Ändring på torpet

Så här är det: jag vill skriva en bok, och få den publicerad. Det har varit mitt mål ungefär så länge jag kan minnas eller i alla fall så länge som jag har haft mål. Jag har gjort några försök i den riktningen, tagit skrivandet på allvar, men långt ifrån tillräckligt, och det vill jag ändra på. Jag vill veta om jag kan göra det här eller inte.

Jag har vidare upptäckt att det tydligen inte blir av så länge jag har den här bloggen att fylla. Min skrivtid används till att skriva inlägg, helt enkelt för att det är så mycket lättare, "publiceras" omedelbart och leder till påtagliga resultat och feedback. Ingen uppskjuten och osäker tillfredsställelse här inte.

Jag tänker inte lägga ner helt och hållet för då ångrar jag mig så fort det dyker upp något jag blir arg på och vill skriva om, men jag tänker tvinga mig att i första hand arbeta på skönlitteratur och därmed uppdatera här betydligt mer sällan. Nånstans mellan en gång i veckan och en gång i månaden, skulle jag tro. Jag hoppas att ni hänger kvar ändå och avnjuter min visdom även när den portioneras ut mer sällan.

När jag ändå har er uppmärksamhet: jag är i desperat behov av betareaders, folk som vill och kommer att läsa det jag skriver, säger till mig vad jag bör ändra när det är dåligt, och framför allt berättar för mig när det jag skriver suger. Så att jag inte sitter och skriver i min egen bubbla och tappar bort verkligheten. Någon där ute som vill?

NaNoWriMo

NaNoWriMo eller National Novel Writing Month är ett projekt som går ut på att man ska skriva femtiotusen ord på en månad, tänkt som en motivator så att man inte bara tänker på den där boken man skulle vilja skriva utan faktiskt gör det också. Jag har tidigare tjafsat om att mitt skrivande sprungit in i någon form av vägg och så passade jag i min oändliga visdom på att säga att NaNoWriMo var för lätt, så jag måste väl göra det.

Det svåra är egentligen inte mängden text; femtiotusen ord på trettio dagar är bara 1666,67 ord om dagen och betydligt mer än så har jag skrivit under betydligt längre tid. Det svåra är att hitta en berättelse som passar in på runt femtiotusen ord så att man inte bara spyr ur sig ord utan det faktiskt blir en sammanhängande, avslutad historia. Jag är inte alls övertygad om att jag lyckats med det, men jag vet i alla fall vad jag ska skriva om och tänker göra ett försök.

Jag skriver det här av samma anledning som förra gången: generell motivationsökning genom ökad offentlighet. På icke fikonspråk: pinsammare att misslyckas ju fler som vet om det. I morgon börjar det. Önska mig lycka till.

It's on

Jag vill bara meddela alla som bryr sig att jag i dag skickade in mitt bidrag till tidigare nämnda novelltävling och nu väntar med spänning på att få veta resultatet, vilket sker om sisådär ett halvår. Oavsett hur det går vill jag tacka Daniel, Peter, Cecilia, Mysmats, Simon och Gud.

Artificiell motivation

Min dröm är att på ett eller annat sätt leva på att skriva och så har det varit sen cirka trettio sekunder efter att jag lärde mig kreta ner ett A. När jag var tonåring var det lätt att skriva för jag skrev bara för att det var roligt och sket fullständigt i resultatet. Ju äldre jag blev desto seriösare blev jag och när jag väl började skriva igen efter en punkterad paus på några år fann jag att jag hade en inre recensent som krävde att varenda ord skulle vara publicerbart, annars hade jag slösat bort min tid. Hur bra man än tycker att man är så är det svårt att prestera under de omständigheterna.

Men jag gjorde det ändå, för om det är en sak som varenda författare säger är det att man ska skriva, skriva, skriva tills fingrarna blöder och hjärnan rinner ut genom öronen för det är så man lär sig att få ordning på det. Jag skrev sånt som jag inbillade mig skulle kunna bli något en dag och ibland försökte jag skriva bara för att underhålla mig själv, men tydligen kan jag inte skriva trashig fantasy längre för jag kommer bara två stycken innan barbaren sätter sig ner och har ångest över alla han har dödat, vilket sabbar hela stämningen.

Så jag höll koll på mig själv och skrev varje dag och kunde jag inte skriva en dag tog jag igen det dagen efter, och jag höll ett jävla högt ordomdagensnitt tills jag i mitten av december fick ett akut psykbryt och sen dess har jag inte skrivit ett skönlitterärt ord utom när jag åkte på ensam balkongsemester just för att kunna sitta på balkongen och skriva, och då skrev jag men sen jag kom hem har jag inte skrivit ett ord. Jag har fel på hjärnan.

En kväll satt jag och pratade med en homie när han nämnde en novelltävling som han funderade på att delta i, och jag befann mig i slutskedet av en utmärkt söndagsfylla och mådde tipptopp så jag tvingade naturligtvis honom till att sluta en pakt med mig. Vi skriver båda två, vi kritiserar varandras verk, vi deltar i tävlingen, on pain of death and may we be spanked until our bottoms go purple.

Till och med när jag sovit bort vinet kändes det som en fantastisk idé, för det är sånt som får igång mig. När jag skulle springa mitt första maraton sa jag det till precis alla jag kände så att det skulle vara omöjligt för mig att dra mig ur. En novelltävling och blodspakt borde vara doping för skrivnerven.

Men nu är det två veckor senare, typ två veckor kvar innan det måste vara färdigt, och jag har bestämt mig för vad jag ska skriva men ligger så här långt på ord noll. I dag skulle vara stora börja-skriva-dagen men det slutade med att jag sov större delen av dagen och tillbringade resten med att inte göra nånting alls. Om jag på riktigt misslyckas med att skriva klart och delta i tävlingen så är det nog första gången i mitt liv som jag har ett så konkret mål och missar det. Och då har jag förändrats mycket mer än jag trodde på ett sätt som jag verkligen inte tycker om.

Därav detta inlägg. Jag hoppas att mina läsares extraögon driver mig till att faktiskt börja knattra, en process som jag en gång i tiden älskade så mycket att det var omöjligt att hålla mig borta från skrivmaskinen. Om jag misslyckas måste jag erkänna det för er också. Så hjälp till, är ni snälla. Sätt lite press. Mobba mig. It's for a good cause.

Bra början

Jag har tidigare berört min fascination för en bra början i böcker. Det är en väldigt specifik konstart att starta en berättelse på ett fängslande sätt så att läsaren hamnar i rätt sinnesstämning och blir pigg på att läsa vidare. Det finns gott om bra exempel i litteraturhistorien men en av mina absoluta favoriter står Ray Bradbury för i Something Wicked This Way Comes, en bra bok som blev en bra film med den konstant kuslige Jonathan Pryce som skurken.

First of all it was October, a good month for boys.

First of all - Tonen slås an. Slå dig ner, ta dig en kopp varm choklad, luta dig tillbaka, nu kommer det en berättelse.

it was October - Bilderna dyker omedelbart upp. Löv som gulnar och blir röda, vattenpussar, gråa moln, regnskurar, svalnande vindar.

a good month - En bra månad? På vad sätt är oktober en bra månad? En bra månad för vem? Vilka är dåliga månader och varför?

for boys - Okej, det här är en historia om pojkar. Vi vet vad vi har att vänta oss. Det är oändliga skoldagar och busstreck, äppelpallning och rycka flickors flätor, oskuldsfulla problemlösa eftermiddagar innan mamma ropar in på middag.

Och naturligtvis är det precis vad vi får också. Det här är en historia om pojkar och deras särskilda sätt att se på livet, deras egen lilla värld som vissnar med åldern men aldrig riktigt bleknar bort, deras förhållande med de vuxna. Och naturligtvis får vi en förklaring på varför oktober är en bra månad för pojkar och varför andra månader är sämre; Bradbury lägger några hundra ord på att förklara det fast det inte har någon som helst betydelse för resten av historien. Vem bryr sig? När vi har läst hans redogörelse för årets månaders varierande kvalité för pojkar är vi fast. Den här boken ska läsas ut. Helst nu.

För att citera Göran Hägg: Så börjar en bra bok. Däremot har jag glömt hur den slutar.

Hjälten med knappt ett enda ansikte

Människan är ett rätt fascinerande djur och eftersom jag har både ett personligt och ett allmänt intresse av historieberättande har jag alltid funnit det intressant att det finns temata och element som återkommer i sagor från vilt olika mänskliga kulturer. Detaljerna är alltid olika och varje kultur klär upp det i sin egen skrud men mycket av basmaterialet är samma. Antingen är dessa legender enormt gamla och har återberättats och förvanskats sen innan vi lämnade Afrika, eller så är det något i den mänskliga hjärnan som skapar liknande historier och framför allt finner liknande historier tilltalande. Det fanns säkert en enorm mängd legender som ingen gillade och som därför dog ut.

Med detta vill jag inte säga att människor är likadana överallt; jag har tidigare länkat till denna PDF om en antropolog som försökte bevisa motsatsen genom att återberätta Hamlet för en västafrikansk stam som bland annat inte hade någon som helst tradition av spöktro. Bara att vi kanske är hyggligt lika ändå, under alla höljen.

Någon annan som var oerhört fascinerad av detta var professor Joseph Campbell, som i sin Hero With a Thousand Faces hävdade att det fanns en struktur som återfanns i myter från hela världen. Han kallade den för monomyten och sammanfattade den som följer:

A hero ventures forth from the world of common day into a region of supernatural wonder: fabulous forces are there encountered and a decisive victory is won: the hero comes back from this mysterious adventure with the power to bestow boons on his fellow man.

Han hade verkligen rätt i detta. Den här historien finns överallt och Campbells idéer har influerat så vitt skilda berättare som George Lucas och Astrid Lindgren. Det är en historia som fungerar därför att den talar till något väldigt djupt liggande hos människan. Den tilltalar oss och om man sätter sig ner för att skriva en saga så är det stor risk att man knåpar ihop något som liknar monomyten oavsett om man är 8 eller 80.

Campbell skrev ihop en mycket lång beskrivning av monomyten som innehöll sjutton steg. Hjälten måste gå igenom Refusal of the Call, Belly of the Whale, Woman as Temptress och Rescue from Without; ni fattar, han har det svårt. Men han slutar som Master of Two Worlds med Freedom to Live, så han ska nog vara nöjd ändå.

Jag läste om de här sjutton stegen i flera år innan jag till slut öppnade Campbells bok. Problemet jag stötte på var att varenda genomgång av dem hade exempel på de olika stegen från olika myter från hela världen, men inte en enda hade någonsin ett enda exempel där en myt innehöll alla sjutton stegen i rätt ordning. Det var alltid steg 1 från en myt och steg 2 från en annan och sen kom steg 3 och 4 i omvänd ordning från en tredje och så fortsatte det.

Jag skulle ville se ett enda - helst fler, om det nu ska vara ett återkommande tema i mänsklig kultur - exempel på en myt som stämmer perfekt in i Campbells monomyt, med alla sjutton stegen klara som klockor i rätt ordning. Inte ens Star Wars, som Lucas skrev specifikt för att vara en monomyt, passar perfekt.

Jag begrep inte varför man inte bara använde några exempel från Hero With a Thousand Faces; där måste ju finnas en hög? Killen påstår att han har hittat ett allestädes närvarande mönster i mänsklig kultur och han är ju en bildad karl, inte skulle han underlåta att ge ett ordentligt underlag?

Men när jag till slut läste boken visade det sig att det var precis vad han hade gjort. Även där blandar han exempel om varandra, inte ett enda exempel innehåller alla stegen, och ordningen stämmer ofta inte. Han försäkrar i början att det finns hur många exempel som helst som passar perfekt, men varför han i så fall inte tog med ett enda förklarar han inte.

Min gissning är att han hittade något riktigt coolt - för det gjorde han - men det var inte nog att fylla en bok. De element som faktiskt var gemensamma för alla monomythistorier var för få för att skriva mer än en ordentlig akademisk uppsats. Han kunde förstås ha sagt att det finns en massa fler element som återkommer om än inte överallt, och här är de, men det gjorde han inte. Synd, för det han faktiskt hade var i sig gränslöst häftigt.

Det jag framför allt inte förstår är varför jag verkar vara den ende som har märkt det här. Jag är inte precis den förste som läst Hero With a Thousand Faces och jag kan inte vara den förste som blev besviken.

Förutsägbarhet och oförutsägbarhet

En av de genomgående egenskaperna hos fiktion är förutsägbarhet. Visst, vi tror gärna att det vi ser eller läser är spännande och att vi inte har en aning om vad som ska hända härnäst, men vi vet mycket väl att Schwarzenegger kommer att skjuta skiten ur skurkarna, att Sherlock Holmes kommer att lösa mordgåtan och att Luke Skywalker kommer att spränga Dödsstjärnan. Det vore en överraskning om hans X-Wing sköts ner precis i början av attacken, basen på Yavin blåstes till vad det nu finns för helvete i en galax långt långt borta och upproret dog ut. Den filmen hade nog inte slagit något vidare med det slutet.

I de fall där vi verkligen blir överraskade av ett slut har berättelsen tidigare gjort klart att vi ska förvänta oss något oförutsägbart. Man håller sig borta från klichéer och gamla traditioner, och därmed informerar man läsaren om att det här inte är ett vanligt hjärnuppmjukningsverk. I de flesta fall är läsaren hur som helst varnad från början och vet mycket väl att det är något highbrow han sänker ner sig i.

Författarens grundproblem är därmed att han på något sätt måste få berättelsen att verka oförutsägbar samtidigt som den i möjligaste mån är förutsägbar. Detaljerna måste skifta och överraska medan den stora bilden troget följer mönstret. Luke Skywalker hör Obi-Wans röst under den sista attacken. Sherlock Holmes håller sin slutsats för sig själv tills det är dags för det stora avslöjandet, och vi ser hans äventyr genom den dummare Watsons ögon. Schwarzenegger mördar sina sista motståndare på klart okonventionella sätt. Vi vill inte veta exakt vad som ska hända, men gärna ungefär.

Det är därför lustigt att vi inom ett annat område vill ha det precis tvärtom. Jag pratar om sport. För mig som ickesportfan är det egalt vem som vinner och förlorar; när jag tittar på sport är det för att det är coolt att se människor som är bra på det de gör, särskilt om det är något som jag inte kan göra alls. För människor som faktiskt gillar sport hänger allt på resultatet, och det är oförutsägbart. Vi vet att vi kommer att få se folk som springer, hoppar, kastar och sparkar, men vi har inte en aning om hur bra det kommer att gå för dem. Inte ens när Veberöd möter Göteborg eller Vitryssland Sverige är utgången given på förhand. Märkliga saker händer.

Min sedvanliga förmåga att spinna teorier jag i alla fall själv finner övertygande faller här samman. Orsaken till att sporten ibland är så vansinnigt spännande - när det hänger på slutsekunderna i en sammandrabbning mellan de bästa i världen och alla våra hopp står till en liten grupp människor som är eliten i sitt gebit - är att den kan göra en besviken. Ibland förlorar favoritlaget. Ibland gör de en riktigt usel match. Om vi visste att de skulle vinna, bara inte exakt hur, skulle sporten vara grå och tråkig.

Så varför vill vi ha det på ett sätt i litteraturen och på ett annat sätt i sporten? Är det för att vi har vant oss vid att litteraturen är förutsägbar medan sporten alltid har varit vild och otämjd? Skulle vi i själva verket kunna älska en skönlitteratur som var lika oförutsägbar som sporten, men vi har lärt oss att vissa saker ska hända när vi öppnar en bok och andra ska hända när vi sätter oss framför en fotbollsmatch?

Patrik Linell och författaren från England

Jag bad om saker jag gillar trots hype och jag tycker nog inte att förslaget Weird Al Yankovic är i närheten av tillräckligt hypeat för att räknas. Dessutom var det ett bra tag sen min faiblesse för honom peakade. Däremot har jag på nästan egen hand kommit på ett exempel.

Harry Potter. Ja, jag tycker faktiskt att det är en riktigt bra bokserie. Jag läste den första boken nästan enbart för att få veta vad allt hojtandet var om, och jag tyckte att den var helt okej i sin genre men ingenting att tjata om. När filmerna kom såg jag dem och när jag hade sett den femte filmen insåg jag att de här böckerna kanske var bättre än jag hade trott. Kort efteråt läste jag om den första boken - denna gång på engelska - och sedan läste jag de sista sex böckerna på åtta dagar. Sällan har jag haft en så fullständig bokknarkarrunda.

Jag visste under tiden att de inte var fantastiskt välskrivna eller särdeles originella och jag greps inte ens av historien, men satan vad jag läste. Jag blev förbannad när jag lagade mat eftersom det var svårt att läsa samtidigt. Jag ville inte göra mat som inte kunde ätas med en hand så att jag inte behövde lägga boken ifrån mig. Något fanns där, och det är ett bra exempel på hur helt olika färdigheter kan leda till litterär framgång.

När jag läser t.ex. Selma Lagerlöf är jag konstant fascinerad av hennes övermänskliga skicklighet i själva hantverket, ordsmidet. Jag kan knappt följa historien för att jag blir distraherad av hur sanslöst välskriven den är. J K Rowling är en av världshistoriens mest framgångsrika författare av skönlitteratur, men är hon ens i närheten av att spela i samma division som Lagerlöf? Absolut inte. Om Selma är en skulptör så är Rowling en snickare. Hon sätter ihop ord till meningar som berättar hennes historia och mer är det inte.

Däremot är hon väldigt bra på sin specifika grej, som är tudelad. Först och främst, plotcrafting. George Lucas påstår att han hade handlingen till alla sex (eller nio eller tre eller tolv eller vilket antal han hävdar att det var just i dag) delarna i Star Wars färdiga när han började skriva på sjuttiotalet, men med Rowling kan jag tro på det. Det finns frön i första boken som inte slår ut förrän fyra böcker senare. Motsägelserna är få och i allmänhet förklarliga. Hon har sin värld så klar för sig att hon i intervjuer kan svara på frågor om saker som aldrig förekommit i böckerna och verka ärligt förvånad över att hon aldrig nämnt det. Hon visste naturligtvis inte allt, men hon visste i stora drag vad som skulle hända långt innan den första boken publicerades.

Dessutom är hennes intriger förbannat väl ihopsatta. I varje bok knyts det ihop och läsaren sitter och nickar instämmande. Det är klart det var så. Det är klart det ordnade sig på det viset. Och ändå lämnas precis lagom mycket öppet för att man mer än gärna ska öppna nästa bok.

Hennes andra stora fördel är att hon har lyckats låta sina karaktärer gradvis växa och utvecklas med läsarna. Just detta med gradvis förändring är något av det svåraste man kan ge sig på inom litteraturen, men Rowling gled igenom det under en period på tio år.

I den första boken är Harry elva och läsarna är också däromkring. Om hon hade fortsatt skriva i den stilen så hade fansen snabbt börjat tjata om att Harry Potter blivit kass och inte alls som de första två böckerna som var så bra. De hade helt missat att det var de som växte upp, inte böckerna som blev barnsligare. Det är en fälla som många har fallit i, men inte Rowling. Harry växer i precis rätt takt, böckerna blir mörkare och mörkare tills den sista boken handlar om krig och död och uppoffring. Det syns särskilt tydligt i Harrys förhållande till sin nemesis Draco. När de är elva kallar de varandra fula saker. När de är sexton knäcker de varandras näsor. När de är sjutton är det inte säkert om de kommer att gå levande ur striden.

Det intressanta är att ingen av dessa två saker syns särskilt tydligt i första boken. Rowlings skicklighet märks inte förrän man har tagit sig igenom tre-fyra böcker. Så varför slog den första boken så enormt hårt helt på egen hand, och hur stor del av framgång är egentligen beroende av tur?

Det finns inga regler

Jag insåg så här på torsdagseftermiddagen att mitt förra inlägg kan ha gett intrycket att jag anammar en åsikt som i själva verket är diametralt motsatt min faktiska uppfattning. Det rör sig om konstens eventuella subjektivitet och objektivitet. Jag hävdar på intet vis att de knep jag pratade om är objektivt bra och jag kan inte heller påstå att The Notebook (och inte ens The Da Vinci Code) är objektivt dåliga verk bara för att den förra är en lista över amatörmisstag och den andra består av lögner, derivat och värdelös prosa.

Konst i alla dess former är fullständigt och oåterkalleligen subjektiv. Den saknar regler. Jag tycker att det är rent larv att ställa ut en helgrön tavla och ännu larvigare att stå där med käften full av jordnötter och beundra det radikala verket, men konst är det och jag har ingen som helst grund för att påstå att det är larv på någon högre nivå än min personliga åsikt.

Många - huvudsakligen de som pluggat konst och för sitt eget berättigandes skull måste hävda sånt - hävdar att det finns regler som är objektivt korrekta. Detta påstående faller på sin egen orimlighet; om någon målar en tavla som slaviskt följer varenda regel som någonsin formulerats av en koftklädd konstbeundrare och jag inte tycker tavlan är snygg, då är den vid profetens skägg inte snygg heller, oavsett hur många konststudenter som försöker förklara för mig att den är det.

Om de här reglerna verkligen existerade och vore direktlinjer till det allmänmänskliga sinnet för estetik, då skulle vi gilla samma tavlor och samma statyer och samma dikter och samma böcker och samma filmer allihop. Det gör vi inte, så de finns inte. Jag kan fullständigt trollbindas av ett konstverk som någon annan bara gäspar inför, och vi har rätt båda två.

Vad var då allt det här tjafset om "show, don't tell" som jag hävde ur mig häromdagen? Jo, det finns regler. Bara inte objektivt korrekta sådana. Det finns regler som ger råd till den kämpande konstnären, knep som har hjälpt andra kämpande konstnärer, metoder som gör att konstverket får ett bättre mottagande av den genomsnittlige konstkonsumenten. Om man följer dem så blir resultatet i allmänhet bättre. Men om en viss konstkonsument fnyser och säger att han föredrar Dogs Playing Poker, då har man absolut inget på fötterna om man säger emot.

Är inte Casablanca bättre än Armageddon? Är inte The Kite Runner bättre än The Da Vinci Code? Är inte Bone bättre än någon hastigt utspydd och massproducerad ankserie, och är inte Signols Sandy Beach klart överlägsen slumpad förskoleelevs teckningar? Jo, och om någon säger annorlunda så tänker jag i mitt stilla sinne att han är antingen knäpp, korkad eller intellektuellt berövad. Jag kan rentav få för mig att säga det högt. Men en bergfast sanning är det inte.

Inte fullt så ultimat

Jag har alltid gillat att berätta historier. Som barn hittade jag helt enkelt på bara för att jag tyckte om att se folks reaktioner på vad det nu var för nåt jag stod och hävdade. I någon mening håller jag väl fortfarande på med samma sak, men jag struntar i att låtsas att det är sant. Det blir bara så dålig stämning när de upptäcker att man ljuger.

Numera är jag också intresserad av historieberättande på ett mer teoretiskt plan. Det är helt enkelt fascinerande att det finns knep som har fungerat sen den förste stenålderspoeten skanderade vid elden, knep som dyker upp och växer i popularitet för att sedan försvinna, och knep som faller platt praktiskt taget varenda gång. En del går igen i alla kulturer och alla tider, om och om igen, om än inte på det sätt som Joseph Campbell kände sig tvungen att börja hävda när han upptäckte att han inte kunde fylla en hel bok med det han hade.

Till exempel skriver man aldrig "det är helt enkelt fascinerande att det finns knep...", varken som berättarröst eller som en karaktärs replik; man låter i stället händelser och dialog visa att karaktären tycker att detta är förbannat fascinerande. Det kallas för "show, don't tell". Det är en regel man ibland kan göra undantag ifrån, men då för att visa att karaktären har en hyggligt god grad av självinsikt och pratar från hjärtat. Det man verkligen inte gör är att genom berättarröst försäkra läsaren om att en karaktär är otroligt intelligent för att sen fylla en bok eller film med diverse idiotier som den karaktären tar för sig. Det är amatörmässigt, det är klantigt, och det är irriterande.

Vadan nu detta etterspyende? Har jag månne upplevt något överskattat och behöver bitcha? Ni känner mig alltför väl, kära läsare. Nej, jag har inte läst om The Da Vinci Code (det kommer jag inshallah aldrig att göra). I stället har jag sett The Notebook, en film som kallats för den ultimata chickflicken. Om den är det har jag aldrig varit säkrare på att jag är man än just nu.

Jag har inte i allmänhet något emot chickflicks. Jag tycker riktigt bra om filmer som Legends of the Fall, The Remains of the Day och Titanic, och Before Sunrise tillhör mina favoritfilmer någonsin. Vet du vad de har gemensamt? Ingen av dem säger "han var så smart och trevlig och härlig att hon blev kär i honom nästan direkt" utan att visa minsta lilla tecken på personkemi mellan karaktärerna. De visar, de berättar inte.

I skarp kontrast har vi då The Notebook. Den manliga huvudrollen är en halvpsykotisk typ som presenterar sig för den kvinnliga huvudrollen genom att inte acceptera ett nej och hota att skada sig själv om hon inte går med på att träffa honom. När de har suttit tysta och åtskilda i en mörk biosalong i en och en halv timme är hon plötsligt mycket piggare på att umgås med honom, vilket han utnyttjar till att racka ner på hennes liv. Sen serveras vi informationen att de blivit kära i varandra. Troligen är grunden till deras djupa connection att de båda två saknar personlighet.

Berättarrösten informerar oss om så spännande saker som att de först tillbringade varje vaket ögonblick tillsammans och sedan blev oskiljaktiga. Den berättar att det var en osannolik romans, vilket vi håller med om, och att de två bråkade och grälade precis hela tiden men helt enkelt var galna i varandra ändå, vilket väl kan verka lite smågulligt om man är nio år gammal, men vilken vettig människa kan höra en berättarröst kallt säga "they were crazy about each other" och känna ett pirr i hjärteroten? Show, don't tell. En karaktär beskrivs som "smart, funny, sophisticated and charming" utan att vi får se honom göra eller säga något smart, roligt, sofistikerat eller charmigt.

Det känns, för att tjata lite mer om Dan Brown, som när jag läste The Da Vinci Code. Människor som har läst mer än en handfull böcker borde inte gilla den, och människor som har sett mer än en handfull filmer borde inte gilla The Notebook. Men det gör de. Jag antar att det är något slags verklighetsflykt, uppfyllande av en fantasi, men vilken fantasi? Fantasin om en kille som man inte har något gemensamt med, som tvingar till sig ens sällskap och som skäller ut en så fort han får chansen?

Inte så jävla konstigt att en annan har torka.

Spekulativ fiktion är inte alltid överlägsen

Jag har tidigare uttryckt min övertygelse om den spekulativa fiktionens överlägsenhet, men det är också sant att den inte alltid är det optimala valet. Då jag så sent som i morse läste ut en bok som utmärkt exemplifierar detta griper jag nu tillfället i akt och förklarar saken.

Boken i fråga heter The Boy in the Striped Pyjamas och handlar om Bruno, en tysk nioåring som till sitt stora förtret tvingas lämna sitt feta femvåningshus i Berlin och i stället flytta till ett trångt och trist trevåningshus nånstans långt ute på landet. Orsaken till detta är att hans far fått tjänsten som lägerkommendant för Auschwitz. Det är alltså ingen munter historia, det här. Bruno tar sig promenader längs lägerstängslet och blir sedermera vän med den jämnårige Schmuel, som bor på andra sidan.

Vid första anblicken kan boken tyckas vara ett typiskt exempel på nackdelarna med skenbart korrekt historisk fiktion. Handlingen bygger på att Bruno, som alltså är son till en högrankad nazitysk, är så dramatiskt okunnig om vad som pågår att han inte ens vet vad en jude är och inte heller huruvida han själv är en. För honom är människorna på andra sidan stängslet bara lite udda; de bor i stor trängsel och är likadant klädda allihop, i randiga pyjamasar. Schmuel verkar ha en något bättre uppfattning om vad Auschwitz är för något, men även han är märkligt okunnig för att vara intern i ett koncentrationsläger, nioåring eller ej. Boken (och filmen) har också fått en hel del kritik, bland annat för detta. Man kan alltså tycka att jag hellre hade sett bokens handling utspela sig i en fiktiv totalitär stat, kanske i framtiden, i ett påhittat förflutet eller någon form av parallellvärld.

Det gör jag inte. Vi ser handlingen genom Brunos ögon och berättelsens emotionella kraft är helt beroende av att vi förstår var han är men han inte gör det. Bruno är inte berättarjaget, men allt vi ser och hör tolkas genom Brunos hjärna. Vi begriper varför Schmuel är mager och gråhyad och har på sig samma smutsiga kläder varje dag medan det för Bruno bara är kuriositeter, och det är därför som historien blir så förbannat kuslig. Den effekten hade man aldrig kunnat uppnå utan att använda en verklig förlaga. Vår förkunskap är absolut nödvändig.

Där har vi med andra ord ett exempel på när min tes inte håller. De exemplen hör, hävdar jag bestämt, till undantagen, men de finns. Och i fall som The Boy in the Striped Pyjamas är de definitivt värda en näve felaktigheter.

Den nyktres visdom

Okej, jag ska erkänna direkt: jag hoppades att det här inlägget skulle leda till en anstormning av kommentarer i stil med "lägg upp lägg upp lägg upp för vi vill läsa läsa läsa", men såvida inte definitionen av "anstormning" nyligen ändrats till "en enda" så skedde inte det. Däremot var det minst en person till som läste inlägget och hade något att säga om det, för honom stötte jag på i lördags på en fest av det trevligare slaget.

Han sa att han inte visste varför jag hade de här problemen, men han visste varför han själv skulle ha dem: för att läsarna skulle döma en som person utifrån det de fick läsa. Det resonemanget slog an en nerv hos mig. En vän till mig bad för ett bra tag sen om att få läsa något jag hade skrivit och jag skickade över ett halvdussin noveller, sånt som jag hade liggande på hårddisken. Han läste den alfabetiskt första, en historia som jag skrev för att jag kände för att prova att skriva en skräcknovell. Ingenting som förändrar världen, bara ett genreexperiment för mitt eget höga nöjes skull. När han hade läst den sa han i princip "Bra skrivet, men jag har läst den storyn hundra gånger innan", vilket är fullständigt sant. Det har jag också, och det visste jag medan jag skrev den. Och det var det första och sista han läste.

Det är problemet med första intryck: man får bara en chans och mottagaren lägger mycket mer signifikans i dem än avsändaren. Det finns säkert människor som tycker riktigt illa om mig för att de första gången träffade mig vid helt tillfälle, och på samma sätt är jag rädd för att ge folk helt fel uppfattning om mitt skriveri genom att ogenomtänkt ge dem fel grej att läsa från början.

Men efter att ha funderat på detta en smula kom jag fram till en briljant lösning: fuck it. Okej att det var exakt en person som uttryckte en önskan att läsa något jag hade skrivit och okej att jag kanske väljer fel sak, men så länge man har i alla fall ett fan ska man hålla fast vid det. Därför, without further adieu, här följer två kortnoveller jag i skrivande stund är nöjd med. Varning för PDF.

Messiasproblemet

Mitt ansikte

Ballar av gjutjärn respektive bomull

Häromsistens berättade en arbetskamrat för mig att när han gick i lågstadiet brukade en av hans klasskamrater stå framför klassen och läsa upp berättelser han hade skrivit. Arbetskamraten i fråga tyckte att detta var riktigt modigt gjort, för tänk hur oerhört den killen kunde ha blivit dissad. Men han stod där och läste och alla lyssnade och tyckte att det var bra.

När jag själv gick i lågstadiet gjorde jag samma sak, men det var inte förrän jag hade det här samtalet som jag insåg att det faktiskt var rätt modigt. Då kändes det inte som något särskilt. Jag var ju bra på att skriva. Det var så världen var beskaffad. Henrik var bra på fotboll, Mikael var stark, Malin var musikalisk, och jag kunde skriva. Inget konstigt med det. Jag ägde det klassrummet när jag stod och läste min senaste historia.

Att göra något liknande i dag vore däremot helt vansinnigt modigt. Blotta tanken på det får gonaderna mina att mjukna. Jag minns att jag hade börjat hata det redan i högstadiet. Jag lät inte ens andra läsa upp mina alster om jag kunde undvika det, men det var inte för att jag var rädd utan för att jag vid det laget hade börjat skaffa mig de första tecknen på de pretentiösa drag som jag senare skulle bära som ett emblem i pannan. Det jag skrev var till för att läsas, inte höras.

Men i dag är jag rädd. Livrädd, faktiskt, och jag undrar varför. Jag har låtit enstaka människor läsa mina verk och jag är verkligen inte rädd för negativ feedback; tvärtom instruerar jag mycket bestämt alla mina läsare att för helvete säga att det är skit om det är skit, och även om jag aldrig har fått höra att det är just skit så har jag fått höra negativa saker, och varenda gång tyckte jag att det var fantastiskt. Dels betyder den negativa kritiken att man kan lita på den positiva (om man bara får positiv kritik beror det troligen på att kritikern i fråga inte vill såra en) och dels så är det negativ kritik man behöver höra för att bli bättre.

Så även om alla former av konst handlar om att öppna bröstkorgen och låta hela världens befolkning bedöma ens hjärta så är det inte det jag har problem med, och jag kan inte begripa vad mitt problem är. När jag startade den här bloggen var en av tankarna att jag då och då kunde lägga upp en novell här och förhoppningsvis få lite vettig feedback, men nu är den fem månader gammal och jag har lagt upp exakt noll. Jag vågar helt enkelt inte, trots att jag har vågat lägga upp kortare historier på författarforum och liknande.

Jag tror att det är min attityd till skrivande som har förändrats. Förr i tiden skrev jag bara för att det var roligt, och om det jag skrev var fullständigt ointressant för alla utom mig - vem bryr sig? Nu sitter det en demon på min axel som tjattrar att varenda ord måste vara publicerbart, annars slösar jag bort min tid. Det kanske är därför som jag inte vågar exponera mitt skrivande (av skönlitteratur; sånt här generellt struntprat har jag som synes inga problem med); enstaka bitar negativ feedback är en sak, men att bli utdömd av ett tvärsnitt av befolkningen är något helt annat. Ändå måste man förr eller senare ta det steget om man vill veta om orden är publicerbara eller inte.

Hur det än är med detta så hade jag en gång i tiden ballar av gjutjärn och i dag är de av bomull. Man hade kanske önskat att utveckligen gått i motsatt riktning.

Spekulativ fiktion är överlägsen

Jag har alltid varit sf/fantasy-nörd. Det är inte lika urskillningslöst som när jag var tretton; numera tycker jag inte att ett verk är bra enkom för att det förekommer drakar och/eller strålpistoler i det, även om de elementen snarare tillför än skadar. Jag har heller aldrig varit så djupt inne i det som en del; jag talar varken klingon eller quenya och har aldrig haft på mig en stormtruppsrustning, även om det vore outsägligt coolt.

Däremot har jag varit tillräckligt insyltad för att det alltid ska ha dels irriterat och dels förundrat mig att sf, fantasy och vissa andra genrer som i själva verket är miljöer snarare än genrer anses lägre stående än andra genrer. Det finns ett definitivt motstånd mot dem, både i de finare kretsarna och bland de bokläsande massorna som gärna knarkar Dan Brown men helt ignorerar klart överlägsna författare som Philip K Dick, Ray Bradbury och Neil Gaiman.

Till att börja med är det märkligt att de över huvud taget betraktas som genrer. Om jag skriver en thriller kan jag låta den utspela sig i en diamantgruva i Sydafrika, i slummen i Los Angeles, på Stureplan i Stockholm, inom ett japanskt storföretag eller på franska rivieran, och den är ändå bara en thriller. Om den däremot utspelar sig ombord på ett rymdskepp eller i en magikerakademi så är den inte en thriller längre utan science fiction respektive fantasy. Möjligen kan man kalla den en fantasythriller om man känner för att angripa vissa segment av den fantasyläsande befolkningen, men den hamnar i fantasyhyllorna oavsett handling. Om den inte råkar ha skrivits av en erkänt fin författare förstås, då kan den mycket väl hamna ute bland de vanliga böckerna, och då aktar man sig mycket noga för att kalla den för fantasy, hur många trollkarlar som än finns med.

Det finns inte en genre som inte kan placeras i en science fiction- eller fantasy-miljö. Ingenting förbinder all science fiction och fantasy förutom just att miljön är en fiktiv skapelse med element som inte finns i den verkliga världen. Ibland kan det vara en liten extrapolering ("iPhone i käkbenet") och ibland är det ett helt nytt universum ("det onda rymdimperiet bekämpas av en liten grupp modiga rebeller och prinsessan Leia, en av dess ledare..."), men detta breda spektrum sammanfattas inom två termer eller till och med, som den direktöversättning av ett engelskt uttryck som jag valt att använda i titeln på detta inlägg, i en enda.

Detta förefaller än mer felaktigt när man betänker att snarare än att vara underlägsen andra former av fiktion, så är spekulativ fiktion överlägsen. Den ger författaren möjligheter som han annars inte har och låter honom undvika problem som endast hindrar honom, utan att tillföra något.

Säg att du har en historia att berätta eller ett budskap att framföra. För att få fram din poäng behöver du ett inbördeskrig. Du kan givetvis välja ett verkligt inbördeskrig, till exempel spanska inbördeskriget, tillbringa många långa timmar med att läsa på, intervjua historiker och se dokumentärer tills ögonen och öronen blöder, för att sedan ändra de detaljer du känner att berättelsen behöver, och få kritik av historienördar dels för de saker du ändrade och dels för de saker du fick om bakfoten. De kommer att vara många, hur hårt du än tycker att du har arbetat.

Eller så kan du uppfinna ett eget inbördeskrig. Inte nog med att du per definition inte kan göra några fel; du behöver heller inte medvetet ändra något som bara kommer att irritera dem som vet hur det egentligen gick till. Du löper inte risken att mindre informerade läsare tror att din version är den korrekta och att du därmed bidrar till summan okunskap i världen, något vi alla förhoppningsvis gärna undviker. Du kan anpassa inbördeskriget, dess historia och aktörer, så att de passar perfekt till den berättelse du vill sätta på pränt. Vilket alternativ tycker du låter bäst?

Många fantastiska verk hade tjänat på en liknande utgångspunkt. Ta Casablanca, en definitiv medlem av min "fem bästa filmer någonsin"-lista och kanske det närmaste en perfekt film som producerats. Dess enda problem är egentligen att intrigen är helt omöjlig, då den grundar sig på något som inte finns och inte rimligen kan finnas: lejdbrev som inte kan ifrågasättas, trots att det är välkänt att några sådana lejdbrev nyligen stals. I verkligheten, och särskilt den verklighet som styrdes av nazister och Vichy-fransmän, hade givetvis alla med sådana lejdbrev stoppats och undersökts extremt noga i stället för att släppas ombord på ett flygplan till och med om de var kända motståndskämpar.

I ett stycke spekulativ fiktion hade man kunnat ha exakt samma historia, men intrigen hade dessutom kunnat hänga ihop. Lejdbreven hade kunnat vara till exempel en apparat som aktiverar en teleportör, eller en sällsynt magisk dryck som låter en bli osynlig och ogripbar så att man kan passera gränsen. Problemet är förstås att den filmen inte hade tagits på lika stort allvar (men ändå på många gånger större allvar än om det hade rört sig om en bok), och där är vi tillbaka till motståndet mot spekulativ fiktion.

Vidare har spekulativ fiktion en egenskap som annan fiktion helt och hållet saknar, nämligen möjligheten att belysa verkliga frågor genom overkliga situationer. Jag talar nu om spekulativ fiktion när den är som bäst, vilket är när den säger något om vår egen värld genom dess likheter med sin egen fiktiva värld. X-Men är en allegori för homosexualitet. Discworld-böckerna låter oss se hur absurd vår vardag egentligen är. En kvinna i Star Trek blir kär i en man som visar sig vara en sinneslös värdkropp åt en liten varelse som lever i dess bröstkorg, och när värdkroppen dör levereras en ny från varelsens hemplanet. Den nya värdkroppen är kvinnlig, och förhållandet avbryts. Sällan har jag sett monosexualitetens inneboende motsägelse så tydligt förevisad.

Som fantast och som skribent tycker jag att det här är väldigt synd. För att berätta sin historia måste man hitta ett ställe i verkligheten där den någorlunda passar in, hyvla till det stället så att det passar lite bättre, och sen bli antingen utskälld eller trodd angående rena felaktigheter. Så mycket bättre, då, att skapa ett eget ställe och låta berättelsen vara det den vill vara.

Hitta horgränsen

Något jag skulle vilja och har velat sedan jag var cirka åtta år gammal är att leva på att skriva. Skönlitteratur, för att vara exakt. Därför består en stor del av min tillvaro av att skriva, läsa, tänka på att skriva, tänka på att läsa, och försöka hitta skärningspunkten mellan talang, kommersiell gångbarhet, ork till research, och hur stor hora jag kan tänka mig att vara. Det är den sista av dessa fyra faktorer som jag nu tänker fördjupa mig mer i, och härtill vill jag introducera det högst användbara konceptet horgränsen.

Handlingar som ligger hitom horgränsen kan man tänka sig att utföra i utbyte mot materiellt välstånd, lycka, hemfrid eller vad det nu är som står för kraven. Handlingar som ligger bortom den stoppas av faktorer som stolthet och värdighet. Horgränsen varierar med område (man har en konstnärlig horgräns, en social horgräns, en sexuell horgräns och så vidare) samt med ålder (när man är liten är den väldigt långt borta, när idealen smyger sig på i tonåren kryper den hastigt närmare, och när man blir vuxen flyttar den sig längre bort för att fortsätta röra sig fram och tillbaka under resten av livet).

För att exemplifiera inom den litterära världen, som detta ju handlar om: En modern poet som anser sig ha misslyckats om någon köper hennes verk eller förstår vad hon menar har en horgräns som faller innanför hennes Schwarzschildradie, medan Dan Browns horgräns är närmast oändligt långt borta; precis som med regnbågen eller den sista decimalsiffran i pi kan man röra sig mot den men aldrig nå fram.

Man skulle kunna tro att en pretentiös elitist som jag skulle ha en ganska snäv horgräns. När jag nyligen läste om författaren Lionel Fanthorpe insåg jag dock att så inte alls är fallet. Han arbetade under cirka ett och ett halvt decennium med att plöja ut snabbskrivna genrepocketar. Han fick ett färdigtecknat omslag och uppdraget att spotta ur sig en berättelse som passade till det. Jag skulle kunna tänka mig att leva så - få en bild, skriva en kort trashig science fiction-bok som kan ha bilden som omslag, och upprepa - ungefär resten av mitt naturliga liv. Jag har sällan roligare än när jag skriver fullständigt skit.

Visst skulle jag vilja skriva en stor svensk roman som expertmässigt dissekerar människans grundläggande förutsättningar och tendenser, men i väntan på den stunden kan jag lugnt tänka mig att göra en Fanthorpe och om den stunden aldrig kommer är jag nöjd ändå. Stora svenska romaner betalar hur som helst inte räkningarna. Tyvärr finns väl knappt Fanthorpe-kontrakt längre och de fanns nog aldrig i Sverige alls, men jag har i alla fall närmat mig en definition av min horgräns och det är viktigt i varje hoppfull konstnärs liv.

Nu återstår alltså bara att hitta den kommersiellt optimala idén, genomföra erforderlig research och hoppas på att min talang kan föra alltihop i mål. Smala saker i jämförelse.