Jag vill inte vara skrämmande

Jag kom nyss hem från en inflyttningsfest vars placering gjorde att promenaden hem ledde genom vissa av Malmös mindre trygga delar. Jag är aldrig särskilt orolig för egen del; jag har bott i den här tydligen ökända staden i snart tio år och det enda jag har varit med om är den gången min dåvarande flickvän spöade upp ett ungdomsgäng som skulle ha det.

När jag korsade en gata hamnade jag på trottoaren bakom en ung tjej och det var helt omöjligt att missa hennes försiktiga blickar åt mitt håll. Hon var ensam, det var mitt i natten och hon rörde sig i ett område som polisen aldrig förvånas över att kallas till. Jag är så långt från hotfull som man rimligen kan bli - jag är kort, inte särskilt kraftigt byggd, och ser bra mycket snällare ut än jag är - men där och då var jag skrämmande. Hon kastade blickar över axeln och undrade om jag var killen som skulle försöka våldta henne. Om det här var kvällen det skulle hända.

Jag önskade att det fanns en skylt jag kunde hålla upp som förklarade att jag snarare var den hon helst av allt ville ha i närheten vid ett tillfälle som detta. Ett lösenord, ett tecken, vad som helst. Det fanns ingenting. Det enda jag kunde göra var att hålla mig så långt ifrån henne som möjligt medan jag skyndade på stegen så att jag kvickt passerade henne och försvann ur sikte. Jag hoppas att det gjorde henne lite lugnare.

Jag vill inte vara skrämmande. Jag vill inte göra människor rädda bara för att jag råkar vara i närheten och det är mörkt, men min Y-kromosom och handlingar som utförts av andra med Y-kromosom gör mig skrämmande, och det finns ingenting jag kan göra åt det.