Häromsistens läste jag om en lättare studie av nittiotalisters åsikter om sex för tydligen låter man såna småbarn knulla nu för tiden. Det som framkom var att de tyckte att det var okej att ha sex utan känslor och att man kunde ha one-night-stands utan att det var någon större grej, men också att en tjej som har många sexpartners får dåligt rykte medan en kille i samma situation får gott rykte.
När jag diskuterade det senare med en vän som strax kommer att göra mig sällskap på den här sidan om trettiostrecket så var vi rörande överens om två saker. För det första att det ju är jävligt om det är så, men framför allt att det inte ens var så när vi gick i skolan och jagade velociraptorer på rasterna.
Jag har hört det här hela mitt liv. Tjejer som knullar mycket är madrasser, killar som knullar mycket är gudar. Det är en vedertagen sanning som jag inte tror att jag nånsin hört ifrågasatt, och den har egentligen bara ett litet problem: det stämmer fan inte. Jag tänker tillbaka på min egen tid i högstadium och gymnasium och föreställer mig att någon skulle säga "hon är en sån hora, hon har haft sex med X killar" och/eller "han är en sån hingst, han har haft sex med X tjejer". Blotta faktum att jag behöver föreställa mig det eftersom det aldrig faktiskt hände säger en hel del.
Hur skulle jag ha reagerat? Hur skulle andra ha reagerat? Jag har ärligt talat inte en aning för det ligger så långt ifrån min faktiska erfarenhet. Det var... fan, jag vet inte ens hur jag ska uttrycka det. Det var ingenting man sa. Det var ingenting man tänkte, ens (på den tiden var barriärerna mellan det man tänkte och det man sa hur som helst väldigt bräckliga). Hur många någon hade knullat var inte en faktor bortom att jag gärna ville att min egen siffra skulle vara högre.
Vi var inga helgon. Om en tjej dumpade en kompis eller var otrogen, visst, då var hon en jävla slyna och tjejer är cp men vi är inte bittra. Kanske inte den mest högt stående driften i galaxen, men ibland behöver man vara grottmänniska och det gick ju över. Att däremot ha en åsikt om någons sexuella bakgrund dök inte upp i min skalle och såvitt jag märkte inte i någon annans heller.
Eftersom Jung hade rätt vaknade jag tidigt i morse och tyckte att det var optimalt att stanna under täcket och titta på Dr Phil, som i dag bland annat avhandlade sexualmoral. Som gäst hade han en kvinna som - håll i er - ibland hade sex på första dejten. Den manspanel som tillfrågades var enig. En sådan kvinna skulle man aldrig dejta på allvar. Det var ingen man tog hem för att träffa familjen. Man kunde aldrig respektera henne. Detta framställdes inte som tips till kvinnan om att vissa män tänkte på det här viset och om hon var intresserad av ett sånt besynnerligt miffo så skulle hon sexvägra ett tag, utan som en allmänt tillämpbar sanning. Så här tänker män, och det är inte ens något konstigt med det utan mer eller mindre självklart. Den gode doktorn själv talade om hennes sexvanor såsom talande om hennes moral och etik.
Jag var tvungen att kolla kalendern och se om jag hade transporterats sextio år tillbaka i tiden. Detta är inte bara felaktigt utan direkt förolämpande. Jag utmålas som en gravt primitiv varelse med direkt patetiska hangups om sex och en syn på könsspelet som aldrig borde ha uppstått och när den nu gjorde det borde ha bränts för länge sen.
Vem vill ha en flickvän som betraktar sex som en bräcklig glaspärla som hon "ger" bort först efter en godtyckligt lång period? Vilket slags förhållande kan man egentligen ha med en kvinna som vill ha sex men låter bli för att, tja, oklart, för att man ska uppskatta det mer när man får det, kanske? Tror nån att den vanan kommer att upphöra när dejtperioden passerats?
Nej, ge mig en total slampa. Nån som gillar sex, har det precis när hon vill och annars låter bli. Sex är gött, varken mer eller mindre, och relationer är komplicerade nog som de är utan att blanda in en meningslös låtsasmoral i en aktivitet som är så fundamentalt positiv för alla inblandade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar