Äsch, den där påven, han säger så mycket

Å ena sidan är det trevligt att 82% av amerikanska katoliker tycker det är okej med preventivmedel, att 54% av dem accepterar gayrelationer och att 59% av dem är soft med utomäktenskapligt sex. Å andra sidan belyser det något som jag har tänkt på länge och som är väldigt konstigt med katolicismen.

Inte religionen som sådan, förstås, den är väl inte konstigare än många andra religioner även om den kanske är lömskare än de flesta. Däremot är det en del som är märkligt med dess anhängare.

De flesta religioner är, till syvende och sidst, rätt individuella. Man kan vara muslim och inte hålla med en annan muslim om särskilt mycket förutom att det inte finns någon Gud förutom Gud och att Muhammed är hans profet. Två lutheraner kan debattera tills solen går ner i självförsvar. En wiccan som försökte lägga dogmer på en annan wiccan skulle bli utskrattad ur wicca, om det gick, vilket det inte gör, eftersom religion är rätt individuellt. Man får inte vara med i vilken kyrka som helst men man får alltid vara kristen.

Katolicismen är annorlunda. Den bygger på den apostoliska successionen, den teoretiskt obrutna kedjan från Petrus till Joseph Ratzinger, och att det påven håller för sant på Jorden håller Gud för sant i himlen. När påven talar ex cathedra är han ofelbar. Det påven anstiftar som dogm, det är vid skaparen dogm också. Och påven, han är inte så pigg på preventivmedel, bögeri eller hor, vare sig en- eller tvåfalt.

Man kan helt enkelt inte rimligen vara en Romtrogen katolik och ändå ha sina egna åsikter om sånt som påven blandar sig i. Vad är det då som gör att man erkänner sig till just den katolska kyrkan? Det som är speciellt med den är just påvens auktoritet; annars kan man fritt välja samfund och tycka precis vad man vill om abort och kött på fredagar - hoppsan, där var jag visst lite omodern. Om man inte skriver under på katolicismens dogmsamling, varför då kalla sig katolik? Är det inte som att vara kommunist, "men jag gillar inte planekonomi"?