Det anses allmänt vara dumt att utrota arter. Argumenten för denna synpunkt brukar vara begränsade till att man aldrig vet vad man ha arten i fråga till; det kanske finns ett botemedel för cancer i pungvargens blåshalskörtel. Det är lite väl människocentriskt för mig. Jag tycker inte att en arts existensberättigande bör grunda sig i vilken nytta vi människor kan ha av den.
Jag är snarare emot utrotning för att vi inte kan förutspå följderna och för att det är jävligt onödigt, helt enkelt. Det finns ingen anledning att göra oss av med arter och några årtionden senare försöka återskapa dem med genteknik från de spillror vi hittar i bevarade ben.
Det är därför det fortfarande finns några laboratorieprover kvar av smittkoppsvirus, vars destruktion skulle fullkomliga en framgångsrik mänsklig utrotning av en sjukdom. Vi behåller dem delvis för att det kanske finns någon annan som har lite och om de får för sig att leka biovapen med dem vill man gärna ha egna prover att experimentera fram motmedel på, men mest är det nog för att det bara känns och anses fel att göra sig av med något biologiskt unikt.
Jag gillar att leta reda på corner cases, rimlighetens utkanter där man får se var värderingar egentligen kommer ifrån. Smittkoppsviruset är ett sådant. Ett annat är guineamasken, en parasit som orsakar dracunculusinfektion. Den här masken har följt mänskligheten i årtusenden och kanske sen våra förfäder kravlade upp ur havet. Egyptiska mumier uppvisar tecken på dracunculusinfektion. Den har traditionellt behandlats genom att masken dras ut genom ett hål i huden, lite i taget, och viras runt en pinne så att den inte kan smita in igen. En hypotes gör gällande att asklepiosstaven först uppstod som en avbildning av den proceduren.
Masken kommer in i kroppen genom dricksvattnet och orsakar diarré, kräkningar, astma, feber och öppna sår, men är inte dödlig. Människan är dess enda värddjur. Guineamasken kan helt enkelt inte leva utan oss. Om vi utrotar dracunculusinfektion, som man nu försöker göra genom att ge riskområdens invånare möjlighet att dricka osmittat vatten eller ta bort smittan ur vatten, utrotar vi samtidigt guineamasken.
Den som hävdar att det är vår plikt att då och då låta oss infekteras av guineamasken så att den ska överleva, det är en person som på riktigt är emot att utrota arter och står för följderna av det. Men jag har inte hört några högljudda protester mot antidracunculuskampanjen i Afrika och frivillig-infektion-kön är inte lång. Det är lättare att få stöd till gulliga pandor och söta isbjörnar än till äckliga parasitmaskar, och framför allt ska djuren vi räddar inte ställa till alltför mycket besvär för oss.
Jag tänker inte heller dricka dracunculusvatten. Om det nånstans i världen finns en art som jag känner att vi lugnt kan utrota utan dåligt samvete så är det guineamasken. Den behöver oss, vi behöver inte den, och ingen kommer att sörja den. Lätt val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar