Det finns människor som alla - man och kvinna, rik och fattig, svart och vit, hög och låg - kan enas om att vi hatar. Oavsett sällskap kan man säga "vet ni vad jag hatar, folk som står i en lång snabbmatskö och inte har bestämt sig när de kommer fram" och få entusiastiskt medhåll. Människor som pratar på bio. Förare som kör för nära bilen framför. Högljudda mobilanvändare i små offentliga utrymmen. Ingen skulle försvara dem, och ändå finns de.
Hur kan detta komma sig? Människor som står i kö i en kvart på Burger King och tillbringar den tiden med att stirra i golvet för att först när det är deras tur börja fundera över vilken av de utmärkta gourmeträtterna de ska belöna sina gommar med, de hatar väl också när personen framför dem i kön gör samma sak?
Antingen gör de det, och då begriper jag inte varför de gör samma sak själva, eller så gör de inte det, och vad säger de då om ämnet kommer upp? Sitter de förvånade och undrar varför någon skulle störas av självupptagna snabbmatsköare? Jag är inte av naturen en man som förstår sig på sina medmänniskor, men detta måste väl vara en gåta även för normalare människor?
Det är på sätt och vis lättare att förstå brottslingar. De rationaliserar. De känner sig nerstampade av världen. De är skitstövlar, medvetna om att de är skitstövlar och att alla tycker att de är skitstövlar, och struntar i det. De får i alla fall nån form av belöning av det, även om den oftast är inbillad. Men när någon i övrigt är en vanlig medborgare och bara råkar pyssla med något allmänt hatat vid sidan om, då börjar jag verkligen undra. Inte för att det är ondare att prata på bio än att mörda någon, utan för att jag åtminstone kan föreställa mig en situation där jag skulle mörda någon, men jag kan inte komma på en enda där jag skulle prata skit på bio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar