Jag borde helt sluta läsa

Alltså, egentligen vill jag inte ha något "jag läste något så korkat att jag måste blogga om det"-tema. Men det har blivit min form av terapi. Det är det eller "kan vi inte bara spränga allt och börja om från myrorna?". Den här gången var det det intellektuella vacuum som går under rubriken To be happy, we must admit women and men aren't 'equal'.

Vi ignorerar titeln. Vi ignorerar våra förväntningar titeln leder till. Vi tittar bara på vad författaren Suzanne Venker faktiskt skriver, och finner att det är sänkande korkat. Hon beskyller feminismen för en hel del ont, bland annat följande:

Marriage becomes a competitive sport. The complementary nature of marriage - in which two people work together, as equals, toward the same goal but with an appreciation for the qualities each gender brings to the table - has been obliterated.

Nej, det är det som aldrig fanns men vi försöker skapa. En värld där det inte är så att mannen förvärvsarbetar och kvinnan städar och lagar mat, utan en värld där båda hjälps åt med det. Om de kommer överens om att kvinnan gör allt hushållsarbete - fett. Om de kommer överens om att mannen gör allt hushållsarbete - fett. Om de är nöjda med sitt arrangemang, oavsett vilket arrangemanget är - fett. Det är vad det innebär att samarbeta som jämlikar, inte att kromosomerna bestämmer arbetsuppgifterna.

Feminism didn’t result in equality between the sexes – it resulted in mass confusion. Today, men and women have no idea who’s supposed to do what.

Nej, därför att konceptet att ett visst kön är "supposed to" göra något särskilt är stendumt. I stället för stela normer kan man välja själv, och enda anledningen till att någon inbillar sig att folk är mindre lyckliga nu är att nu pratar man om sina problem i stället för att hålla käften och lida, vilket förr var det enda alternativet. Särskilt för kvinnor.

Prior to the 1970s, people viewed gender roles as as equally valuable. Many would argue women had the better end of the deal! It’s hard to claim women were oppressed in a nation in which men were expected to stand up when a lady enters the room or to lay down their lives to spare women life.

Nej, det är faktiskt väldigt lätt. Om jag får välja mellan att få rösta, utbilda mig, välja ett yrke och i största allmänhet själv bestämma över mitt liv och att nån reser sig när jag kommer in i ett rum så är valet redan gjort. Jag kan inte föreställa mig att Venker tycker annorlunda, så varför skriver hon så här? Kan någon förklara det för mig?

When the Titanic went down in 1912, its sinking took 1,450 lives. Only 103 were women. One-hundred three.

Och så drar vi upp Titanic igen. Det finns en anledning till att de här genusbakåtsträvande människorna alltid nämner just Titanic: det är ett av ytterst få fall där "kvinnor och barn först" gällde och följdes. Det andra kända fallet är från 1852 när HMS Birkenhead gick under, och det finns kanske några ströexempel till. "Kvinnor och barn först" var aldrig en väletablerad princip, aldrig en lag eller regel, och det var sannerligen inte normen. Tvärtom klarade sig män betydligt bättre än kvinnor, och Titanic-exemplet användes som en anledning att inte ge kvinnor rösträtt: det behövdes ju inte, män skulle alltid sätta kvinnors bästa före sitt eget.

Det här är inte information som är svår att hitta. Det tog mig bokstavligen en minut att forska fram. Hur kommer det sig att de här människorna som drömmer sig tillbaka till en tidigare värld, har så otroligt dålig koll på hur den världen såg ut? Därför att annars skulle de förstås inte drömma sig tillbaka till den. Den var nämligen ful och jävlig och de skulle tusen gånger hellre leva i dag. Men borde de inte själva ha ett intresse av att ta reda på vad det är de förespråkar, i alla fall ett så minimalt intresse att de kan lägga sextio sekunder på att läsa om det?

Och även om "kvinnor och barn först"-myten vore sann och män genom historien gick under med fartygen hellre än att se kvinnor förgås, är det något man väljer över att ha rösträtt och lagliga rättigheter? Jag har aldrig varit i en sjöolycka. Oddsen talar starkt för att jag aldrig kommer att vara det. Jag har mycket hellre fulla rättigheter, är en första klassens medborgare, än jag har den marginella fördelen att ha en större chans att överleva om jag någonsin skulle vara ombord på ett sjunkande skepp.

Being equal in worth, or value, is not the same as being identical, interchangeable beings. Men and women may be capable of doing many of the same things, but that doesn’t mean they want to. That we don’t have more female CEOs or stay-at-home dads proves this in spades.

Nej, det gör det inte. Det kan man bara tro om man inbillar sig att vi har uppnått perfekt jämställdhet, att alla strukturer är utraderade och att spelplanen är jämn. Så är inte fallet. Vi har kommit otroligt långt, men vi är inte klara.

Men i övrigt är det här hon slår huvudet på spiken men ändå missar poängen. Män och kvinnor kanske inte vill göra samma saker men de ska få om de vill. Samhället Venker förfäktar lät dem inte göra det och i dag är vi nära ett samhälle där de kan. Det är det enda vi vill: att man ska få välja själv, inte kedjas av sitt kön. Hur kan det vara så förbålt svårt att fatta?

Världen är ett mysterium och vi är bra på att lösa det

Angående gårdagens inlägg så slog det mig - och inte för första gången - hur satans bra vi människor är på att lösa mysteriet i fråga. Det krävs en Darwin eller Einstein för att göra de där riktigt stora sprången (seriöst, försök föreställa er att för första gången komma på det de kom på) men snart sagt varenda folk har gjort imponerande observationer och hoppusslingsansträngningar.

Ta Polstjärnan. Den stjärna som resten av himlen roterar runt. Visst, den är där, den pekar norrut, man ser den från norra halvklotet, allt det där vet vi. Men hur lätt är det egentligen att komma fram till när man är en frusen jägare som funderar på att uppfinna något slags "bostad"?

De allra flesta, kanske alla, folk som levde där de kunde se Polstjärnan har nåt slags historia om den och dess unika egenskap. De här människorna, som levde betydligt närmare svältdöden än du eller jag någonsin har gjort, tog sig tid att lägga märke till att bland alla de helt irrelevanta vita punkterna på himlen fanns det en som betedde sig annorlunda.

Jag betraktar mig själv som både smart och nyfiken, men det hade tagit ett jävla tag innan jag hade noterat en stillastående stjärna eller sett att himlen roterar. Det hade tagit ännu längre innan jag lyckades dra några vettiga slutsatser av det.

Så titta på hur mycket vi faktiskt har lyckats lista ut och var stolt över att vara människa. Tänk sen på hur mycket som finns kvar att lista ut.

Framtiden kommer att vara hur häftig som helst.

Världen är ett ontologiskt mysterium

Jag är - vilket de som spelat rollspel med mig förmodligen märkt - väldigt svag för det som tvtropes.org kallar för ett ontologiskt mysterium. Karaktärerna vaknar upp instängda på en mystisk plats. De vet inte var de är eller varför. I idealfallet vet de inte ens vilka de är. Historien följer deras försök att lista ut vad det är som pågår och ta sig därifrån.

Jag vet inte vad det är som jag finner så attraktivt med det. Det är bara något väldigt rent och simpelt och samtidigt kraftfullt. Du är här. Du minns ingenting. Kör! Verk som Fleep och The Cube fastnar i huvudet på mig och jag bryr mig lika mycket om mysteriet som stackaren som är fast i det.

Det finns dock en parallell som länge undgick mig, och som kanske är förklaringen. Det ontologiska mysteriet är i grunden en beskrivning av människans tillstånd. Världen är ett ontologiskt mysterium, och det bästa människan gör handlar om att lösa det.

Big Bang inträffade och våra naturlagar skapades. Oräkneliga år gick medan materia flög omkring och slogs samman i enlighet med dessa lagar. Stjärnor bildades, planeter bildades, varav en var vår. Den fick förutsättningar för liv, och liv uppstod. Arter dök upp, förändrades, och försvann. Jorden gick igenom era efter era, fas efter fas. Våra förfäder överlevde, frodades, gick igenom miljon efter miljon av år. Till slut uppnådde vi medvetenhet och en förmåga till abstrakt tänkande som visserligen inte är unik för oss men som vi tagit till helt nya nivåer.

Och vi vet inte ett dugg om vad som hänt innan. Vi "vaknar upp" i världen och ser den som den är. Har den alltid sett ut så? Länge trodde vi det, i den mån vi funderade över det. Men så började vi själva förändra den. Vi utvecklades, vi satte vår stämpel på världen. Ännu brydde vi oss inte särskilt mycket om att spara det vi gjorde för eftervärlden, vi var upptagna med att göra det. Och överleva.

Men allt eftersom tiden gick, desto mer intresserade blev vi av det som hänt före oss, och nu lägger vi mycket energi på att ta reda på vad som hände under vår arts tidiga år - och även under de allra flesta av dess senare. Det är bara den allra sista biten vi har bra koll på och till och med där är vi rätt luddiga.

Människan är karaktären som vaknar upp utan minsta bit kunskap, och tillbringar sin historia med att pussla ihop var hon är, hur hon har hamnat där, och hur världen runt henne fungerar. Massor med saker hände och lämnade ledtrådar innan hon dök upp. Dinosaurier och kometer och syrekatastrofer och supernovor och homo habilis hade alla en egen existens, och det enda vi kan göra är att pussla ihop det i efterhand.

Det tror jag är dragningskraften hos det ontologiska mysteriet. Det är den mänskliga existensen, destillerad.

Allt detta köande

När jag var liten lärde jag mig bland annat att det tog en satans tid att shoppa i Sovjet (för våra yngre lyssnare: det var typ Ryssland och lite annat. Fråga din historielärare) på grund av systemet med tre köer: en för att välja vad man ville handla, en för att betala och en för att få varorna. Jag vet inte om det stämmer - det här är trots allt samma skola som hävdade att det heter "kejsarsnitt" för att det gjordes på antika kejsarinnor så att de skulle slippa en smärtsam vaginalförlossning. Som om kejsarsnitt är att föredra i en tid före bedövningsmedel och bakteriekunskap. Men hur som.

Att det köades en hel del i det gamla östblocket är i alla fall ett bestående intryck och av allt att döma var det ett stående inslag i livet. Så till den grad att ett polskt spel om köande har släppts, bland annat för att undervisa den yngre generationen i hur det var förr i tiden.

Det jag inte förstår är varför det köades en massa i Sovjet och dess anhängarstater. Anledningen brukar anges som att det fanns ont om varor, men varför leder det till köer? Långa köer uppkommer när det finns något som en satans massa människor vill ha, inte när det inte finns något. Vi köar för mat (eller snarare för att betala den) nu också, men bara för att det faktiskt finns mat. Om det inte fanns någon skulle jag inte ställa mig i någon kö.

Men det fanns väl lite mat, på få ställen, så alla måste gå till just de ställena och då blev det långa köer där. Bortsett från att det känns som ett rätt lätt problem att fixa i ett samhälle där det bara är att kommendera ut folk till vilket jobb som helst, så tycks det mig som om köerna borde ha rört sig fort. Vad var det som tog så hemskt lång tid längst fram i kön att en polack kunde behöva köa sex timmar på en dag?

Okej, jag borde väl bara sluta undra så här 23 år efter Berlinmuren. Men kom igen. Det är jag.

Det här får inte hända

Det snackas för fullt i Almedalen (som jag för övrigt såg för första gången häromsistens och är mycket mindre än det ser ut på TV) och i måndags hölls seminariet "Skapelsetro, intelligent design och skolans undervisning?". Jag vet inte vad frågetecknet gör där, men om den kombinationen av ord inte får det att rysa i ryggraden på dig så vet jag inte vad du gör här.

Kristdemokraterna och Claphaminstitutet (som ni kanske minns från när jag naivt trodde att det gick att ha ett meningsfullt intelligent samtal) vill alltså börja prata kreationism i svenska skolan. De pratar om intelligent design som en medelväg mellan religiös skapelsetro och den vetenskapliga evolutionsläran, även känd som "det som faktiskt är sant". Jag antar att de har rätt där, på samma sätt som halshuggning är en medelväg mellan stegling och att inte avrättas. Om halshuggning vore ett annat ord för stegling, valt för att nästla in steglingen i ett samhälle som utvecklats för mycket för att stegling ska vara acceptabel.

Jag är rätt stolt över min förmåga med ord, även om jag har en tendens att låta som en blandning av Gandalf och Bibeln. Men jag finner inga ord för att uttrycka precis hur ledsen det här gör mig. Den amerikanska kreationismdebatten är hemskt tragisk, men jag har i alla fall kunnat finna tröst i att det är ett udda land, en religiös originalitet i en allt mer sekulariserad värld. Ett ställe byggt av religiösa individualister vars kyrkor fortfarande spelar en central social roll och har inflytande på alla samhällets nivåer.

Men att det finns människor uppväxta här, i Sverige, med alla fördelar som den svenska utbildningen kunnat ge dem, med samma samhälleliga bakgrund som jag, som tittar tvärs över Atlanten och inte tänker "åh, vilka stollar, hoppas de växer ifrån det" utan "så ska vi minsann ha det här också", det är en ny nivå av sorgsenhet. Vem kan se attacker på kunskap och förnuft och se det som en förebild?

Det kanske värsta är att deras motivation är så obegriplig. Liksom i min korta "konversation" med dem tror jag att de vet att de pratar strunt. De häver ur sig vad som helst som de tror kan gå hem hos deras kärnpublik, men de kan omöjligt verkligen tro på den vetenskapliga kontrovers de hävdar finns. Det gör den inte, och det vet de. De är bildade människor. Så de ljuger. Varför? Jag vet inte.

Samtidigt gör det mig arg. De sitter där och drar nytta av alla vetenskapens och forskningens frukter, varenda dag låter de sig bäras fram av oräkneliga smarta, rationella människor som byggde det de nu inte skulle klara sig utan, och så svarar de med att försöka förinta det. Så fungerar inte vetenskap. Man får inte välja och vraka bland resultaten. Man använder inte vetenskap för att bevisa att man har rätt, man använder det för att se till att man har rätt.

Det får mig att vilja göra en John Galt. Låt alla rationella dra sig undan och ta med sig det vetenskapen gett verkligheten, så får vi se hur det går för resten. Låt dem försöka driva en bil med tro. Låt dem försöka bygga en dator genom bön. Låt dem försöka bota cancer genom att låtsas. Låt dem sitta i mörkret och kylan och hoppas att Gud ska fixa deras problem. Så får vi se vem det är som bidrar mest till mänskligheten.

Det borde inte behövas, för vi har redan sett det, under plågsamt långa perioder i mänsklighetens historia. Men nu har vi kommit för långt, eller hur? Det kan inte hända. Inte nu. Det får inte hända.

Krossa inte Israel

I söndags åkte jag spårvagn förbi en parad som skanderade "leve Palestina" och "krossa Israel", och jag tänkte att jag är med er halvvägs. Det där är en situation som saknar lösning och kommer att fortsätta sakna lösning tills folk slutar bry sig så förbannat mycket om vilka deras förfäder var.

Israel gör mycket djävulskap i regionen och jag tror att det hade varit bättre om landet aldrig hade skapats. Om man nu skulle ge judarna ett eget land efter andra världskrigets illdåd kunde man väl gjort det mitt smack i Tyskland i stället för att hacka ut en bit jord i ett oskyldigt område som dessutom redan bestod av judarnas arvsfiender? Visst, jag vet att det inte är fullt så enkelt och att sionistiska bosättare fanns på plats långt före 1948, men det känns som en plan vars möjliga långsiktiga dåliga följder borde ha varit fullt uppenbara.

Problemet är att sextio år har gått. I dag bor i Israel människor vars far- och morföräldrar föddes där. Ska vi säga åt dem att det här är inte ert land längre, för andra som bor här kan visa längre släktlinjer bakåt? Då börjar vi tjafsa om huruvida dagens palestinier är ättlingar till filistéerna och hur trovärdigt Gamla Testamentet egentligen är. Det är frågor vi inte kommer att lösa utan tidsmaskin.

Dessutom är det helt irrelevant. Det som spelar roll är människorna som bor där nu, inte människorna som kanske eller kanske inte bodde där för femtio eller hundra eller tvåtusen eller tretusen år sedan. Men om man är tredje generationens israel kan man inte i någon rimlig värld ombes dra åt helvete för nu ska vi lägga ner det här landet.

Så "krossa Israel" är ingen rimlig lösning och att hojta det slagordet för oss inte en mikrosekund närmare fred i Mellanöstern. Men "krossa Palestina" är en lika dålig lösning. Förr eller senare måste de här människorna inse att det inte spelar någon roll vilket blod som rinner i ådrorna eller vilken religion man har. Annars kommer de att fortsätta spränga varandra i bitar tills någon med större bomber tröttnar på alltihop och förvandlar hela Mellanöstern till en parkeringsplats.

Gärna påverkan men inte tvång

Lena Andersson skriver på DN om Breiviks utsatthetsfilosofi, denna tanke att den europeiska ursprungsbefolkningen är hotad av massinvandring påtvingad av en koloniserande makt. Vi kommer att hamna i minoritet, vi kommer att bli utrotade, och liksom indianer och aboriginer och bantufolk ska och får vi försvara oss. Ni kanske känner igen slagordet från Sveriges rasistperiod i början på nittiotalet: "Indianerna stoppade inte invandringen. Nu bor de i reservat."

Då var jag i de tidiga tonåren och hade ändå inte svårt att inse att det var något av det dummaste jag någonsin hört. Den som på riktigt såg likheter mellan migrationen till Amerika och invandringen till Sverige var en monumental träskalle, det var jag övertygad om. Inget har ändrats. En sådan åsikt kan bara grunda sig på antingen en obegriplig historielöshet eller en enastående förmåga att ignorera det som inte passar in i den världsbild man helst vill ha.

Lena Andersson uttrycker sig mer diplomatiskt men håller förmodligen i stora drag med om det ovanstående. Vi håller också med varandra om att vi alla borde dumpa våra nationalisttendenser och se oss - och varandra - som människor. Det Breivik tafatt försökte skydda är ingenting. En myt, ett teoretiskt koncept, ett ogrundat påhitt.

Men jag tycker att hon missar poängen när hon avslutar med att alla påverkas utifrån och att vi måste tillåta det, utan att närmare förklara varför den antikoloniala rörelsen var rätt på det medan Breivik är fel ute. Kolonialismen var inte fel därför att kulturer möttes och blandades. Kolonialismen var över huvud taget inget nytt på den fronten; kulturer har mötts och blandats sen mänskligheten först delades upp i två kulturer.

Det som var fel med kolonialismen var att den var tvingande, våldsam och utnyttjande. Kolonialmakterna tog vad de ville ha med vapenmakt, satte upp diktatoriska regimer som höll sig kvar med våld, la vantarna på alla naturresurser - inklusive själva befolkningen - de ville ha, och övervägde aldrig ens att bry sig om invånarnas åsikt i frågan. Tvärtom dödade de dem i stora mängder; de flesta i och för sig inte med flit men många nog.

Det är också den stora skillnaden mellan européernas situation och indianernas. Jag har i alla fall inte sett till några muslimska arméer som slår ner varje lokalt uppror, exporterar varenda gram järnmalm till Mellanöstern och med kroksabel i hand upprätthåller sharia. Man tycker att jag borde ha märkt det.

Givetvis påverkas svensk kultur av invandringen. Det är inget fel med det, och det var inget fel med det under kolonialismen heller. Traditioner och kulturer får gärna bevaras om folk vill bevara dem, annars blir det historikernas jobb. Det gäller alla kulturer lika mycket, och vår lika mycket som någon annan. Precis som principen att ingen ska tvingas åt ena eller andra hållet.

Vår bästa tid är nu

Enligt Steven Pinker lever vi i den fredligaste värld mänskligheten någonsin skådat. Trots krig och folkmord och terrorism och dödsskjutningar så är det nu det är så ovåldsamt som det någonsin varit, och vår envisa uppfattning om motsatsen beror mer eller mindre på massmedias maxim "if it bleeds, it leads". En bidragande faktor är just att världen är så lugn nu att den vanliga människan - i alla fall i vår kultur - ofta inte drabbas av våld alls, inbillar sig att det är normaltillståndet och därför tycker att varje våldsbrott hen läser om är något orimligt fasansfullt.

Det är ingen överraskning för mig. Jag har tillbringat några inlägg med att göra klart att och varför vi lever på den bästa fläcken vid den bästa tiden i vår arts historia. Vi tror att det är värre eftersom vi är bortskämda, eftersom det dåliga får enormt utrymme och eftersom folk bara vill klaga och tro att allt är på väg åt helvete. Oklart varför.

Samtidigt lever de i en värld där även en väldigt kvick titt i en historiebok borde göra fullständigt klart att vi har en sjuk tur som föddes här och nu. Det förflutna sög, och det sög inte bara lite grann, det sög stenhårt. Bortsett från alla tekniska och medicinska mirakel som gör vår tid underbar så var det förflutna ändå ett helvete. Människor hade odiskutabel och nästan obegränsad makt över andra människor. Människor av annan nationalitet, religion eller etnicitet var värdelösa. När man pratar om slavhandel och erövringskrig och sträckbänkar som naturliga inslag i vardagen är det svårt att ta nutidens klagolåt på allvar.

Jag tycker även om att Pinker massakrerar den besynnerliga uppfattningen att människor skulle ha varit fredligare innan alla de sociala omvälvningar som gjort att det inte längre är okej att döda varandra hur som helst. Det är naturligtvis precis tvärtom; jägare/samlare lever inte i några idealsamhällen. Their lives are nasty, brutish, and short. I Guns, Germs and Steel berättar Jared Diamond om hur två män från olika stammar börjar räkna upp sina genealogier när de träffas, i förhoppning om att hitta en gemensam släkting så att de har en anledning att inte döda varandra. Jag vet inte hur det är med er, men det har jag aldrig behövt göra. Jag bara låter bli att döda, och det verkar funka.

Men jag antar att samhället aldrig blir bättre om man bara är nöjd hela tiden, så jag försöker låta bli. Och visst har vi saker kvar att jobba på, absolut. Det är en bra bit kvar till den perfekta världen. Men vi har kommit en jävla bra bit också, och det ska vi inte glömma.

De viktigaste uppfinningarna

I fredags var jag armcandy på invigningen av Tekniska Museets senaste och hittills största utställning 100 innovationer. 2000 svenskar - vuxna och barn - har röstat fram de hundra viktigaste uppfinningarna i mänsklighetens historia och det är precis sånt som sätter igång hjärnan på mig.

På listan finns det några märkliga val - smink och skateboard - och en udda blandning av det generella - vapen - och det specifika - hjärt- och lungmaskinen. Det är ibland svårt att skilja uppfinningar åt när en beror på en annan, som bilen och hjulet. Dessutom finns det med vissa som bara är symptom på något annat, som CD-skivan och MP3. Det spelade aldrig någon större roll att det var just CD och MP3 som slog igenom; det viktiga var att hyggligt effektiv digital lagring var möjlig. Och medan datorn uppenbarligen var en viktig uppfinning så har inte datorspelet gjort så mycket för civilisationen att det hör hemma i närheten av en lista som denna.

Här är mina favoriter från listan, de uppfinningar som har haft störst betydelse:

Antibiotika: Den modernaste uppfinningen som har haft så här enorm inverkan på världen. Om man räknar upptäckter får väl antibiotika spö av insikten att det är små organismer som orsakar sjukdomar, men även när man börjat fatta att det är vettigt att tvätta sig och att kroppsodör inte håller pestdemonerna borta så kan man inte göra så hemskt mycket förrän man räknat ut hur man dödar de där små organismerna. Vi som vuxit upp i en värld där dödliga åkommor bara fixas med en veckolång tablettkur kan nog aldrig, hur mycket vi än läser på, begripa den enorma skillnad antibiotikan gjorde. Plötsligt innebar sepsis inte döden. Plötsligt kunde sjukdomar botas. Plötsligt blev kirurgi praktiskt möjligt. Den medicinska vetenskapen kanske inte föddes med antibiotikan, men det började definitivt raka sig och bära kostym vid finare tillfällen.

Glaset och därmed glasögonen: Glas är en briljant uppfinning, ett hårt material som inte reagerar kemiskt med knappt nånting alls och därmed är optimalt för vetenskapligt bruk. Dessutom kan man göra linser av det vilket ger oss mikroskop, kikare, teleskop och glasögon som låter klipska människor arbeta långt in i ålderdomen. Utan glaset hade vi förlorat tusentals uppfinningar och upptäckter. En del av dem hade bara försenats. En del av dem hade gått oss helt förbi, och flera av de andra uppfinningarna på listan hade varit oss okända. Hur långt hade Alexander Fleming kommit utan glas?

Hjulet: En klassisk uruppfinning och värd varenda gnutta av sitt rykte. Vi har fortfarande inte kommit på något som kan ersätta hjulet och det ligger till grund för så mycket i vår värld att det är omöjligt att tänka sig en tillvaro utan det. Alla våra transportmedel och maskiner antingen använder hjul eller tillverkades med hjälp av hjul. Man kan tänka sig invändningen att hjulet knappt är en uppfinning; det är för uppenbart, vem som helst kan komma på det. Bortsett från att det verkar som om hjulet uppfanns på en plats vid ett tillfälle av en person, och sedan spred det sig långsamt över världen. Det är inte så lätt att komma på när man inte har det framför sig.

Jordbruket: Uppfinningen som LCHF-sekten önskar att vi hade missat men som utgjorde katalysatorn för mänsklighetens förvandling från nomadiska jägare/samlare till bofasta. Tack vare jordbruket kunde våra förfäder producera mer mat än de själva behövde, vilket innebar att vår art hade plats för specialister, människor som gjorde något annat än att producera mat. Det innebar samhälle, civilisation, vetenskap, filosofi, och visst, även monarki och organiserad religion, men man får ta det onda med det goda. Utan jordbruket hade vi fortfarande varit vandrare vars huvudsakliga syssla var att nätt och jämnt hålla sig vid liv. Om man alls tycker om framsteg måste man älska jordbruket.

Skriftspråket och även siffror: Den här är svårslagen. Vad man än kan säga om muntliga traditioner så är skriften oslagbar som kulturbärare. Den låter oss föra vidare information till människor som inte är närvarande, till helt andra platser, och till andra tider. Det är möjligt att höra det människor tänkte och tyckte för tusentals år sedan, eftersom de kunde gömma orden i streck som vi i dag kan dechiffrera. Skriften ger oss möjlighet att skicka budskap tvärs över klyftor i tid och rum, den ger oss möjlighet att samarbeta på sätt som annars hade varit omöjliga, och den har gjort oräkneliga uppfinningar möjliga. Än i dag är den en självklar grund för vetenskapen och all utbildning. Om jag måste välja en uppfinning som den allra viktigaste - då kan jag inte se vad som ska spöa skriften. Möjligen jordbruket då.

Den vite mannens erövringar

Till inlägget om krigsmotivation fick jag en kommentar som innehöll ett par idéer jag har funderat en del på. Enligt gammal god tradition - och man måste ju hålla på gamla goda traditioner - skriver jag härmed ett nytt inlägg om det.

Kriget, både det nuvarande och det tidigare, handlar snarare om att den vita människan gärna vill ta över hela världen.

Den vita människan vill mycket riktigt ta över hela världen men det är inget som utmärker den vita människan. Alla vill ta över hela världen. Även om man som jag inte är pigg på att personligen styra och ställa ner till att micromanagea kommunalskatten i Alta Floresta så vill man ändå att världen ska drivas i enlighet med ens egna åsikter.

Den vita människan har ingen särdeles enorm genetisk eller kulturell erövringslusta utan har bara råkat befinna sig i en situation som förde henne till världens topp. Mer om detta sedan.

När de av för överlevnad av naturliga skäl arbetssamma nordiska männen drivs av ett självuppoffringsideal i händerna på kvinnor som söker ökad bekvämlighet har man en häxbrygd att söka sig bort från.

Ökad bekvämlighet vill vi nog alla ha, nordiska kvinnor ungefär lika mycket som kvinnor från andra väderstreck och för den delen män från andra väderstreck. Återigen är skillnaden snarare att vi stenrika vitingar har möjlighet att kräva och skaffa ökad bekvämlighet medan man två dagsmarscher in i Amazonas inte har mycket till chans om man bestämmer sig för att lägga sig ner och softa medan någon annan fixar föda.

Huruvida planeterövringens motor var ett kvinnodrivet självuppoffringsideal är jag enormt skeptisk till, men det som jag verkligen reagerar på är första halvan av meningen. Detta att nordiska män skulle vara flitigare än andra folks karlar därför att det var tvunget för vår överlevnad är ett mycket märkligt argument som dyker upp om och om igen när den europeiska dominansen ska förklaras.

Tobias Wallin förklarar inte vilka de "naturliga skäl" är som gjorde att nordiska män behövde arbeta mer än andra för sin överlevnad, men orsaken brukar anges som att vi levde på kalla ogästvänliga platser där man inte bara kunde ligga i gräset och sträcka ut handen efter en god frukt så fort man blev hungrig. Varje gång jag hör det undrar jag samma sak: har dessa människor någonsin sett en bild på en djungel eller en öken eller en tundra? Tror de att savannkillarna jagar ner gaseller till fots för att blir tråkigt att bara ligga i hängmattan hela dagarna?

Europa är snarare en väldigt gästvänlig plats, där det inte är särskilt svårt att överleva vare sig sommar eller vinter. Sahara, Grönland, centrala Australien, Amazonas, där har du ställen som är jobbiga och i enlighet med denna teori borde förvandla sin befolkning till superhjältar.

Så varför blev det den vite mannen som tog över världen? Jag tänker inte sluta rekommendera Jared Diamonds Guns, Germs and Steel förrän de nattar mig med en spade, men den korta versionen är ungefär som följer:

Näringsrika domesticerbara växter. Mina förfäder hade tillgång till goda kolhydratkällor som kunde framodlas med industriell effektivitet.
Nyttiga domesticerbara djur. De hade också drag- och arbetsdjur av alla slag. Som Jared Diamond säger: om noshörningen hade kunnat domesticeras hade kanske Rom intagits av bantukrigare på noshörningsrygg. Vilket hade gjort historia 83% mer awesome.
Terrängpluralism som ledde till sociopolitisk och kulturell pluralism. Europas skiftande terräng ledde naturligt till att kontinenten splittrades upp mellan små nationer som kunde försvaras men aldrig var trygga. De tävlade ständigt hårt med varandra och var tvungna att uppfinna oavbrutet bara för att hålla jämna steg med grannarna. Det handlades och restes, idéer utbyttes, kulturer krockade.
Och så vinet, förstås.

Jo, det handlade om oljan

På DN skriver i dag Nathan Shachar om de diverse krig som förts runt om i världen och av vänstern sagts gälla olja eller andra naturresurser. Han slår fast att Irakkriget aldrig handlade om olja eftersom USA aldrig kunde stjäla Iraks olja eftersom arabstaternas olja nationaliserades för snart fyrtio år sen. Men han har helt missuppfattat kritiken.

Det var aldrig någon som trodde - jag hoppas i alla fall att det aldrig var någon som trodde detta, men det var det säkert någon som gjorde - att USA skulle göra Iraks oljeindustri till amerikansk, nationalisera den under stjärnbaneret och låta hela profiten gå till den egna statskassan. Det var aldrig Onkel Sam som personligen skulle åka till Irak och lasta oljefat. Det är till att börja med inte USA:s stil att nationalisera, men framför allt skulle det ge helt fel resultat. Kriget var inte till för att berika USA som nation, det var till för att berika USA:s företag. Företag som nu handlar olja och bygger upp ett söndersprängt land.

Det finns två anledningar att ge sig på länder som är rika på olja eller någon annan värdefull resurs. Den första är att säkra tillgången. Det är mycket bättre att ha en kompisregering i ett oljeland än att det styrs av en diktator som hatar en. Det var därför USA gick in och försvarade Kuwait när Irak anföll. Det var inte för att det var synd om Kuwait.

Shachar är den andra anledningen på spåren när han nämner att europeiska oljebolag står med mössan i hand och väntar på audiens hos Libyens regering. Det gör de säkert, och det finns en anledning till det. Det finns en massa pengar i oljan, pengar som oljebolagen inte kunde komma åt medan Gaddafi styrde och ställde. Skulle svenska regeringen gärna vilja att ett svenskt oljebolag fick feta kontraktet med Libyen? Absolut. Av precis samma anledning ville USA gärna få in amerikanska oljebolag eller deras bulvaner i Irak.

Om det nu inte var för oljan, varför angrep USA Irak? Det är svårt att tänka sig att någon på allvar trodde att Saddam satt inne med atombomber och att han var galen nog att smälla av en för att han blev sur. Och om topparna nu verkligen hade lyckats bedra sig så grundligt, varför brydde de sig inte om att ta över varenda potentiell vapenfabrik och säkra dem så fort som mänskligt möjligt? I stället skulle trupperna till Bagdad och välta statyer och posera för kameror.

Krig startas inte av humanitära skäl, de bara rättfärdigas med sådana. När amerikanerna gick in i Afghanistan var det för att hitta bin-Laden, utkräva hämnd och visa att USA fortfarande var Jordens alfahanne. Men plötsligt började vi höra om talibanernas hemska diktatur och hur fruktansvärt kvinnor hade det där borta och så hade vi ett krig som handlade om att befria de afghanska kvinnorna som det inte hade varit ett jävla dugg synd om innan två plan krockade med skyskrapor, och den som var emot kriget hatade afghanska kvinnor och ville att de skulle förtryckas och leva inspärrade i fängelser av svart tyg. Det var en effektiv retorisk avledningsmanöver.

Om jag har fel, krig startas på grund av ideologi och religion och omtänksamhet, och eventuella ekonomiska effekter är sekundära för att inte säga irrelevanta, så är jag nyfiken på varför Sydafrika fick vara ifred under dessa långa årtionden när alla hatade stället och dess raspolitik. Sanktioner och retorik var allt som den vita härskarklassen drabbades av, inte bombplan eller tanks. Om det fanns ett land man borde skicka en välgörararmé till, var det inte Sydafrika? Ändå hände ingenting, och man kan fråga sig varför.

Det välskötta hemmets mysterier

Det ska inte bli något Timbro-tema men jag hade knappt hört talas om människorna förrän jag fick se artikeln som orsakade ett inlägg från mig och när jag gjorde lite research inför den (det hade ju blivit genant om jag byggde min poäng på att Roland Poirier Martinsson var hetero och det visade sig att han helst tillbringade kvällarna mitt i en inoljad karlburgare) hittade jag hans åsikter om hemmafruar och hans ideologiske frände Patricia Kimondos replik. Båda anser förmodligen att den andre inte har fattat.

Men de har inte fattat, nån av dem. Det är klart att det känns som en toppenidé att ha en partner hemma. Det är klart att det är fantastiskt att komma hem till ett städat hem, lagad mat och omhändertagna barn. Det är klart att det är fantastiskt att tillbringa sin dag med att ta hand om sina barn i stället för att traska iväg till ett själsmördande kontor. Jag kan tänka mig att fylla endera rollen, om man bara kan lösa alla biproblem: förhållanden som tar slut och lämnar den ene utan försörjningsmöjligheter och arbetslivserfarenhet och så vidare.

Det är inte den viktiga poängen. Den viktiga poängen är att det är så satans svårt att lyckas med det. Det är väldigt få som har tillräckligt med flis för att kunna göra så utan att ha sönder sin livsstil. Men så har det inte alltid varit. Det var inte så länge sen som det var standard att mannen arbetade och frun stannade hemma och tog hand om hus, hem och barn.

Men så hände något, nämligen att kvinnor krävde tillgång till arbetslivet. När fler inte ville vara hemmafruar utan i stället tjäna egna pengar så skalv det till i hela samhällsekonomin och plötsligt så hade knappt en kotte råd att lämna en vuxen hemma. Att kvinnor arbetade nedvärderade själva arbetet och snart hade världsordningen återställt sig så att det nu krävdes två löner för att försörja ett hem.

Det är poängen.

Bortsett från en sak. Bortsett från att det där är en fullständig lögn. Det är något som ibland sägs i den här diskussionen och det låter rätt och rimligt och det passar in i världsbilden, så man accepterar det och nickar sådär nöjt och lite upprört.

Sanningen är att det inte har funnits någon tid när kvinnor rutinmässigt stannade hemma och inte utförde något annat arbete än för hushållet. Det har alltid varit något som hörde de välbärgade till. Kvinnor som tillbringade all sin tid hemma pysslade med tvätt eller sömnad eller något annat som drog in ett par extra örtjugor, för gudarna ska veta att de behövdes. Resten arbetade som pigor eller sköterskor eller barnflickor, eller jobbade ögonen av sig i lantbruket, eller gjorde precis vad fan som helst som krävdes för att mata familjen en dag till.

Vi tror att hemmafrun var normen just därför att hon tillhörde den övre medelklassen, som så gott som alltid varit den historieskrivande klassen. I verkligheten var hon en lycksam figur, socioekonomiskt höjd långt över sina mindre tursamma systrar.

Det är poängen (på riktigt, den här gången). Hela hemmafrudiskussionen är ett lyxproblem och en klar majoritet av folket har inte en chans att delta. Den skuldbelägger genom att få kvinnor att tycka att de borde stanna hemma, få kvinnor att tycka att de borde jobba, få män att tycka att de borde vara okej med det ena och okej med det andra och okej med att stanna hemma själv, samtidigt som båda könen tittar på realiteterna och inser att hur man än gör så kommer pengar och tid inte att räcka till och det enda som kvarstår är stress.

Vilket naturligtvis inte dödar hemmafrudiskussionen, för den är intressant för övre medelklassen, som fortfarande i dag är den historieskrivande klassen. Det den tycker är viktigt, det är per definition viktigt.

Den yttersta gränsen

I den lilla pärlan till film Interstate 60 redogör Robert Wilson Cody för historikern Frederick Turners teori om orsakerna till det amerikanska lynnet. Hans tanke var att Amerika utgjorde en säkerhetsventil för civilisationen. Rebellerna, de missnöjda, bråkmakarna, de subversiva och de antihierarkiska lämnade det gamla förtryckande Europa, färdades västerut och grundade de tretton kolonierna. När det blev för välordnat och civiliserat flyttade folk västerut och skapade nya samhällen, och de som inte passade in där fortsatte västerut och det var därför alla knäppgökarna hamnade i Kalifornien. Eftersom amerikanerna skapades precis i gränslandet mellan civilisation och vildmark så blev de individualistiska och våldsamma och fick en enorm misstro till överheter, auktoriteter, vetenskap och konst.

Det är en lika bra förklaring som nån annan, antar jag, men jag är mer intresserad av vad det gjorde med resten av världen. Under hela mänsklighetens historia har det funnits någon annan stans att bli av och det var väl därför vi hamnade på Grönland och isolerade stillahavsöar, men precis när Turner höll på att lägga fram sin uppsats så började de ställena ta slut. Visst, det är fortfarande möjligt att ta sig ut i öknen eller upp i de pakistanska bergen eller in i de sydamerikanska djunglerna, men det är ont om ociviliserade fläckar på kartan och de som finns är mycket farligare än den obebyggda amerikanska västern nånsin var. Jag tänker inte låtsas som om civiliserade människor inte dessutom är mycket mesigare i dag än de var förr, men poängen kvarstår.

Mr Cody avfärdar förslagen på nya gränsmarker att söka sig till. The inner frontier of the mind där man experimenterar med droger och alkohol är bara ett nytt sätt att lura sig själv. Den virtuella gränsen i datorernas värld ger han inte mycket för - a frontier with access fees? Och så finns rymden, den yttersta gränsen, men vem kan packa sitt lilla knyte och dra till rymden? Där står han på samma sida som astronomen Freeman Dyson som sa sig vara ointresserad av rymdkolonisering om inte kostnaden per person kunde dras ner till ungefär vad det kostade att korsa Atlanten för att bli amerikan.

I stället har vi alltså en värld där det verkligen inte finns någon plats för pusselbitarna som inte kan eller inte vill passa in. Vi har också - i alla fall här i trakten - ett samhälle som är bra mycket mindre tolerant mot de annorlunda än det vill påskina. Vad hade hänt med Johnny Appleseed i dagens Sverige? Eftersom psykiatrin har demonterats skulle han väl inte spärras in i alla fall, men han skulle nog inte må något vidare. Låt oss inte ens prata om Jesus. Han hade haft en helt annan karriär i dagens Örebro än i dåtidens Jerusalem.

Man kan dra sig ut på internet - the frontier with access fees - vilket kanske förklarar den koncentrerade galenskap som så ofta hittas här, eller så kan man göra en Tom Neale och ta sig en egen ö nånstans, men hur många har egentligen den möjligheten? Själv skulle jag vara död innan jag hann fira nästa födelsedag.

Eller så kan man stanna och förklara sina problem med självdiagnostiserade bokstavssyndrom eller att man helt enkelt är för jävla smart för sitt eget bästa, sitta och bittra över att man inte passar in och vänta på att NASA börjar skicka upp vanligt folk till Mars. Det kommer nog att dröja.

En liten historia om självbefläckelse

Ett tag var det i de här trakterna - ansedda som världens mest upplysta - extremt inne att hävda att masturbation förde med sig en oändlig räcka elände. Man kan spontant undra vad alla tänkte innerst inne för, kom igen, alla gjorde det då också. Jag kan tänka mig att det var en sån sak man då trodde att ingen annan gjorde och att man förklarade bort sin egen friskhet med ren flax, eller att man inte trodde att antimasturbationspropagandan var sann men inte var så pigg på att säga det öppet.

Det jag finner intressantare är dock detta: emedan de större och modernare religionerna allihop är mer eller mindre negativa till masturbation (det här är ett av få områden där det förflutna faktiskt vinner över nutiden; antika greker och egyptier var mycket softare när det gällde den ensamma synden) så fanns det inget brett masturbationsmotstånd i Europa förrän i början av 1700-talet. Prästerna hojtade svavel men det gjorde de ju om allt och alla, och om man lyssnade på allt som prästerna sa gick det ju inte att leva. Masturbation var väl inte att rekommendera, men det var inte det vidriga brott det snart skulle bli.

Någon gång mellan 1708 och 1716 (det exakta datumet är oklart) ändrades allt detta när skriften Onania publicerades. Nu var masturbation inte bara något lite syndfullt och lätt olämpligt, en klart lågrankad överträdelse, nu var det plötsligt farligt. Enligt Onania orsakade masturbation gonorré (en lustig omvändning av det faktiska förhållandet), epilepsi, klenhet, dumhet och det mesta som är obehagligt här i världen.

Onania markerar en vändpunkt. Nu var masturbation ett medicinskt problem, inte huvudsakligen ett moraliskt. Den lilla skriften satte igång en lavin. Läkarna började tävla med varandra i att hävda jävelskap och uppfinna antimasturbationsapparater som jag gärna skulle glömma att jag läst om.

Vem var då denne självbefläckelsens antiprofet som bestämde sig för att försöka utrota något fullständigt outrotningsbart och därtill helt harmlöst, och vad var hans problem? Det vet vi inte. Onania publicerades anonymt. Det finns en hypotes eller två - vissa pekar ut en kvacksalvare vid namn John Marten - men vem det än var så gjorde han det inte för att vinna ära och berömmelse, inte heller för pengar.

Varför gjorde han det då? Jag ser bara två alternativ, ingetdera rimligt. Det ena är att han trodde på det han skrev, men var fick han de bisarra idéerna ifrån? I en värld där ingen hävdar att masturbation orsakar gonorré, hur får man för sig att så är fallet och så till den milda grad att man skriftligen predikar det?

Det andra är att vi pratar om den ultimata bitterkuken här. Blotta tanken på att någon hade det trevligt var honom så motbjudande att han var tvungen att försöka göra något åt det. Hans andra hobbies var troligen att sprida kondylom, spränga bryggerier och försöka förbjuda Kevin Bacon att dansa.

Direktlänk till hjärtat

Jag har precis sett ett avsnitt av min senaste favoritserie Glee och undrar - inte för första gången - hur det kommer sig att det är så lätt för musik att påverka ens känslor. Rätt toner i rätt ordning och en välskriven text på det så kan man framkalla precis vilket emotionellt tillstånd som helst. Alla låtar funkar inte för alla, men alla funkar för någon och någon funkar för alla.

Jag har läst Les Misérables och visst, jag tycker synd om Fantine och känner med Jean Valjean, men det tar sida upp och sida ner att få mig nånstans över huvud taget. Men spela I Dreamed A Dream eller Who Am I så dröjer det inte många sekunder innan mitt hjärta slår i takt med trummorna.

Det fungerar till och med dramaturgiskt, vilket är anledningen till att så många långa verk kan kortas ner till musikaler, och till att så många TV-serier tar sig ett musikalavsnitt ibland. Det är inte bara en gimmick; det har ett faktiskt syfte. Ingenting kan flytta historien framåt som musik.

Det var därför pionjären på området, Xena Warrior Princess, startade trenden. Huvudpersonerna hade varit med om så mycket elände och var så förbannat bittra på varandra att det hade krävts ett par säsonger av vanliga avsnitt för att få någon ordning på deras förhållande. Ett magiskt musikalavsnitt senare var allt bra igen, och det fungerade.

Musik har varit med oss så länge som vi haft kultur över huvud taget. Neanderthalarna verkar ha haft flöjter. De flesta antika skapelseberättelser har nån version av historien om hur människorna fick musikinstrument. Det får mig att luta åt att musik är något prekulturellt; vi älskar inte musik för att vi har vuxit upp med musik utan på grund av något mycket djupare. Kanske det där om att trummor låter som en framrusande noshörning; adrenalinet börjar pumpa och vi får en ofarlig thrill, ungefär som i en bergochdalbana.

Det förklarar dock inte varför man kan känna så mycket annat om bara musiken trycker på rätt knappar. Glädje, kärlek, sorg, en allmän tillfredsställdhet med världen som normalt kräver en ordentlig dos av något som förmodligen är illegalt. Det får mig också att undra om det finns fler genvägar till människohjärtat än dem vi har upptäckt. Som jag har tjatat om förr verkar det ha varit ett förhistoriskt geni som kläckte idén om hjulet. Vad kan vi mer ha missat på vägen?

Coolt folk

Vissa människor blir ofantligt kända trots att deras meritlistor består av blanka papperslappar. Andra förblir obskyra och glömda trots att de påverkat vår värld mer än de flesta kejsare och erövrare. Därför kommer här nu fem människor som du borde ha hört talas om.

Ada Lovelace, dotter till lord Byron, grevinna, vad jag vet inte släkt med stjärnan i Deep Throat och ett särdeles skarpt fruntimmer som tyvärr aldrig fick lämna ett särskilt stort fotspår i historien. Hon hade dock en egenskap som borde kvala in henne på allmänbildningslistan: hon var en av världens första geek girls.

Hon brevväxlade med Charles Babbage, förmodligen världens första datornörd. Han gjorde ritningar till en maskin som i dag betraktas som den allra första datorn, det vill säga en maskin som kunde programmeras. Han byggde aldrig maskinen, delvis på grund av att han hade ont om pengar och delvis på grund av att han - som en riktig datornörd - inte kunde dra jämnt med normala människor, så de vägrade samarbeta med honom.

Ada Lovelace fick se ritningarna och utifrån dem skrev hon ihop en instruktion som maskinen skulle utföra. Hon hade aldrig sett en dator i verkligheten, arbetade innan den första datorn hade byggts, men det hindrade inte henne från att skriva världens första datorprogram.

1991 byggde London Science Museum en dator efter Babbages ritningar. Den fungerade. För att testa den körde de Ada Lovelaces program. Gissa vad som hände. Världens första datorprogram, skrivet till en maskin som då bara existerade i teorin, fungerade. Hon var rätt smart, den där Ada.

Hon var också den första som förutspådde att datorer en dag skulle användas till annat än att räkna. Jag vill inte chansa alltför vilt här, men jag tror att hon kan ha haft rätt.

Thomas Midgley Jr borde vara glad för att större delen av mänskligheten glömt bort honom, och ändå menade han så väl. Han var en ingenjör som arbetade på att minska problemet med knackning i motorer. Efter åratal av självstudier inom kemi och oändliga experiment med varenda ämne han kunde lägga vantarna på eller framställa hittade han en toppenlösning: bly.

Hans arbetsgivare General Motors blev jätteglada och bensin med bly blev den nya standarden. Motorer knackade inte längre och tonvis med tonvis med tonvis med bly spyddes ut i miljön. Trots att Midgley själv drabbats av blyförgiftning under arbetet och trots att arbetarna på blybensinfabrikerna blev sjuka, galna och döda var det tydligen ingen som betvivlade att det här med bly i bensinen var hur fett som helst.

Det visade sig långsamt att så inte var fallet. Midgley började inse vad det var han hade gjort och som alla välmenande katastrofmakare började han få dåligt samvete och ville rätta till sitt misstag. Han riktade in sig på att hitta ett ämne som kunde ersätta de farliga och svårhanterliga gaser som användes i kylanläggningar.

Ni ser vart det är på väg. Efter att ha uppfunnit blyad bensin lyckades Thomas Midgley Jr uppfinna freon. Ozonlagret skrek av ångest men Midgley själv var nog väldigt nöjd. Kunde detta kanske uppväga det han gjort mot miljön med sin bensin?

Han dog innan han fick veta svaret på den frågan, och Moder Natur tog en suck av lättnad. Historikern John R McNeill kallade honom senare för den enskilda organism i planetens historia som påverkat atmosfären mest. Inte illa för någon som bara ville hjälpa till.

Norman Borlaug menade också väl, men han var dessutom bra på det han gjorde. Från det att han på fyrtiotalet tog sin examen och fram tills han dog 2009 arbetade han för att se till att människor hade mat. Det gjorde han genom att utveckla nya sädessorter som gav enorma skördar och stod emot sjukdomar och skadedjur.

Han stod med händerna begravda i den mexikanska myllan och såg till att hans nya vete fick växa och testas. Han levde med de svältande och arbetade tillsammans med dem. Senare skulle han säga att det var lätt för hans kritiker att vända sig mot hans arbete - de hade ju aldrig varit hungriga.

När hans plan fungerade precis som den skulle och hans vete växte som han hade tänkt, då flyttade han vidare till Asien och satte igång med att få Pakistans veteskördar att dubblas mellan 1965 och 1970. Både Indien och Pakistan ökade sina skördar snabbare än de ökade sin befolkning tack vare Borlaugs mixtrande. Båda länderna blev självförsörjande innan sjuttiotalet ens var till hälften över.

Som alla fantastiska människor drabbades han som sagt av kritik, huvudsakligen från människor i virkade koftor som hatade allt som hette genmanipulation och som hellre såg svältande människor än profit till amerikanska företag som sålde manipulerat vete. Båda dessa saker förtjänar egna inlägg men det får bli en annan dag. Jag nöjer mig med att säga att Borlaug sägs ha räddat en miljard människoliv. Vad har du gjort på sistone?

Vassilij Artjipov och Stanislav Petrov, som med tjugo års mellanrum räddade världen. I oktober 1962 pågick Kubakrisen som värst och världen var så nära kärnvapenkrig som den någonsin har kommit. Artjipov var näst högste officer ombord på en sovjetisk kärnvapenbestyckad ubåt (tänk Denzel Washington i Crimson Tide) som upptäcktes av amerikanska fartyg som började släppa sjunkbomber på den.

Ubåtens kapten bestämde sig för att detta betydde att krig hade utbrutit och ville avfyra en kärnvapentorped. Ubåtens politiske officer höll med, men det krävdes en tredje man för att trycka på knappen: Artjipov. Han vägrade.

Vi pratar om en period i vår historia när fingrar redan svävade över knappar, när krigsfartyg var på väg mot varandra över Atlanten, när amerikanska fartyg hade order att stoppa sovjetiska fartyg med våld om det krävdes. Om ett enda kärnvapen hade avfyrats hade amerikanerna svarat. Ryssarna hade svarat på det. Atomvinter.

Tjugo år senare, 1983, var rysk-amerikanska relationer något frostigare än en mammuts snabelspets. Reagan hade kallat Sovjetunionen för ondskans imperium, kalla kriget utkämpades på alla fronter utom den uppenbara, och Sovjets officiella strategi var ömsesidig förintelse. Om USA anföll skulle Sovjet skicka allt det hade mot fienden. Båda länderna skulle förvandlas till radioaktiv ödemark. Det var enda sättet att avskräcka en första attack.

Stanislav Petrov var en av många män som satt och bevakade signaler från det ryska missilvarningssystemet. Hans jobb var att vidarebefordra meddelanden om amerikansk attack så att hans överordnade kunde trycka på knapparna och förändra världen på några sekunder.

En dag i september berättade systemet för honom att en missil var på väg mot Sovjetunionen. Hans order var klara: han skulle informera sina överordnade. Det gjorde han inte. Han trodde inte att en amerikansk attack skulle bestå av en enda missil. Inte ens när han fick varning om ytterligare fyra missiler slog han larm. Han räknade kallt med att det var ett datorfel.

Det var det också. Ryssarna själva säger att även om Petrov hade larmat den där dagen så hade ingenting hänt; man startade inte kärnvapenkrig utan att få hotet bekräftat från mer än en källa. Men låt oss gå tillbaka till det tidiga åttiotalet, när kriget verkade vara minuter bort mest hela tiden och incidenter inträffade ett par gånger före frukost. Hade ett gäng sovjetiska högdjur verkligen tittat på en missilvarning och ignorerat den eftersom det bara var en?

Det tror inte jag. Jag tror att de hade skrikit "det är det här vi har tränat för!" och hamrat på knappen. Men det är ju jag.

Lära sig av det förflutna

I början av trettiotalet var Berlin den gayvänligaste staden i Europa. Nu betydde inte "gayvänlig" samma sak på den tiden som det gör i dag, men det fanns klubbar och barer och restauranger och det var möjligt att inom vissa gränser leva sitt liv utan att bankas till en blodig massa. Sen skedde det något av en politisk förändring i Tyskland - ni har kanske hört talas om den? - och allting blev väldigt, väldigt annorlunda.

Jag undrar om de såg det komma, de tiotusen tyska bögarna. Kunde de föreställa sig det som skulle hända, där de levde i något som måste ha känts som det moderna samhällets främsta linje? Judarna hade det naturligtvis svårast när det hade gått åt helvete men de hade aldrig haft det vidare lätt, medan bögarna precis tyckte att de började få ordning på världen när det började marscheras och viftas med rödvitsvarta flaggor.

Det måste ha känts helt omöjligt att det skulle gå så, och jag undrar om jag faller offer för samma sak när jag läser om den kristna högern inom ett av våra riksdagspartier och tänker att de omöjligt kan komma nånstans, att de kommer att förbli en rörelse på marginalens marginal. Människor man skrattar åt och ignorerar. Stollar och fånar.

Det kan inte hända, eller hur? Gayfientliga sexnegativa abortmotståndare och teokrater kan inte få någon faktisk makt i Sverige, denna progressiva högborg av social liberalism? De kan inte lyckas skapa en rörelse runt att jävlas med människor i en sagofigurs namn? Deras föråldrade idéer kan inte få nytt fotfäste, inte någonstans men framför allt inte här? Visst är de redan på historiens skräphög, de har bara inte fattat det än?

Jag hoppas att det är så, och jag tror att det är så också. Det känns orimligt, barockt, att de här människorna ska komma nånstans i närheten av mainstream. Att de ska kunna påverka vår vardag med sina besynnerliga tankar.

Jag tror att det är så. Men det gjorde nog de tyska bögarna också.

Klara regler

Jag är inte den som glorifierar det förflutna, särskilt inte nu när framtiden är mindre än 36 timmar bort, men det tycks mig ibland som om gångna tider hade sina poänger bland all ojämlikhet och okunskap.

Något som har irriterat mig sen jag var för liten för att förstå vad det var som irriterade mig är att det finns regler som ingen berättar men som man absolut inte får lov att bryta. Varje grupp människor med fler medlemmar än två verkar utveckla ett socialt regelverk som till varje pris hålls hemligt såvida ingen bryter mot det. Då är delinkventen inte bara en obehaglig individ utan direkt efterbliven som inte själv räknade ut att han inte borde bete sig på det viset.

Låt mig ta ett osedvanligt konkret exempel. Jag spelar titt som tätt Betapet. När motståndaren där gör en rullning (använder alla sina bokstäver) är det tydligen kutym att gratulera. Jag hade naturligtvis lagt märke till att mina motståndare ofta gratulerade när jag rullade och jag gjorde det själv också när det var en rullning som berodde på skicklighet (rätt ofta är de enbart tur; jag gratulerar hellre för ett snyggt ord) men det var inte förrän en motståndare surade ur för att jag inte gratulerade som jag insåg att det fanns en regel om saken.

Jag försöker inte verka dummare än jag är, men jag undrar verkligen hur det är tänkt att man ska veta sånt. Seder och bruk finns inte nerskrivna någonstans utan man måste plocka upp dem genom osmos, och om man har otillräckligt permeabla membran blir man utskälld.

Det riktigt fascinerande är hastigheten. Grupper som Betapetspelare hinner inte existera mer än minus två minuter innan de utvecklat komplicerade, hemliga regelverk som endast miffon i världsklass drömmer om att bryta mot.

Det är här vi kommer in på det förflutnas få fördelar. De hade minst lika komplexa regler som vi, men i min erkända okunskap hävdar jag att de i alla fall var välkända. Om man inte fick vända ryggen mot ett kungligt porträtt så fick man vid Gud lära sig det på ett tidigt stadium. Om man måste bära pantalonger på salongerna så gjordes det tydligt.

Man hade sin plats. Man hade sin roll. Man visste vad som förväntades av en och vad som var förbjudet. Om man helt saknade rättigheter så var det i alla fall något man informerades om. Det är trist att det enda det användes till var att bredda sociala klyftor och hålla de uppnosiga arbetarna i gyttjan, för i övrigt låter det som en rätt hygglig situation för såna som jag.

Vi fattar nog inte mycket

Jag tror att vi fattar bra mycket mindre än vi tror, och redan medan jag skriver det inser jag att det är en paradox, men mina skarpslipade läsare kan säkert snoka reda på innebörden. Om de nu inte fattar bra mycket mindre än jag tror.

Det förflutna är ett annat land. Det liknar nutiden men folk tänker och gör allting annorlunda. De är samma människor, men stöpta i andra formar än vi. Internet må ha fått memskapandet och memspridningen att explodera, men det finns ingen anledning att tro att det inte bara är en uppförstoring av ett fenomen som har funnits sen vi började fundera över den här nymodigheten "eld".

Jag har här en bibel med förklarande fotnötter som på många ställen tar upp två tredjedelar av sidan. Det tar dubbelt så mycket utrymme att hjälpligt förklara texten som texten själv tar. Läs en sådan upplaga av Moby Dick och upptäck hur full den är av referenser till populärkultur och aktuella ämnen; saker som går en modern läsare helt förbi. Det förflutnas invånare hade sina skämt, sin kulturella kontext och sin omvärld som de lika gärna skojade med som vi gör.

Vi missförstår totalt väldigt mycket av vårt arv. Nicolo Machiavelli kommer vi ihåg som en intrigerande sociopatisk manipulatör på grund av ett enda verk: Fursten. Allt annat han skrev under ett ganska produktivt liv hyllade motsatsen till den stat han beskrev i Fursten, som var ett satiriskt verk. Han menade inte ett ord, men eftersom resten av hans böcker har fallit i glömska finns det bara en Machiavelli kvar och hans spöke skriker i ångest varje dag.

Aristofanes Lysistrate handlar om hur hela Greklands kvinnor sexstrejkar för att tvinga männen att sluta kriga. Vi ser den fortfarande som en komedi, men inte som den bisarra absurditet den var på sin tid. De gamla grekerna visste ju att så fort en kvinna fått kuk blir hon besatt av sex och blotta tanken på att kvinnor skulle influera män genom att vägra ligga var hysteriskt löjlig. Man såg den som vi hade sett en likadan fast könsreverserad historia i dag. Det framgick aldrig när jag läste den i skolan.

Det här får mig att tänka på gamle Shakespeare, vars verk för övrigt också har ett helt annat rykte i dag än de hade på sin tid när de framfördes till hysteriska garv från Londons lägre klasser, och hans Merchant of Venice. Juden Shylock är skurken, ett riktigt svin till ockrare som hellre vill skära ett skålpund kött ur en kristens kropp än ha sina pengar tillbaka.

Så varför skrev Shakespeare ett så vackert försvarstal till honom, där han förklarar att även judarna är människor, precis som de kristna? Visst, en del av det förklaras med att det är Shylocks förklaring till varför han ska få hämnas, men hur tänkte egentligen publiken när Shylock frågar om inte han också har händer och sinnen och passion?

Det kanske var tänkt att de skulle se rakt igenom det. På samma sätt skulle vi kunna lägga fina ord i en ond vampyrs mun, där han säger att han också har ögon och läppar och händer, att han åtrår och hatar, och jämför människors utnyttjande av djur med vampyrens utnyttjande av människor. Publikens blod isas och effekten är uppnådd.

Var det så den samtida publiken såg Shylock? "Titta på den vidrige girige juden som står där och försvarar sin ras med ord av honung, som alla från hans opålitliga folk"? Men hans monolog lever som ett vackert anti-antisemitiskt tal, och så snurrar historiens hjul.

Förfäder med myror i de obefintliga byxorna

Jag har klafsat hem genom snö och isvindar här i Sveriges sydligare delar innan december ens inträtt, svurit över köldens klor i ansiktet och återigen undrat hur det kan komma sig att man frivilligt bosätter sig här. Jag vet varför jag stannar, men hur hamnade jag här till att börja med?

Låt oss dra det rätt långt tillbaka i tiden. Till tidpunkten när våra förfäder lämnade Afrika, för att vara exakt. Jag kan förstå varför man lämnar Afrika i hopp om att hitta ett ställe som är något mindre helvetesvarmt, där en något lägre andel av djuren försöker mörda en och man inte får träskfeber så fort man blinkar. Det jag inte förstår är varför man skulle promenera vidare när man har kommit till, säg, Grekland.

Det kan inte precis ha varit överfullt där för femtiotusen år sen. Om man håller sig utanför ställen som Aten - som, spoiler alert, inte fanns för femtiotusen år sen - är det inte ens överfullt där nu. Men nej, mysigt medelhavsklimat var tydligen inte nog för våra förfäder, utan de skulle vidare. En del var smarta och klampade österut eller västerut. En del var dumma som getter och knatade norrut.

Det blev svalare och blötare och mörkare och drygare, men de skulle vid sina förmodligen oräkneliga gudar vidare. Okej, så här långt har det bara blivit sämre, men om vi bara fortsätter blir det säkert bättre! De tog sig hela vägen upp till ställen där floderna fryser om vintern och himlen tillbringar en fjärdedel av året med att spy ut något vitt och ondskefullt, men var det en enda som tänkte att det här var nog ingen bra idé, vi vänder och ser om det inte är mysigare att leva där man kan gå utomhus utan att klä sig i en död mammut? Tydligen inte. En del av dem tyckte att Skandinavien inte var hardcore nog. De skulle fan dit där isen aldrig smälter och om det gjorde att hälften av dem frös ihjäl på vägen så var det värt det.

Jag kanske är förstörd av att ha vuxit upp i en värld som är enormt fattig på vita kartfläckar, men jag har svårt att förstå varför dessa människor tycks ha lidit av en sån fantastisk upptäckarlusta. Jag förstår det när man är en välbärgad 1500-talsitalienare, men så länge man jagar, samlar och mördar spädbarn så har man väl nog med trubbel utan att dessutom se om man kan hitta ett ställe som är ännu jobbigare att leva på?

De måste kanske flytta när vilt och växter började ta slut eftersom agent Smith hade rätt. Visst, men tar man inte lättaste vägen då? Hur hamnar man egentligen på Grönland, som inte bara är enormt obehagligt att leva på utan även utmanande att ta sig till? Vilken förhistorisk patriark såg ishaven och tänkte att på andra sidan ligger det säkerligen något riktigt gött?

Det är ändå ingenting mot Oceaniens folk. Deras förfäder lämnade Afrika, färdades genom Asien, befolkade varenda satans ö på vägen, till och med såna som man än i dag bara åker till om man har en bra båt och ett riktigt viktigt ärende, och slog sig ner i Australien. Utom de riktiga hårdingarna, förstås, de fortsatte ut i Stilla Havet och lyckades hitta små öar som ligger så långt ifrån andra öar att det verkar stört omöjligt att ta sig dit med de urholkad-trädstam-kanoter som de hade tillgängliga.

Människan är rätt imponerande. Om vi inte har nog med trubbel så skapar vi det åt oss. Synd bara att det resulterar i att jag fryser hela tiden.