Emedan religion inte är något för mig så förstår jag i alla fall på något plan dragningskraften, vare sig det handlar om att övertyga sig själv om en väntande angenäm evighet, om att få en universummanual eller bara om gemenskap och flockbildning. Det jag har svårare att förstå är vetenskapsfientligheten som alltför ofta - långt ifrån alltid, och mer och mer sällan - följer med religionen. Om inte annat så finns hos vetenskapen en annan sorts universummanual, och om man nu avskyr den så kan man gå och föda fjorton barn i en gyttjepöl och se elva av dem dö innan de blivit vuxna.
Men varför skulle man avsky vetenskapen eller ens bara vara ljummen till den? Även om man är way into Jesus eller kristallterapi så borde man kunna se vad vetenskapen gjort för mänskligheten och inse vilken briljant uppfinning den är. Hur den är det som särskiljer mänskligheten.
Jag tror att det bokstavligt talat handlar om okunskap. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner där fraser som "så kallat vetenskapligt" dykt upp, en fras som man inte kan tvinga över sina läppar om man vet vad vetenskap är? Så jag tror att alla dessa människor helt enkelt inte vet vad vetenskap är. Vad som skiljer den från andra former av kunskap. Hur vi vet att den är bättre.
Det är egentligen inte så knepigt att förstå hur det blir så. Mänskligheten har vid det här laget samlat ihop en gigantonorm mängd kunskap som bygger på sig själv i nivå efter nivå efter nivå. Det finns fält där man inte kan börja bidra förrän man är medelålders för så lång tid tar det att lära sig allt man först behöver veta. Det är omöjligt att vara universalgeni för det finns för mycket att känna till; man får vara glad om man kan bli hygglig inom ett område under en mänsklig livstid. Det är nästan ogenomträngligt.
Enstaka stycken kunskap kan verka totalt tagna ur luften och det kan verka som om vi ombes acceptera dem av tro och ingenting annat. Jag är rätt påläst för att vara en amatör, jag är rätt smart och intresserad, och jag kan ändå lista hur mycket som helst som jag inte vet. Hur vet vi vad Mars kärna består av? Vet inte. Hur vet vi vad Plancktemperaturen är? Vet inte.
Men jag accepterar dessa fakta när jag får dem från en trovärdig källa. Problemet är att utifrån ser det ut precis som när en duktig troende accepterar dogmer från sin präst. Det är kunskap serverad av auktoriteter och om man inte vet tillräckligt om vetenskap förstår man inte heller varför jag köper att Plancktemperaturen är cirka 1,4*1032 kelvin men inte att Jesus dog för våra synder och återuppstod på den tredje dagen.
Så här är, en gång för alla, skillnaden: Jag kan ta reda på hur vi vet att Plancktemperaturen är cirka 1,4*1032 kelvin. Jag kan kolla upp hur vi vet det, och om det är en kedja av upptäckter och experiment så kan jag ta reda på länk efter länk i kedjan, och även om jag tröttnar eller får slut på tid innan jag kommer fram så kommer jag aldrig att nå en punkt där svaret är att så är det bara och det måste man bara tro på.
Inom religionen, däremot, kommer den punkten på ett väldigt tidigt stadium. Det kan pratas en massa om böcker och filosofi och tankevärld och debatt, men grunden är grundlös tro som inte kan ifrågasättas. Och jag vet vad jag talar om, för jag har försökt. Jag har letat efter grunderna för dessa enorma företeelser som styrt så mycket av mänsklighetens historia. Jag har läst böcker och böcker om böcker och säkert någon bok om böcker om böcker, jag har frågat och undersökt och rotat, men fundamentet visade sig alltid vara: "så är det bara och det måste man bara tro på".
Det är skillnaden mellan vetenskap och religion. Hur mycket det än kan verka så, så kräver vetenskapen aldrig blind tro eller tanklöst förtroende för auktoriteter. Den finns tillgänglig för oss alla.
Men varför skulle man avsky vetenskapen eller ens bara vara ljummen till den? Även om man är way into Jesus eller kristallterapi så borde man kunna se vad vetenskapen gjort för mänskligheten och inse vilken briljant uppfinning den är. Hur den är det som särskiljer mänskligheten.
Jag tror att det bokstavligt talat handlar om okunskap. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner där fraser som "så kallat vetenskapligt" dykt upp, en fras som man inte kan tvinga över sina läppar om man vet vad vetenskap är? Så jag tror att alla dessa människor helt enkelt inte vet vad vetenskap är. Vad som skiljer den från andra former av kunskap. Hur vi vet att den är bättre.
Det är egentligen inte så knepigt att förstå hur det blir så. Mänskligheten har vid det här laget samlat ihop en gigantonorm mängd kunskap som bygger på sig själv i nivå efter nivå efter nivå. Det finns fält där man inte kan börja bidra förrän man är medelålders för så lång tid tar det att lära sig allt man först behöver veta. Det är omöjligt att vara universalgeni för det finns för mycket att känna till; man får vara glad om man kan bli hygglig inom ett område under en mänsklig livstid. Det är nästan ogenomträngligt.
Enstaka stycken kunskap kan verka totalt tagna ur luften och det kan verka som om vi ombes acceptera dem av tro och ingenting annat. Jag är rätt påläst för att vara en amatör, jag är rätt smart och intresserad, och jag kan ändå lista hur mycket som helst som jag inte vet. Hur vet vi vad Mars kärna består av? Vet inte. Hur vet vi vad Plancktemperaturen är? Vet inte.
Men jag accepterar dessa fakta när jag får dem från en trovärdig källa. Problemet är att utifrån ser det ut precis som när en duktig troende accepterar dogmer från sin präst. Det är kunskap serverad av auktoriteter och om man inte vet tillräckligt om vetenskap förstår man inte heller varför jag köper att Plancktemperaturen är cirka 1,4*1032 kelvin men inte att Jesus dog för våra synder och återuppstod på den tredje dagen.
Så här är, en gång för alla, skillnaden: Jag kan ta reda på hur vi vet att Plancktemperaturen är cirka 1,4*1032 kelvin. Jag kan kolla upp hur vi vet det, och om det är en kedja av upptäckter och experiment så kan jag ta reda på länk efter länk i kedjan, och även om jag tröttnar eller får slut på tid innan jag kommer fram så kommer jag aldrig att nå en punkt där svaret är att så är det bara och det måste man bara tro på.
Inom religionen, däremot, kommer den punkten på ett väldigt tidigt stadium. Det kan pratas en massa om böcker och filosofi och tankevärld och debatt, men grunden är grundlös tro som inte kan ifrågasättas. Och jag vet vad jag talar om, för jag har försökt. Jag har letat efter grunderna för dessa enorma företeelser som styrt så mycket av mänsklighetens historia. Jag har läst böcker och böcker om böcker och säkert någon bok om böcker om böcker, jag har frågat och undersökt och rotat, men fundamentet visade sig alltid vara: "så är det bara och det måste man bara tro på".
Det är skillnaden mellan vetenskap och religion. Hur mycket det än kan verka så, så kräver vetenskapen aldrig blind tro eller tanklöst förtroende för auktoriteter. Den finns tillgänglig för oss alla.
1 kommentar:
Amen to that!
Skicka en kommentar