Hoppsan

Nu sägs det att det inte var Saudiarabien som krävde att IKEA skulle tömma sina kataloger på kvinnor utan IKEA gjorde det på eget bevåg och det finns andra saudiarabiska reklamkataloger med bilder på kvinnor. Om det är sant så får jag ju ta tillbaka en del av det jag sa i går. Skäll på IKEA, för helvete. Så mycket som möjligt.

Bara så det inte är några missförstånd: Saudiarabien suger fortfarande. Religion suger fortfarande. Och det var just de två som gjorde att IKEA fick för sig det här till att börja med, och som gjorde att vi fann historien trovärdig. Inte en kotte var förvånad, liksom. Så poängen är densamma, det här exemplet var fel.

Klaga rätt

Så det pågår en storm mot IKEA som tog bort bilder på kvinnor ur sina kataloger i Saudiarabien. Det är förstås ett klart klandervärt beteende men jag har inte lyckats arbeta upp det riktiga raseriet över det eftersom det är så oerhört oförvånande. Företag viker sig för att tjäna pengar, liksom. Big surprise. Jag blir i stället förbannad över det satans Saudiarabien som ställde kravet till att börja med.

Häromdagen gick jag förbi en kvinna i burka. Jag har sett henne ("hur vet du att det är samma?") ett par gånger så hon bor väl här i straxet. Så jag funderade lite över detta med burkan, som ju har blivit en symbol för kvinnoförtryck. Grejen är den att det inte är burkan som är problemet, och inte ens de som förespråkar och kräver burka.

Texterna i Koranen som av vissa tolkas som påbjudande burka är inte överdrivet tydliga. De säger att kvinnan inte ska visa sin skönhet eller sina behag (olika översättningar finns; jag talar tyvärr inte 600-tals-arabiska så jag har ingen egen åsikt) för andra än den närmaste familjen. Vad Muhammed menade med det hade han förmodligen själv klart för sig och jag tror vi kan utgå ifrån att hans första läsare också fattade.

Men nu är det fjortonhundra år senare och vi kan inte vara helt hundra på vad de där arabiska orden egentligen betyder. Vad är då det vettiga att göra, om man nu tror på allt det här och vill följa Muhammeds påbud? Att ta det säkra före det osäkra och bära burka, och tvinga alla kvinnor man kan att göra det. Då är man i alla fall trygg, man vet att man inte har gjort fel.

Problemet är inte burkan och inte IKEA. Problemet är religion. Religioner skapar fasta men grundlösa regler, irrationella påbud och förbud, och förvrider diskussioner genom att injicera sagoväsen som måste respekteras av alla närvarande. Allt det andra är bara symptom.

Vetenskapen kräver ingen tro

Emedan religion inte är något för mig så förstår jag i alla fall på något plan dragningskraften, vare sig det handlar om att övertyga sig själv om en väntande angenäm evighet, om att få en universummanual eller bara om gemenskap och flockbildning. Det jag har svårare att förstå är vetenskapsfientligheten som alltför ofta - långt ifrån alltid, och mer och mer sällan - följer med religionen. Om inte annat så finns hos vetenskapen en annan sorts universummanual, och om man nu avskyr den så kan man gå och föda fjorton barn i en gyttjepöl och se elva av dem dö innan de blivit vuxna.

Men varför skulle man avsky vetenskapen eller ens bara vara ljummen till den? Även om man är way into Jesus eller kristallterapi så borde man kunna se vad vetenskapen gjort för mänskligheten och inse vilken briljant uppfinning den är. Hur den är det som särskiljer mänskligheten.

Jag tror att det bokstavligt talat handlar om okunskap. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner där fraser som "så kallat vetenskapligt" dykt upp, en fras som man inte kan tvinga över sina läppar om man vet vad vetenskap är? Så jag tror att alla dessa människor helt enkelt inte vet vad vetenskap är. Vad som skiljer den från andra former av kunskap. Hur vi vet att den är bättre.

Det är egentligen inte så knepigt att förstå hur det blir så. Mänskligheten har vid det här laget samlat ihop en gigantonorm mängd kunskap som bygger på sig själv i nivå efter nivå efter nivå. Det finns fält där man inte kan börja bidra förrän man är medelålders för så lång tid tar det att lära sig allt man först behöver veta. Det är omöjligt att vara universalgeni för det finns för mycket att känna till; man får vara glad om man kan bli hygglig inom ett område under en mänsklig livstid. Det är nästan ogenomträngligt.

Enstaka stycken kunskap kan verka totalt tagna ur luften och det kan verka som om vi ombes acceptera dem av tro och ingenting annat. Jag är rätt påläst för att vara en amatör, jag är rätt smart och intresserad, och jag kan ändå lista hur mycket som helst som jag inte vet. Hur vet vi vad Mars kärna består av? Vet inte. Hur vet vi vad Plancktemperaturen är? Vet inte.

Men jag accepterar dessa fakta när jag får dem från en trovärdig källa. Problemet är att utifrån ser det ut precis som när en duktig troende accepterar dogmer från sin präst. Det är kunskap serverad av auktoriteter och om man inte vet tillräckligt om vetenskap förstår man inte heller varför jag köper att Plancktemperaturen är cirka 1,4*10³² kelvin men inte att Jesus dog för våra synder och återuppstod på den tredje dagen.

Så här är, en gång för alla, skillnaden: Jag kan ta reda på hur vi vet att Plancktemperaturen är cirka 1,4*10³² kelvin. Jag kan kolla upp hur vi vet det, och om det är en kedja av upptäckter och experiment så kan jag ta reda på länk efter länk i kedjan, och även om jag tröttnar eller får slut på tid innan jag kommer fram så kommer jag aldrig att nå en punkt där svaret är att så är det bara och det måste man bara tro på.

Inom religionen, däremot, kommer den punkten på ett väldigt tidigt stadium. Det kan pratas en massa om böcker och filosofi och tankevärld och debatt, men grunden är grundlös tro som inte kan ifrågasättas. Och jag vet vad jag talar om, för jag har försökt. Jag har letat efter grunderna för dessa enorma företeelser som styrt så mycket av mänsklighetens historia. Jag har läst böcker och böcker om böcker och säkert någon bok om böcker om böcker, jag har frågat och undersökt och rotat, men fundamentet visade sig alltid vara: "så är det bara och det måste man bara tro på".

Det är skillnaden mellan vetenskap och religion. Hur mycket det än kan verka så, så kräver vetenskapen aldrig blind tro eller tanklöst förtroende för auktoriteter. Den finns tillgänglig för oss alla.

Det här får inte hända

Det snackas för fullt i Almedalen (som jag för övrigt såg för första gången häromsistens och är mycket mindre än det ser ut på TV) och i måndags hölls seminariet "Skapelsetro, intelligent design och skolans undervisning?". Jag vet inte vad frågetecknet gör där, men om den kombinationen av ord inte får det att rysa i ryggraden på dig så vet jag inte vad du gör här.

Kristdemokraterna och Claphaminstitutet (som ni kanske minns från när jag naivt trodde att det gick att ha ett meningsfullt intelligent samtal) vill alltså börja prata kreationism i svenska skolan. De pratar om intelligent design som en medelväg mellan religiös skapelsetro och den vetenskapliga evolutionsläran, även känd som "det som faktiskt är sant". Jag antar att de har rätt där, på samma sätt som halshuggning är en medelväg mellan stegling och att inte avrättas. Om halshuggning vore ett annat ord för stegling, valt för att nästla in steglingen i ett samhälle som utvecklats för mycket för att stegling ska vara acceptabel.

Jag är rätt stolt över min förmåga med ord, även om jag har en tendens att låta som en blandning av Gandalf och Bibeln. Men jag finner inga ord för att uttrycka precis hur ledsen det här gör mig. Den amerikanska kreationismdebatten är hemskt tragisk, men jag har i alla fall kunnat finna tröst i att det är ett udda land, en religiös originalitet i en allt mer sekulariserad värld. Ett ställe byggt av religiösa individualister vars kyrkor fortfarande spelar en central social roll och har inflytande på alla samhällets nivåer.

Men att det finns människor uppväxta här, i Sverige, med alla fördelar som den svenska utbildningen kunnat ge dem, med samma samhälleliga bakgrund som jag, som tittar tvärs över Atlanten och inte tänker "åh, vilka stollar, hoppas de växer ifrån det" utan "så ska vi minsann ha det här också", det är en ny nivå av sorgsenhet. Vem kan se attacker på kunskap och förnuft och se det som en förebild?

Det kanske värsta är att deras motivation är så obegriplig. Liksom i min korta "konversation" med dem tror jag att de vet att de pratar strunt. De häver ur sig vad som helst som de tror kan gå hem hos deras kärnpublik, men de kan omöjligt verkligen tro på den vetenskapliga kontrovers de hävdar finns. Det gör den inte, och det vet de. De är bildade människor. Så de ljuger. Varför? Jag vet inte.

Samtidigt gör det mig arg. De sitter där och drar nytta av alla vetenskapens och forskningens frukter, varenda dag låter de sig bäras fram av oräkneliga smarta, rationella människor som byggde det de nu inte skulle klara sig utan, och så svarar de med att försöka förinta det. Så fungerar inte vetenskap. Man får inte välja och vraka bland resultaten. Man använder inte vetenskap för att bevisa att man har rätt, man använder det för att se till att man har rätt.

Det får mig att vilja göra en John Galt. Låt alla rationella dra sig undan och ta med sig det vetenskapen gett verkligheten, så får vi se hur det går för resten. Låt dem försöka driva en bil med tro. Låt dem försöka bygga en dator genom bön. Låt dem försöka bota cancer genom att låtsas. Låt dem sitta i mörkret och kylan och hoppas att Gud ska fixa deras problem. Så får vi se vem det är som bidrar mest till mänskligheten.

Det borde inte behövas, för vi har redan sett det, under plågsamt långa perioder i mänsklighetens historia. Men nu har vi kommit för långt, eller hur? Det kan inte hända. Inte nu. Det får inte hända.

Våra fjärran rötter

I går såg jag Prometheus (recension kommer på filmbloggen i morgon tisdag) som bland annat pratar om möjligheten att mänskligheten uppkom genom rymdvarelsers inverkan. Det finns gott om sådana hypoteser, en del möjliga, andra fullständigt bisarra.

Det kan gälla medvetna handlingar som när en tekniskt överlägsen art genmanipulerar våra förfäder till att producera människor, eller slump som när en asteroid råkar krascha och bär på mikrober från en annan värld. Det kan gälla bara mänskligheten eller allt liv på Jorden. Det är naturligtvis spännande saker att tänka på och ur vetenskaplig synvinkel intressanta men som svar på De Stora Frågorna delar de den svaghet som de flesta svar gör. De är svar som egentligen inte är svar.

Det kan inte på något sätt vara tillfredsställande att få veta att vi tillkom genom rymdexperiment, att vårt riktiga ursprung inte är på Jorden. Det låter som det föräldralösa barnets dröm - "mina riktiga föräldrar är rika och snälla och älskar mig, och en dag kommer de att hitta mig". Om de som går omkring och undrar över mänsklighetens ursprung och syfte får det här svaret, så flyttas väl bara frågan ett steg bort? Varifrån kommer de här rymdvarelserna? Skapades de av en ännu mer tekniskt överlägsen art från ännu en annan planet? Var kom i så fall de ifrån?

Det är en variant på den sorts samtal jag haft alldeles för ofta, där den andre försöker injicera Gud som ett botemedel mot precis alla brister och fel.

Religiös: "Universum kan inte ha funnits alltid, det måste ha skapats."

Jag: "Hur då?"

Religiös: "Av Gud!"

Jag: "Och var kom han ifrån?"

Religiös: "Åh, han har funnits alltid."

Det löser ingenting, det bara flyttar problemet.

Jag tror att det rör sig om en storskalig version av den inställning som gör att många automatiskt tror på sådant som kommer från fjärran ställen, särskilt om det är uråldrigt. Fem tusen år gammal kinesisk visdom måste vara jättebra. Aboriginernas muntliga historia måste innehålla djupa sanningar. De orörda folken i Amazonas är visare än oss moderna människor som glömt vad som är viktigt. Och rymdvarelser från en planet långt borta måste vara bättre än vi.

Det tror jag inte att de är. Vi är nämligen fantastiska.

Lejondieten

Om du missat att vi lever i en envis trenddietperiod så avundas jag dig; jag är inte alls lika skicklig på att hålla mig borta från de mer deprimerande delarna av vår moderna tid. Den enda slutsats jag har lyckats dra av alltihop är att det bästa är att inte äta alls. Det finns sånt som alla är överens om är dåligt, men ingenting som alla är överens om är bra. Följaktligen är all mat dålig och bör undvikas.

Det som däremot var en nyhet för mig var att någon lyckats kombinera två av mina favorithatobjekt: trenddieter och religion. Japp, det finns en bibelbaserad trenddiet. Om du öppnat Bibeln fler gånger än den genomsnittlige kristne försöker du nu åminna dig bibliska recepttips; de enda jag har hittat är matreglerna som regnade över hebréerna under deras promenad genom öknen. Om de var tänkta att skapa hälsa och abs så var det något Gud höll tyst om.

Men de som trots floder av fakta vägrar inse att Bibeln är en hopkokad blandning av människoproducerade texter fortsätter tro att bokeländet innehåller svar på livets alla frågor, och när nu diet är på tapeten så måste det ju finnas där, det också. Gud skulle ju inte missa att GI skulle bli poppis, så naturligtvis la han in lite ledtrådar vars betydelse inte skulle bli uppenbar förrän några tusen år senare, och då bara för knäppskallar.

Vad innebär då bibeldieten, eller Daniel Plan? Den bygger på profeten Daniel, känd från lejonkulan; en av hans mindre välkända bragder var att totaldissa den dåvarande kungens matvanor. Vad hade Daniel, som levde för över 2500 år sedan, tyckt om att stenrika sentidingar använde hans liv för att lösa ett seriöst i-landsproblem? Han hade nog inte förstått grejen om han så fått en månad på sig.

Men det gör väl ingen illa, antar jag. Jag kan bara inte låta bli att tänka att om folk bara la ner lika mycket ansträngning på att gå ner i vikt som de gör på att hitta lätta sätt att gå ner i vikt så skulle de vara smala som vidjor, hela högen.

Äsch, den där påven, han säger så mycket

Å ena sidan är det trevligt att 82% av amerikanska katoliker tycker det är okej med preventivmedel, att 54% av dem accepterar gayrelationer och att 59% av dem är soft med utomäktenskapligt sex. Å andra sidan belyser det något som jag har tänkt på länge och som är väldigt konstigt med katolicismen.

Inte religionen som sådan, förstås, den är väl inte konstigare än många andra religioner även om den kanske är lömskare än de flesta. Däremot är det en del som är märkligt med dess anhängare.

De flesta religioner är, till syvende och sidst, rätt individuella. Man kan vara muslim och inte hålla med en annan muslim om särskilt mycket förutom att det inte finns någon Gud förutom Gud och att Muhammed är hans profet. Två lutheraner kan debattera tills solen går ner i självförsvar. En wiccan som försökte lägga dogmer på en annan wiccan skulle bli utskrattad ur wicca, om det gick, vilket det inte gör, eftersom religion är rätt individuellt. Man får inte vara med i vilken kyrka som helst men man får alltid vara kristen.

Katolicismen är annorlunda. Den bygger på den apostoliska successionen, den teoretiskt obrutna kedjan från Petrus till Joseph Ratzinger, och att det påven håller för sant på Jorden håller Gud för sant i himlen. När påven talar ex cathedra är han ofelbar. Det påven anstiftar som dogm, det är vid skaparen dogm också. Och påven, han är inte så pigg på preventivmedel, bögeri eller hor, vare sig en- eller tvåfalt.

Man kan helt enkelt inte rimligen vara en Romtrogen katolik och ändå ha sina egna åsikter om sånt som påven blandar sig i. Vad är det då som gör att man erkänner sig till just den katolska kyrkan? Det som är speciellt med den är just påvens auktoritet; annars kan man fritt välja samfund och tycka precis vad man vill om abort och kött på fredagar - hoppsan, där var jag visst lite omodern. Om man inte skriver under på katolicismens dogmsamling, varför då kalla sig katolik? Är det inte som att vara kommunist, "men jag gillar inte planekonomi"?

Krossa inte Israel

I söndags åkte jag spårvagn förbi en parad som skanderade "leve Palestina" och "krossa Israel", och jag tänkte att jag är med er halvvägs. Det där är en situation som saknar lösning och kommer att fortsätta sakna lösning tills folk slutar bry sig så förbannat mycket om vilka deras förfäder var.

Israel gör mycket djävulskap i regionen och jag tror att det hade varit bättre om landet aldrig hade skapats. Om man nu skulle ge judarna ett eget land efter andra världskrigets illdåd kunde man väl gjort det mitt smack i Tyskland i stället för att hacka ut en bit jord i ett oskyldigt område som dessutom redan bestod av judarnas arvsfiender? Visst, jag vet att det inte är fullt så enkelt och att sionistiska bosättare fanns på plats långt före 1948, men det känns som en plan vars möjliga långsiktiga dåliga följder borde ha varit fullt uppenbara.

Problemet är att sextio år har gått. I dag bor i Israel människor vars far- och morföräldrar föddes där. Ska vi säga åt dem att det här är inte ert land längre, för andra som bor här kan visa längre släktlinjer bakåt? Då börjar vi tjafsa om huruvida dagens palestinier är ättlingar till filistéerna och hur trovärdigt Gamla Testamentet egentligen är. Det är frågor vi inte kommer att lösa utan tidsmaskin.

Dessutom är det helt irrelevant. Det som spelar roll är människorna som bor där nu, inte människorna som kanske eller kanske inte bodde där för femtio eller hundra eller tvåtusen eller tretusen år sedan. Men om man är tredje generationens israel kan man inte i någon rimlig värld ombes dra åt helvete för nu ska vi lägga ner det här landet.

Så "krossa Israel" är ingen rimlig lösning och att hojta det slagordet för oss inte en mikrosekund närmare fred i Mellanöstern. Men "krossa Palestina" är en lika dålig lösning. Förr eller senare måste de här människorna inse att det inte spelar någon roll vilket blod som rinner i ådrorna eller vilken religion man har. Annars kommer de att fortsätta spränga varandra i bitar tills någon med större bomber tröttnar på alltihop och förvandlar hela Mellanöstern till en parkeringsplats.

Ateist eller agnostiker?

Skeptikern Michael Shermer, vars gärning jag i allmänhet uppskattar och står bakom, skrev i förra veckan om ateism vs agnosticism och lyckades i förbifarten reta upp mig. Jag delar hans motstånd mot etiketter så låt oss droppa orden ateism och agnosticism och gå in på hans påstående att "Gud existerar inte" är en ohållbar inställning.

För att kunna diskutera detta måste vi tyvärr ge oss in i de semantiska definitionernas urtråkiga snårträsk, för man måste ju veta vad Gud är för att ha en åsikt i saken. Jag vill inte försöka definiera Gud - det är de troendes jobb - men kan säga att jag aldrig hört en definition av Gud som a) varit i sammanhanget meningsfull samt b) inte fått mig att hävda att enligt den definitionen finns inte Gud. Visst kan man likt Einstein prata om Spinozas Gud eller kalla Gud för summan av alla naturlagar, men det är inte så meningsfullt. Ingen bygger en kyrka för att dyrka summan av alla naturlagar. Ingen ber till summan av alla naturlagar. Summan av alla naturlagar har inga åsikter om hur människor bör leva sina liv.

Så det vi pratar om här är alltså någon form av transcendent väsen. Att ett sådant inte existerar är en rimlig slutsats av observerade fakta, inte en ohållbar inställning. Kunskap fungerar så att vi accepterar det vi fått tillräckligt med bevis för och inte accepterar resten. Att göra på något annat sätt, det är ohållbart. Då måste vi acceptera varenda påhittad vanföreställning.

Gud är, tvärtemot vad troende gärna hävdar, inget specialfall. Om man får hitta på specialfall så kan jag uppfinna en xandikon, bestämma att xandikonens existens varken kan bevisas eller motbevisas, och sen kräva att alla tar ställning i frågan. Är du xandikonist eller axandikonist? Nå? Du kan inte bevisa att xandikonen inte finns!

Vi kan bedöma Guds existens på samma sätt som vi bedömer all annan existens. Antingen finns Gud och interagerar med universum, och då kan vi principiellt upptäcka det, eller så finns Gud inte, eller så finns Gud men interagerar inte med universum och då har vi ingen anledning att bry oss om henom. Att något inte finns och att något beter sig exakt som om det inte finns är i praktiken samma sak.

Michael Shermer drar fram det gamla "you cannot prove a negative" för att backa upp sin inställning. Det är ett mycket besynnerligt påstående då det i sig är ett negative och därmed, enligt sig självt, obevisbart. I verkligheten finns bevisbara negatives ("det finns inga blommiga späckhuggare i mitt kök"), obevisbara negatives ("det finns inga blommiga späckhuggare någonstans i universum"), bevisbara positives ("det finns späckhuggare i havet") och obevisbara positives ("det finns späckhuggare strax vänster om Andromeda"). Huruvida ett påstående är positivt eller negativt har föga inverkan på huruvida det är bevisbart. Dessutom kan snart sagt varje positivt och negativt påstående formuleras om till motsatsen och skulle därför, enligt Shermer, alltså plötsligt bli bevisbart eller obevisbart.

Ungefär här brukar invändningarna börja komma. Du kan inte veta säkert, du kan inte bevisa hundraprocentigt, etc etc. Det är förstås helt rätt och helt irrelevant. Vi kan alla befinna oss i Matrix, vi kan bli lurade av Descartes bedragare, jag kan lida av en enormt invecklad och mycket verklighetstrogen hallucination. Det enda jag anser mig vara säker på är att något existerar, inte ens cogito ergo sum ställer jag mig bakom. Men det är lustigt att ingen kommer dragande med de här invändningarna när jag påstår att vispgrädde finns eller att bäckahästen inte gör det. Det är bara i specialfallet Gud som det plötsligt blir nödvändigt att klamra sig fast vid en mikroskopisk möjlighet.

Det finns en mikroskopisk möjlighet, förstås. Att den Gud som eventuellt existerar skulle påminna särskilt mycket om någon av de gudar som mänskliga religioner hittat på är ännu mindre sannolikt, men den möjligheten finns, den också. Den är bara inte stor nog för att det ska vara värt att ägna den ett ögonblicks eftertanke, ungefär som med de blommiga späckhuggarna i mitt kök. Om människan aldrig hade uppfunnit religion hade den förste som nu försökte trycka in ett osynligt transcendent väsen i debatten rätteligen betraktats som en knäppgök, och det är bara ålder och tradition som gör att till och med en ärkeskeptiker som Shermer resonerar som han gör.

Därför säger jag, trots min motvilja mot etiketter, att jag är ateist. Jag hävdar bestämt att det inte finns någon Gud, och tills jag får en gnutta bevis om motsatsen tänker jag fortsätta med det. Shermer har helt rätt i att det är de troende som bör framlägga de bevisen, precis som jag - om jag hade hittat på min xandikon - hade varit tvungen att bevisa den.

Uppsamlingsheat

Ibland dyker det upp tankar som jag vill skriva ner men som inte ensamma fyller ett helt blogginlägg. Här kommer några stycken.

Den här "jag kommer att tro på hur kul jogging är så fort jag ser en leende joggare"-grejen: häng med mig ut någon gång. I dag sprang jag två och en halv mil i snö och log fan hela tiden. Visst, det hjälper när Freddie sjunger These Are The Days Of Our Lives, men jag ler utan musik också, bara det går bra.

Faktum är att om det känns något annat än fantastiskt så är det för att det går dåligt, förmodligen utan att jag fattar varför. För att inte tala om endorfinkicken som kommer när man gett allt i två timmar, suttit ner och ätit frukost, och sen reser sig och känner världens bästa smärta i benen. Extas. Så låt bli att springa för all del men inbilla er inte att det är något annat än härligt. För det mesta. Och till och med när det är jävligt och man kört hårda intervaller tills nerverna skriker om nåd så känns det skönt efteråt.

En journalist har gripits eftersom han tweetade om profeten Muhammed (jag sa "profeten" så att ni inte trodde att det var Muhammed som gör pizza; han sköter förmodligen om sin rättsskipning själv). Vad var det för hattext han producerat?

I have loved things about you and I have hated things about you and there is a lot I don't understand about you … I will not pray for you.

Allvarligt talat, de här människorna tror att de har allsmäktige Gud på sin sida och så är de så här förbannat tunnhudade? Vad är de så fruktansvärt rädda för? Tror de inte att Allah och Muhammed har bättre saker för sig än att oroa sig över menlösa tweets? Tydligen inte, eftersom 13000 tycker att journalisten i fråga ska avrättas. Fin värld ni vill ha, grabbar.

Whitney Houston är död. Jag har inte sett något om dödsorsak men det är väl ingen högoddsare att det hade att göra med vad hon gillade att stoppa i sig. Så efter att ha haft Whitneyhyllningsdag på Spotify har jag funderat på två saker:

1. Hela Whitneys familj sjöng, typ. Dionne Warwick är hennes kusin, och så vidare. Är det så att talang är ärftligt eller är det bara om man vuxit upp med en massa sångare som man får för sig att det är en rimlig karriär att sikta på? Det är så klart en kombination, men ändå. Varför är det så sällan nån som kommer helt utifrån och blir stor? Nepotism? Sånggenens sällsynthet och recessiva natur?

2. Varför börjar alla kändisar knarka? Visst, de blir väl bjudna mer än vi andra, men det måste vara mer än så. Just i Whitneys fall hade väl Bobby Brown med saken att göra, men det finns ju inte en kändis med pulverfria näsborrar. Jag tror personligen att om man aktivt söker berömmelse har man problem till att börja med.

Tvång som enda moral

Enligt en studie gjord av två amerikanska universitet (tack till Anne) tror amerikaner att ateister är mer brottsliga än våldtäktsmän, vilket på något plan innebär att genomsnittsateisten måste vara lite mer än 1,0 brottsling. Men hursom.

Jag - och professor Shariff - antar att detta beror på att man inte kan lita på ateister. Utan en gudagiven moral har de ingen moral alls och kan lugnt göra precis vad de vill, för det finns ju ändå ingen evig eld som väntar på dem. Om regler inte serveras från himlen existerar de inte.

Jag förundras igen över hur dessa människor kan missa att detta säger så mycket mer om dem än det gör om en enda ateist. Trots de här nyligen avhandlade bristerna i mitt faktiska beteende så anser jag mig ha en stark moralisk kompass som jag följer - okej, försöker följa - för att jag tycker att det är bra, för att konsekvenserna blir bra, för att man antingen kan jobba på att göra världen bättre eller jobba på att göra världen sämre och jag föredrar det förra alternativet, och visst, för att min inre polis kräver det och inte accepterar några ursäkter.

Jag gör verkligen inte det jag gör för att jag inbillar mig att det blir någon fet belöning av det. Jag räknar inte med att godhet får följder som är bra för mig personligen; tvärtom kan jag inte undgå att se att man kan leva rätt gott på att vara ett kräk. Även om jag bara brydde mig om mig själv finns det en hel del jag inte skulle göra enbart därför att hela den här rättegång-fängelse-grejen verkar så dryg.

Men de religiösa som anser att sådana som jag är etikbefriade tillfällesrecidivister, de bygger tydligen inte bara sin egen moral på att de förväntar sig personliga belöningar och straff utan är även oförmögna att tänka sig att någon skulle kunna bygga en moral på något annat. Om man inte fruktat helvetet eller längtar efter paradiset, varför skulle man någonsin göra något annat än att stjäla, mörda och våldta?

Vilket alltså innebär att de inte känner empati, ånger eller samvetskval. De kan inte föreställa sig att agera för det allmännas nytta. Det enda som hindrar dem från att gå fullständigt bananas är det konstant närvarande hotet om en allseende, allvetande fadersfigur med en flammande rotting i näven. Den dag en av dem tappar tron, lås in era barn och beväpna er. Där har ni den riktiga faran.

Varför vi ska vara vettiga

Rationalitetsförespråkare som jag får ibland frågan varför vi nödvändigtvis ska vara sådana glädjedödare. Vem skadar det egentligen att sörjande människor får tröst av James Van Praagh och John Edward? Varför är det dåligt att tro att man övervakas av änglar, Jesus eller sina döda föräldrar, om man nu tycker om att tro det?

Jag har gått igenom några av anledningarna, men om det inte räcker så har vi en stor en här. Människor förlorar tusentals kronor på att de saknar en rudimentär skitsnacksdetektor, på att vi inte ens i Sverige 2011 lyckats utrota fluffiga sagor.

Man behöver inte ens vara en trist materialist som jag för att inse att bluffmakarna är just bluffmakare. Man behöver bara kunna inse att om de talade sanning skulle världen se helt annorlunda ut. Om det verkligen fanns människor som kunde "utföra mirakel, bota dödliga sjukdomar, hitta försvunna personer, ha kontakt med pengaorakel, vetenskapsmän, hemliga kloster och ha förmågan att se in i framtiden" och var fria att annonsera i post och tidningar så skulle världen vara väldigt annorlunda.

Det skulle inte finnas tvivlare som jag; det skulle inte ens vara möjligt för en mentalt frisk människa att tvivla. Det skulle vara som att tvivla på datorer eller flygplan. Spåmän skulle förändra alla börser i världen och alla former av vadslagning. Magiska botare skulle göra sjukvården överflödig. Pengaorakel skulle vända allt vi vet om ekonomi upp och ner.

Antingen finns de här människorna inte, eller så är de hemliga och undangömda. De arbetar i det fördolda, antingen frivilligt eller i fångenskap. Det som är helt omöjligt är att de finns och säljer sina tjänster via små annonser och massutskick. Som sagt: man behöver inte ens förneka magi för att förstå detta, det räcker med grundläggande logik.

Men grundläggande logik är rätt sällsynt, eftersom vi alla från tidiga år matas med vaga uppfattningar om magi och superkrafter som lurar strax bortom vardagen. Det är en sjuka som skadar oss alla, vare sig vi tar oss ur den eller inte. Därför måste vi vara glädjedödare, för att där det finns en svaghet finns det rovdjur redo att utnyttja den.

Syndskalan

Häromsistens frågade en vän en massa om synder och skärseld och helvete och jag förklarade efter bästa välmåga vad det egentligen är katolikerna säger om allt det där (det är huvudsakligen de som pysslar med sånt nu för tiden, men det finns naturligtvis diverse sekter som har sina egna åsikter). Efteråt sa hon "det här borde du blogga om" så jag tar väl och provar ett rent informativt inlägg. Det här råkar ju ändå vara mitt ämne och jag har alltid velat vara en Feynman/Sagan/Cox och sprida kunskap vida omkring.

Enligt katolicismen genomgår själen en bedömning när man dör. Det bästa tänkbara resultatet är att man åker raka vägen till paradiset. Det sker om man a) av fri vilja har accepterat Jesus och kyrkan samt b) inte har några oförlåtna synder på sitt samvete. Vi begår alla synder men de kan förlåtas genom dop, bikt och den sista smörjelsen. Ett av den senares syften är just att förlåta de sista synderna så att man inte hinner begå några fler innan man dör. Paradiset nästa.

Om man inte har sån flax utan har oförlåtna synder med sig när livet tar slut så kan man hamna på två olika ställen. Katoliker skiljer mellan dödssynder och vanliga synder. Om det är oförlåtna vanliga synder man har med sig så hamnar man i skärselden. Det låter otäckt och det är det också; det är ett långt lidande som ska bränna bort synderna så att man kan komma till paradiset. Trots detta brukar skärseldens invånare som hyggligt nöjda. Visst, de lider, men det är tidsbestämt och när det är över så släpps man in i paradiset och får åtnjuta Guds närvaro. Vid det här laget har alla eventuella tvivel försvunnit; man vet med säkerhet att det är precis så det fungerar och att det bara är att ta sig igenom den här biten så är det goa tider sen.

Värre är det om man dör med en oförlåten dödssynd. Då finns det tyvärr inget hopp utan det bär till helvetet, ett tillstånd där man är fullständigt avskild från Guds nåd. Där tillbringar man evigheten och ångrar att man gjorde det där, vad det nu var man gjorde.

De som sett Seven eller plockat upp andra referenser till de sju dödssynderna tror kanske att den som känt något av lättja, vällust, högmod, girighet, frosseri, vrede och avund därmed är fördömd, men så fungerar det som tur är inte. De sju dödssynderna är inte samma sak som det katolska konceptet dödssynd, de råkar bara heta samma sak på svenska. De sju är sådant som orsakar synd, syndkällor så att säga, och som därför ska undvikas.

En helvetesfördömande dödssynd är i stället en väldigt allvarlig synd som begås frivilligt av någon som är fullt medveten om att det är en väldigt allvarlig synd som begås. Det finns inga ursäkter för en dödssynd och begår man en sådan är det bäst att få den förlåten fortast möjligt, för annars finns det en plats bokad på Helvetesexpressen.

And now you know.

Spräng helst inte kyrkorna

Svenska kyrkan har ett växande problem. Pengar sinar bort, medlemsssiffrorna rasar och framtiden ser dyster ut. Tidigare domprosten H B Hammar vill lösa det genom att spränga kyrkor. Jag kan inte undvika att känna mig en smula skyldig.

Jag är, som förhoppningsvis framgått för trogna läsare, en ungefär så hård ateist som man kan finna. Jag hyser ungefär lika stora tvivel i gudsfrågan som i gravitationsfrågan och nej, ingendera frågan är egentligen en fråga. Jag är dessutom kraftigt negativ till religion i allmänhet. Med andra ord är det inte bara så att jag inte tror på det utan jag tycker att det är ett skadligt elände, kanske det mest fördärvande som mänskligheten uppfunnit. Jag har inget intresse av att stödja något sådant och gick därför ur svenska kyrkan för många år sedan.

Men samtidigt älskar jag kyrkor. Jag älskar deras konst, deras arkitektur, deras roll som historiska och kulturella dokument, och det faktum att de står som imponerande monument för allt vi hårlösa apor kan lyckas med när vi ger oss fan på det. Jag älskar att känna samhörighet med människorna för vilka kyrkor betyder mer än de gör för mig. Jag behöver inte tro på Gud för att känna hans storhet när jag går runt i Notre Dame de Paris eller Peterskyrkan. Jag vill inte att de här ställena ska sprängas, men jag förstår naturligtvis att det krävs enorma mängder pengar för att underhålla dem.

Saken är den att jag gärna skulle bidra med pengar till att hålla kyrkorna hela och rena. När jag vill gå på Johanneskyrkans julkonsert eller dylikt så betalar jag gärna en rundlig dusör för det privilegiet. Jag har ingenting emot att staten använder mina skattepengar till att underhålla kyrkor; de är kulturminnen och ska behandlas som sådana. Jag tycker inte vi ska riva aztekiska pyramider heller, och där försiggick värre saker än i en genomsnittlig svensk landsbygdskyrka. Hoppas jag.

Jag vill bara inte pytsa in pengar till prästlöner och gudstjänster och jag vill inte stödja en organisation som grundar sig på något jag finner motbjudande. Jag vet inte hur många såna som jag det finns, men nog måste det vara fler än bara jag? Borde det inte gå att samla oss, ta våra frivilliga donationer, lägga ihop det med de medlemspengar som fortfarande strömmar in, och hålla igång kyrkorna på det? Religionen håller kanske på att dö ut (hoppas jag), men dess arv är vårt arv.

Oförmögen, ovillig och obefintlig

Häromdagen var det en vän till mig som aktualiserade Epikuros gamla argument som går ut på att Gud inte kan vara både kapabel och villig att utrota all ondska, för annars skulle det inte finnas någon ondska. Om han är kapabel men inte villig är han ond, om han är villig men inte kapabel är han inte allsmäktig, och om han är varken kapabel eller villig är han inte mycket till Gud.

Logiken är fortfarande över tvåtusen år senare oknäckbar, men det räcker att ta en väldigt kort titt på världen för att inse att argumentet - och han lär inte ha varit den förste som kom med det - inte har övertygat mänskligheten. Det är för att kredofili är den utmärkande egenskapen hos religiösa; de vill tro, de behöver tro, de måste tro. Logiken lämnas därhän.

Den religiöses standardmotargument går ut på att det är något vi inte förstår eftersom Gud är så mycket större och perfektare än vi är. Gud är evig, ofelbar och allvetande, så om han tillåter ondska måste det finnas en bra anledning till det. Det påminner mig om när en släkting tyckte jag skulle gå med i Greenpeace eftersom de bekämpar kärnkraft och att kärnkraft måste vara något dåligt eftersom Greenpeace bekämpar det.

Jag hatar det argumentet eftersom det så tydligt visar en av religionens onda sidor: för att parafrasera Richard Dawkins gör religionen oss nöjda med okunskap. Det är ingenting för mig. Mänskligheten tog sig inte från gyttjan och hit genom att acceptera att vi är stackars svaga dumma varelser.

Men framför allt så håller inte logiken. I samma ögonblick som man postulerar allmakt så tappar man alla ursäkter för att världen inte är perfekt. För att använda det kristna exemplet: om allt det här med Jesus och korsfästelse och offerlamm och syndabock och att ta på sig hela världens brott och synd verkligen är nödvändigt, om det gigantiska test som världen enligt kristendomen utgör behövs, om hela vår art och alla andra arter faktiskt måste lida oss igenom den här långa perioden innan fredsfursten stiger ner från himlen och grundar sitt eviga rike, då är Gud inte allsmäktig.

Som förälder måste man ibland göra saker som ens barn hatar. Ibland är det för att man inte har något val. Ibland är det för att det är bra för barnen i längden, till exempel för att undvika att de förvandlas till bortskämda snorungar som inbillar sig att världen är till för dem i stället för alla andra. Det beror på att föräldrar inte är allsmäktiga. Om de vore det skulle barnen lugnt kunna räkna med en evig paradisisk existens.

Vi har alla - påstås det - en allsmäktig fader, och ändå ser våra liv inte ut så. Vad kan det bero på?

Bibelns kvinnor

Det kan inte vara lätt att vara religiös feminist, i alla fall inte om man väljer någon av de gamla klassiska västerländska religionerna. Trots den allmänt spridda synen på islam är det nog allra svårast inom de judeokristna religionerna. Glöm inte att fyra av de fem största muslimska länderna har eller har haft en kvinnlig president/premiärminister, något de flesta västeuropeiska länder inte har på meritlistan än.

Ett problem är förstås att det inte finns några kvinnliga förebilder. Det är väldigt svårt att i Bibeln hitta något som en troende feminist kan göra till sitt, och det är väl därför de har gripit tag i precis vad som helst som verkar passa.

Det måste vara så det gick till när Ester blev en symbol för judiska feminister och boken sades handla om könsöverskridande. Det den i själva verket handlar om är en kvinna som får som hon vill genom att utnyttja att en man är tänd på henne. Hon gör ingenting förrän hon själv hotas och när hon får chansen ser hon till att mörda alla sina fiender samt deras fruar och barn. Jag kan inte riktigt se en feminist av 2011 stå bakom hennes agerande och det sista man kan kalla det är könsöverskridande. Hon rör sig helt och hållet inom sin fastlagda kvinnoroll och behöver dessutom en man till att knuffa henne till handling.

Det är ändå inte så konstigt att Ester fått den status hon fått. Hon är nämligen en av ytterst få kvinnor i Gamla Testamentet som inte faller in under någon av tre kategorier: småroller som blixtrar förbi och ofta är namnlösa, skurkar antingen av ondska (Delila) eller svaghet (Eva) och personlighetslösa föremål som är där för att väcka mäns åtrå och vara troféer i deras kamp.

Men det finns åtminstone ett bättre förslag: Rut. Rut är en av de där märkliga bitarna som man stöter på när man läser Bibeln och som får en att undra hur den lyckades ta sig förbi redaktörens flit. Det känns inte som den hör hemma, ungefär som Predikarens deppiga svada om den inneboende meningslösheten hos vår existens. Men Rut är en betydligt mer positiv historia.

Rut är en moabitiska och därmed en icke-jude. På den här tiden var man ännu mindre pigg på människor av annan etnicitet än vi är i dag, så Rut har en uppförsbacke framför sig för att bli en god figur i Bibeln. Hon och en annan moabitiska, Orpa, gifter sig i alla fall med ett judiskt brödrapar. Båda dör och Rut och Orpa är därmed antika änkor, inte en avundsvärd situation.

Deras svärmor Naomi (själv änka) tänker återvända till sitt hemland och säger åt sina svärdöttrar att hitta moabitiska män. Orpa gör motvilligt som hon säger, men Rut tokvägrar. Hennes svärmors gud är hennes gud. Hon följer med Naomi till Betlehem och lyckas bli gift med en av sin döde mans släktingar. Det är i princip hela historien, men den gör Rut till en hyllad biblisk figur medan Orpa är allmänt hatad. Ett tag var det nästan en rabbinisk tävling i att hitta på jävelskap och påstå att Orpa drabbats av det; hon blev bland annat våldtagen av nittionio män och en hund om minnet inte sviker.

Så, det är som sagt inte lätt att vara feminist och läsa Bibeln. Den kanske bästa kvinnofiguren i Gamla Testamentet är god för att hon väljer en främmande religion över sin egen. Inte en förebild att tjata om.

Ebony and ivory

Förr i tiden, innan jag hade tröttnat på nätforum, hängde jag på ett osedvanligt smart och intressant sådant där en spännande fråga en dag dök upp. Den riktade sig till forumets kristna och undrade hur de skulle reagera om det en dag upptäcktes och bevisades - på ett sätt som övertygade dem - att Jesu kroppsliga kvarlevor fanns kvar på Jorden och att han alltså inte hade återuppstått, predikat lite till och sen blivit upptagen till himlen.

Naturligtvis kom de vanliga undanglidande svaren. Det kan inte hända, hur skulle det nånsin kunna bevisas och så vidare, aktiva försök att missa poängen. Av alla kristna på det forumet var det en (1) som hade stake nog att ge ett riktigt svar. Han sa att då skulle han sluta vara kristen eftersom hans tro grundade sig på att Jesus hade återuppstått och på så sätt visat att vi alla ska uppstå från de döda. Det är på intet vis det enda bra svaret på den frågan, men det visar att man inte behöver vara intellektuellt oärlig för att vara religiös.

De andra var inte ens kapabla att utsätta sin tro för skuggan av möjligheten till tvivel. De hade sina dogmer klara för sig och vägrade ens spekulera i vad som skulle hända om de utmanades. Ett tydligare exempel på religionens begränsande verkan vet jag inte om man kan hitta.

Men som den där siste bevisade behöver det inte vara så. Religion och vetenskap behöver inte stå i motsatsförhållande, de ska bara hålla sig borta från varandras områden. Det gör att religionen drar sig undan mer och mer allt eftersom vetenskapen flyttar gränserna för mänsklig kunskap, men det är som det ska vara. Religionen är till för att besvara frågor som vetenskapen inte skulle få för sig att ställa.

En del har förstått detta. Carl Sagan frågade Dalai Lama vad som skulle hända om vetenskapen motbevisade reinkarnation. Då skulle den tibetanska buddhismen tvingas förändras, sa Dalai Lama men la till att det skulle bli mycket svårt att motbevisa reinkarnation. Det har han förstås helt rätt i.

På samma sätt har katolska kyrkan, en inte alls lika vetenskapsfientlig institution som dess image antyder, ingenting emot Big Bang eller evolution eller någon annan aspekt av modern vetenskap. Det är helt okej med Joseph Ratzinger om människor utvecklades ur proto-amöbor och delar en hyggligt nära förfader med aporna, så länge han får lov att göra klart att vid något tillfälle i processen valde Gud ut människan och gav henne något som han inte gav till de andra djuren: en själ.

Det får han gärna hävda. Vetenskapen blandar sig inte i själens vara eller inte vara utom för att säga att den inte har funnit några indicier för att själen skulle finnas och vi håller er underrättade om detta skulle ändras.

Med allt detta vill jag inte säga att det är okej att tro vad som helst, för det har jag nog gjort klart att jag inte tycker. Det enda jag vill säga är att det är extremt o-okej att vara vetenskapsfientlig. Särskilt om det är för att man har en gammal favoritsaga man inte vill släppa taget om.

Varför religion?

Om nu religioner inte är sanna och leder till en massa elände så kan man fråga sig varför de dyker upp i varenda mänsklig civilisation och aldrig tycks försvinna. Många religiösa använder rentav religionens allestädes närvaro som ett argument för dess riktighet. Just det argumentet kan vi lämna därhän men frågan som sådan är inte utan ett visst intresse.

Jag ser två anledningar till detta: religioner är bra för sig själva, och de fyller vissa mänskliga och samhälleliga behov. Vi tar dem i omvänd ordning.

Religionen och människan. Världen är fundamentalt orättvis. Ingen människa är gammal när hon inser det. De flesta är inte förtjusta i orättvisor utom när de gynnar dem själva, så det här med att goda kan straffas och onda belönas är direkt motbjudande. Det är inte så vi vill ha det.

Detta var en större grej förr i tiden när fler samhällen styrdes av autokrater eller åtminstone en mäktig och rik klass som var hermetiskt tillsluten. Varför ska egentligen en egyptisk bonde under tredje dynastin knega vidare i stället för att göra uppror mot uppkomlingarna som går omkring och påstår att det är världens natur att de lever i palats medan bonden krälar i gyttjan? Jo, för att belöningen kommer efteråt.

Ett samhälle som inte postulerar en övermänsklig höghet som ser allt, straffar och belönar, löper mycket större risk att drabbas av revolutioner och annat som härskarna inte brukar vara så pigga på. Man vill se en hyggligt nöjd arbetarklass som strävar på och inte bråkar, arbetar sig i graven och hoppas på att det då visar sig vara värt det.

Expansionistiska samhällen har ännu en anledning att hojta om gudar, vilket visas tydligt i mer krigiska folkslags religioner. Det finns en orsak till att både asatron och den antika grekiska religionen lovade paradisiska liv efter detta till krigare som dog hjältedöden medan vanligt folk hade något betydligt gråare att se fram emot.

Även i religioner som inte pysslar så mycket med liv efter döden - klassisk judendom, till exempel - är belöning/straff-dynamiken en central del. Är du sjuk, handikappad, allmänt olycksdrabbad? Du är en syndare som straffas av Gud, vare sig du vet vad du gjort fel eller inte. Är du frisk, rik, lycklig? Du är en god man, även om du inte har följt ett bud i hela ditt liv.

Religionen och sig själv. Detta tror jag är den viktigare av de två, och det är här vi ser hur mycket Darwin faktiskt gjort för mänskligheten. Den här idén kommer direkt ur teorin om det naturliga urvalet.

De religiösa tankarna behöver inte vara bra för oss för att uppstå och leva kvar. De behöver bara vara bra för sig själva. Ett virus uppstår mer eller mindre slumpartat och hittar celler det kan angripa. Om det visar sig framgångsrikt kopierar det sig själv och sprider sig hej vilt, trots att det kanske dödar sina värdar eller åtminstone inte gör något bra för dem.

På samma sätt kanske det finns ett utrymme i våra hjärnor för den religiösa tanken. Något hos oss gillar den här idén, gör att vi vill ta den till oss. Det spelar ingen roll att den får oss att slösa enorma mängder resurser på att bygga katedraler eller att den gör att vi tillbringar stora delar av dygnet med att känna oss skyldiga och otillräckliga. Tanken har hittat sin nisch och överlever just därför att den överlever. Om den inte hade varit en överlevartanke hade den inte hängt med så här länge.

Kanske är det därför samma idéer verkar återkomma, om och om igen, på olika platser och tider och i olika kulturer. Det finns något som liknar gnosticism i de flesta religioner, nästan alla folk har en mystikerklass, och själva belöning/straff-konceptet är ju som sagt universellt. Det kanske till och med kan förklara religionens egen utveckling från panteism och animism till polyteism till antropomorf monoteism och vidare till en allt mer abstrakt tro där Gud inte längre vandrar i lustgården när dagen börjar svalkas.

Religion är alltså en mental parasit, en tankevärld som hittat en svaghet hos människan, nitat sig fast och följt med oss sen Ug och Zog försökte förklara varför det regnade eld från himlen. Den har tiotusen års erfarenhet av att klamra sig fast vid mänskligheten. Och trots det håller vi på att göra oss av med den.

Diskutera runt i ring

Jag har tillbringat alldeles för mycket tid på diverse internetforum. Jag har med åldern insett att det är något man ska göra om, när och så länge som man tycker det är roligt, för det är något av det minst produktiva man kan göra.

Kalla mig gärna naiv, men jag trodde faktiskt att det var bättre i de fina salongerna. Sen skrev jag den förut nämnda repliken på SvD:s debattsida. I morse läste jag motrepliken, och det var som att vara tillbaka på de där internetforumen.

Allt de skriver har jag redan bemött i min första artikel, och de anklagar mig för att inte hålla mig till korrekta fakta. Det enda jag gjorde var att läsa forskningen som de själva hänvisade till, men det är jag som inte håller mig till korrekta fakta.

Det nya de tillför är att angripa mig personligen och dra in min ateism, som i sammanhanget är helt irrelevant och som jag därför inte nämnde i artikeln. De känner bara till den om de följde länken till min blogg, men det känns på nåt sätt osannolikt.

Där rök en illusion till. Jag har inte så många kvar att jag har råd att slänga bort dem.

...presenterar lite stolt...

Inget större inlägg i dag, bara lite shameless self-promotion för min debattartikel på SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/inget-stod-for-battre-halsa-for-troende_5895719.svd