Hurra för Bamse

Bamse, världens starkaste björn och min ständigt närvarande barndomsvän, fyller 40 i år vilket föranlett en krönika i Aftonbladet. Jag vet inte vad jag väntade mig av en Bamse-krönika i Aftonbladet men det här var en väldigt tunn analys. Och ja, jag vet att jag förmodligen tar den på större allvar än författaren. Det är min grej.

Först och främst: om detta att hjältarna alltid vinner (i det här fallet tack vare dunderhonung, Skalmans outtömliga skal och ibland Lille Skutts snabba fötter) innebär tråkig upprepning så faller en överväldigande majoritet av all populärkultur på samma grej. James Bond slutar vara intressant så fort han varit hos Q. Det är om något större variation hos Bamse.

Bamse må vara en "slät figur", som de flesta hjältar (det är alltid skurkar och sidekicks som är intressantast), men att kalla honom för en luden Tintin eller honungssörplande Musse Pigg är väldigt ytligt. Han delar inte många drag med dessa två förutom ett: alla tre är tecknade. Det ligger på samma nivå som när Terry Pratchett kallades för en blandning av Tolkien och Monty Python; det enda han delar med den första är dvärg, troll och drakar och det enda han delar med den andra är att båda är roliga.

Men framför allt är analysen av Krösus Sork felaktig. Han påminner inte alls om Joakim von Anka och citatet "Vadå!? Inget fusk? Hur ska man då kunna tjäna några pengar?" passar bara in på en av dem, och den är ingen anka. Joakim von Anka har begått dumheter under sin tidiga levnad och under mindre seriösa författares inverkan, men den Joakim som skapades av Carl Barks och destillerades av Don Rosa fuskar inte. Han är stenhård, iskall, girig, snål och blodigt tävlingsinriktad, men han är ärlig. Joakim är en hjälte, Krösus är en skurk.

Vi avslutar med Skalman, för "Trollkarlens röda blomma" är förmodligen det bästa Bamse-äventyret någonsin. Det informerar barn om droger utan att ljuga. Vårt samhälles strategi i frågan är att låtsas att droger är djävulens spyor som bara vettlösa galningar använder sig av, ett obevekligt gift som man fastnar i så fort man luktar på det. Barnen lyssnar på detta, blir livrädda, och sen växer de upp och ser människor använda droger... utan att för den skull förvandlas till vrak. Alla ljög. Vad har de mer ljugit om?

Skalmans äventyr visar däremot med all önskvärd tydlighet att man kan ta droger utan att omedelbart förstöra sig, att själva trippen är härlig, och varför man ändå inte ska göra det. Vi borde ha mer sånt, inte mindre, och kritiken mot det här äventyret är rent känslobaserad.

Så jag hoppas Bamse överlever 40 år till och tar tag i stora frågor oftare. Det finns inget bättre sätt att nå ut till dem som behöver det.

Och dessutom minns jag Anderssonskans Kalle.