När jag läste Sleepless toppentext om Pär Ström och jämställdismen (och satan vad jag hatar ord ibland) funderade jag på vad det egentligen är hos Pär Ström och dylika som stör mig så mycket. Till viss del är det grejen som Sleepless nämner - när det drabbar män är det struktur, när det drabbar kvinnor är det slump - men framför allt är det att han gör det hela till en tävling. Om män drabbas av ojämlikhet så är det i sig ett bevis på att feminismen har fel och om han bara samlar ihop tillräckligt med exempel så kommer verkligheten att ändras. Att ojämlikhet finns är mindre viktigt än vem som drabbas värst av den.
Det är en utbredd sjuka. NoBoyToy pysslar med samma sak från den kvinnliga sidan, och jag hatar att jag ens kallar det "sidor". Det gör att jämställdhet blir ett krig mellan kvinnor och män i stället för det samarbete det borde vara.
Ojämlikhet drabbar män. Ojämlikhet drabbar kvinnor. Jag kan inte föreställa mig någon med ens en rudimentär intelligens och verklighetsuppfattning som skulle ifrågasätta någotdera. Ändå är vi så upptagna med att reda ut vem det drabbar värst att vi inte har tid att fixa problemet.
Jag kan inte föreställa mig något mindre intressant än vem som har det lite sämre. När ojämlikhet drabbar kvinnor ska vi göra något åt det, när ojämlikhet drabbar män ska vi göra något åt det, men det vi inte ska göra är att tjafsa om vem det drabbar oftast. Vad skulle det någonsin kunna leda till?
Det var precis den här grejen som gjorde att de senaste årtiondenas Schyman-Skugge-feminism aldrig var ett dugg intressant för mig. Där kunde jag ändå inte bidra; jag var ett djur och en våldtäktsman och ett flickvänmisshandlande exmördande kräk och om jag över huvud taget skulle vara i närheten skulle det vara som en botfärdig asket som tog på mig mitt köns synder i evighet, amen. Det var jag förstås inte intresserad av. Jag ville inte att min Y-kromosom skulle påverka hur jag fick lov att kämpa för jämställdhet eller hur de andra såg på mig. Det är väl ändå själva grunden för jämlikhetstanken?
Men det sitter väl för djupt i oss. Vi vill ha fiender som är lätta att känna igen och sen spelar det ingen roll att vi egentligen vill samma sak. Framför allt är det okej, det här med att sätta upp skyttegravar mellan könen. Aggressiv feminism och lättkränkt manlighet och så flyger kulorna igen, och det kan man göra helt öppet. Jag får knappt springa ett lopp utan att någon kvinna står vid sidan och hojtar "kom igen tjejer, nu spöar vi killarna" och varje gång dödar det lite till av glädjen i att göra något av det roligaste jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar