Jag bad om saker jag gillar trots hype och jag tycker nog inte att förslaget Weird Al Yankovic är i närheten av tillräckligt hypeat för att räknas. Dessutom var det ett bra tag sen min faiblesse för honom peakade. Däremot har jag på nästan egen hand kommit på ett exempel.
Harry Potter. Ja, jag tycker faktiskt att det är en riktigt bra bokserie. Jag läste den första boken nästan enbart för att få veta vad allt hojtandet var om, och jag tyckte att den var helt okej i sin genre men ingenting att tjata om. När filmerna kom såg jag dem och när jag hade sett den femte filmen insåg jag att de här böckerna kanske var bättre än jag hade trott. Kort efteråt läste jag om den första boken - denna gång på engelska - och sedan läste jag de sista sex böckerna på åtta dagar. Sällan har jag haft en så fullständig bokknarkarrunda.
Jag visste under tiden att de inte var fantastiskt välskrivna eller särdeles originella och jag greps inte ens av historien, men satan vad jag läste. Jag blev förbannad när jag lagade mat eftersom det var svårt att läsa samtidigt. Jag ville inte göra mat som inte kunde ätas med en hand så att jag inte behövde lägga boken ifrån mig. Något fanns där, och det är ett bra exempel på hur helt olika färdigheter kan leda till litterär framgång.
När jag läser t.ex. Selma Lagerlöf är jag konstant fascinerad av hennes övermänskliga skicklighet i själva hantverket, ordsmidet. Jag kan knappt följa historien för att jag blir distraherad av hur sanslöst välskriven den är. J K Rowling är en av världshistoriens mest framgångsrika författare av skönlitteratur, men är hon ens i närheten av att spela i samma division som Lagerlöf? Absolut inte. Om Selma är en skulptör så är Rowling en snickare. Hon sätter ihop ord till meningar som berättar hennes historia och mer är det inte.
Däremot är hon väldigt bra på sin specifika grej, som är tudelad. Först och främst, plotcrafting. George Lucas påstår att han hade handlingen till alla sex (eller nio eller tre eller tolv eller vilket antal han hävdar att det var just i dag) delarna i Star Wars färdiga när han började skriva på sjuttiotalet, men med Rowling kan jag tro på det. Det finns frön i första boken som inte slår ut förrän fyra böcker senare. Motsägelserna är få och i allmänhet förklarliga. Hon har sin värld så klar för sig att hon i intervjuer kan svara på frågor om saker som aldrig förekommit i böckerna och verka ärligt förvånad över att hon aldrig nämnt det. Hon visste naturligtvis inte allt, men hon visste i stora drag vad som skulle hända långt innan den första boken publicerades.
Dessutom är hennes intriger förbannat väl ihopsatta. I varje bok knyts det ihop och läsaren sitter och nickar instämmande. Det är klart det var så. Det är klart det ordnade sig på det viset. Och ändå lämnas precis lagom mycket öppet för att man mer än gärna ska öppna nästa bok.
Hennes andra stora fördel är att hon har lyckats låta sina karaktärer gradvis växa och utvecklas med läsarna. Just detta med gradvis förändring är något av det svåraste man kan ge sig på inom litteraturen, men Rowling gled igenom det under en period på tio år.
I den första boken är Harry elva och läsarna är också däromkring. Om hon hade fortsatt skriva i den stilen så hade fansen snabbt börjat tjata om att Harry Potter blivit kass och inte alls som de första två böckerna som var så bra. De hade helt missat att det var de som växte upp, inte böckerna som blev barnsligare. Det är en fälla som många har fallit i, men inte Rowling. Harry växer i precis rätt takt, böckerna blir mörkare och mörkare tills den sista boken handlar om krig och död och uppoffring. Det syns särskilt tydligt i Harrys förhållande till sin nemesis Draco. När de är elva kallar de varandra fula saker. När de är sexton knäcker de varandras näsor. När de är sjutton är det inte säkert om de kommer att gå levande ur striden.
Det intressanta är att ingen av dessa två saker syns särskilt tydligt i första boken. Rowlings skicklighet märks inte förrän man har tagit sig igenom tre-fyra böcker. Så varför slog den första boken så enormt hårt helt på egen hand, och hur stor del av framgång är egentligen beroende av tur?
2 kommentarer:
Jag har också naturligt svårt för hypeade saker, och funderade också på vad jag gillade som var hypeat. Kom precis som du fram till att gamle HP är undantaget, men skyllde det hela på att när jag började läsa om honom var han inte extremt stor direkt (det var någon gång på stenåldern när min minsta syster var orimligt liten, och jag läste första boken för henne).
Det här är väl ett ganska vanligt fenomen förresten? Typ "I used to listen to Westlife, when they were underground."
Just den prettofällan har jag i alla fall undvikit att ramla i, även om tendensen finns där.
Skicka en kommentar