent formellt var någonstans så var det en ganska vag uppfattning. Om jag var "hos Per", betydde det att jag var hemma hos Per, nåbar med ett telefonsamtal? Ofta inte. Vi var ju ute någonstans och ofta fanns ingen annan hemma hos Per heller för att informera eventuella sökare om den saken. Det föll mig verkligen inte in att själv göra det innan vi gick ut. Mina föräldrar räknade med att jag skulle kunna ta mig hem till middagen klockan sex, och det lyckades jag ju med i allmänhet.

Jag kan inte minnas något som jag inte fick göra för att det var för farligt förutom att, typ, jonglera med motorsågar. Jag spikade och sågade. På lågstadiet tog jag bussen utan annat sällskap än en klasskamrat. Om någon höll koll på mig var det så subtilt att jag inte märkte det.

Det var den ena sidan. Å andra sidan är jag själv livrädd. När jag haft sambo - vuxen sambo, notera - och hon varit ute har jag varit orolig tills hon kom hem. Det spelar ingen roll hur irrationell oron är, den är där i alla fall. Och när jag tillsammans med dåvarande flickvännen och hennes treåriga kusin var i en mataffär och vi lämnade kusinen i ett lekrum utanför insåg jag efter en kort stund att flickvännen skulle få handla ensam för jag klarade inte av att släppa kusinen ur sikte. Jag satte mig i lekrummet i de få minuter det rörde sig om och kände mig inte ett dugg dum.

Jag begriper inte hur jag någonsin skulle kunna ha barn utan att oroa mjälten ur mig varenda gång de lämnade min åsyn. Jag vill inte hålla dem inne, jag vill att de ska springa runt och cykla precis som jag gjorde. Men jag vet inte hur det skulle gå till.

Min rädsla är väl helt vanligt Mean World Syndrome och jag borde bara skaka av mig den och komma ihåg att allt det jag är rädd för är hemskt sällsynt. Till och med här i Malmö. Och jag är aldrig rädd för egen del. Tydligen tror min hjärna att inget ont kan hända någon så länge jag är närvarande.

Ännu fler datorer

I dagens Metro skriver Stephan Mendel-Enk att det är onödigt att trycka in fler datorer i skolor och läroplaner då småbarn ändå redan kan hantera dem. Och visst, det finns väl barn som fortfarande tycker att det där med att gå upprätt är överkurs men ändå klarar av att starta Angry Birds eller vad det nu är för poppisspel man använder som popkulturreferens om man är hippare än jag. Det betyder inte att de kan nåt om datorer.

Alla använder datorer i dag, om man med "använder" menar "vet precis hur man gör just det som man brukar göra och får total panik när det inte beter sig exakt som det brukar". Det är naturligtvis bättre i den yngre generationen och de där Angry Birds-spelande småbarnen kommer att ha en bekvämlighet till datorer som man på min tid bara fick genom att geeka ur, men de kommer likafullt att tillbringa ett helt liv omgivna av mystiska maskiner som de inte begriper sig på. De kommer att känna till ytan, och det är allt.

Jag vill inte bara ha in fler datorer i skolorna - om nu världen ändå ska bestå av dem finns ingen anledning att inte omge ungarna med dem - och framför allt ha mer undervisning om dem. Och vi pratar avancerad nivå. Vi pratar programmering.

Visst, ytterst få av dem kommer att ha nytta av det. Jag har väldigt sällan nytta av att veta att Valdemar Atterdag brandskattade Visby (vilket tydligen inte är alls så fastställt som mina lärare gjort gällande), hur man gör liggande stolen eller grundläggande handbollsstrategi, men att lära mig de sakerna gav mig väldigt mycket som jag har nytta av. Att lära sig ett främmande språk är bra för hjärnan även om man glömmer det och om inte annat ger det en förståelse för andra länders befolkning. Simpel vetenskap gör att man åtminstone har en chans att begripa sig på nästa paradigmbrytande upptäckt som basuneras ut i dagstidningarna, och kanske rentav en chans att själv se vilka som troligen kommer att hålla. Subjekt och predikat, andragradsekvationer, enskifte och storskifte, behövde jag någon av dessa detaljer? Nej, men jag är glad att jag tryckte in dem i hjärnan ändå så att jag åtminstone har svävande koll på grammatik, matematik och historia när jag behöver det.

Av samma anledning borde vi ha våra ungar till att lära sig lite programmering. Låt dem fatta vad en array är för något, vad man har operatörer till och vad Turing egentligen menade när han inspirerade Brainfuck. Ge dem nån form av uppfattning av vad det egentligen är som datorer pysslar med, en aning om vad som försiggår bakom kulissen av dansande ikoner. Det kommer att vara tokigt tråkigt för många av dem, men det är många skolämnen. De få av dem som blir programmerare kommer förmodligen inte att ha någon praktisk nytta av just det de lärde sig i skolan - det kommer att vara ett enkelt och antagligen vid det laget förlegat språk. Men allihop kommer att förstå vår elektroniska värld en smula bättre, och det kan inte vara dåligt.

Datorer är redan nu en enorm del av världen och är det någon som tror att det kommer att minska? Låt barnen lära sig mer om dem än de tar reda på själva. Låt dem lära sig även den bit de inte vill lära sig, eftersom de behöver den. Är det inte det skolan pysslar med?

Smart eller snygg

Först och främst vill jag dela med mig av den fantastiska texten How to Talk to Little Girls som faktiskt inte är en pedofilmanual utan - faktiskt - snarare motsatsen. För tldr-typerna så handlar det om att inte omedelbart säga till en liten flicka hur fantastiskt söt hon är och därmed cementera uppfattningen att hennes utseende är det viktigaste i världen utan i stället intressera sig för något annat än hur hon ser ut.

Texten påminde mig om en julafton för en herrans massa år sedan (herran äger i detta sammanhang gissningsvis en bit över femton år) då en kvinnlig släkting till mig, med flera år kvar till puberteten, i julklapp fick en uppsättning rödrosa, glänsande underkläder av ett slag som hade kunnat vara klart förödande på någon gammal nog att bära dem. Hon tog på dem och snurrade runt inför alla och en kommentar fastnade i hjärnan på mig, nämligen den att dem kommer killarna att tycka om.

Jag tänkte - tyvärr tyst - att vi väl åtminstone kunde ge henne några år av att slippa tänka på det där. Det skulle dyka upp förr eller senare i alla fall och ju längre vi kunde skjuta upp det, desto bättre. Tacka fan för att tonårstjejers huvudintresse är att vara omtyckta av pojkar om vi ser till att skola in dem i det sen långt innan de förstår vad det där intresset går ut på.

Det om det, för det jag egentligen tänkte skriva om var Lisa Blooms påstående att var fjärde ung amerikanska hellre vinner America's Next Top Model än Nobels fredspris. Nu tycker jag att just fredspriset är ett dåligt exempel då det delas ut till oförtjänta (Henry Kissinger) och såna som kanske skulle förtjäna det en dag men inte fått chansen att visa det än (Barack Obama). Men låt oss säga ett av de riktiga Nobelprisen så skulle jag ta det över ett nebulöst modelljobb vilken dag som helst.

Men det frågeställningen påminde mig om var när en vän frågade om jag, all else equal, just nu hellre skulle vara snyggare eller smartare. Den spontana motfrågan var "hur mycket snyggare?" och svaret var "Brad Pitt i Fight Club" och då var det över. Definitivt snyggare. Det är så enkelt att jag inte tror att jag skulle vara lyckligare om jag vore smartare men däremot blir jag lycklig av att gå förbi spegeln och gilla vad jag ser. Om jag såg ut som Brad Pitt i Fight Club with his pants falling off his abs så skulle jag förmodligen bara lämna spegeln för att äta äggvita och göra situps.

Hur det än må vara med mig så tycker jag att "hellre smartare än snyggare" är något vi ska försöka lära små flickor - och små pojkar, för den delen - och därmed lyckades jag vackert binda ihop en splittrad och förvirrad text. Ni ser: jag är redan ett geni, jag behöver inte vara smartare.

Det är ni som är problemet

Det här började som en kommentar till ett inlägg från Like A Bad Girl Should, men det växte och muterade och här har ni resultatet.

Det första jag kom att tänka på när jag läste hennes inlägg var när jag en dag promenerade runt i Lund tillsammans med min mor. En vän till mig hade precis fått barn, jag skulle senare dit och hälsa på och letade därför efter en lämplig present. Så här i efterhand har jag insett att nyfödda barn förmodligen får så många gosedjur att föräldrarna behöver en sopbil för att frakta hem dem, men men.

Hur som helst hittade jag en toksöt blå val (possibly en blåval) men då ställde min mor nyckelfrågan vilket kön barnet hade. Det visste jag inte, vilket tydligen gjorde det helt omöjligt att köpa ett blått gosedjur. Jag försökte förklara att jag kände den nyblivna modern och att hon ligger bra till på listan över kvinnor som inte skulle kunna bry sig mindre, men det dög inte. Det blev en könsneutral orange krabba och den var söt den också, men den var ju ingen val.

Min mor är smart och vänster, och ändå sitter det här så satans djupt. Nu pratar vi inte ens om kläder som eventuellt någon annan kan ha åsikter om, utan om ett gosedjur som läggs i famnen på ett barn som är så ungt som barn kan vara. Lik förbenat var det helt omöjligt att komma med en blå val för det kunde ju, Gud förbjude, vara en flicka jag råkade förära med den.

Och att modern ifråga också var smart och vänster och dessutom ung och förmodligen mer hip vad gäller de senaste årens genusframsteg, det högg verkligen ingen jord alls, för när man precis har fött är man full av hormoner och då blir det där med rosa så mycket viktigare än det någonsin har varit och jag bara gapade och är det verkligen min mor som säger detta?

Men den stora grejen här är att ingen någonsin - såvitt jag märkt - har de här åsikterna för sin egen skull. Det är alltid "kommer någon annan att tycka att det här är fjolligt?" och en väldig rädsla för att barnet ska hamna utanför eller whatever eftersom det har fel färg på sig. Jag tycker samma sak gäller de där kommenterarna som Like A Bad Girl Should nämnde (men jag är förstås ingen stor konsument av sådant, så jag kan ha fel för mig); de har inte själva något emot att pojkar går i rosa eller flickor går i blått utan det är ett fruktansvärt övergrepp på barnet eftersom nebulösa andra kommer att reagera negativt på det.

Jag vill säga ungefär samma sak som jag ville säga när det pratades gayadoption och motståndarna sa att man kan ju inte låta samkönade par adoptera för då blir barnen mobbade. Min spontana reaktion var "ja, på grund av människor som du". I samma ögonblick som du och dina gelikar slutar lära era egna barn den skiten så försvinner problemet. Barn accepterar precis vad som helst; det som finns i deras omedelbara omvärld är per definition normalt och självklart. Det krävs tanklösa vuxna till att få dem att tycka att det är något konstigt med två mammor eller, för den delen, med rosa kläder på en pojke eller en blå val i en flickas säng.

I den mån det här över huvud taget är ett problem så ligger det hos de vuxna människor som ser till att göra det till ett problem, som oroar sig och ängslar sig, som skärskådar varenda liten söm och som naturligtvis är moderna liberala människor men man måste ju skydda barnen.

Ja, det måste man. Så länge ni finns.

Säg emot tidigare

I nionde klass skulle alla hålla ett längre föredrag och eftersom mina intressen gled mot vetandets utkanter talade jag om Loch Ness-monstret. Föredraget var säkert bra; dess huvudsakliga problem var att det mesta jag sa var lögn.

Det visste jag förstås inte om. Jag hade tagit alltihop från böcker som såg proffsiga och bra ut. Tanken att det fanns böcker - riktiga böcker som fanns på bibliotek - som pratade strunt hade inte fallit mig in. Det skulle ju inte tillåtas i ett välordnat samhälle.

När man på gymnasiet skulle börja med källkritik minns jag det som ett elände. Det var ju mycket besvärligare att utvärdera värdet hos en källa än att bara skriva ner det den sa. Jag vet inte när jag kopplade att källkritik är det viktigaste man kan pyssla med i de mjukare vetenskaperna; insikten fanns där när jag kom till universitetet så ljuset måste ha gått upp någon gång under gymnasiet.

Det ljuset går inte upp för alla. Jag hade tur, men jag borde inte ha behövt ha tur. Jag borde ha fått lära mig detta på ett mycket tidigare stadium. Långt innan jag ställde mig upp framför klassen för att prata om en varelse som, såvitt vi vet, inte existerar. Någon borde ha sagt emot när jag pratade skit.

Då hade jag aldrig läst en bok om mysterier och underverk och hittat på en förklarande hypotes som involverade undermedveten psykokinesi. Jag hade förstått att den boken förmodligen vred på en hel del fakta och vinklade så mycket det gick. Kanske av kommersiella skäl, kanske av ärlig okunskap. Jag har senare kollat upp mycket av det jag läste i den boken och det finns alltid mer att säga än författarna berättade, men det begrep jag inte när jag var nio.

Barn måste lära sig ifrågasätta. Om den lärdomen inte kommer förrän i de övre tonåren kanske den aldrig slår rot. Vid det laget har man redan skaffat sig en världsbild även om den i och för sig modifieras med tiden. Om man inte vet hur man skiljer mellan bra källor och dåliga källor har man ingen anledning att tro på läkare i stället för slumpade kändisar som påstår att vaccin orsakar autism, och det är mycket lätt att välja de källor som säger det man råkar gilla i stället för dem som säger det som är sant.

Källkritik, hur träigt det än kan verka, är något av det viktigaste en ung hjärna kan lära sig. Gymnasiet är alldeles för sent för att börja med det. Redan på lågstadiet borde det föras in långsamt, kanske genom demonstrationer som visar att horoskop är trams (det är inte svårt att lägga det på en nivå som sjuåringar hänger med på) eller genom att ha en trollkarl som visar hur han gör sina tricks. Bara man får lära sig att det finns sånt man kan lita på och sånt man inte kan lita på och det är livsviktigt att kunna se skillnad på dem.

Det är de vuxna som tjatar om ursprung

Eftersom jag tydligen lever avskilt från samhällsdebatten hade jag ingen aning om att det just nu diskuterades kring inseminering av singelkvinnor. Däremot snubblade jag över Carlos Rojas relaterade artikel om singeladoption, där han argumenterar för att ensamstående oavsett kön ska få adoptera, och det kan ju inte annat än att hålla med om.

Jag har alltid känt att det måste vara bättre att ha en förälder som ville bli förälder så gärna att det var värt att eliminera den trevliga delen av barnproduktion och gå igenom adoption eller inseminering, än att ha två föräldrar som knullade på fyllan. Sen är det väl idylliskt om förälskade föräldrar producerar önskade barn men verkligheten är inte alltid idyllisk.

Om nu ensamstående inte ska få adoptera så ska det i alla fall inte vara för att det är orättvist mot barnen eftersom de vill veta sitt ursprung. Det är nämligen inte en hård sanning utan något de vuxna hamrar in i barnens skallar.

En adopterad flicka från Indien som växer upp i Staffanstorp är inte bara ett barn, hon är ett barn från Indien. Hon förväntas vara intresserad av Indien och vilja veta detaljer om var hon kommer ifrån och kasttillhörighet och allt annat man möjligen kan tänkas fråga om. Hon antas känna gemenskap med en politisk flykting från Peru eller en nyankommen affärsman från Irak medan hennes staffanstorpska klasskamrater självklart inte har någon relation till de människorna. Samtidigt bryr jag mig inte ett satans dugg om vilken gård i Värmland mina förfäder bodde på. Jag är inte ens säker på att det var Värmland.

Om flickan från Indien börjar grubbla över sitt ursprung så är det för att samhället trycker in i skallen på henne att hon ska det. Det är inte hon själv som ser sig som udda för att hon inte föddes innanför det här landets gränser och ser annorlunda ut, det är alla runt henne som beter sig som om det gör henne till en upptäcktsresande från främmande land.

Tänk lokalt etc

På internationella kvinnodagen var det ett gotländskt daghem som illustrerade jämlikhetsproblem genom att ge flickorna semlor och pojkarna knäckebröd, varpå en mindre storm uppstod. Om det här hände min son skulle jag inte delta i stormen eftersom - tja, jag försöker undvika att vara patetisk.

Jag skulle dock inte heller ställa mig på Erik Helmerssons sida. Vad är poängen med den här övningen om man sen bara skickar hem ungarna och hoppas att föräldrarna pratar med dem om den? Borde man inte ha samlat alla barnen direkt efter mellanmålet och gått igenom varför alla pojkarna fick sitta och titta på när flickorna åt semlor? Man kan inte räkna med att de gör de avsedda kopplingarna själva.

Man kan inte heller ta ett lågstadiebarn och säga "Det var ett sätt att visa att kvinnor i hela världen varje dag utsätts för fruktansvärda orättvisor. De får sämre utbildning, om ens någon, de förhindras att jobba, de gifts bort mot sin vilja, de misshandlas av sina män och de mördas av sina släktingar för att de älskar fel person. Vad tror du att vi allesammans kan göra åt den saken?"

Det är knappt en genomsnittlig vuxen förmår koppla något så fjärran och vidsträckt till en personlig, omedelbar upplevelse och det ligger långt bortom ett litet barns förmåga, särskilt när det enda man räknar upp är sånt som händer långt ifrån barnets verklighet. Att sen begära att barnet ska ha en handlingsplan mot världens orättvisor

Ta i stället barnen, sätt dem ihop, och fråga pojkarna hur det kändes att behöva äta knäckebröd medan flickorna åt semlor. Förklara sen att många flickor känner precis så hela tiden. Förklara varför. Koppla åt dem. Associera upplevelsen av orättvisa till något i verkligheten, helst i den svenska vardagens verklighet. Inte afrikanska flickors brist på utbildning eller arabiskt bröllopstvång. Det kan skolungarna ändå inte göra något åt.

Fritidshemmet kanske gjorde precis så, vad vet jag. Pojkarna kan mycket väl ha gått hem och i alla fall berättat att de inte fick några semlor. Det kanske var det enda de bar med sig, barn är ännu större skamlösa egoister än sina föräldrar. Men det är i alla fall ett bättre sätt att angripa problemet på.

Helmersson avslutar med klichén om flickor som sitter tysta medan pojkar bråkar, stökar och "sitter i gräddfilen". På detta har jag samma två svar som alltid: a) flickor klarar sig konsekvent bättre än pojkar i skolan så någon Y-kromosomgräddfil verkar inte föreligga och b) antingen växte jag upp med de aggressivaste, självsäkraste flickorna i det svenska utbildningssystemets historia eller så är det skitprat.

Förrådd av vuxenvärlden

Tänk dig att du är en relativt nyanländ människa på den här planeten. Du har fått ordning på de där sakerna som förvirrar varje ny jording; du kan gå på toaletten själv, du kan äta utan att sprida mat över hela världen och när du dricker får du mer vätska i munnen än utanför. Du börjar begripa att även om de där stora varelserna är rätt udda så har de faktiskt hygglig koll och det är inte så dumt att ha några såna man kan lyssna på.

Dina föräldrar lär dig saker när du är hemma, förskolelärare lär dig saker när du är borta, och däremellan lyckas du förmodligen snappa upp en och annan kunskapsbit från TV och - lite senare - serietidningar och internet. Det är mycket som är konstigt med världen men på det hela taget börjar du tro att den kanske är vettig, trots allt. Ge det några år till så ska du nog få rätsida på den.

Då får du en dag veta att alla dessa kunskapskällor har ljugit för dig. Inte bara dina föräldrar, vilket är illa nog, utan andra ungars föräldrar, dina storasyskon, dina lärare, varenda människa du känner som är äldre än du själv, massmedia och hela samhället har energiskt hållit igång en vidsträckt konspiration för att lura dig att tro något som det nu visar sig inte är sant.

Surrealistiskt, eller hur? Man borde känna sig förvirrad, förlorad, sviken och förrådd. Man borde bli så vansinnigt osäker att den mest hängivne absintpimplare och svamptuggare har en världsbild mer stabil än ens egen. Varför skulle man inte börja tvivla på precis allt man har fått veta? Jorden kanske är platt. Doktorn kanske är ond och sticker en med sprutor för att jävlas. Godis kanske är jättenyttigt. Man kanske ska slå flickor, trots allt, i alla fall om de ber om det.

Om det hände mig i dag är det i alla fall så jag skulle reagera. Jag skulle aldrig mer tro på något annat än mina egna sinnens vittnesmål. När hela världen spinner en mångårig lögn förlorar den allt förtroende den har eller kan få.

Så varför verkar det inte vara ett dugg traumatiskt att få veta att tomten inte finns? Jag trodde på tomten. Mina bröder trodde på tomten. Jag har en släkting som är så pass mycket yngre att jag tydligt kan minnas hennes brinnande tro på tomten, så bergfast att hon efter tomtens besök inte hade tid att öppna sina julklappar utan måste stå med näsan mot fönstret och försöka få syn på när han gav sig av.

Ändå minns jag inte ens när jag fick veta att han var påhittad. Jag antar att jag började misstänka sanningen, la ihop två och två och när avslöjandet kom var det ingen chock. Men ändå. En samhälleligt organiserad konspiration. Det borde ha lämnat spår efter sig.

Eftersom jag gillar att dra vidlyftiga slutsatser undrar jag vad som skulle hända om vi inte ljög för barn. Skulle de kanske visa sig mer motståndskraftiga mot bedragare och bluffmakare senare i livet? Skulle de bli mindre benägna att tro på det senaste skitsnacket som pumpades ut? Gör vi oss kanske en enorm otjänst när vi tidigt i våra barns liv lär dem att man egentligen inte kan lita på ett ord från människorna som ska vara auktoriteter?

Inte vet jag. Men jag tror inte att ett eventuellt barn till mig ska tro på tomten.

Det ska böjas i tid

Häromdagen skrev Like A Bad Girl Should ett inlägg som bland annat nämner det här med könsgränser och hur tidigt vi lär oss att det är ett fruktansvärt brott att överskrida dem. Det gav mig en ordentlig flashback till min egen barndom. Jag minns att vi använde ”bög” som en förolämpning långt innan vi hade en aning om vad det betydde eller ens att det betydde något annat än ”allmän förolämpning.

Jag kommer ihåg ett samtal med en jämnårig kompis då han berättade att om en kille hade ett örhänge i vänster öra (eller höger; det här var tjugofem år sen och jag minns inte vilket som var gayörat) så betydde det att han var bög. Vi skrattade åt det för det innebar ju att ingen kille nånsin skulle ha ett örhänge i vänster öra för ingen ville ju visa att han var bög. Det var något att skämmas för och dölja.

Var fick vi det ifrån? Vi visste inte ens vad ordet betydde och vi hade ändå fått klart för oss att det var något vidrigt och skamligt. Nånstans plockade vi upp ordet och genom dimmiga referenser skapade vi oss en kontext. Bög var något man antingen var eller inte var. Om man var det så skämdes man och höll tyst. Längre än så kom vi inte på några år.

Det hela gör mig ännu mer orolig inför hela grejen med barn. Man kan aldrig veta vad det är man säger eller hör som råkar ge ungen någon märklig idé som man sen inte kan få ut med kofot och dynamit. Jag har ingen aning om vem det var som planterade bögfröet i huvudet på någon som kände någon som kände någon som kände mig, men - medvetet eller omedvetet - skapade han en hel årskull pigga homofober.

Jag vill skippa två decennier

Jag kan inte minnas att jag nånsin har velat ha barn. Jag vet att jag i unga år pratade om det som något jag skulle göra en dag men det var ju bara för att det var något man gjorde när man blev vuxen, ungefär som att dricka kaffe och pyssla med bokföring, två saker som jag för övrigt inte heller började med. Så fort jag hade en rimlig hjärna att reda ut det hela med blev jag dock kvickt tämligen negativ och har så förblivit.

Detta har flera orsaker. Till att börja med har jag blivit rätt bekväm av mig, särskilt efter att de senaste fem åren bara haft mig själv att ta hänsyn till. Tanken på att i princip avtala bort all flexibilitet, alla lediga kvällar, alla sovmorgnar och många andra av livets små glädjeämnen under de närmaste två årtiondena har aldrig känts vidare attraktiv, för att inte tala om vad det hela skulle göra med relationen till den för närvarande hypotetiska modern.

Och vad får man för detta? Bortskämda, otacksamma snorungar som har oändligt med energi och en enda uppgift i livet: att bekämpa sina föräldrar. Jag var en hyggligt go unge och jag skäms ändå över en del saker jag hade för mig. Uppsidan lyser fortfarande med sin frånvaro.

Vidare är jag rädd att jag inte skulle vara bra på det. Jag må låta som en robot av is när jag skriver, men i den obehagliga verkligheten har jag haft ett och annat problem med min impulskontroll. Jag är inte heller särskilt förtjust i människor och det jag ogillar hos vuxna är mer eller mindre de egenskaper som utmärker barn. Visst, jag har hört att det löser sig när man väl har ett barn för alla älskar sina barn, men kom igen. Vi har alla läst tidningen ibland. Det finns gott om folk som borde ha tänkt som jag och kommit fram till att de inte borde skaffa barn.

Inget av detta vore förstås ett problem om det inte vore för en ganska kraftig skrynkla: jag vill inte bli gammal utan att ha barn. Den tanken är möjligen ännu mer obehaglig än tanken på att skaffa barn, hur mycket det än skulle vrida mitt bekväma och välordnade liv i spiral.

I helgen var jag på en släktings sextioårskalas och när det slutade tyckte vi att det var alldeles för tidigt, så jag och bröderna och brödrasamborna (två av varje) drog med våra föräldrar ut, först till en bar och sen på Etage, vilket (för icke-malmöiterna) är ett mörkt, trångt, skränigt ställe där folk dansar till musik som består enbart av rytmer och som ingen egentligen gillar. Jag trodde ärligt talat att jag aldrig skulle dansa med min sextioåriga mor på Etage, men det var ett tag sen jag hade roligare.

Ungefär i samma veva (och här kommer kopplingen mellan förra stycket och resten av inlägget, så håll i er) insåg jag hur gärna jag ville vara i mina föräldrars nuvarande livssituation. De har vuxna, skötsamma barn som klarar sig själva, tycker om dem, gärna umgås med dem och låter dem höja snittåldern på diverse syndanästen.

Det är trist att man måste tillryggalägga en tjugo år lång transportsträcka för att komma dit. Om jag bara kunde skippa tjugofem år och gå direkt på att tycka att det är dags att få barnbarn, då skulle hela den här "bilda familj"-grejen vara bra mycket mer tilltalande.