22 tips till fel personer

22 tips till feministiska män började retweetas i går kväll och jag försökte formulera ett svar som fick plats inom Twitters själakrossande begränsningar och som inte skulle missförstås, inte avfärdas, inte... ni fattar. Det visade sig förstås omöjligt så jag får väl skriva av mig här i stället.

Varför riktar sig detta specifikt till feministiska män? Om en man kallar sig feminist och inte redan har förstått, tänkt och omfattat allt det där så lär ju inte 22 käcka tweets göra någon skillnad i den betongskallen. För mig var det uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart - jo det funkar ju fint och jag är inte bitter - mascara är inte snyggt - bögarna vill inte heller dansa med mig - uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart.

Är det här inte sånt som man skulle försöka säga till män som INTE har kopplat de allra mest självklara insikterna än? Män som kanske faktiskt känner obehag inför att dansa med andra män eller inte begriper varför det kan vara obehagligt för en kvinna att få blickar när hon är ensam på en busstation mitt i natten. Om man är feminist är det ju för att man har fattat allt det där och framställningen att detta skulle vara revolutionerande obekväma insikter... det är bara konstigt. Om det här är upplysande så har man tokkört på den grundläggande feminismkursen.

Men det är inte det som verkligen stör mig. Det som stör mig är att det skyfflar skit över dem som anstränger sig (nej, den påhäftade disclaimern i nummer 22 med ytterligare påhäftad insinuation hjälper inte) och struntar i dem som inte bryr sig. Nu har jag nog aldrig kallat mig feminist men då alla jag känner förmodligen skulle kalla mig det så känner jag mig träffad ändå, och vad känner jag när jag läser det här?

Att det tydligen inte räcker att vara så rädd att störa en kvinna att man helt slutar ta kontakt. Det räcker inte att stirra i marken för att kvinnor inte ska känna sig uttittade. Det räcker inte att demonen i skallen tjatar om att man ska vara tio gånger försiktigare när man pratar med en kvinna än när man pratar med en man för annars kan man gå över nån osynlig gräns eller råka avbryta henne och då är det ju så klart för att hon är kvinna. Det räcker inte, man kan alltid må sämre så här är lite till och har du problem med det så kanske du inte var så upplyst som du trodde ändå, hö hö.

Samtidigt är killarna som inte bryr sig ett jävla dugg förstås helt oberörda och går glatt vidare med att tafsa, hojta "hora" så ofta de kan, osynliggöra, dubbelbestraffa och hålla glastaket intakt. Förmodligen säga något nedsättande om damlandslaget om de har en minut över. Är det inte dem vi borde rikta oss till i stället? Men det är ju svårt. Lättare att kasta skit där man vet att den fastnar.

Det jag skulle vilja höra, en gång, är "du är inte ett svin". Eller rentav "det märks att du försöker låta bli att vara ett svin". Jag begär inte "du är bra", bara "du är inte usel". Tycker inte det borde vara helt omöjligt att få känna det ibland.

Ett gap

Jag läser om att H&M har en plusmodell med det något oturliga namnet Jennie Runk. Fröken Runk modellar storlek 44 och större - vilket inte säger mig mycket men att döma av bilderna är det för litet för en satans massa kvinnor - och huvudpoängen med artikeln verkar vara att hon uppskattas och uppmärksammas, för i vår värld är det en nyhet att något är en nyhet.

Det var dock något helt annat jag fastnade för, något som tydligen gick artikelförfattaren helt förbi. Nämligen följande:

Den 24-åriga amerikanska modellen upptäcktes redan år 2000, men fick då två alternativ. Antingen banta så att hon kunde visa kläder i storlek 38 eller mindre, eller gå upp lite i vikt och bli plusmodell.

Även om vi bortser från att hon tydligen var elva år när hon "upptäcktes": är det bara jag som tycker att något fattas här? Hon kunde antingen gå ner till storlek 38 eller upp till storlek 44. Finns det inga kläder med storlek 40 eller 42? Behöver sådana kläder inte mannekängas? Säljer de sig själva? Eller är det bara en grundläggande lag i modellbranschen att ingen för helvete ska få vara den storlek hen är från början? Banta eller käka men du får fan inte fortsätta som du är.

Det är sånt här man tänker på när man äter frukost till Lyxfällan

Jag är väldigt svag för självförbättring. Biggest Loser, Du är vad du äter, Lyxfällan, det är gött alltihop. Och det är det senare programmet som har fått mig att fundera, för det är mycket jag inte förstår med det. Hur hamnar man - egentligen - i den situationen?

Jag menar inte "hur kan man låna och spendera pengar man inte har och hur kan man låta det gå så långt" och så vidare, för dummare saker än så kan jag begripa. Människan har diverse designfel och ett av dem är den ständiga kortsiktigheten, den här förmågan att sätta saker åt sidan som om de försvinner om man inte tänker på dem. Det har inte hänt mig men jag fattar hur det händer. Det börjar med något litet, gränserna flyttas och så sitter man i ett hål.

Men det är en del jag inte förstår. Till att börja med: jag tror inte jag vet särskilt mycket mer än de som är med i Lyxfällan. Jag vet till exempel inte exakt hur illa det är att hamna hos kronofogden, eller exakt hur jävligt livet blir när man har en betalningsanmärkning, eller ens hur man blir av med en sån. Jag ger bara typ 80-20-odds på att det alls går. Jag har ingen koll på hur långt det ska gå innan man blir vräkt, och då har jag ändå som vicevärd-in-training varit med på en vräkning, eller vad man gör efter att man blivit vräkt.

Jag har ingen budget. Jag skulle nog kunna spotta upp hyggliga gissningar om jag vore tvungen att fylla en sån där tavla de sätter upp i början av varje avsnitt, men jag skulle behöva räkna i huvudet för att komma fram till, till exempel, hur mycket jag betalar för lån varje månad. Jag är tvungen att tänka efter ett par sekunder för att få fram hur mycket jag får ut i lön och det är på en tusing när. Jag vet vad min hyra är, cirkus, men resten av kategorierna skulle jag behöva gissa en del på.

Men orsaken till att jag inte vet de här sakerna är att jag aldrig har behövt veta det. Jag betalar mina räkningar, jag köper min mat, och jag överlever. När en månad är tight märker jag det genom att jag behöver ta från sparkontot och då sätter jag tillbaka de pengarna när nästa lön kommer. När jag har gott om pengar en månad sätter jag in det som är över på sparkontot. Det går mig inte förbi. Jag har faktiskt varit hos inkasso en gång och jag begriper fortfarande inte hur jag missade räkning och påminnelser men det är det värsta jag har gjort på området.

Men de här människorna kan gå back femtusen, tiotusen, femtontusen, eller mångdubbla den summan varje månad, tydligen utan att märka det. Om jag gick back femtusen i månaden skulle det märkas väldigt fort och efter kort tid skulle det vara omöjligt att fortsätta gå back femtusen i månaden. Hur mycket sparade de ihop innan de började backa, egentligen? Och hur kan det vara okänt för dem? Kan man verkligen låna om och om igen, så mycket att man inte märker att man blir tusentals kronor fattigare varje gång kalendern vänder sida?

Och när man är där, hur kommer det sig att man fortfarande inte vet nåt av det där jag listade ovan? När det börjar luta mot kronofogde och betalningsanmärkning och vräkning, är det inte då man åtminstone sätter sig framför Google i ett par minuter? Okej, det är väl samma människofel igen, men här går nog min förståelsegräns.

Framför allt: hur är det rent fysiskt möjligt att sjunka så djupt? Ens om man försöker? Kalla mig naiv, men jag inbillade mig att den där kreditupplysningen som görs så fort man hickar hade en funktion. Är inte den till för att hindra just sånt här? När man tar sitt fyrtionde lån (no jokes, en av dem hade lån och krediter på 43 olika ställen), ska inte det stället se de tidigare trettionio kreditupplysningarna, hosta lite förläget, och säga nej?

Tydligen inte. Jag räknar med att det finns någon insikt jag inte har nått än, ungefär som när jag slutligen begrep hur USA:s fastighetskris uppstod. Vem tjänade på att lura på folk en massa usla lån de inte hade råd att betala? Det gör man väl inget flis på? Sanningen var förstås att skurkarna i sammanhanget lurade på folk en massa usla lån som de hoppades att de - nätt och jämnt - skulle ha råd att betala. Slutresultatet blev en krasch, men alla hade hellre sett att det bara puttrade vidare och pengarna fortsatte flöda in. Det är antagligen något liknande på gång här.

Jag borde helt sluta läsa

Alltså, egentligen vill jag inte ha något "jag läste något så korkat att jag måste blogga om det"-tema. Men det har blivit min form av terapi. Det är det eller "kan vi inte bara spränga allt och börja om från myrorna?". Den här gången var det det intellektuella vacuum som går under rubriken To be happy, we must admit women and men aren't 'equal'.

Vi ignorerar titeln. Vi ignorerar våra förväntningar titeln leder till. Vi tittar bara på vad författaren Suzanne Venker faktiskt skriver, och finner att det är sänkande korkat. Hon beskyller feminismen för en hel del ont, bland annat följande:

Marriage becomes a competitive sport. The complementary nature of marriage - in which two people work together, as equals, toward the same goal but with an appreciation for the qualities each gender brings to the table - has been obliterated.

Nej, det är det som aldrig fanns men vi försöker skapa. En värld där det inte är så att mannen förvärvsarbetar och kvinnan städar och lagar mat, utan en värld där båda hjälps åt med det. Om de kommer överens om att kvinnan gör allt hushållsarbete - fett. Om de kommer överens om att mannen gör allt hushållsarbete - fett. Om de är nöjda med sitt arrangemang, oavsett vilket arrangemanget är - fett. Det är vad det innebär att samarbeta som jämlikar, inte att kromosomerna bestämmer arbetsuppgifterna.

Feminism didn’t result in equality between the sexes – it resulted in mass confusion. Today, men and women have no idea who’s supposed to do what.

Nej, därför att konceptet att ett visst kön är "supposed to" göra något särskilt är stendumt. I stället för stela normer kan man välja själv, och enda anledningen till att någon inbillar sig att folk är mindre lyckliga nu är att nu pratar man om sina problem i stället för att hålla käften och lida, vilket förr var det enda alternativet. Särskilt för kvinnor.

Prior to the 1970s, people viewed gender roles as as equally valuable. Many would argue women had the better end of the deal! It’s hard to claim women were oppressed in a nation in which men were expected to stand up when a lady enters the room or to lay down their lives to spare women life.

Nej, det är faktiskt väldigt lätt. Om jag får välja mellan att få rösta, utbilda mig, välja ett yrke och i största allmänhet själv bestämma över mitt liv och att nån reser sig när jag kommer in i ett rum så är valet redan gjort. Jag kan inte föreställa mig att Venker tycker annorlunda, så varför skriver hon så här? Kan någon förklara det för mig?

When the Titanic went down in 1912, its sinking took 1,450 lives. Only 103 were women. One-hundred three.

Och så drar vi upp Titanic igen. Det finns en anledning till att de här genusbakåtsträvande människorna alltid nämner just Titanic: det är ett av ytterst få fall där "kvinnor och barn först" gällde och följdes. Det andra kända fallet är från 1852 när HMS Birkenhead gick under, och det finns kanske några ströexempel till. "Kvinnor och barn först" var aldrig en väletablerad princip, aldrig en lag eller regel, och det var sannerligen inte normen. Tvärtom klarade sig män betydligt bättre än kvinnor, och Titanic-exemplet användes som en anledning att inte ge kvinnor rösträtt: det behövdes ju inte, män skulle alltid sätta kvinnors bästa före sitt eget.

Det här är inte information som är svår att hitta. Det tog mig bokstavligen en minut att forska fram. Hur kommer det sig att de här människorna som drömmer sig tillbaka till en tidigare värld, har så otroligt dålig koll på hur den världen såg ut? Därför att annars skulle de förstås inte drömma sig tillbaka till den. Den var nämligen ful och jävlig och de skulle tusen gånger hellre leva i dag. Men borde de inte själva ha ett intresse av att ta reda på vad det är de förespråkar, i alla fall ett så minimalt intresse att de kan lägga sextio sekunder på att läsa om det?

Och även om "kvinnor och barn först"-myten vore sann och män genom historien gick under med fartygen hellre än att se kvinnor förgås, är det något man väljer över att ha rösträtt och lagliga rättigheter? Jag har aldrig varit i en sjöolycka. Oddsen talar starkt för att jag aldrig kommer att vara det. Jag har mycket hellre fulla rättigheter, är en första klassens medborgare, än jag har den marginella fördelen att ha en större chans att överleva om jag någonsin skulle vara ombord på ett sjunkande skepp.

Being equal in worth, or value, is not the same as being identical, interchangeable beings. Men and women may be capable of doing many of the same things, but that doesn’t mean they want to. That we don’t have more female CEOs or stay-at-home dads proves this in spades.

Nej, det gör det inte. Det kan man bara tro om man inbillar sig att vi har uppnått perfekt jämställdhet, att alla strukturer är utraderade och att spelplanen är jämn. Så är inte fallet. Vi har kommit otroligt långt, men vi är inte klara.

Men i övrigt är det här hon slår huvudet på spiken men ändå missar poängen. Män och kvinnor kanske inte vill göra samma saker men de ska få om de vill. Samhället Venker förfäktar lät dem inte göra det och i dag är vi nära ett samhälle där de kan. Det är det enda vi vill: att man ska få välja själv, inte kedjas av sitt kön. Hur kan det vara så förbålt svårt att fatta?

Nätdejting

När jag såg att min gamle homie och bitterhetsbroder Magnus hade bloggat om nätdejting trodde jag att jag skulle få slänga iväg en "you and me both, bro"-kommentar men det visade sig att vi hatade eländet av olika skäl. Visst, jag hade också märkt den där "hon måste vara perfekt"-känslan som dyker upp när man vet att det finns tusentals fler att titta på, men jag upptäckte ingen svinsida hos mig själv och det var inte det som fick mig att avsky både nätdejting och världen i stort.

Till att börja med: jag hatar hela dejting-som-ett-spel-konceptet, vare sig det händer på nätet eller i verkligheten. Jag hatar ljugandet, låtsandet, tanken på marknaden som en marknad, alltihop. Och det blir väldigt, väldigt tydligt vid nätdejting. Då handlar det, precis som Magnus säger, inte om att vara sig själv utan om att skapa ett varumärke, fundera ut hur man lättast kan attrahera och behålla kunders intresse, och jag kräks.

Men framför allt är det själva upplevelsen som får mig att hata blotta tanken på att någonsin prova det igen. När jag har gjort det har jag sett till att hitta någon som jag faktiskt är intresserad av, tagit tid på mig att skriva ett vettigt meddelande av lagom längd som visar att jag faktiskt läst hennes profil, och inte fått något svar.

Samtidigt har de enda meddelanden jag fått kommit från människor som tydligen spammar varenda nytt konto med samma generiska felstavade intetsägande hälsning, bögar som vill suga min kuk, och prostituerade som vill ha mina pengar. För om man är en så tragisk desperat fan att man gett sig på nätdejting, då tar man väl vad som helst, inklusive om det kostar.

Så antingen fungerar det att inte vara ett pucko, men då måste man hålla på och hålla på och hålla på och aldrig ge upp och ignorera att världen envetet säger åt en att man ska vara ett pucko i stället, eller så fungerar det att vara ett pucko och då är det bara att spruta ut meningslösa meddelanden och hoppas att nånstans i den bortre änden av sannolikhetskurvan finns det någon som förmodligen inte är den rätta men åtminstone inte den totalt felaktiga.

Jag har hört framgångshistorierna om nätdejting, och den enda slutsatsen jag kan dra är att de människorna antingen hade en sanslös tur eller helt enkelt inte är jag.

Allt är inte en konspiration

Jag har tidigare pratat om den tydligen allmänmänskliga impulsen att betrakta sig själv som förföljd och förtryckt. Människor verkar ha en grundläggande förkärlek för att betrakta sig som utsatta för angrepp och dunkla planer och i bortre ändan har vi gangstalking, där oskyldiga människor utsätts för precis ingenting och tolkar det som en ondskefull konspiration riktad mot dem, personligen.

För det mesta handlar det i alla fall om hyggligt stora skeenden; i det inlägget använde jag ett par människor som ansåg sin åsiktsfrihet kränkt och när jag ser det här fenomenet brukar det gälla just sådant. Politiskt förtryck, förföljelse, mobbning på samhällelig skala, oavsett hur friska och krya de förmenta offren är.

Men samma sak händer på de lägsta nivåer, och det som nu aktualiserade det för mig är ett publicerat läsarbrev till löparbloggande Petra Månström. Brevskrivaren Maria saknar damlöparkläder i större storlekar. Det är förstås drygt om man är en damlöpare av större storlek. Jag blir själv sned när jag inte hittar kläder (allvarligt talat, jag gick ner nånstans mellan femton och tjugo kilo och alla byxor är fortfarande för långa; vad är det för hässjestänger som kläder designas för egentligen?).

Men vem är det hon är arg på? Hon verkar angripa universum i stort och avslutar med att de som är storvuxna inte får ta plats i löparnas värld. Får - för vem? Vem är det som hindrar dem? Hon ifrågasätter hur man tänker när man säljer toppar i storlek 52 men ingenting annat i den storleken, för man kan ju inte vara naken i övrigt. Men det är ingen som tänker på det över huvud taget, för affärer fungerar inte så att någon sitter och kontrollerar att det finns kompletta garderober i alla storlekar och att man kan klä sig från noll till hundra på ett ställe. Det är ingen som sammanställt en komplett logik och kommit fram till att ensamma toppar i storlek 52 är totalt rimligt.

Jag vet inte varför damlöparkläder i större storlekar är sällsynta. Kanske tror bossarna att det inte finns någon marknad för det. Kanske har de provat - de kanske köpte in de där Adidaskläderna Maria nämner - och det fanns ingen marknad, eller i alla fall inte en tillräckligt stor. Kanske fanns det bara små storlekar att få tag på när de började sälja och de har inte fått för sig att ändra sortimentet sen dess. Det kan vara något av det eller något annat, jag vet inte.

Men jag är helt säker på att det inte är för att det sitter ett gäng onda klädföretagschefer nånstans och kommer överens om att de inte ska sälja damlöparkläder i större storlekar, för att jävlas med större damer. De sitter inte och skrockar åt att kvinnliga löpare måste bära fula manskläder som inte passar. De försöker inte utesluta någon från löpning och verkligen inte från att köpa deras kläder.

Jag tror inte att Maria heller tror att det är så, men om hon inte gör det förstår jag inte varför hon skrivit som hon skrivit. Hon verkar arg på någon som orsakat detta, någon som ger henne de här känslorna av uteslutning. Vem?

Det är den biten jag tycker är så konstig. Jag har själv nyligen och högljutt surat över att min nya löparklocka inte har taktlarm, men aldrig föll det mig in att någon skulle ha tagit bort funktionen för att göra mig förbannad och sabba min träning. I stället funderade jag över varför den kunde ha tagits bort, frågade mina läsare och skrev till Garmin (utan större hopp, men värt ett försök). Det finns säkert en anledning, även om den är dum.

Om jag vore Maria skulle jag se till att köpa de där stora Adidaskläderna om de alls går att få tag på. Samla ihop fler som vill ha och beställ i mängd, eller skriv till klädaffärerna och förklara att vi är X pers som vill ha det här. Om affärerna tror att de kommer att göra pengar på att sälja något, så kommer de att sälja just det. Det finns ingen komplott för att rensa marknaden på stora damlöparkläder; det finns bara inga nu. Allt är inte en konspiration. Faktum är att knappt något är det.

Utveckling hatar mig

Jag märker rätt ofta att jag inte fungerar som andra. Program jag älskar slutar utvecklas eftersom alla andra hatar dem. Program alla andra älskar är otympliga, krångliga och meningslösa för mig. Om ett program gör exakt det jag vill är det ett tydligt tecken på att det snart inte kommer att finnas längre. Uppdateringar tar bort problem jag aldrig haft och knappt kan föreställa mig att någon kan ha, samtidigt som de lägger till problem som förstör programmet för mig. Grundläggande funktioner försvinner och ersätts av funktioner ingen rimligen kan uppskatta, och det framställs som ett briljant framsteg för mänskligheten.

Det har dock sällan varit så illa som just i dag. När jag började löpträna på allvar för sisådär fem år sen fick jag av en arbetskamrat tipset att det numera fanns fantastiska tingestar som via GPS höll koll på hastighet och distans och allt möjligt och kunde ställas in att pipa när man sprang för långsamt. Jag skaffade genast en Garmin Forerunner 305 och två veckor senare förstod jag inte hur jag någonsin hade tränat utan den. Jag ställde in den hastighet jag ville springa i och sen bara kutade jag iväg i slumpmässig riktning, taktlarmet sa åt mig att öka när jag borde öka och när det var dags att dra mig hemåt visste jag precis hur långt jag hade sprungit. It was brilliant.

Jag slet ut batteriet och köpte en ny, slet ut batteriet på den och var inriktad på att köpa en tredje. Tragiskt nog hade den slutat säljas så jag knallade till Löplabbet och frågade vad man skulle köpa om man älskade Forerunner 305. Svaret blev Forerunner 310XT, så den tog jag hem.

Och upptäckte att den inte har något taktlarm. Orsaken till att jag skaffade en löparklocka till att börja med. En väldigt grundläggande och simpel funktion, så uppenbar att jag var tvungen att kolla igenom menyerna fyra gånger och konsultera Google innan jag accepterade att den inte fanns. Det finns larm för allting annat: tid, distans, puls, allt möjligt. Men inte fart. Funktionen är borttagen.

Det finns en workaround som stäcks av ett annat besynnerligt beslut. Det finns taktzoner man kan ställa in, typ att "löpning" är mellan 04:45 och 05:00 per kilometer, "snabb löpning" är mellan 04:30 och 04:45 eller whatever, och den kan varna när man rör sig utanför en sådan zon. Det kräver krångligare inställningar, men det går. Så jag ställer bara in en zon som 00:00-04:30, en som 00:00-04:35 och så vidare, problem löst?

Föga. Taktzoner kan inte överlappa. Har jag zonen 00:00-04:30, då måste nästa vid Gud börja på 04:30. Det blir till att springa exakt mellan 04:30 och 04:35 och varnas när jag kommer upp i 04:29, vilket händer ungefär hela tiden. Så för att lyckas simulera huvudorsaken till att jag har en löparklocka måste jag före varje löprunda ställa in en ny taktzon och använda en krånglig procedur för att säga till klockan att jag vill använda den. Och detta är min förra klockas efterföljare, the next evolution.

Hjälp mig här. Jag har både löpare och icke-löpare i min publik. Är en "öka takten"-funktion verkligen något helt meningslöst, inte bara överflödigt utan så aggressivt värdelöst att funktionen måste tas bort för att inte stöta de miljoner löpare som måste klicka sig förbi den i menyn och blir lite mer förbannade varje gång?

Follow the money

Peter Schweizer hävdar att orsaken till att pamparna på Goldman Sachs och andra Wall Street fatcats inte ställs inför rätta är att de pumpade in en massa pengar i Obamas valkampanj och fortsätter med det. Jag vet inte hur det ligger till med den saken. Jag vet inte om pamparna i fråga begick några brott det gick att få dit dem för eller hur mycket inflytande Obama egentligen har över justitiedepartementet. Det är mycket möjligt att Schweizer har rätt.

Det jag däremot undrar är hur det här fungerar rent praktiskt. Det är en aldrig ifrågasatt sanning att kampanjbidrag innebär fördelaktig behandling när kandidaten är vald. Jag förstår att alla politiker, inklusive Obama, måste prioritera och se till verkligheten och ta obehagliga beslut. Jag förstår också att han gärna vill bli omvald och att han helt oavsett motivation måste anstränga sig för att bli det.

Det jag inte förstår är hur man i praktiken får så här stort inflytande över en politiker genom ekonomiska bidrag. Till att börja med får Obama bara sitta två ämbetsperioder så när han väl blivit vald andra gången kan han rätt hårt strunta i vem det var som gav honom pengar och fokusera på att göra det han faktiskt vill göra, men så verkar det aldrig bli.

Men framför allt: Okej, så Goldman Sachs gav en miljon dollar till hans kampanj. Om han nu bussar justitiedepartementet på dem så ger de till hans motståndare nästa gång, Obama får en miljon mindre och Romney en miljon mer. Men å andra sidan har han fällt ett gäng fatcats som hade del i att orsaka finanskrisen. Får han inte betydligt fler väljare på det än han förlorar på en tvåmiljonersswing? Är det inte fan så mycket fler som vill se pamparna hänga än som glider över till Romney för att han har ett par extra reklaminslag på TV?

Jag förstår bara inte hur det här med lobbyism och smörjning och tråddragning fungerar i praktiken, på de här nivåerna. Det är som när SVT anklagas för att vara socialdemokratiskt eller Bonnier för att vara höger, men det är ingen som egentligen tror att statsminister Persson nånsin ringde SVT och ställde krav eller att Bonnierpatriarken skickar ut pm till sina redaktioner med en politisk agenda. Det här med inflytande bara händer, det ifrågasätts inte, och antingen är det ingen som ställer frågorna eller så fattar alla något som jag har missat.

Tillbaka i Ben Steins hjärna

För ett år sedan skrev jag om knäppskallen Ben Steins hysteriskt verklighetsfrämmande försvar av då våldtäktsmisstänkte Dominique Strauss-Kahn. Sedermera har det för övrigt visat sig att Strauss-Kahn troligen var oskyldig, men det gör inte Ben Stein eller hans bisarra harang mindre efterblivna.

Hur som helst var det först nyligen som det slog mig att det han sa om Strauss-Kahn hänger ihop med resten av hans världsbild. Ben Stein är bland annat känd som evolutionsförnekare, och sådanas sedvanliga argument går igen i hans försvar av Strauss-Kahn.

Titta till exempel på detta:

Can anyone tell me of any heads of nonprofit international economic entities who have ever been charged and convicted of violent sexual crimes? Is it likely that just by chance this hotel maid found the only one in this category?

Fixeringen vid sannolikhet och denna besynnerliga tro att om något för varje person är tillräckligt osannolikt så kommer det aldrig att hända, de är evolutionsförnekarnas adelsmärken. Det återkommer oavbrutet; de framhåller hur enormt osannolikt det är att världen blev exakt så här och använder det som ett argument för en intelligent skapare.

Men om världen varit lite lite grann annorlunda så hade de sett det som det naturliga och självklara, och använt det som ett argument för en intelligent skapare. För varje tänkbar händelsekedja, ner på submolekylär nivå, som slutar med en varelse som är kapabel att ställa de här frågorna så ställs de också. På en värld med sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda intelligenta sköldpaddor hade vissa av sköldpaddorna bestämt hävdat att de måste ha skapats av en intelligent varelse, för hur sannolikt är det att de av en ren slump blev just sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda sköldpaddor?

Sköldpaddorna hade inte alls framhållit avsaknaden av människor som ett bevis för evolutionen. De hade inte ens märkt det, på precis samma sätt som Ben Stein och hans likar inte tycker det är anmärkningsvärt att det inte finns några sex ton tunga blåspräckliga snabelförsedda sköldpaddor.

Det de gör är att låta någon blanda en kortlek, dra ett kort och sen omedelbart anklaga blandaren för fusk. "Oddsen för att dra hjärter knekt på slump är en på femtiotvå! Vill du att jag ska tro på att det bara hände?" Det de gör är att betrakta ett glas vatten och fascineras över hur perfekt glaset är format runt vattnet, så att inte minsta skarv uppstår. Glaset måste vara specifikt konstruerat för att innehålla vatten med just den formen.

Det här är förstås inga nyheter. Men jag har alltid trott att de här människorna är någorlunda vettiga i övrigt och bara har blinda fläckar just vad gäller deras favoritämnen. Nu inser jag att åtminstone vissa av dem har det genomgående. Det är så de ser på världen.

Hellre Kuba än England

Nu måste någon förklara den här Assange-grejen för mig. Jag har en väldigt specifik fråga så jag behöver inte höra några konspirationsteorier, hur bra Wikileaks är, att Wikileaks är så bra att Assange måste vara oskyldig eller att Wikileaks är så bra att Assange inte ska behöva ställas inför rätta när han anklagas för brott. Faktum är att ordet Wikileaks inte behöver förekomma alls.

Assange är rädd för att utlämnas till USA, och det är därför han försöker hålla sig borta från den svenska rättsapparaten; han tror att Sverige kommer att skicka honom över Atlanten. Men han bor i Storbritannien. Om jag vore rädd för USA, om USA vore ute efter mig, då skulle jag inte hänga hos en av deras närmaste allierade. Jag skulle dra till Venezuela, Kuba, kanske Frankrike (Roman Polanski verkar klara sig bra på att softa där). Inte Storbritannien, som väl är mycket närmare knutet till USA än Sverige är.

Framför allt förstår jag inte varför man skulle behöva det här rättsfallet alls, om det bara handlar om att skeppa Assange till USA. Om det nu ska göras på nåt shady sätt så kan man väl friskt göra det utan att han blivit anklagad för svenska sexbrott?

Jag skulle ju tro att det är en rökridå, ett försök att trumma upp ytterligare gräsrotsstöd, liksom hans krav att garanteras att inte utlämnas till USA, eller att han går med på att förhöras på Ecuadors ambassad; det är grejer som är helt orimliga eller omöjliga men som i snittpuckots öron låter resonabla vilket leder till support för Assange.

Men det förklarar inte varför jag inte har sett den här frågan ställas nånstans. Vare sig hans allierade eller hans fiender tycks ifrågasätta resonemanget - han är rädd för att utlämnas till USA så han vill inte åka till Sverige men han är soft med att hänga i Storbritannien. Det saknas ett par länkar i den logiska kedjan.

Så: kan någon förklara den här Assange-grejen för mig?

Vetenskapen kräver ingen tro

Emedan religion inte är något för mig så förstår jag i alla fall på något plan dragningskraften, vare sig det handlar om att övertyga sig själv om en väntande angenäm evighet, om att få en universummanual eller bara om gemenskap och flockbildning. Det jag har svårare att förstå är vetenskapsfientligheten som alltför ofta - långt ifrån alltid, och mer och mer sällan - följer med religionen. Om inte annat så finns hos vetenskapen en annan sorts universummanual, och om man nu avskyr den så kan man gå och föda fjorton barn i en gyttjepöl och se elva av dem dö innan de blivit vuxna.

Men varför skulle man avsky vetenskapen eller ens bara vara ljummen till den? Även om man är way into Jesus eller kristallterapi så borde man kunna se vad vetenskapen gjort för mänskligheten och inse vilken briljant uppfinning den är. Hur den är det som särskiljer mänskligheten.

Jag tror att det bokstavligt talat handlar om okunskap. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner där fraser som "så kallat vetenskapligt" dykt upp, en fras som man inte kan tvinga över sina läppar om man vet vad vetenskap är? Så jag tror att alla dessa människor helt enkelt inte vet vad vetenskap är. Vad som skiljer den från andra former av kunskap. Hur vi vet att den är bättre.

Det är egentligen inte så knepigt att förstå hur det blir så. Mänskligheten har vid det här laget samlat ihop en gigantonorm mängd kunskap som bygger på sig själv i nivå efter nivå efter nivå. Det finns fält där man inte kan börja bidra förrän man är medelålders för så lång tid tar det att lära sig allt man först behöver veta. Det är omöjligt att vara universalgeni för det finns för mycket att känna till; man får vara glad om man kan bli hygglig inom ett område under en mänsklig livstid. Det är nästan ogenomträngligt.

Enstaka stycken kunskap kan verka totalt tagna ur luften och det kan verka som om vi ombes acceptera dem av tro och ingenting annat. Jag är rätt påläst för att vara en amatör, jag är rätt smart och intresserad, och jag kan ändå lista hur mycket som helst som jag inte vet. Hur vet vi vad Mars kärna består av? Vet inte. Hur vet vi vad Plancktemperaturen är? Vet inte.

Men jag accepterar dessa fakta när jag får dem från en trovärdig källa. Problemet är att utifrån ser det ut precis som när en duktig troende accepterar dogmer från sin präst. Det är kunskap serverad av auktoriteter och om man inte vet tillräckligt om vetenskap förstår man inte heller varför jag köper att Plancktemperaturen är cirka 1,4*10³² kelvin men inte att Jesus dog för våra synder och återuppstod på den tredje dagen.

Så här är, en gång för alla, skillnaden: Jag kan ta reda på hur vi vet att Plancktemperaturen är cirka 1,4*10³² kelvin. Jag kan kolla upp hur vi vet det, och om det är en kedja av upptäckter och experiment så kan jag ta reda på länk efter länk i kedjan, och även om jag tröttnar eller får slut på tid innan jag kommer fram så kommer jag aldrig att nå en punkt där svaret är att så är det bara och det måste man bara tro på.

Inom religionen, däremot, kommer den punkten på ett väldigt tidigt stadium. Det kan pratas en massa om böcker och filosofi och tankevärld och debatt, men grunden är grundlös tro som inte kan ifrågasättas. Och jag vet vad jag talar om, för jag har försökt. Jag har letat efter grunderna för dessa enorma företeelser som styrt så mycket av mänsklighetens historia. Jag har läst böcker och böcker om böcker och säkert någon bok om böcker om böcker, jag har frågat och undersökt och rotat, men fundamentet visade sig alltid vara: "så är det bara och det måste man bara tro på".

Det är skillnaden mellan vetenskap och religion. Hur mycket det än kan verka så, så kräver vetenskapen aldrig blind tro eller tanklöst förtroende för auktoriteter. Den finns tillgänglig för oss alla.

Allt detta köande

När jag var liten lärde jag mig bland annat att det tog en satans tid att shoppa i Sovjet (för våra yngre lyssnare: det var typ Ryssland och lite annat. Fråga din historielärare) på grund av systemet med tre köer: en för att välja vad man ville handla, en för att betala och en för att få varorna. Jag vet inte om det stämmer - det här är trots allt samma skola som hävdade att det heter "kejsarsnitt" för att det gjordes på antika kejsarinnor så att de skulle slippa en smärtsam vaginalförlossning. Som om kejsarsnitt är att föredra i en tid före bedövningsmedel och bakteriekunskap. Men hur som.

Att det köades en hel del i det gamla östblocket är i alla fall ett bestående intryck och av allt att döma var det ett stående inslag i livet. Så till den grad att ett polskt spel om köande har släppts, bland annat för att undervisa den yngre generationen i hur det var förr i tiden.

Det jag inte förstår är varför det köades en massa i Sovjet och dess anhängarstater. Anledningen brukar anges som att det fanns ont om varor, men varför leder det till köer? Långa köer uppkommer när det finns något som en satans massa människor vill ha, inte när det inte finns något. Vi köar för mat (eller snarare för att betala den) nu också, men bara för att det faktiskt finns mat. Om det inte fanns någon skulle jag inte ställa mig i någon kö.

Men det fanns väl lite mat, på få ställen, så alla måste gå till just de ställena och då blev det långa köer där. Bortsett från att det känns som ett rätt lätt problem att fixa i ett samhälle där det bara är att kommendera ut folk till vilket jobb som helst, så tycks det mig som om köerna borde ha rört sig fort. Vad var det som tog så hemskt lång tid längst fram i kön att en polack kunde behöva köa sex timmar på en dag?

Okej, jag borde väl bara sluta undra så här 23 år efter Berlinmuren. Men kom igen. Det är jag.

Här är vi! Vi ska försvinna!

Jag kan inte gå utanför dörren utan att se en reklampelare som pratar Swedish House Mafia, tidningarna hojtar om dem, de har dykt upp i mitt jobb och alltihop påminner mig om hur hopplöst out of touch jag måste vara. Jag visste att det var illa, men inte att det var så här illa.

Det första - bokstavligt talat det första - jag hörde om Swedish House Mafia var att de skulle göra en sista spelning och sen splittras. Just därför att det var det första så reagerade jag inte vidare starkt på det, men det visade ju sig snart att detta var en enorm händelse, oavsett hur omedveten om dess signifikans jag hade lyckats hålla mig.

Kvickt började det tjatas Swedish House Mafia snart sagt överallt och jag undrade hur så många kunde ha så starka känslor om något som - såvitt jag kunde bedöma - alldeles nyss inte hade existerat. Jag inser att det är jag som är udda och att de här killarna (om de nu bara är killar men det har jag nånstans fått för mig) var stora redan innan de skulle gå under, men för mig känns det som med Seinfeld som jag hörde talas om ungefär samtidigt som sista avsnittet skulle gå och en massa människor som aldrig förr nämnt programmet började undra hur de skulle klara sig utan det.

Jag fattar även varför jag är udda här, för housemusik är ungefär så långt från min smak som det är möjligt att ta sig och emedan jag inte faktiskt lyssnat på någon låt av just dem har jag svårt att tänka mig att det skulle slita fjällen från mina ögon. Det jag däremot inte fattar är hur de plötsligt kan vara så mainstream.

Jag menar, jag är inte den som stör verkligheten så länge den inte stör mig men till och med jag har ögonen öppna när jag går omkring. Swedish House Mafia var säkert stora på sin scen men om de var så stora ute bland resten av oss som de är nu så är jag betydligt blindare än jag trodde. Så hur kommer det sig att de plötsligt sätter sig ner mitt i det offentliga rummet? Man får väl bara uppmärksamhet för sitt uppbrott om man hade lite uppmärksamhet innan?

Det är väl jag. Det brukar det vara.

Det här får inte hända

Det snackas för fullt i Almedalen (som jag för övrigt såg för första gången häromsistens och är mycket mindre än det ser ut på TV) och i måndags hölls seminariet "Skapelsetro, intelligent design och skolans undervisning?". Jag vet inte vad frågetecknet gör där, men om den kombinationen av ord inte får det att rysa i ryggraden på dig så vet jag inte vad du gör här.

Kristdemokraterna och Claphaminstitutet (som ni kanske minns från när jag naivt trodde att det gick att ha ett meningsfullt intelligent samtal) vill alltså börja prata kreationism i svenska skolan. De pratar om intelligent design som en medelväg mellan religiös skapelsetro och den vetenskapliga evolutionsläran, även känd som "det som faktiskt är sant". Jag antar att de har rätt där, på samma sätt som halshuggning är en medelväg mellan stegling och att inte avrättas. Om halshuggning vore ett annat ord för stegling, valt för att nästla in steglingen i ett samhälle som utvecklats för mycket för att stegling ska vara acceptabel.

Jag är rätt stolt över min förmåga med ord, även om jag har en tendens att låta som en blandning av Gandalf och Bibeln. Men jag finner inga ord för att uttrycka precis hur ledsen det här gör mig. Den amerikanska kreationismdebatten är hemskt tragisk, men jag har i alla fall kunnat finna tröst i att det är ett udda land, en religiös originalitet i en allt mer sekulariserad värld. Ett ställe byggt av religiösa individualister vars kyrkor fortfarande spelar en central social roll och har inflytande på alla samhällets nivåer.

Men att det finns människor uppväxta här, i Sverige, med alla fördelar som den svenska utbildningen kunnat ge dem, med samma samhälleliga bakgrund som jag, som tittar tvärs över Atlanten och inte tänker "åh, vilka stollar, hoppas de växer ifrån det" utan "så ska vi minsann ha det här också", det är en ny nivå av sorgsenhet. Vem kan se attacker på kunskap och förnuft och se det som en förebild?

Det kanske värsta är att deras motivation är så obegriplig. Liksom i min korta "konversation" med dem tror jag att de vet att de pratar strunt. De häver ur sig vad som helst som de tror kan gå hem hos deras kärnpublik, men de kan omöjligt verkligen tro på den vetenskapliga kontrovers de hävdar finns. Det gör den inte, och det vet de. De är bildade människor. Så de ljuger. Varför? Jag vet inte.

Samtidigt gör det mig arg. De sitter där och drar nytta av alla vetenskapens och forskningens frukter, varenda dag låter de sig bäras fram av oräkneliga smarta, rationella människor som byggde det de nu inte skulle klara sig utan, och så svarar de med att försöka förinta det. Så fungerar inte vetenskap. Man får inte välja och vraka bland resultaten. Man använder inte vetenskap för att bevisa att man har rätt, man använder det för att se till att man har rätt.

Det får mig att vilja göra en John Galt. Låt alla rationella dra sig undan och ta med sig det vetenskapen gett verkligheten, så får vi se hur det går för resten. Låt dem försöka driva en bil med tro. Låt dem försöka bygga en dator genom bön. Låt dem försöka bota cancer genom att låtsas. Låt dem sitta i mörkret och kylan och hoppas att Gud ska fixa deras problem. Så får vi se vem det är som bidrar mest till mänskligheten.

Det borde inte behövas, för vi har redan sett det, under plågsamt långa perioder i mänsklighetens historia. Men nu har vi kommit för långt, eller hur? Det kan inte hända. Inte nu. Det får inte hända.

Googles mysterier

Ibland är det väldigt roligt att se hur folk hittar till mina två bloggar. Bortsett från att folk talar med sökmotorer som om de vore människor - och sökmotorer därmed skrivits om för att förstå det - så är det en ofta roande, ibland otäck inblick i mina medmänniskors hjärnor.

Till filmbloggen är de vanligaste sökningarna sådant som "fattade inte tinker tailor" och "martha marcy may marlene konstigt slut". Tinker Tailor Soldier Spy är faktiskt rätt knepig och Martha Marcy May Marlene har ett ganska konstigt slut.

Då är det märkligare med t.ex. "vad är det berömda uttrycket från first blood". Dels har jag sett First Blood åtskilliga gånger och jag vet ändå inte vad det berömda uttrycket från First Blood är. "They drew first blood, not me", kanske. Eller "In town you're the law, out here it's me".

Och dels har jag svårt att tänka mig en människa som a) bryr sig om vad det berömda uttrycket från First Blood är och b) inte kan komma på ett bättre sätt att ta reda på det. Varför söker man över huvud taget på svenska när man letar efter citat från en engelskspråkig film? Får jag rekommendera "First Blood quotes" som söksträng? Eller bara att gå till IMDb och klicka Memorable Quotes? Det är inte raketkirurgi.

När det gäller den här bloggen är jag mest fascinerad över hur högt jag kommer i resultatlistan när folk söker på sådant som "agnostiker" och "sprucken tjocktarm". Nog måste det finnas bättre ställen att hamna på än detta? Inte för att jag klagar, alltså.

Eftersom bloggen heter Hur man inte ger upp får jag även mycket resultat från sådant som "jag ger upp", "att ge upp" och "nu ger jag upp", vilket är hjärteknipande snarare än något annat. Jag hoppas de här människorna finner lite tröst i att läsa de textuella utstötningarna från en bitter gammal misantrop... aj då.

Och slutligen har vi sökningarna som bara fastnar i huvudet:

"vill ebony kvinnor oftare" - Jag tror inte det är en strikt ja/nej-fråga, personligen. Och vem i helvete använder "ebony" som ett svenskt adjektiv?

"hon är stark" - Vem? Någon särskild? Vad var den här människan ute efter?

"varför sparm kommer från män uten att ha sex" - Svenska skolan har svikit. På så många sätt.

"hur får man mer sex" - Snacka om att den stackaren hamnade helt fel.

Fejkade orgasmer

Vecka 6-temat är orgasmer, och det känns som om jag borde ha något intressantare att säga om det men jag har ändå tänkt skriva ett inlägg om fejkorgasmer så det känns väl som ett bra tillfälle.

Jag har ingen personlig erfarenhet av fejkade orgasmer. Jag har aldrig gjort det själv - men jag har blivit anklagad för det en gång - och ingen har erkänt att hon fejkat med mig, så om det hänt vet jag inte om det. Jag skulle inte bli förvånad om det hade hänt men om jag skulle satsa pengar skulle det vara på att det inte hänt.

Så jag har ingen anledning att bittra över fejkning, jag förstår det bara inte. Det känns som ett klassiskt dåligt spel och jag fattar inte hur man kan komma på tanken. Man har sex och det funkar inte. Antingen är det bara en sån dag eller så är han (jag tänker vara heteronormativ och utgå ifrån att det är en kvinna som fejkar med en man) dålig.

Om det bara är en sån dag, säg det. "Det kommer inte att hända men det är härligt ändå." Vi förstår det, jag lovar. Vi har varit med om det själva, de flesta av oss, och hur som helst är kvinnlig sexualitet ett sånt mysterium att vi tror på vad som helst.

Om han är dålig är det smartare att säga till. Nej, du ska inte säga "du är kass". Du ska säga "kan du inte göra så här" eller "jag tycker om detta" eller bara ta hans hand eller whatever och visa. Vi läser inte tankar och vad kvinnor gillar varierar. Man kan vara bra med en och dålig med en annan.

Det jag har hört från kvinnor tyder på att ni oroar er över hur han ska ta det. Jag skulle vilja säga att det är en väldigt lätt fråga. Antingen reagerar han positivt, och då får du bättre sex, eller så reagerar han negativt, och är han då verkligen en kille som du vill ha sex med? Jag menar, tänk dig in i en hjärna som hör en sexpartner be om något och snear på det. Vill du ha den hjärnan i närheten av dig? Bryr han sig inte om vad du vill, gör dig av med honom. Det är inte killbrist.

Om du väljer att fejka, vad är den långsiktiga planen? Fortsätta fejka? Det kommer bara att göra dig frustrerad och förbannad, och den mänskliga hjärnan funkar så att du förmodligen kommer att vara förbannad på honom, som är helt oskyldig i sammanhanget.

Eller ska du berätta (vilket ovanstående alternativ förmodligen kommer att sluta med)? Det kan knappt sluta väl. Okej, idealmannen skulle väl säga "jag förstår att det var svårt att berätta, jag är stolt över dig, vad vill du jag ska göra annorlunda?" och jag önskar att jag kunde reagera så men i verkligheten skulle jag bli arg och säga "varför i helvete gjorde du så och varför i helvete sa du ingenting förrän nu?".

Dessutom skulle jag - och detta gör mig ännu mer förbannad - känna precis det som jag förväntas känna. Emaskulering, skuld, knäckt, svid svid svid. Hur väl jag än vet att det inte är mitt fel - hon borde ha sagt nåt i stället för att fejka - så skulle det göra ont.

Så du kan antingen tala sanning och få bättre sex, eller fejka och fortsätta ha dåligt sex medan du bygger upp en massa bitterhet och agg som slutar i ett flammande tjafsgräl. Det känns som ett rätt lätt val. Så varför fejkar nån?

Ni ska fan inte ge oss gratisreklam

Det är "jag begriper mig inte på människor"-dags igen. Det fanns en tid när Disney pysslade med såna produktiva aktiviteter som att stämma strumporna av förskolor som hade Musse Pigg på väggarna, men till slut insåg de att det kanske a) inte såg bra ut att ett enormt företag trakasserade förskolor och b) var till deras fördel att småungar hade Musse Pigg runt sig även i förskolan.

Det är en insikt som den amerikanska olympiska kommittén tydligen inte nått. De har sneat ur på att stickningscommunityn Ravelry arrangerar en tävling och kallar den för Ravelympics; tanken är att man ska sitta och sticka medan man tittar på OS. Jag har nog aldrig hört talas om något så fullständigt oförargligt.

Men så kan vi naturligtvis inte ha det. Ordet Ravelympics är "a simulation of the mark OLYMPIC tending to falsely suggest a connection to the Olympic Movement". Tävlingen "tends to denigrate the true nature of the Olympic Games" och är "disrespectful to our country's finest athletes and fails to recognize or appreciate their hard work". Och självklart kan man inte låta människor sticka tröjor med OS-ringarna på eftersom... som sagt, det är självklart.

Okej, ingen varelse som kvalificerar till att kallas fungerande människa kan inbilla sig att någon skulle tro att Ravelympics har med OS att göra. Det är uppenbart även för de mindre begåvade att de har lånat namnet, just därför att OS är den definierande tävlingshändelsen. Ingen kan tro att idrottsmännen som tävlar i OS skulle bli förtvivlade för att ett stickningsevent kallas Ravelympics. Jag hoppas i alla fall det. Lite grann förtroende för sina medmänniskor vill man ju klamra sig fast vid.

Så vad är det egentligen som pågår här? Om kommittén hade sagt "vårt varumärke, ge oss en säck med guld så får ni använda det" så hade jag förstått det. Men de säger nej, stopp och belägg, belägg och stopp. Varför? Vad tror de att de förlorar på Ravelympics? Varför förstår de inte att de bara kan vinna på varje droppe publicitet (förutom just den de själva nu skapat)?

Vi är så vana vid att företag svartsjukt bevakar sina varumärken att vi - och tydligen de själva - glömt varför de gör det till att börja med. Det är inte för att icke vinstdrivande hobby-communities vid Gud inte ska få roa sig.

Och varför just Ravelympics? Scooby-Doo's Laff-A-Lympics går fortfarande på TV här och där. Det fanns ett datorspel på den gamla goda tiden som hette Pogostick Olympics. Att slänga på "Olympics" eller "-lympics" är rätt standard i sammanhanget. Men de där satans stickarna ska inte komma här och komma.

På det hela taget en av de incidenter som gör att jag längtar hem till min egen planet.

Äsch, den där påven, han säger så mycket

Å ena sidan är det trevligt att 82% av amerikanska katoliker tycker det är okej med preventivmedel, att 54% av dem accepterar gayrelationer och att 59% av dem är soft med utomäktenskapligt sex. Å andra sidan belyser det något som jag har tänkt på länge och som är väldigt konstigt med katolicismen.

Inte religionen som sådan, förstås, den är väl inte konstigare än många andra religioner även om den kanske är lömskare än de flesta. Däremot är det en del som är märkligt med dess anhängare.

De flesta religioner är, till syvende och sidst, rätt individuella. Man kan vara muslim och inte hålla med en annan muslim om särskilt mycket förutom att det inte finns någon Gud förutom Gud och att Muhammed är hans profet. Två lutheraner kan debattera tills solen går ner i självförsvar. En wiccan som försökte lägga dogmer på en annan wiccan skulle bli utskrattad ur wicca, om det gick, vilket det inte gör, eftersom religion är rätt individuellt. Man får inte vara med i vilken kyrka som helst men man får alltid vara kristen.

Katolicismen är annorlunda. Den bygger på den apostoliska successionen, den teoretiskt obrutna kedjan från Petrus till Joseph Ratzinger, och att det påven håller för sant på Jorden håller Gud för sant i himlen. När påven talar ex cathedra är han ofelbar. Det påven anstiftar som dogm, det är vid skaparen dogm också. Och påven, han är inte så pigg på preventivmedel, bögeri eller hor, vare sig en- eller tvåfalt.

Man kan helt enkelt inte rimligen vara en Romtrogen katolik och ändå ha sina egna åsikter om sånt som påven blandar sig i. Vad är det då som gör att man erkänner sig till just den katolska kyrkan? Det som är speciellt med den är just påvens auktoritet; annars kan man fritt välja samfund och tycka precis vad man vill om abort och kött på fredagar - hoppsan, där var jag visst lite omodern. Om man inte skriver under på katolicismens dogmsamling, varför då kalla sig katolik? Är det inte som att vara kommunist, "men jag gillar inte planekonomi"?

Är tvång lagligt?

Det ska bli förbjudet att tvinga någon att gifta sig, och min reaktion kan sammanfattas som ”du menar att det var tillåtet tills nu?”. Jag fattar att det finns skumma gamla lagar vi inte har hunnit avskaffa än - man kan faktiskt inte släppa svin i ollonskog hur man vill, då blir det kaos - och att det är omöjligt att täppa varje hål och omständighet; vissa saker kommer att slinka igenom och då fixar vi det vid tillfälle.

Men hur kan tvångsgifte vara på den senare listan? Jag är inte förvånad över att det inte finns något specifikt förbud mot just tvångsgifte, men är inte tvång rent generellt en smula sketchy, juridiskt sett? Det involverar ju nödvändigtvis någon form av hot och press, och det är väl olagligt redan nu?

Jag kanske har totalfel och det är helt okej med rättssystemet att tvinga folk till precis vad som helst, förutsatt att just det man tvingar dem till inte är specifikt förbjudet. Men det låter jävligt konstigt. Kan jag tvinga någon att äta blåbär om hen inte vill? Dansa schottis? Fågelskåda? Allihopa aktiviteter som många människor gör frivilligt och med största glädje men man inte bör tvingas till. Ungefär som äktenskap.

Om det nu är så att tvång är okej och vi måste specificera allt som man inte får tvinga folk till, kan vi inte bara förbjuda tvång, specificera ett par undantag (föräldrar får tvinga sina barn att bädda sängen) och softa resten av tiden? Att förbjuda ett tvång i taget kan inte vara effektivt för någon inblandad.

De allmänt hatade

Det finns människor som alla - man och kvinna, rik och fattig, svart och vit, hög och låg - kan enas om att vi hatar. Oavsett sällskap kan man säga "vet ni vad jag hatar, folk som står i en lång snabbmatskö och inte har bestämt sig när de kommer fram" och få entusiastiskt medhåll. Människor som pratar på bio. Förare som kör för nära bilen framför. Högljudda mobilanvändare i små offentliga utrymmen. Ingen skulle försvara dem, och ändå finns de.

Hur kan detta komma sig? Människor som står i kö i en kvart på Burger King och tillbringar den tiden med att stirra i golvet för att först när det är deras tur börja fundera över vilken av de utmärkta gourmeträtterna de ska belöna sina gommar med, de hatar väl också när personen framför dem i kön gör samma sak?

Antingen gör de det, och då begriper jag inte varför de gör samma sak själva, eller så gör de inte det, och vad säger de då om ämnet kommer upp? Sitter de förvånade och undrar varför någon skulle störas av självupptagna snabbmatsköare? Jag är inte av naturen en man som förstår sig på sina medmänniskor, men detta måste väl vara en gåta även för normalare människor?

Det är på sätt och vis lättare att förstå brottslingar. De rationaliserar. De känner sig nerstampade av världen. De är skitstövlar, medvetna om att de är skitstövlar och att alla tycker att de är skitstövlar, och struntar i det. De får i alla fall nån form av belöning av det, även om den oftast är inbillad. Men när någon i övrigt är en vanlig medborgare och bara råkar pyssla med något allmänt hatat vid sidan om, då börjar jag verkligen undra. Inte för att det är ondare att prata på bio än att mörda någon, utan för att jag åtminstone kan föreställa mig en situation där jag skulle mörda någon, men jag kan inte komma på en enda där jag skulle prata skit på bio.