Det är de vuxna som tjatar om ursprung

Eftersom jag tydligen lever avskilt från samhällsdebatten hade jag ingen aning om att det just nu diskuterades kring inseminering av singelkvinnor. Däremot snubblade jag över Carlos Rojas relaterade artikel om singeladoption, där han argumenterar för att ensamstående oavsett kön ska få adoptera, och det kan ju inte annat än att hålla med om.

Jag har alltid känt att det måste vara bättre att ha en förälder som ville bli förälder så gärna att det var värt att eliminera den trevliga delen av barnproduktion och gå igenom adoption eller inseminering, än att ha två föräldrar som knullade på fyllan. Sen är det väl idylliskt om förälskade föräldrar producerar önskade barn men verkligheten är inte alltid idyllisk.

Om nu ensamstående inte ska få adoptera så ska det i alla fall inte vara för att det är orättvist mot barnen eftersom de vill veta sitt ursprung. Det är nämligen inte en hård sanning utan något de vuxna hamrar in i barnens skallar.

En adopterad flicka från Indien som växer upp i Staffanstorp är inte bara ett barn, hon är ett barn från Indien. Hon förväntas vara intresserad av Indien och vilja veta detaljer om var hon kommer ifrån och kasttillhörighet och allt annat man möjligen kan tänkas fråga om. Hon antas känna gemenskap med en politisk flykting från Peru eller en nyankommen affärsman från Irak medan hennes staffanstorpska klasskamrater självklart inte har någon relation till de människorna. Samtidigt bryr jag mig inte ett satans dugg om vilken gård i Värmland mina förfäder bodde på. Jag är inte ens säker på att det var Värmland.

Om flickan från Indien börjar grubbla över sitt ursprung så är det för att samhället trycker in i skallen på henne att hon ska det. Det är inte hon själv som ser sig som udda för att hon inte föddes innanför det här landets gränser och ser annorlunda ut, det är alla runt henne som beter sig som om det gör henne till en upptäcktsresande från främmande land.