fredag 25 maj 2012

Tafsning


Magnus skriver om de gånger han tafsat och blivit tafsad på då det tydligen är senaste heta Twitter-ämnet. Sånt missar alltid jag. Hur som helst liknar mina erfarenheter hans; jag har inte tafsat sen mellanstadiet och då var det ingen vana. Jag är inte ens säker på att jag gjort det under grupptryck.

Däremot minns jag tydligt att jag gjort det på badhus och skyllt ifrån mig på trängsel och vågmaskiner. Det känns jävligare än det Magnus gjorde. Mina dåd var genomtänkta, utförda där och då just därför att jag där och då hade en ursäkt att gömma mig bakom. Nu är min enda ursäkt att jag faktiskt blivit en bättre människa sen dess.

Tafsad på, där tror jag bara att jag minns en incident. Jag befann mig på en full tunnelbanevagn i Stockholm och bar en gigantonorm ryggsäck. Jag lyckades krångla mig in men stod med ansiktet rätt in i den där glasrutan innanför dörren och hade väl kunnat vända mig om jag inte brydde mig om hur många jag tryckte till med ryggsäcken, men jag skulle inte så långt.

Kort efter starten känner jag något som rör vid min rumpa. Det var inget klämmande eller liknande som gjorde det helt uppenbart att det var en hand, men det kunde inte rimligen vara något annat. Ryggsäcken gjorde att ingen av misstag kunde röra mig där såvida det inte handlade om ett väldigt litet barn som fick plats under den.

För mig var det en så bisarr situation att jag nog bara flinade. Jag såg den på något sätt utifrån; en kille står här och blir tafsad på och kan inte avgöra om det är det som sker och kan inte rimligen vända sig om för att kolla. Jag hade dessutom nyligen läst om problemet med tafsare på Tokyos tunnelbanor och här stod jag och blev tafsad på - i en tunnelbana! Så dråpligt!

Att jag tänkte så berodde förstås dels på att det bara var en beröring, det hade nog kvickt blivit obehagligare om det hade blivit helt uppenbart att det faktiskt var en hand som kanske rörde sig in mellan benen eller började krama eller något, men även på att jag inte kände mig hotad eller angripen. Eftersom jag spelar livet på lägsta svårighetsgraden.

Inga kommentarer: