Det kan inte vara lätt att vara religiös feminist, i alla fall inte om man väljer någon av de gamla klassiska västerländska religionerna. Trots den allmänt spridda synen på islam är det nog allra svårast inom de judeokristna religionerna. Glöm inte att fyra av de fem största muslimska länderna har eller har haft en kvinnlig president/premiärminister, något de flesta västeuropeiska länder inte har på meritlistan än.
Ett problem är förstås att det inte finns några kvinnliga förebilder. Det är väldigt svårt att i Bibeln hitta något som en troende feminist kan göra till sitt, och det är väl därför de har gripit tag i precis vad som helst som verkar passa.
Det måste vara så det gick till när Ester blev en symbol för judiska feminister och boken sades handla om könsöverskridande. Det den i själva verket handlar om är en kvinna som får som hon vill genom att utnyttja att en man är tänd på henne. Hon gör ingenting förrän hon själv hotas och när hon får chansen ser hon till att mörda alla sina fiender samt deras fruar och barn. Jag kan inte riktigt se en feminist av 2011 stå bakom hennes agerande och det sista man kan kalla det är könsöverskridande. Hon rör sig helt och hållet inom sin fastlagda kvinnoroll och behöver dessutom en man till att knuffa henne till handling.
Det är ändå inte så konstigt att Ester fått den status hon fått. Hon är nämligen en av ytterst få kvinnor i Gamla Testamentet som inte faller in under någon av tre kategorier: småroller som blixtrar förbi och ofta är namnlösa, skurkar antingen av ondska (Delila) eller svaghet (Eva) och personlighetslösa föremål som är där för att väcka mäns åtrå och vara troféer i deras kamp.
Men det finns åtminstone ett bättre förslag: Rut. Rut är en av de där märkliga bitarna som man stöter på när man läser Bibeln och som får en att undra hur den lyckades ta sig förbi redaktörens flit. Det känns inte som den hör hemma, ungefär som Predikarens deppiga svada om den inneboende meningslösheten hos vår existens. Men Rut är en betydligt mer positiv historia.
Rut är en moabitiska och därmed en icke-jude. På den här tiden var man ännu mindre pigg på människor av annan etnicitet än vi är i dag, så Rut har en uppförsbacke framför sig för att bli en god figur i Bibeln. Hon och en annan moabitiska, Orpa, gifter sig i alla fall med ett judiskt brödrapar. Båda dör och Rut och Orpa är därmed antika änkor, inte en avundsvärd situation.
Deras svärmor Naomi (själv änka) tänker återvända till sitt hemland och säger åt sina svärdöttrar att hitta moabitiska män. Orpa gör motvilligt som hon säger, men Rut tokvägrar. Hennes svärmors gud är hennes gud. Hon följer med Naomi till Betlehem och lyckas bli gift med en av sin döde mans släktingar. Det är i princip hela historien, men den gör Rut till en hyllad biblisk figur medan Orpa är allmänt hatad. Ett tag var det nästan en rabbinisk tävling i att hitta på jävelskap och påstå att Orpa drabbats av det; hon blev bland annat våldtagen av nittionio män och en hund om minnet inte sviker.
Så, det är som sagt inte lätt att vara feminist och läsa Bibeln. Den kanske bästa kvinnofiguren i Gamla Testamentet är god för att hon väljer en främmande religion över sin egen. Inte en förebild att tjata om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar