Jag insåg så här på torsdagseftermiddagen att mitt förra inlägg kan ha gett intrycket att jag anammar en åsikt som i själva verket är diametralt motsatt min faktiska uppfattning. Det rör sig om konstens eventuella subjektivitet och objektivitet. Jag hävdar på intet vis att de knep jag pratade om är objektivt bra och jag kan inte heller påstå att The Notebook (och inte ens The Da Vinci Code) är objektivt dåliga verk bara för att den förra är en lista över amatörmisstag och den andra består av lögner, derivat och värdelös prosa.
Konst i alla dess former är fullständigt och oåterkalleligen subjektiv. Den saknar regler. Jag tycker att det är rent larv att ställa ut en helgrön tavla och ännu larvigare att stå där med käften full av jordnötter och beundra det radikala verket, men konst är det och jag har ingen som helst grund för att påstå att det är larv på någon högre nivå än min personliga åsikt.
Många - huvudsakligen de som pluggat konst och för sitt eget berättigandes skull måste hävda sånt - hävdar att det finns regler som är objektivt korrekta. Detta påstående faller på sin egen orimlighet; om någon målar en tavla som slaviskt följer varenda regel som någonsin formulerats av en koftklädd konstbeundrare och jag inte tycker tavlan är snygg, då är den vid profetens skägg inte snygg heller, oavsett hur många konststudenter som försöker förklara för mig att den är det.
Om de här reglerna verkligen existerade och vore direktlinjer till det allmänmänskliga sinnet för estetik, då skulle vi gilla samma tavlor och samma statyer och samma dikter och samma böcker och samma filmer allihop. Det gör vi inte, så de finns inte. Jag kan fullständigt trollbindas av ett konstverk som någon annan bara gäspar inför, och vi har rätt båda två.
Vad var då allt det här tjafset om "show, don't tell" som jag hävde ur mig häromdagen? Jo, det finns regler. Bara inte objektivt korrekta sådana. Det finns regler som ger råd till den kämpande konstnären, knep som har hjälpt andra kämpande konstnärer, metoder som gör att konstverket får ett bättre mottagande av den genomsnittlige konstkonsumenten. Om man följer dem så blir resultatet i allmänhet bättre. Men om en viss konstkonsument fnyser och säger att han föredrar Dogs Playing Poker, då har man absolut inget på fötterna om man säger emot.
Är inte Casablanca bättre än Armageddon? Är inte The Kite Runner bättre än The Da Vinci Code? Är inte Bone bättre än någon hastigt utspydd och massproducerad ankserie, och är inte Signols Sandy Beach klart överlägsen slumpad förskoleelevs teckningar? Jo, och om någon säger annorlunda så tänker jag i mitt stilla sinne att han är antingen knäpp, korkad eller intellektuellt berövad. Jag kan rentav få för mig att säga det högt. Men en bergfast sanning är det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar