Nozick-utilitarismen 0-2

Som den utilitarist (eller, som en kamrat gärna kallar det, grottmongo) jag är har jag naturligtvis aldrig hittat ett hållbart argument mot utilitarismen, eller grottmongoskapet om ni föredrar det. I så fall hade jag ju bytt åskådning och kanske blivit stoiker, vem vet. Däremot har jag stött på en hel del argument som jag inte finner hållbara och i många fall direkt obegripliga.

Robert Nozick var en amerikansk libertariansk filosof som vid sidan av argumenterade mot utilitarismen. Hans två huvudsakliga argument gick båda ut på att introducera hypotetiska moment, vilket libertarianer inte brukar vara så pigga på då deras egen filosofi inte ens hanterar "ett rikt rasistsvin som köper alla vägar till ett svart kvarter", en bra mycket sannolikare risk än Nozicks två.

Det första gäller nyttomonstret, en påhittad varelse med en väldigt specifik egenskap: varje gång den använder upp en enhet av något så får den ut minst lika mycket nytta av det som ur den första enheten den använde upp. För människor är det ju i allmänhet så att mängden nytta minskar för varje ny enhet vi gör oss av med. Detta innebär i sin tur att varje enhet borde ges till nyttomonstret i stället för till en människa, vilket i sin tur innebär att det blir korrekt att förtrycka och utnyttja alla människor till nyttomonstrets fördel.

Logiken är oantastlig. Man behöver inte ens krångla till det så mycket som Nozick gjorde; det räcker att nyttomonstret alltid får ut mer av en viss resurs än människor förlorar av att bli av med den. Då är det helt riktigt rätt att ge precis allt som finns till nyttomonstret, vilket leder till en väldigt trevlig värld om man är ett nyttomonster och en väldigt otrevlig värld om man är människa.

Det som gör att argumentet faller är att den enda rimliga reaktionen på det är: och? Visst, om nyttomonster fanns så vore det rätt att förtrycka och beröva alla människor... och? På vad sätt ogiltigförklarar det utilitarismen? Nyttomonster finns inte i verkligheten och även om de fanns så betyder det inte att utilitarismen har fel, bara att den får en viss följd. Nozick tycks mena att eftersom han tycker att det resultatet är obehagligt på ett emotionellt plan så är filosofin ogiltig. Det är naturligtvis mer uppåt väggarna än två rullar papperstapet.

Nozicks andra hypotetiska konstruktion är en maskin som ger användaren varje tänkbar njutning i form av erfarenheter som inte kan skiljas från verkligheten. Den går rätt in i hjärnan och förser oss med perfekt lycka. Han ställer frågan om vi skulle sätta oss i maskinen. Om vi inte skulle det så är det något annat än lycka och njutning som vi värderar.

Jag skulle naturligtvis göra det, förutsatt att det inte skadade någon annan. Många människor hävdar att de inte skulle göra det och några av dem talar säkert sanning också. De bygger detta beslut på samma irrationella livssyn som gör att de ser Zion som den goda sidan i Matrixtrilogin - jag vill inte leva i en lögn, jag vill uppleva verkligheten och så vidare.

Om brukarna av maskinen vet om att det inte är på riktigt och dessa människor verkligen skulle lida av att veta om det så innebär det att maskinen inte skulle förse dem med perfekt lycka, och de behöver alltså inte värdera något annat än lycka för att inte vilja sätta sig i den. Om de rent emotionellt och irrationellt reagerar negativt på tanken om lyckomaskinen så betyder det ingenting och om de anser att det finns något annat än lycka som är viktigt så betyder det ännu mindre; en livsåskådning står inte och faller med att alla människor i världen håller med om den. Om så vore fallet skulle ingen vara rätt.