Enligt Steven Pinker lever vi i den fredligaste värld mänskligheten någonsin skådat. Trots krig och folkmord och terrorism och dödsskjutningar så är det nu det är så ovåldsamt som det någonsin varit, och vår envisa uppfattning om motsatsen beror mer eller mindre på massmedias maxim "if it bleeds, it leads". En bidragande faktor är just att världen är så lugn nu att den vanliga människan - i alla fall i vår kultur - ofta inte drabbas av våld alls, inbillar sig att det är normaltillståndet och därför tycker att varje våldsbrott hen läser om är något orimligt fasansfullt.
Det är ingen överraskning för mig. Jag har tillbringat några inlägg med att göra klart att och varför vi lever på den bästa fläcken vid den bästa tiden i vår arts historia. Vi tror att det är värre eftersom vi är bortskämda, eftersom det dåliga får enormt utrymme och eftersom folk bara vill klaga och tro att allt är på väg åt helvete. Oklart varför.
Samtidigt lever de i en värld där även en väldigt kvick titt i en historiebok borde göra fullständigt klart att vi har en sjuk tur som föddes här och nu. Det förflutna sög, och det sög inte bara lite grann, det sög stenhårt. Bortsett från alla tekniska och medicinska mirakel som gör vår tid underbar så var det förflutna ändå ett helvete. Människor hade odiskutabel och nästan obegränsad makt över andra människor. Människor av annan nationalitet, religion eller etnicitet var värdelösa. När man pratar om slavhandel och erövringskrig och sträckbänkar som naturliga inslag i vardagen är det svårt att ta nutidens klagolåt på allvar.
Jag tycker även om att Pinker massakrerar den besynnerliga uppfattningen att människor skulle ha varit fredligare innan alla de sociala omvälvningar som gjort att det inte längre är okej att döda varandra hur som helst. Det är naturligtvis precis tvärtom; jägare/samlare lever inte i några idealsamhällen. Their lives are nasty, brutish, and short. I Guns, Germs and Steel berättar Jared Diamond om hur två män från olika stammar börjar räkna upp sina genealogier när de träffas, i förhoppning om att hitta en gemensam släkting så att de har en anledning att inte döda varandra. Jag vet inte hur det är med er, men det har jag aldrig behövt göra. Jag bara låter bli att döda, och det verkar funka.
Men jag antar att samhället aldrig blir bättre om man bara är nöjd hela tiden, så jag försöker låta bli. Och visst har vi saker kvar att jobba på, absolut. Det är en bra bit kvar till den perfekta världen. Men vi har kommit en jävla bra bit också, och det ska vi inte glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar