Bechdeltestet

Bechdeltestet är ett slags syraprov för närvaron av kvinnliga karaktärer i en film. För att filmen ska klara Bechdeltestet måste den innehålla två kvinnor som pratar med varandra om något annat än en man. Det uppfanns i en serie vid namn Dykes to Watch Out For som - vilket jag hoppas är uppenbart av titeln - har en subtil feministisk underton.

Nu är Bechdeltestet inte ett vansinnigt bra sätt att avgöra huruvida en film är feministisk eller inte. Den kan vara misogyn utav bara helvete och ändå klara Bechdeltestet, och det går säkert att göra en stabilt feministisk film som inte klarar det. Jag finner det intressant mest för att det fick mig att få upp ögonen för hur otroligt många filmer som inte klarar testet.

Det borde inte vara så svårt att ha två representanter för halva världens befolkning som pratar om något annat än den andra halvan. Manliga karaktärer pratar om allt möjligt, även om kvinnor naturligtvis också är ett vanligt samtalsämne, men kvinnor uppträder oftast i låga antal vilket gör att de mest pratar med män och när de ibland dyker upp i flock så börjar de remarkabelt ofta prata karlar.

2012, som jag såg i går, är ett lysande exempel. Av tre viktiga kvinnliga karaktärer umgås en enbart med män och när de andra två till slut växlar några ord med varandra pratar de om sina pojkvänner. Just detta sista faller det fantastiskt ofta på. Gå igenom de senaste filmerna du såg i huvudet. Antagligen stämmer det för en ögonbrynshöjande hög andel av dem, vilket säger något om samtida filmkultur. Kanske säger det bara att de flesta manusförfattare är män och håller sig till det de begriper sig på.

Det är inte bara filmskapare som har problem med kvinnliga karaktärer. Recensenter och vanliga filmtittare har också svårt att se dem som neutrala. De är alltid representanter för sitt kön på samma sätt som ett bög är alla bögar och en svart är alla svarta. När man vill ha lite variation i sin rolluppsättning gör man kanske en till bög, en till svart... eller en till kvinna. En av de här sakerna är inte som de andra två.

Det ledde till exempel till den mycket märkliga kritiken mot The Descent, där sex kvinnor ger sig ut på en grottutflykt. Det är en film som klarar Bechdeltestet så många gånger om att den nästan tog med sig ett par andra filmer på vägen. Vad kritiserades den för? Kvinnorna var för sexigt klädda.

De bar inte stringtrosor och pushup-bh. De klängde inte omkring uppsminkade och inoljade och ålade sig framför kameran. De var skådespelerskor och därför rätt snygga, men de hade på sig klart vettiga kläder för grottutforskning i den tempererade zonen, vilket innebär att man visar en del hud men inte mer än man ser på gatan en hyggligt varm dag, och de blev svettiga och skitiga vilket man även i verkligheten blir av att klättra omkring i en grotta.

Men de här recensenterna, skolade att se kvinnor som kvinnor och ingenting annat än kvinnor, reagerade reflexmässigt och klassade filmen som exploitativ. Åt helvete med att det här är något så ovanligt som en film med enbart kvinnliga karaktärer som dessutom inte primärt handlar om förhållanden och barn även om dessa saker också avhandlas här och var. Det regnar filmer med enbart manliga karaktärer och det nämns knappt, för fortfarande 2010 gäller det att män är människor medan kvinnor är kvinnor. Därför klarar så pass få filmer Bechdeltestet. Därför hade sex män kunnat gå ner i den där grottan och visa hur mycket hud som helst utan att kritiseras - möjligen hyllas - medan sex kvinnor kan vara hur starka och bra karaktärer som helst, deras kläder kommer ändå att nagelfaras lika mycket som deras skådespeleri.