Dagens ungdom

Jag inte bara föddes gammal, jag har dessutom blivit kronologiskt äldre allt eftersom tiden går, vilket förefaller högeligen orättvist. Det gör mig hur som helst till en fantastisk kandidat för att ondgöra mig över dessa tider, sakernas tillstånd, hur mycket bättre det var förr och den yngre generationens förfall, trots att jag lever på den bästa fläcken i den bästa tiden i vår arts historia.

Så jag försöker att inte säga "dagens ungdom" alldeles för ofta. Det är hur som helst inte dagens ungdom, det är gårdagens och förrgårdagens och säkerligen morgondagens också. Det är bara en grej människor gillar att göra, tro att civilisationen håller på att gå under och det har vi säkert gjort så länge vi haft civilisation (men dra inte upp det där Sokrates-citatet, det är en myt).

Men utan att dra för stora växlar på att jag blir äldre så förändras värld och civilisation och stämning. Oftast är det bra; det var så vi tog oss från medeltidens mörker till dagens upplysning, från teokratiskt tvingad okunskap till mänsklighetens finaste stund hittills. Ibland är det dåligt och man närmar sig att muttra "dagens ungdom" och hötta med eventuell käpp. Och det finns två saker som jag efter övervägande faktiskt tror är annorlunda nu.

Den ena handlar om ansvar. När jag var en osnuten snorunge gjorde vi en hel del skit, som ungar gör. Jag påstår på intet vis att vi uppförde oss bättre än våra efterföljare. Men det vi hade, som jag tycker har bleknat bort, var en uppfattning om att det trots allt var vi som gjorde det.

När man åkte dit, så åkte man dit. Helvete också, de fick mig. Bara att hänga med huvudet och ta emot en avhyvling. Vi förstod att det fanns regler. Att handlingar har konsekvenser, att dumma handlingar har dåliga konsekvenser, och att om man ville göra det ena så fick man ibland stå ut med det andra. Det var inte lönt att tjafsa om det.

Numera verkar det som om tjafsa är det enda man gör i den situationen. Det är låtsasilska mot världens orättvisa, slinger och krångel och försök att smita undan ansvaret, och alldeles för ofta kommer föräldrarna till undsättning när deras lilla ängel gjort något dumt. På min tid var det inte lönt att hoppas på det. Visst blev jag skyddad och omhändertagen, men inte från sånt jag dragit på mig själv.

Den andra handlar om rättigheter. Nu för tiden tycks grundinställningen vara att jag jag jag har rätt till allt, att allting är till för mig mig mig, och att alla andra varelser är insignifikanta detaljer vars uppgift är att se till så att jag jag jag har det så bra som möjligt. Uppfattningar om frihet under ansvar, förtjänade privilegier och att det finns andra människor i världen med precis samma rättigheter som man själv, de känns döende.

Det är beklämmande för ett förvuxet vänsterkid som jag, som tror på samarbete över allt annat. Jag har alltid sett samhället som något som är till för oss alla, vilket i praktiken betyder att det fungerar som om det är till för alla utom mig, och tanken att det ses som en organisation specifikt frambringad för att gynna en enskild person - även om den personens identitet skiftar med perspektivet - går ungefär rakt emot allt jag tror på.

Hård mot sig själv och mjuk mot andra. Tänk om vi alla levde efter den enkla devisen i stället för institutionaliserad egoism.