måndag 11 juli 2011

Sod the proles


Eftersom jag värnar om mina fans mentala hälsa vill jag förbereda er på en ångestfylld uppdateringslös period framöver då jag är ute och reser. Förr har jag buffrat och/eller varit uppkopplad när jag rest men nu har jag inte buffrat och har föga uppkoppling, så på det hela taget lutar det mot bloggtorka. Filmbloggen flyter naturligtvis vidare som vanligt, där är det buffrat.

fredag 8 juli 2011

Blocken stannar


Aftonbladets läsare vill slopa blockpolitiken, vilket inte är förvånande. Vi har ett mångpartisystem som i praktiken är ett tvåpartisystem även om det händer saker ibland. Miljöpartiet och kristdemokraterna tog sig plötsligt in i blocken och i den något mindre stolta spalten har vi Ny Demokrati och Sverigedemokraterna; de visade i alla fall att det går att förändra svensk politik även om jag önskar att det hade varit andra människor som gjorde det.

Parlamentarismens svaga punkt är just blockpolitiken, och politiskt intresserade amerikaner (vars system inte är parlamentaristiskt och därmed har blivit ännu mer tvåparti än vårt) tycker ofta att parlamentarism låter fantastiskt. I stället för två partier som slåss och försöker närma sig mitten - om än från olika håll - för att scora så många väljare som möjligt får man en uppsjö partier som ibland håller med varandra och ibland kämpar mot varandra. Libertarianerna håller med kommunisterna om detta och nazisterna om något annat, socialdemokraterna samarbetar med moderaterna i en del frågor och med vänsterpartiet i andra, och så vidare.

Så fungerar det inte i Sverige, och jag tror inte att det gör det i något parlamentaristiskt system som haft lite tid på sig att mogna. Blockpolitiken är nämligen ett bra spel för politikerna. Det är helt enkelt bättre att slå sig ihop, samla resurser och tjäna på varandras kampanjer. När alla gör det som är bäst för dem själva blir resultatet ofta något som ingen egentligen vill ha. Spelteori.

Om nu Centerpartiet till exempel skulle lämna "alliansen" så har de ju sett sina regeringsplatser för sista gången. Om de känner sig marginaliserade nu så kan de ju vänta tills de är ett ensamt pytteparti med några stolar i riksdagen, som kanske kan hoppas på en vågmästarroll. Varje parti förlorar mer på att överge blockpolitiken än på att behålla den, vilket gör blockpolitiken till ett väldigt stabilt system.

Miljöpartiet hade en underbar chans att motbevisa det ovanstående efter förra årets riksdagsval. Jag röstade på dem och när jag insåg att de tillsammans med moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet hade majoritet började jag genast hysa ljuvliga fantasier om att de skulle gå till de tre partierna och säga "okej, vi är med er om ni slänger ut kristdemokraterna". Många av deras väljare hade säkert känt sig svikna, men jag hade inte kunnat älska dem mer om jag så hade gått en universitetskurs i att älska ett parti.

Då hade blockpolitiken spruckit och vi hade fått se ett politiskt experiment som i alla fall jag hade mördat för att få veta utgången av. Men det hände inte, blockpolitiken höll, och den kommer att fortsätta hålla. Tragiskt nog.

torsdag 7 juli 2011

Gilla killar


Like A Bad Girl Should gillar killar vilket ju är trevligt, om inte annat för hennes pojkvän. Det känns dock som om hon är rätt ensam om den saken. Det är ett rätt gammalt skämt att vi bara kommer att existera tills kvinnor själva kan få av hårt påskruvade burklock, sen är vi överflödiga. Som med de flesta skämt finns det ett korn av sanning.

Jag kan inte komma på en enda egenskap som både a) anses typiskt manlig och b) är positiv. Man kan kanske säga "beskyddande", men jämför moderskärlek och faderskärlek; vilken av dem känns mer beskyddande och omhändertagande?

Vi är korkade, okultiverade, konstant kåta, håriga, primitiva, själviska, glömska, otrogna, våldsamma varelser som varken vet vad kvinnor vill ha eller bryr oss om att ta reda på det. Det är den allmänna mansbilden som jag ser den. Snygg är den inte.

Den är inte helt fel heller. Ingenting av det jag tycker om hos mig själv är - vad jag kan komma på - typiskt manligt. När jag tänker mig en manlig man, en karlakarl, är det inget trevligt med det. Jag tror det stämmer för rätt många. Man hör sällan en kvinna deklamera varför män är så fantastiska. Det är snarare "man måste ju ha dem, det är drygt men man är ju hetero, inte mycket att göra åt saken"-stämning. Vi kanske är överflödiga. Jag behöver själv en sked för att få upp burklocken ibland.

Har jag fel? Vad är typiskt manligt och dessutom toppenbra? Vad skulle världen sakna om vi försvann?