Det är dåligt med uppdateringsfrekvensen häromkring (även om jag ännu inte anser mig ha trillat i hålet jag lovade att inte trilla i), vilket har ungefär tre orsaker. Dels börjar det bli knepigare att hitta saker att skriva om och jag har funderat på att lägga ner, men två minuter efter att jag gör det kommer jag att vilja skriva nåt och snea över att jag inte har nånstans att skriva det. Dels har jag gått och skaffat mig nåt slags liv och det har helt enkelt varit mycket. Och dels så har jag det i skallen som jag tänkte skriva om nu, inte för att det är särdeles intressant för någon utom de närmast sörjande utan för att det är det närmaste ni kommer att få som ursäkt för att er ständiga trohet belönas så fattigt.
Jag ska springa Stockholm maraton den 2 juni. Ett maratonlopp är något jag börjar se fram emot typ morgonen efter mitt förra maratonlopp. Jag tränar oavbrutet och på något plan är det alltid för att jag förr eller senare kommer att springa ett maraton till. När jag väl anmält mig har jag något särskilt att tänka på, och det sista halvåret tränar jag specifikt just för det loppet. Så man skulle kunna säga att det är en ganska stor grej för mig och jag tänker mer och mer på det ju närmare jag kommer.
Förra året var första gången jag tog mig igenom en hel löparsäsong utan att behöva pausa på grund av sjukdom/skada/invasion från Mars och resultatet blev ett bättre maratonlopp än jag hade hoppats på. Jag hade höga förhoppningar på den här säsongen men det snöt sig när det en dag högg till i vaden och jag förlorade två av de hårdaste träningsveckorna. Det var ingen farlig skada, men den kom alltså vid ett väldigt olämpligt tillfälle.
Jag har sprungit tillbaka och det har gått okej, men så gjorde jag i fredags första långpasset efter skadan och det gick inte bra alls. Jag räknade med att det skulle gå långsamt, jag räknade med att det kunde göra ont, men det som inte fick lov att hända var det som hände: efter en och en halv mil var fötterna plötsligt av bly. Jag blev helt enkelt trött, vilket jag praktiskt taget inte ska kunna bli utan att springa i två timmar först. Musklerna får bli svagare och allt möjligt, men energin får inte lov att ta slut. Då blir jag orolig.
Så nu är jag ganska orolig. Det är Göteborgsvarvet på lördag. Det var tänkt att det skulle gå fantastiskt bra och ge mig en tjock injektion självförtroende inför maraton, och i stället är jag rädd att det kommer att gå mediokert och ge mig en hammare i pannan.
Det kan tyckas att jag tar det här på lite väl mycket allvar när jag bara är en simpel amatör, men långdistanslöpning är det ultimata inom uppskjuten tillfredsställelse och när det slutar med bara uppskjutning och ingen tillfredsställelse (okej, träningen är förstås härlig för det mesta också, men man lever för sluttiden ändå) så är det ett formidabelt elände.
Så den tid jag har över till att tänka använder jag till att tänka på detta, och mina stackars läsare blir lidande. Livet är inte rättvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar