Som mångårig nattarbetare har jag upplevt ungefär varenda sömnstörning man kan tänka sig, om än bara i korta perioder. När jag gick i skolan och jobbade dagtid hatade jag att gå upp på morgonen - och det gör alla, jag vet, men jag hatade det tillräckligt för att vilja döda det med en kulhammare om det inte varit abstrakt - och fascineras av det faktum att det aldrig blev lättare. Tolv år i grundskola och gymnasium, och det var fortfarande lika drygt att släpa sig upp på morgonen, samtidigt som jag kunde ha svårt att somna på kvällen.
Enligt min hjärnas sätt att se på saken borde det vara enkelt. Om man vaknar sex så somnar man tio nästa kväll, åtta timmar tidigare, och somnar man tio på kvällen vaknar man klockan sex, åtta timmar senare. Och känner sig pigg och utvilad. Som varenda människa vet är det lika långt från verkligheten som en trehövdad självlysande papegoja - det kanske finns nåt exemplar nånstans, men jag har aldrig sett det.
I stället vaknar man trött och seg och har ändå svårt att somna på kvällen, och det verkar finnas någon nebulös koppling mellan kroppens klocka och den faktiska klockan så att det är jobbigare att gå upp sex än åtta oavsett hur mycket man har sovit. En gång råkade jag sova fjorton timmar i sträck och när jag vaknade hade jag en besynnerlig känsla som jag inte kände igen. Det tog en stund att förstå att det jag kände var att jag faktiskt var utvilad, vilket jag förmodligen inte hade varit sen förskoleåldern.
När jag har haft sömnproblem har de ofta yttrat sig i att jag sovit några timmar, vaknat och haft svårt att somna om. När jag har jobbat är det mycket sällan jag sover hela dagen i ett sträck (och jag sover nästan lika sällan åtta timmar) utan jag är alltid uppe en stund kring tolv-ett. Samma sak händer ibland på nätterna och eftersom jag hatar att sova bort dagar och älskar solljus så är det alltid lika ångestladdat; jag vill inte vara uppe mellan tre och fem. Jag vill vakna på morgonen och ha hela dagen framför mig.
Jag har länge velat genomföra ett experiment där man placerar mig i en fönsterlös källare nånstans, ger mig saker att sysselsätta mig med men absolut inget som helst sätt att veta vad klockan är, och övervakar mig för att se vilket sömnschema jag hamnar i. Jag visste inte att någon hade kommit på en liknande idé och genomfört experimentet; i och för sig hade försökspersonerna klockor men de befann sig också i mörker i fjorton timmar per dygn. De sov visserligen åtta timmar per natt, men i två sjok om fyra timmar. Enligt en senare litteraturstudie var det precis så människor sov förr i tiden. Sova fyra timmar, upp och pyssla, sova fyra timmar till.
Den tanken var inte helt ny för mig. Jag har läst ett par gånger om att tidigare generationer var uppe på nätterna i en timme eller två, helt självklart och ångestfritt, och att vår uppfattning om en obruten åttatimmarssömn är något helt påhittat - och ganska nyligen, också. I så fall skulle det förmodligen förklara varenda sömnproblem jag nånsin haft.
Men vad kan man rimligen göra åt det? Visst, jag har en livssituation som låter mig göra ungefär vad jag vill, men vill jag verkligen gå och lägga mig klockan tio, vara vaken mellan två och fyra, och gå upp klockan åtta? Kan jag ens somna klockan tio? Vad ska jag göra mellan två och fyra? Det jag annars hade gjort mellan tio och tolv, antar jag, men det känns av någon anledning inte alls skoj. Det är väl bara en kulturell hangup, men de är nog så verkliga.
Och att stressade 9-5-människor med småbarn och amorteringar skulle hitta ett tiotimmarssjok att dedicera till sömn är nog orimligt utopiskt. Då får man se till att vara riktigt produktiv under de där två timmarna. Men det kan väl i alla fall lösa problemet med småbarnsföräldrars sexliv, om man bara kan synka sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar