Skarpa kurvor

Kan man vara bipolär med extremt korta cykler? Jag undrar eftersom jag inte har nån bättre förklaring på hur jag mår nu för tiden. I går kväll var jag arg på universum och ville helst av allt slå någon blodig. Inte någon särskild alltså. Någon som skulle ha det, naturligtvis, men annars var jag inte kräsen. Vem som, egentligen.

Och nu, tolv väldigt oremarkabla timmar senare (jag tillbringade de flesta av dem på jobbet) så är jag precis lika omotiverat lycklig och allmänt nöjd med livet. Jag tror att några anställda och kunder på mitt lokala Willys undrade varför jag gick och fånflinade och sjöng för mig själv en måndagmorgon som denna. Jag vet inte själv.

Det här kan vara det minst substansrika blogginlägg jag någonsin skrivit. Känns passande.

Idioterna tröttnar aldrig

En gång i tiden tyckte jag det var kul att tjafsa på forum. Puckona på andra sidan var ju så uppenbara puckon att det var roligt att demonstrera vilka puckon de var. Till slut måste de ju fatta det själva, och jag sa till mig själv att även om just puckot inte ändrade sig så fanns det säkert oräkneliga lurkers som mådde bra av lite logik och vett.

Det slutade vara roligt för en massa år sen och mitt nätpostande drogs ner till en bråkdel av vad det varit. Jag började agera efter principen "om du inte menar det där är du ett patetiskt troll, om du menar det är du för korkad för att det ska vara meningsfullt att prata med dig, så i vilket fall som helst är det bäst att inte svara".

Jag insåg att en enormt stor del av de dumheter som sägs inte är ärligt menad och att rätt mycket av det är medvetet extremt i ett försök att flytta mittfåran. Om man är antifeminist kanske man säger att alla kvinnor borde våldtas även om man inte tycker det, för då är det det nya extrema och ens faktiska - mindre rabiata - åsikter rör sig närmare rumsrenhet. Det eftersökta fenomenet kan observeras från första minuten som Sverigedemokraterna hittade in i riksdagen. Och det är verkligen inte mödan värt att argumentera om, för det är inte människans egentliga åsikter man bemöter.

Det besparade mig en hel del möda och förbättrade mitt humör. Att ignorera är ett bra vapen att ha i bakfickan; det kan rädda rätt mycket. Det var bland annat därför jag startade den här bloggen; det var ett sätt att säga vad jag ville på det utrymme jag tyckte mig behöva och de som ville läsa det kunde göra det och resten kunde glatt låta bli. Jag bestämde mig från början för att ge mig in i ett minimum av debatter här; möjligen besvara direkta frågor, helst i ett nytt inlägg. Inga långa diskussioner i kommentartråden, det är jag för gammal för. Så om du nånsin skrev en kommentar som du undrar varför jag inte besvarade: antagligen tyckte jag den var korkad och/eller ointressant.

Det var därför jag ganska kvickt la ner diskussionen när min kristna missionär tittade in; jag hittade inte ett enda tecken på att hon var intresserad av ett ärligt samtal. Det är knappt någon som är det. Predika och hojta och sprida sina ord, men inte diskutera. Inte på riktigt. Det spelar ingen roll om det är en ensam källarinvånare eller Claphaminstitutet; intellektuell ärlighet är sällsynt. Och att försöka debattera med de intellektuellt oärliga är slöseri med tid och energi. Så jag har slutat.

Jag är inte ensam om det. Vi är nog rätt många. Det är just det som är problemet. Mer och mer ger vi upp och lämnar de digitala slagfälten åt idioterna. Och idioterna tröttnar aldrig. De ger aldrig upp. Det här är deras liv, och de har absolut ingenting bättre för sig. Och därför tror jag att kommentarfält och diskussionstrådar bara kommer att bli dummare och dummare, mer rasistiska och mer sexistiska, med färre och färre vettiga röster. Inte ens Aftonbladet, Youtube eller Flashback har kanske sett de värsta djupen än. Det är en otäck satans tanke, det.

Men för att orka rulla stenen uppför Tartaros kulle så måste man se någon form av resultat. Ha i alla fall en aning om att det spelar roll. Att någon läser och därmed fattar att de där gormande kräken inte har rätt, de är bara högljudda. Jag är glad att det fortfarande finns människor med mer energi än jag, för jag vill inte se vad som händer med diskursen den dag de försvinner.

Nätdejting

När jag såg att min gamle homie och bitterhetsbroder Magnus hade bloggat om nätdejting trodde jag att jag skulle få slänga iväg en "you and me both, bro"-kommentar men det visade sig att vi hatade eländet av olika skäl. Visst, jag hade också märkt den där "hon måste vara perfekt"-känslan som dyker upp när man vet att det finns tusentals fler att titta på, men jag upptäckte ingen svinsida hos mig själv och det var inte det som fick mig att avsky både nätdejting och världen i stort.

Till att börja med: jag hatar hela dejting-som-ett-spel-konceptet, vare sig det händer på nätet eller i verkligheten. Jag hatar ljugandet, låtsandet, tanken på marknaden som en marknad, alltihop. Och det blir väldigt, väldigt tydligt vid nätdejting. Då handlar det, precis som Magnus säger, inte om att vara sig själv utan om att skapa ett varumärke, fundera ut hur man lättast kan attrahera och behålla kunders intresse, och jag kräks.

Men framför allt är det själva upplevelsen som får mig att hata blotta tanken på att någonsin prova det igen. När jag har gjort det har jag sett till att hitta någon som jag faktiskt är intresserad av, tagit tid på mig att skriva ett vettigt meddelande av lagom längd som visar att jag faktiskt läst hennes profil, och inte fått något svar.

Samtidigt har de enda meddelanden jag fått kommit från människor som tydligen spammar varenda nytt konto med samma generiska felstavade intetsägande hälsning, bögar som vill suga min kuk, och prostituerade som vill ha mina pengar. För om man är en så tragisk desperat fan att man gett sig på nätdejting, då tar man väl vad som helst, inklusive om det kostar.

Så antingen fungerar det att inte vara ett pucko, men då måste man hålla på och hålla på och hålla på och aldrig ge upp och ignorera att världen envetet säger åt en att man ska vara ett pucko i stället, eller så fungerar det att vara ett pucko och då är det bara att spruta ut meningslösa meddelanden och hoppas att nånstans i den bortre änden av sannolikhetskurvan finns det någon som förmodligen inte är den rätta men åtminstone inte den totalt felaktiga.

Jag har hört framgångshistorierna om nätdejting, och den enda slutsatsen jag kan dra är att de människorna antingen hade en sanslös tur eller helt enkelt inte är jag.

Mobbarens återkomst

Jag såg just ett avsnitt av The Big Bang Theory där en av Leonards gamla mobbare (han hade tydligen en hög) skriver till honom på Facebook och vill träffas och ta en drink. Samtidigt upptäcker Penny att hon tydligen var en mobbare själv (det är som jag har sagt, mobbning är per definition något som andra gör) och hon börjar ringa runt till sina offer för att be om förlåtelse.

Det fick mig förstås att fundera över vad jag skulle tycka om någon av dem som brukade jävlas med mig hörde av sig. Jag skulle i alla fall inte reagera som Leonard, skriva en lista över allt han gjort och kräva en ursäkt. Men jag skulle förstås inte heller vara intresserad av att låtsas vara vänner som bara inte hört av varandra på länge. Vi var inte vänner. Jag har förlorat kontakten med massor med människor som jag tyckte mycket bättre om.

Och vilken konstig situation det skulle vara. Även om han aldrig insåg vad han höll på med - se "mobbning är per definition något som andra gör" - så måste han ha vetat att vi inte kom överens. Smått liknande saker har hänt, jag har stött på vagt bekanta från skoltiden som jag aldrig gjort annat än bråkat med och de har betett sig som om vi var gamla kompisar. Det är ett fenomen jag inte begriper mig på, men jag antar att normala människor har svårt för att bara ignorera varandra emedan det är min favoritstrategi för alla sociala situationer.

Jag tror att jag skulle vara fullständigt ointresserad. Jag skulle i alla fall inte vilja ha en ursäkt. Det skulle bara vara pinsamt. Allt som hände, hände för tjugo år sen. Det var inte jag som råkade ut för det, det var inte han som gjorde det. Det var helt andra människor som har rätt lite gemensamt med dem vi är nu. Så är det i alla fall för mig och om det är annorlunda för honom är det ju riktigt tragiskt.

Jag skulle inte vilja ha nån annan sorts relation heller. Vi tyckte inte om varandra då och jag ser ingen anledning att försöka nu. Jag är inte typen som samlar vänner på hög. Om jag gillar någon brukar hen naturligt hänga kvar i närheten och om jag inte gör det så är det bara skönt om hen försvinner. De flesta hamnar i den senare kategorin. Jag är ingen people person. Så varför då umgås med någon som jag har ytterst liten kontaktyta med, och den lilla som finns är negativ?

Faktum är att jag inte kan komma på något resultat av en sån händelse som inte bara skulle bli pinsam. För någon. Troligen båda.

Ändring på torpet

Så här är det: jag vill skriva en bok, och få den publicerad. Det har varit mitt mål ungefär så länge jag kan minnas eller i alla fall så länge som jag har haft mål. Jag har gjort några försök i den riktningen, tagit skrivandet på allvar, men långt ifrån tillräckligt, och det vill jag ändra på. Jag vill veta om jag kan göra det här eller inte.

Jag har vidare upptäckt att det tydligen inte blir av så länge jag har den här bloggen att fylla. Min skrivtid används till att skriva inlägg, helt enkelt för att det är så mycket lättare, "publiceras" omedelbart och leder till påtagliga resultat och feedback. Ingen uppskjuten och osäker tillfredsställelse här inte.

Jag tänker inte lägga ner helt och hållet för då ångrar jag mig så fort det dyker upp något jag blir arg på och vill skriva om, men jag tänker tvinga mig att i första hand arbeta på skönlitteratur och därmed uppdatera här betydligt mer sällan. Nånstans mellan en gång i veckan och en gång i månaden, skulle jag tro. Jag hoppas att ni hänger kvar ändå och avnjuter min visdom även när den portioneras ut mer sällan.

När jag ändå har er uppmärksamhet: jag är i desperat behov av betareaders, folk som vill och kommer att läsa det jag skriver, säger till mig vad jag bör ändra när det är dåligt, och framför allt berättar för mig när det jag skriver suger. Så att jag inte sitter och skriver i min egen bubbla och tappar bort verkligheten. Någon där ute som vill?

Utveckling hatar mig

Jag märker rätt ofta att jag inte fungerar som andra. Program jag älskar slutar utvecklas eftersom alla andra hatar dem. Program alla andra älskar är otympliga, krångliga och meningslösa för mig. Om ett program gör exakt det jag vill är det ett tydligt tecken på att det snart inte kommer att finnas längre. Uppdateringar tar bort problem jag aldrig haft och knappt kan föreställa mig att någon kan ha, samtidigt som de lägger till problem som förstör programmet för mig. Grundläggande funktioner försvinner och ersätts av funktioner ingen rimligen kan uppskatta, och det framställs som ett briljant framsteg för mänskligheten.

Det har dock sällan varit så illa som just i dag. När jag började löpträna på allvar för sisådär fem år sen fick jag av en arbetskamrat tipset att det numera fanns fantastiska tingestar som via GPS höll koll på hastighet och distans och allt möjligt och kunde ställas in att pipa när man sprang för långsamt. Jag skaffade genast en Garmin Forerunner 305 och två veckor senare förstod jag inte hur jag någonsin hade tränat utan den. Jag ställde in den hastighet jag ville springa i och sen bara kutade jag iväg i slumpmässig riktning, taktlarmet sa åt mig att öka när jag borde öka och när det var dags att dra mig hemåt visste jag precis hur långt jag hade sprungit. It was brilliant.

Jag slet ut batteriet och köpte en ny, slet ut batteriet på den och var inriktad på att köpa en tredje. Tragiskt nog hade den slutat säljas så jag knallade till Löplabbet och frågade vad man skulle köpa om man älskade Forerunner 305. Svaret blev Forerunner 310XT, så den tog jag hem.

Och upptäckte att den inte har något taktlarm. Orsaken till att jag skaffade en löparklocka till att börja med. En väldigt grundläggande och simpel funktion, så uppenbar att jag var tvungen att kolla igenom menyerna fyra gånger och konsultera Google innan jag accepterade att den inte fanns. Det finns larm för allting annat: tid, distans, puls, allt möjligt. Men inte fart. Funktionen är borttagen.

Det finns en workaround som stäcks av ett annat besynnerligt beslut. Det finns taktzoner man kan ställa in, typ att "löpning" är mellan 04:45 och 05:00 per kilometer, "snabb löpning" är mellan 04:30 och 04:45 eller whatever, och den kan varna när man rör sig utanför en sådan zon. Det kräver krångligare inställningar, men det går. Så jag ställer bara in en zon som 00:00-04:30, en som 00:00-04:35 och så vidare, problem löst?

Föga. Taktzoner kan inte överlappa. Har jag zonen 00:00-04:30, då måste nästa vid Gud börja på 04:30. Det blir till att springa exakt mellan 04:30 och 04:35 och varnas när jag kommer upp i 04:29, vilket händer ungefär hela tiden. Så för att lyckas simulera huvudorsaken till att jag har en löparklocka måste jag före varje löprunda ställa in en ny taktzon och använda en krånglig procedur för att säga till klockan att jag vill använda den. Och detta är min förra klockas efterföljare, the next evolution.

Hjälp mig här. Jag har både löpare och icke-löpare i min publik. Är en "öka takten"-funktion verkligen något helt meningslöst, inte bara överflödigt utan så aggressivt värdelöst att funktionen måste tas bort för att inte stöta de miljoner löpare som måste klicka sig förbi den i menyn och blir lite mer förbannade varje gång?

Sovsex

Jag har diskuterat sovsex på One Way Communication och kände att jag behövde något större än ett kommentarfält. I det stora hela håller jag förstås med Hannah om att det här att sexa upp någon som sover är något att vara försiktig med. Det är inget man gör morgonen efter ett engångsligg. När jag pratar om det pratar jag om långvariga förhållanden mellan människor som känner och litar på varandra, där medgivande i förväg inhämtats.

Under de omständigheterna hickar jag till över två citat. Vi tar dem ett i taget.

Det är skillnad på att "inleda sexuell kontakt" med en partner som sover och tidigare givit tillåtelse till detta och att faktiskt knulla någon som sover OAVSETT om personen i fråga gett tillåtelse till det.

Jag tycker inte att det är någon större, uppenbar skillnad. Gränsen dras tydligen vid kontakt med könsorganen. Innan det är det okej, efter det är det oacceptabelt. Jag förstår inte varför. Att ta en kvinna på brösten är övergrepp om hon inte vill och gött om hon vill, och visst finns det mycket värre saker att göra än att ta en kvinna på brösten men det är en skillnad i nyans, inte i slag.

Jag kan inte se någon anledning att dra en skarp gräns just där, att säga till en människa att allt innan den gränsen kan du i förväg gå med på men allt efter den gränsen måste du specifikt tacka ja till. Det låter som en väldigt personlig preferens som inte borde läggas på andra.

Och oavsett hur mycket din partner säger att det är helt fint att vakna upp mitt i ett knull - vägra acceptera det.

Som jag nämnde i kommentarerna hade jag en flickvän som älskade att vakna så. Dessutom sov hon väldigt djupt och rätt ofta gick det knappt att väcka henne utan att korsa Hannahs gräns, och om jag inte gjorde det ofta nog klagade hon. Det är en extrem situation, visst, men ändå en som jag varit i.

Då tänker jag inte säga att du får inte det här som du gärna vill ha och jag vill göra, för jag är rädd att du ska vakna och inte vilja, hur mycket du än försäkrar att det inte kommer att hända. Då kommer jag i stället att lita på det hon säger, och om jag inte känner att jag kan det så är hon nog inte någon jag vill vara tillsammans med.

Men om det verkligen skulle hända? Då säger hon stopp, jag slutar, och sen är vi överens om att jag inte gör det längre. Jag kommer inte att må bra av det men bättre än jag skulle må av att till exempel få en partner att använda sitt safeword, och om hon är någon jag vill vara tillsammans med så förstår hon att det inte var mitt fel. Det känns hur som helst så osannolikt att det knappt är värt att fundera över. Jag är bara tillsammans med människor jag litar på.

I Hannahs kommentarer nämnde Purre att det kunde vara ett brott. Det tänker jag inte oroa mig över. Det är bara relevant om partnern anmäler mig för det och om jag hade minsta misstanke att hon tänkte göra det för något som hon försäkrat mig om att hon ville ha, då är hon återigen inte någon jag vill vara tillsammans med.

Och vad gäller Hannahs exempel med sparringpartners: om jag säger "det är okej att boxa mig i magen när jag sover", då är det okej också. Det är därför jag aldrig säger det.

Men låt oss lämna alla gamla minnen och hypotetiska situationer och i stället använda mig själv som exempel. Jag älskar att vakna så. Mitt enda klagomål i frågan är att jag inte fått vara med om det tillräckligt ofta. Jag kan inte föreställa mig att jag skulle vakna mitt i och inte vilja vara med om det. Jag kommer aldrig att piggna till med en flickväns mun runt kuken och känna mig våldtagen, och skulle det mot alla odds hända kan jag hantera det, och det är mitt ansvar, inte hennes. Ska jag då inte kunna få det?

Hur skulle jag känna om en partner vägrade göra det, inte för att hon inte kände sig bekväm med det (det finns en del jag inte skulle göra oavsett hur mycket någon bad om det, men det är för min skull, inte hennes) utan för att hon oroade sig för att jag antingen skulle känna mig förgripen på eller anmäla henne för sexuella övergrepp?

Jag skulle bli skitsur, det är hur jag skulle känna. Hon skulle lika gärna kunna omyndigförklara mig eller säga rätt ut att hon inte litar på mig, och varför är hon då tillsammans med mig? Jag ber om det, jag vill ha det, från den punkten är det mitt problem.

Om en flickvän ber om att bli sexväckt - eller bara säger att det är okej - kommer jag att försäkra mig om att hon menar det och håller med om det ovanstående, men sen gör jag det så fort jag är först med att vakna.

Fantasier

Vecka 6 pratar fantasier, vilket jag just häromdagen råkade prata om med mitt favorittösasnöre. Vi kom på något kringvandrande sätt in på ämnet, hon frågade mig om någon av mina fantasier och jag svarade att jag inte kände mig bekväm med att berätta.

Lite senare insåg jag att det där fick det att låta som om fantasierna involverade tre getter och ett bilbatteri, så jag tog upp det igen för att förklara att det inte var därför jag inte ville berätta. Jag har massor av fantasier - några som jag har gjort, några som jag kanske kommer att göra en dag och några som jag aldrig kommer att göra på den här planeten - men generellt är det inget särdeles äckligt eller perverst. Det är inte det jag oroar mig över.

Problemet var i stället att fantasier ofta spelar större roll för andra än för en själv. För mig är fantasier småtrevliga, okej direkt omistliga, men de existerar rätt oberoende av mitt liv. Jag går inte omkring och funderar på dem eller planerar hur jag ska kunna förverkliga dem.

Det jag var rädd för var att tösasnöret i fråga skulle ta fantasin på mycket större allvar än jag gör, tänka att det var det jag egentligen ville ha och inte ville leva utan, och i största allmänhet hänga upp sig på det. Om ni undrar varför jag tycker om henne så är det bland annat för att hon är den mest förstående människan i världen och en av de smartaste; hon inte bara begrep det ovanstående utan hade redan själv räknat ut det.

Under omständigheterna kan jag verka lite paranoid, men jag har haft dåliga erfarenheter på området och dessutom: är det jag fruktar inte bara en lindrigare version av något hela samhället rutinmässigt gör? Det finns gott om fantasier som det fan inte är okej att ha - pedofili, våld, förnedring - oavsett om man förverkligar eller ens vill förverkliga dem. Det som rör sig i huvudet är inte neutralt, och det betyder mer för andra än för en själv.

Den som tiger samtycker

Captain Awkward har skrivit en väldigt bra text om creepy dudes och rape culture som typ alla borde läsa. Just den grejen har aldrig hänt mig eller i mitt gäng - vad jag märkt - vilket gör att jag alltid blir frustrerad när en viss sorts feminister vill lägga kollektiv skuld på män eftersom vi inte säger ifrån när våra kompisar drar sexistvitsar, tafsar, pratar våldtäkt och så vidare. Om våra kompisar inte gör det eftersom vi inte hänger med såna killar så är det inte mycket vi kan göra. De hänger allt som oftast med varandra och jag har inget större intresse av att hänga med dem.

Något relaterat har jag däremot varit med om. Jag befann mig på roadtrip med en kompis - vi kan kalla honom Kent eftersom han verkligen inte heter så - och två andra när Kent berättade om hur orättvist behandlad hans farbror hade blivit. Utan att gå in på detaljer så hade farbrodern misshandlat sin dotter eftersom hon hade en pojkvän han inte gillade och när hans fru försökte försvara henne fick hon samma behandling. Det blev polisanmälan och separation och nu bodde farbrodern hos sin bror, Kents far.

Detta var enligt Kent överjävligt; farbrodern hade faktiskt aldrig slagit någon av dem förut. Han sa det som om det vore en duktig merit medan jag tyckte att det var mer att betrakta som normalfallet. När det väl blev tydligt att historien var klar och Kent menade vad han sa, sa jag emot. Jag förklarade så lugnt och tydligt jag kunde att jag inte höll med ett enda jävla dugg, att farbrodern skulle ha allt han fick och att jag var glad att frun och dottern kommit undan från honom. Kent gapade förvånat.

Det var här jag hoppades att de två andra skulle glida in och hålla med. Jag förstår att det kan vara svårt att säga sånt till en kompis och därför bröt jag tystnaden själv för att göra det lättare. Men de sa inte ett ord. Så fort Kent var utom hörhåll försäkrade de mig att de naturligtvis höll med mig, men nu skulle de tillbringa fyra timmar i en bil med Kent och ville inte göra det awkward. Jag köpte inte förklaringen men de sa bara att det var mer värt för dem att inte sabba roadtrippen.

Men det handlar om mer än så. Till att börja med sabbades inte roadtrippen ens; Kent kastade inte ut mig ur bilen och vi pratade om annat resten av vägen. De kunde ha backat upp mig och resan hade fortsatt som vanligt. Men framför allt så hade deras medhåll gjort att Kent hade fattat att det han sa faktiskt inte var okej. Nu tänkte han förmodligen att "den där Patrik är en konstig typ som inte tycker man får spöa upp sin dotter när hon väljer fel kille, men det visste vi ju sen innan att han är lite udda". Vi kunde markerat tillsammans, och det gjorde vi inte. För att slippa lite awkwardness.

Vi har pratat om det sen dess, de här andra två och jag, och saken är utagerad. Men det som hände här är att jag gjorde det rätta och mina boys hade inte min rygg. Det innebär att om det nånsin dyker upp en creepy dude i vår krets så kommer ingenting att hända, inte ens om jag säger nåt. Det innebär att jag kan vara vår creepy dude och inte ens veta om det. Det känns inte okej ett jävla dugg.

Manlig sexighet

Hannah på One-Way Communication började i går twittra - och skrev sedermera ett blogginlägg - om manlig sexighet. Hon efterfrågade exempel på när män kände sig sexiga och sa "Har fått uppfattningen att många män går runt och ALDRIG känner sig sexiga".

Så är det. Jag kan räkna antalet gånger jag verkligen känt mig sexig utan att ens använda alla fingrarna på ena handen. Det är helt enkelt inget som händer mig. Då har jag ändå inte dåligt självförtroende vad gäller mitt utseende. Jag gillar mitt ansikte, jag är rätt vältränad. Jag är visserligen kort vilket jag förstått diskvalificerar mig i många kvinnors ögon, men faktum kvarstår: när jag tittar i spegeln är det något riktigt snyggt som tittar tillbaka.

Men att detta skulle betyda något för någon annan än mig, att någon annan - specifikt en kvinna - skulle titta på mig och tänka att den kroppen måste jag få i säng inom kort, det finns inte. Det ingår inte i min erfarenhet och jag tror helt enkelt inte på det.

Jag är en av dem som Hannah nämner som aldrig insett att kvinnor tycker att manskroppar är sexiga. Fast "insett" är inte riktigt rätt ord. Jag har hört dem säga det, jag har bara aldrig trott på det. Jag tror inte på att kvinnor ser vackra män och känner samma sak som jag känner när jag ser en vacker kvinna. Jag måste vända bort blicken för att inte stirra, andningen blir skakig, det pirrar i hjärtat. Jag tror inte på att det händer kvinnor. När de säger annorlunda låter det alltid tillgjort i mina öron, som om det är något man måste säga för vi är moderna frigjorda kvinnor med vild okedjad sexualitet.

Det är inte en tes jag är beredd att försvara i en vetenskaplig diskussion, men det är vad min hjärna outputtar efter att ha betraktat världen. När jag hör en vacker kvinna klaga på att ständigt bli objektifierad och stött på så tänker jag alltid samma sak: visst, det är säkert drygt, men jag tror jag vet någonting värre och det är att aldrig bli objektifierad, att gå genom världen som ett neutrum utan en chans att inspirera de känslor jag känner flera gånger om dagen. Jag har svårt att föreställa mig att ha tröttnat på något jag nu skulle mörda för att få uppleva.

Och även om jag skulle bestämma mig för att försöka, så vet jag inte vad jag skulle göra. Det är precis som Hannah säger att jag inte har något recept. Jag har nån form av aning om vad min flickvän tycker om men där tar det slut; jag har inte en aning om vad jag skulle kunna prova för att vara sexig för kvinnor i allmänhet. Hannahs exempel med latinos i uppknäppt skjorta illustrerar problemet: en man som tycker att han är sexig och visar det och spelar på det blir något fånigt, något att förlöjliga. Man måste nästan vara sexig av misstag för att det ska fungera.

Så jag läser alla förslagen Hannah fick från kvinnor på vad de tycker är sexigt och blir inte klokare. Även om mäns preferenser varierar så vet kvinnor på ett ungefär hur sexighet ser ut. De allra flesta män gillar bröst och rumpa och ben och så vidare. Men händer, käke, nyckelben och den där biten mellan örat och halsen? Hur klär man sig för att accentuera sina nyckelben? Även om jag skulle lyckas så funkar det bara på den kvinnan som råkar gilla nyckelben.

När jag pratade om detta med min flickvän sa hon att det inte var samma sak att känna sig sexig som att någon annan tyckte man var sexig, att det kunde finnas kläder som hon visste att jag tyckte var sexiga men som hon ändå inte kände sig sexig i. Det förstår jag inte. För mig är sexighet samma sak som att någon annan vill slita av mig kläderna och do me like an animal och det är precis det Hannah skriver om: det handlar om bekräftelse från någon annan. Jag kan tycka jag är trevlig att titta på, jag kan önska att jag vore någon annan så jag kunde hångla med mig, men för att jag ska vara sexig måste någon annan vilja hångla med mig och det betyder oändligt mycket mer, hur snygg jag än själv tycker att jag är.

Tafsning

Magnus skriver om de gånger han tafsat och blivit tafsad på då det tydligen är senaste heta Twitter-ämnet. Sånt missar alltid jag. Hur som helst liknar mina erfarenheter hans; jag har inte tafsat sen mellanstadiet och då var det ingen vana. Jag är inte ens säker på att jag gjort det under grupptryck.

Däremot minns jag tydligt att jag gjort det på badhus och skyllt ifrån mig på trängsel och vågmaskiner. Det känns jävligare än det Magnus gjorde. Mina dåd var genomtänkta, utförda där och då just därför att jag där och då hade en ursäkt att gömma mig bakom. Nu är min enda ursäkt att jag faktiskt blivit en bättre människa sen dess.

Tafsad på, där tror jag bara att jag minns en incident. Jag befann mig på en full tunnelbanevagn i Stockholm och bar en gigantonorm ryggsäck. Jag lyckades krångla mig in men stod med ansiktet rätt in i den där glasrutan innanför dörren och hade väl kunnat vända mig om jag inte brydde mig om hur många jag tryckte till med ryggsäcken, men jag skulle inte så långt.

Kort efter starten känner jag något som rör vid min rumpa. Det var inget klämmande eller liknande som gjorde det helt uppenbart att det var en hand, men det kunde inte rimligen vara något annat. Ryggsäcken gjorde att ingen av misstag kunde röra mig där såvida det inte handlade om ett väldigt litet barn som fick plats under den.

För mig var det en så bisarr situation att jag nog bara flinade. Jag såg den på något sätt utifrån; en kille står här och blir tafsad på och kan inte avgöra om det är det som sker och kan inte rimligen vända sig om för att kolla. Jag hade dessutom nyligen läst om problemet med tafsare på Tokyos tunnelbanor och här stod jag och blev tafsad på - i en tunnelbana! Så dråpligt!

Att jag tänkte så berodde förstås dels på att det bara var en beröring, det hade nog kvickt blivit obehagligare om det hade blivit helt uppenbart att det faktiskt var en hand som kanske rörde sig in mellan benen eller började krama eller något, men även på att jag inte kände mig hotad eller angripen. Eftersom jag spelar livet på lägsta svårighetsgraden.

Aj

Ett enormt kort inlägg i dag enbart för att whinea lite mer om det jag whineade om för ett par veckor sen, så att jag håller mina läsare uppdaterade. Det blev i korthet inget Göteborgsvarv eftersom det började göra ont på morgonen, detta fixade sig inte magiskt på nolltid så det blir inget Stockholm maraton heller. Lite bittert, det hela. Nytt maraton i höst i stället, ser ut som det blir Florens.

Filler

Det är dåligt med uppdateringsfrekvensen häromkring (även om jag ännu inte anser mig ha trillat i hålet jag lovade att inte trilla i), vilket har ungefär tre orsaker. Dels börjar det bli knepigare att hitta saker att skriva om och jag har funderat på att lägga ner, men två minuter efter att jag gör det kommer jag att vilja skriva nåt och snea över att jag inte har nånstans att skriva det. Dels har jag gått och skaffat mig nåt slags liv och det har helt enkelt varit mycket. Och dels så har jag det i skallen som jag tänkte skriva om nu, inte för att det är särdeles intressant för någon utom de närmast sörjande utan för att det är det närmaste ni kommer att få som ursäkt för att er ständiga trohet belönas så fattigt.

Jag ska springa Stockholm maraton den 2 juni. Ett maratonlopp är något jag börjar se fram emot typ morgonen efter mitt förra maratonlopp. Jag tränar oavbrutet och på något plan är det alltid för att jag förr eller senare kommer att springa ett maraton till. När jag väl anmält mig har jag något särskilt att tänka på, och det sista halvåret tränar jag specifikt just för det loppet. Så man skulle kunna säga att det är en ganska stor grej för mig och jag tänker mer och mer på det ju närmare jag kommer.

Förra året var första gången jag tog mig igenom en hel löparsäsong utan att behöva pausa på grund av sjukdom/skada/invasion från Mars och resultatet blev ett bättre maratonlopp än jag hade hoppats på. Jag hade höga förhoppningar på den här säsongen men det snöt sig när det en dag högg till i vaden och jag förlorade två av de hårdaste träningsveckorna. Det var ingen farlig skada, men den kom alltså vid ett väldigt olämpligt tillfälle.

Jag har sprungit tillbaka och det har gått okej, men så gjorde jag i fredags första långpasset efter skadan och det gick inte bra alls. Jag räknade med att det skulle gå långsamt, jag räknade med att det kunde göra ont, men det som inte fick lov att hända var det som hände: efter en och en halv mil var fötterna plötsligt av bly. Jag blev helt enkelt trött, vilket jag praktiskt taget inte ska kunna bli utan att springa i två timmar först. Musklerna får bli svagare och allt möjligt, men energin får inte lov att ta slut. Då blir jag orolig.

Så nu är jag ganska orolig. Det är Göteborgsvarvet på lördag. Det var tänkt att det skulle gå fantastiskt bra och ge mig en tjock injektion självförtroende inför maraton, och i stället är jag rädd att det kommer att gå mediokert och ge mig en hammare i pannan.

Det kan tyckas att jag tar det här på lite väl mycket allvar när jag bara är en simpel amatör, men långdistanslöpning är det ultimata inom uppskjuten tillfredsställelse och när det slutar med bara uppskjutning och ingen tillfredsställelse (okej, träningen är förstås härlig för det mesta också, men man lever för sluttiden ändå) så är det ett formidabelt elände.

Så den tid jag har över till att tänka använder jag till att tänka på detta, och mina stackars läsare blir lidande. Livet är inte rättvist.

Tack allihop

Det har kommit till min kännedom att jag inte visar min publik tillräcklig uppskattning och tacksamhet. Så kan vi naturligtvis inte ha det.

Låt mig därför göra fullständigt klart att jag älskar varenda läsare jag har. Alla mina fans, alla mina ljumma åskådare, till och med mina haters om det finns några tystlåtna sådana där ute. Bara det att ni finns och läser gör mig gladare.

Jag älskar alla mina positiva kommentarer, alla mina neutrala kommentarer och till och med några av de negativa. Det är fest varenda gång jag ser att någon har kommenterat. Jag har andra anledningar att gå ur sängen på morgonen, men den här gör sitt till.

För att inte tala om det faktum att i skrivande stund sover i min säng en underbar människa som jag inte hade känt om det inte vore för den här bloggen, och den hade inte funnits längre om det inte vore för att folk läste den och tyckte om den.

Så tack så mycket för att ni med varje träff och varje klick matar detta hungriga bräckliga ego jag bär inom mig, tack för att ni tar er tid att skriva när ni läst, och i största allmänhet tack för att ni finns.

Första gången

Vecka 6 har "första gången" som tema. Jag brukar inte fläka ut mitt privatliv så jag nöjer mig med att sätta några hållpunkter - första pussen lågstadiet, första kyssen nian, första sexet andra ring, och jag minns alla tre händelserna enormt väl - och gå vidare. Det första jag tänkte när jag såg ämnet var hur sjukt viktigt det här med första gången och oskulden var när det var aktuellt, och hur totalt oviktigt det är nu.

Min första gång var inget vidare. Det gäller väl de flesta men min var nog något värre; utan att gå in på detaljer så var vi unga, oerfarna och nervösa som fan. Då kändes det som hela världen. Med allt sex jag har haft sen dess så känns det inte fullt lika viktigt längre och jag tror inte det finns någon som tjugo år senare går runt och grämer sig över att första gången blev dålig... om det inte var något riktigt jävligt med våld och övergrepp.

Men då var vi tonåringar och definitionen av "oskuld" debatterades som den fria viljan på ett ekumeniskt reformationskoncilium. Vem hade gjort det? Vem hade inte gjort det? Vad exakt räknades som "det"? Man kunde ha gjort en massa saker, men var man oskuld eller inte? Det var den springande punkten och den första gången var gränsen. Så det var lite knäckande att det blev som det blev.

De (få) första gånger jag haft med nya partners sen dess har inte heller varit något att skriva hem till mamma om. Ungdomen och erfarenheten minskar, nervositeten kvarstår. Det har inte känts lika illa som allra första gången för den skulle ju vara magisk och romantisk och speciell och ett minne för livet, men det har varit ganska eländigt.

Det borde det förstås inte vara, men det behövdes en vis kvinna för att få mig att fatta det. Som hon uttryckte det: "det här är inte sista gången vi har sex". Och det var det ju inte, och då kändes det genast bättre. Det spelar ingen roll vad som hände då, det här är bara början.

Jag önskar att jag hade fattat det den där allra första gången, att det var just första gången av tusentals. Då hade jag kanske kunnat slappna av mer, det hade kanske blivit bättre, och framför allt hade det inte gjort så mycket att det blev dåligt. Det behöver inte vara magiskt, för magin kommer. Det blir bättre, och första gången bleknar till ett minne.

Jag föddes gammal

När mitt rymdskepp för 34 år sen landade i mina jordiska föräldrars trädgård var jag redan vuxen. Det kändes i alla fall så under större delen av min uppväxt och ungdom. Det är tänkt att man som ung ska älska allt som är nytt och coolt men jag var gravt misstänksam mot förändringar och nyheter. Jag sov inte hela dagarna som mina kompisar, jag gjorde aldrig någon större revolt mot mina föräldrar (jag har dubbelkollat detta med dem utifall att jag ser det i en skev backspegel), jag lyssnade inte på värdelös högljudd musik, jag brydde mig inte om sånt som verkar viktigt när man är ung men som senare visar sig meningslöst i det stora hela.

Jag visste detta redan då, för övrigt. När jag var sexton sa jag att jag var född gubbe. Och jag tyckte om det; det innebar ju att jag inte behövde gå igenom nån dryg förändring och inse att allt jag trodde på var skit. Även om jag inte är lika rabiat som jag var (världen får färre vassa hörn när man åldras och inte ens det viktiga verkar riktigt lika viktigt) så har jag samma politiska åsikter i dag som då. Dessutom gav det fördelen att jag redan som sextonåring insåg att det förmodligen var min bästa tid, till skillnad från de flesta som längtar efter att bli äldre och först när det är för sent inser hur gött det är att vara tonåring om man bara har vett att uppskatta det.

Och i dag läste jag om 7 Scientific Reasons You'll Turn Out Just Like Your Parents och insåg att jag inte bara är lite udda utan tydligen går emot vetenskapen själv. Jag känner nämligen inte igen mig i en enda punkt.

7. Your Brain Will Stop Getting Pleasure from New Music. Musiken som kommer när man är tonåring är det coolaste som finns, det föräldrarna lyssnar på är hopplöst tråkigt. Musiksmaken stagnerar med åren och man fortsätter lyssna på vad det nu var man fastnade för i sin ungdom, och det kidsen lyssnar på låter som skit.

Jag lyssnade på Elvis och Beatles när jag var liten, och jag har bara fortsatt älska musik från 50-, 60- och 70-talen. Mina jämnåriga lyssnade på olika nyanser av skit, men det kan väl till viss del förklaras av att nittiotalet var det sämsta musikårtiondet någonsin. Grunge och hiphop, liksom.

Medan jag skriver detta lyssnar jag på en skiva från 2005 som jag hörde för första gången i dag, och när jag såg Wicked i West End grät jag en mindre älv och glömde hur man andades. Jag är inte läkare men tycker att det låter som att få "pleasure from new music".

6. The Physical Urge to Rebel Will Fade Away. Tonåringar är sociopater som långsamt lär sig vad empati är för något. Tills dess kommer de att göra revolt så mycket de bara kan.

Som sagt hade jag ingen större tonårsrevolt. Visst var jag mer temperamentsfull när jag var sjutton än jag är nu. Visst bröt jag regler och visst, visst, visst. Men hela livet-suger-och-ni-fattar-inte-för-ni-har-aldrig-varit-unga-grejen? Den lät lika patetisk då som den gör nu.

5. Your Brain Will Start Getting Pleasure from Boring Shit. Ungar behöver snabba häftiga thrills, vuxna tycker det är coolare att ha ett välordnat hem. Unga kan inte ens fatta konceptet uppskjuten tillfredsställelse, vuxna märker knappt om de nånsin får nån.

Jag var vuxen från början. Jag har alltid mått vansinnigt bra av att ha det städat och snyggt omkring mig, jag var bara för lat för att faktiskt fixa till det. Mitt planeringssinne fanns från början; jag kunde till exempel ransonera godis så jag fortfarande hade kvar när mina bröder sedan länge slukat allt sitt. Jag gömde mitt påskägg långt efter påsk. Just den grejen har jag om något blivit sämre på, men det är troligen för att jag nu bara kan gå och köpa nytt godis om jag vill.

4. It Will Become Physically Impossible to Sleep In. Tonåringar sover bort hela dagarna, gamlingar går upp fyra på morgonen.

Jag minns att jag sov till elva en gång. Det var hysteriskt sent för mig. Jag kunde gå och lägga mig fem på morgonen och jag vaknade ändå åtta. Jag har oändligt med minnen av att vakna dagen efter en fest hemma hos någon annan och ha sisådär fyra-fem timmar att fördriva innan någon annan vaknade.

Den egenheten höll i tills jag tränade bort den genom att jobba natt; då har man inte råd att bry sig om vad klockan är. Så numera kan jag sova hela dagarna om det behövs, men när jag var ung var jag uppe på morgonen oavsett vad.

3. You Will Stop Trying to Change the World (If You Are a Man). Konstig titel, med tanke på att sektionen faktiskt handlar om att män blir klenare och tjockare med åren (vilket väl även händer kvinnor?).

När jag var sexton var jag överviktig och hatade alla former av idrott utom möjligen att spela fotboll under extremt lösa sociala former. Nu är jag trettiofyra, springer sex mil i veckan och är i mitt livs bästa form.

2. You Will Find Yourself Eating Bland Food, Because You Can't Taste It. När man blir äldre förlorar man smaksinnet så man äter det är lättast att fixa till. Torrt bröd, alltså.

Den här är jag väl visserligen inte gammal nog att ha märkt än, men jag trodde att det var mer eller mindre tvärtom för alla? Okej att riktigt gamla människor faller i ovan fälla, men är det inte så att små barn har extremt känsligt smaksinne och därför älskar ketchup och annat sånt som inte smakar ett skit och får annat att inte heller smaka ett skit? Jag hatade senap och sill och sånt när jag var liten och älskar det nu, och jag blir bara mer och mer sugen på att testa nya saker.

1. Your Memories of the Past Will Become "The Good Old Days". Nostalgi är ett botemedel mot depression. Ju äldre man blir desto mer förr har man att tycka att det var bättre, och till slut har man bara förr och då måste man tycka om det.

Jag är redan där. Jag har det rätt fett just nu, men nackdelen med att vid sjutton veta att sjutton är den bästa tiden är att man vid nitton börjar tycka att det var bättre förr.

Dagsform

Man måste undra. I fredags tänkte jag springa en långrunda med fartökning, det vill säga att jag tar det hyggligt lugnt och ökar den fjärde halvmilen för att sen gå ner till originalfarten den femte och sista halvmilen. Rätt tidigt inser jag att det inte kommer att bli något av med fartökningen; kroppen svarar helt enkelt inte så jag behåller min fart hela vägen igenom i stället och lägger det hela till handlingarna. Det gick ändå okej, det kan inte gå fantastiskt varje gång.

I går har jag mina boys här och det blir godis, kladdkaka, filodegsknyten och två lådor vin delade på fyra pers. I morse är det sol, jag känner inte av vinandet och känner för att springa så jag tänker mig att jag tar en mysmil. Det blir längre och längre, kanske ska jag springa 15, kanske lite till, och så slutar det med att jag gjort nästan 23 km och snittat 4:34/km. När jag slog mitt förra långpassrekord (4:57) med först 4:53 och sen 4:48 var det helt sjukt bra. 4:34 befinner sig i en annan dimension. Det är snabbare än min absoluta drömhastighet på maraton, och då pratar vi om (a) en tävling som (b) fortfarande är ett kvartal bort.

Och detta hände två dagar efter ett långpass (fel), efter att ha ätit vidrigt illa (fel) och efter att ha klämt sisådär två flarror vin (totalt fel). Vi pratar om att jag haft milrundor som jag inte kunnat göra i närheten av så här fort. Vi pratar om att jag i förra veckan inte lyckades göra en åttakilometers tempolöpning på under 4:35. Jag har varit mycket bättre förberedd och gjort mycket sämre ifrån mig.

Så man måste undra över det här märkliga fenomenet dagsform. Jag har tidigare pratat om hur det alltid går snabbare på tävling, men detta är något annat. Nu hade jag ingen annan motivation än mig själv, och egentligen mindre motivation än annars eftersom jag inte sprang för något särskilt utan bara för att det kändes bra. Hade det gått lika bra om jag från början hade bestämt mig för att springa 23 km så fort det bara gick, i stället för att bara ge mig ut och mysspringa och se vad som hände?

Oavsett vad det beror på, om det nu är stämning eller attityd eller slump eller bara att det äntligen var vårsol - eller rentav vin - skulle man inte kunna analysera det, destillera det och ge mig en spruta och en tankbil full med det? Så bra som jag mått i dag vill jag alltid må.

Hellre smått och personligt än stort och bombastiskt

Vecka 6 pratar om stora gester och bombastisk romantik. Det är inte riktigt mitt område. Bortsett från någon enstaka ovanligt seriös present har jag varken utfört eller varit föremål för några enorma gester, och för att verkligen fastställa detta som veckans tråkigaste vecka 6-inlägg vill jag säga att jag är rätt nöjd med det. Jag är helt enkelt skeptisk till bombastisk romantik.

Till att börja med har jag lite svårt för saker som enligt universell överenskommelse är romantiska. Det är helt enkelt inte så coolt med blommor och choklad (nu råkar jag älska choklad men stör mig inte mitt i argumentationen) eller vad nu kvinna-till-man-motsvarigheten är (steak and a blowjob, troligen) utan det som får mitt hjärta att fladdra är när jag inser att "shit, den här människan lyssnar faktiskt på det jag säger! Och kommer ihåg det! Och använder det till att göra mig glad! Hon är troligen en optimerad kärleksrobot från framtiden!".

När Will Ferrell i Stranger Than Fiction har kärat ner sig i Maggie Gyllenhaals passionerade bagare kommer han till henne med ett par dussin olika sorters mjöl, hon frågar vad det är, och han svarar "flours. I brought you flours" (fungerar bättre i tal än i skrift). Det är jätteromantiskt, mycket mer romantiskt än aldrig så många faktiska blommor eller ett massivt offentligt frieri. Det senare skulle mest vara jobbigt. Jag firar inte ens min födelsedag så hur skulle jag palla att bli serenadad?

Men säg nu att min sötnos kom med en djupt personlig, genomtänkt gigantgest, helst inte alldeles för offentlig. Det vore förstås häftigt, men ändå inte lika häftigt som en lång rad små dagliga gester. Den stora engångsgesten må vara bombastisk och imponerande men inte lika meningsfull som de många små. Jag känner mig gammal och tråkig när jag säger det, men jag kommer hellre hem från en löprunda till någon som gör god frukost åt mig medan jag duschar än jag får tio smäktande ballader skrivna till min ära. Jag är hellre stillsamt lycklig varje dag i resten av mitt liv än himlastormande lycklig just nu.

Jag vill i alla fall hoppas

Det var några veckor sen jag deltog i vecka 6, mest - okej, enbart - för att jag inte har haft mycket att säga om ämnena, vilket har gnagt mig. Men nu handlar det om seriell monogami och även om jag är mer monogam än seriell - om jag hade dödat samtliga mina partners skulle jag först helt nyligen kvalat in som seriemördare - borde jag i alla fall ha något att säga om detta.

Det finns ju allt det här med ex, men jag har bara två. Ett har jag ingen kontakt med men det var inte meningen, vi bara slutade höra av oss till varandra. Vilket jag antar tyder på att vi inte borde ha hängt ihop alls. Det andra är min närmaste vän men det jobbade jag inte på heller, det bara blev så. Vilket jag antar tyder på att vi borde fortsätta hänga. Det kanske vore ett problem om det inte vore för att den andra halvan av min senaste och färska relation kör med den sällsynta men rationella "om ni ville vara tillsammans hade ni varit det"-attityden. Något annat hade i och för sig lutat åt dealbreaker för mig.

Det som däremot hoppade upp och bet mig bland Tanjas ämnesförslag var en grej som jag ändå hade funderat på att skriva ett inlägg om, och det här tillfället kommer ju aldrig tillbaka:

Ingår du i varje ny relation i förhoppning om att just den ska vara, eller tänker du att det nog blir ett till ex att spionera på Facebook på, när ni gjort slut?

Även om jag på något plan kan tänka mig att det är intressantare att ha fyra olika äktenskap på tio år var än ett äktenskap på fyrtio år så föll det mig inte in att man kunde gå in i en relation med attityden att det skulle ta slut förrän en kompis sa att hon aldrig tänkt på sitt fleråriga samboförhållande som något som skulle vara.

Nu är jag nog mindre casual än de flesta, men jag skulle aldrig ge mig in i ett förhållande längre än en kväll om jag inte kände att det fanns åtminstone någon chans att den här människan var mina barnbarns mormor. Om det visar sig vara så, så är det fantastiskt. Om det visar sig inte vara så, så är det ingen katastrof. Det behöver inte ens vara vidare sannolikt, men att redan från början ha inställningen att det kommer att ta slut med något annat än den enes död, det är främmande för mig.

Det kanske är dumt, jag vet inte. Det kanske kan göra att man missar en massa härligt, en massa upplevelser och en massa minnen att ta med sig. Man kanske inte alls borde se ett livslångt förhållande som nån sorts naturligt endgame och min tendens att göra det kanske är en snårig neuros.

Men jag måste undra hur det känns att leva i ett seriöst förhållande som man räknar med kommer att spricka. Färgar det inte varje ögonblick man har tillsammans? Är man inte rädd för hur den slutliga kraschen kommer att te sig, hur ont det kommer att göra, hur det kommer att vara efteråt? Sånt kan man naturligtvis oroa sig i vilket förhållande som helst men att faktiskt planera för det, räkna med det, vad gör det med själva förhållandet?

Jag vill vakna varje morgon bredvid någon och tro att det finns åtminstone en liten chans att jag kommer att vakna bredvid henne varje morgon i femtio år till. Annars känns det inte lönt att vakna bredvid henne alls.

En skrämmande tanke

Häromdagen ställde DN:s Malin Ullgren frågan:

Varför är det, för så många kvinnor, fulla av insikter om könens tvångströjor, en så skrämmande tanke att på allvar sluta behaga? Jag menar inte som i att säga det, skriva en debattartikel eller en bok om att vända idealen ryggen. Men att på riktigt, med sin egen kropp, bli just formlös, oskön, hårig, sträv, otuktad, obrydd?

Jag tänker inte försöka besvara frågan men jag skulle vilja säga att det där är jävligt skrämmande för mig också. Även män som inte är filmstjärnor eller bodybuilders bryr sig väl om hur de ser ut? Jag är med på att kraven är annorlunda och uppmärksamheten är annorlunda men nog fan tar det emot att låta sig rasa samman?

Visst älskar jag löpning och visst är det en kick att korsa mållinjen på ett maraton, titta på klockan och se en bra tid men om jag ska vara ärlig är det kanske en tiondel av anledningen till att jag tränar. Den stora orsaken är att jag blir lycklig av att titta i spegeln och gilla det jag ser, och jag blir olycklig av att ogilla det.

Det är inte bara för min egen skull heller. Jag gör det inte specifikt för att attrahera kvinnor - har Thomas rätt så är det hur som helst slöseri med energi - men däremot för att slippa tänka på det när jag är bland folk. Ja, jag inbillar mig att folk tittar och tänker. Därför vill jag se bra ut så att jag inte behöver inbilla mig att de tänker något negativt.

Och även om inte en enda människa bryr sig förutom jag själv så är tanken på att sluta träna eller av någon besynnerlig anledning behöva äta onyttigt (det var ett House-avsnitt om saken, vill jag minnas) faktiskt riktigt obehaglig, riktigt frånstötande på en grundläggande magnivå; det är samma känsla som att försöka gosa med en halvmeters hårig tusenfoting. Jag borde kunna bara göra det, men jag vet att det inte kommer att hända.

Så det här är inte helt könsbundet. Det kanske är vanligare hos kvinnor, men jag tror att det sprider sig. Det är trist att kamp skulle få resultatet att det blev värre för män i stället för bättre för kvinnor, men det är väl så världen fungerar.