söndag 27 februari 2011

Människor är likadana överallt


I dag blir det ingen längre utgjutelse över världens inneboende motsägelser uppfylld av ofelbar visdom utan jag känner bara för att dela med mig av denna berättelse (PDF) av och om en antropolog som trodde att det fanns en gemensam och allmängiltig mänsklig natur, vilket hon sökte bevisa genom att återberätta Hamlet för ett gäng lantliga västafrikaner.

Jag hade säkert haft något vitsigt och insiktsfullt att säga om det om jag hade varit på ett vitsigt och insiktsfullt humör. Som landet ligger får det bli en annan dag.

lördag 26 februari 2011

Jag spelar spelen, de spelar inte mig


Bloggen jag nämnde i går innehåller bland annat ett inlägg om boken The Elfish Gene av Mark Barrowcliffe. Jag har inte läst den men om jag slutade gaffla om saker jag inte visste något om skulle jag få vara tyst alldeles för ofta.

Barrowcliffe (och min gamla homie Magnus Edlund) hävdar alltså att rollspel är en ursäkt för att stänga in sig med likasinnade och inte behöva lära sig social kompetens. Det stämmer väl, men det gäller också snart sagt alla aktiviteter som huvudsakligen utförs av unga män. Idrott är inte heller ämnat att skapa sociala genier; man tillbringar all sin tid med andra som också gillar att springa fort och sparka på bollar.

Vidare tror jag inte att jag hade knullat särskilt mycket mer om jag inte hade haft spel i mitt liv, och inte bara för att jag hade fast flickvän från sexton års ålder. Jag var helt enkelt typen som satt och spelade snarare än typen som bjöd tolvåriga brudar på cigarretter. Spelandet var ett symptom, inte en orsak i sig.

Även om jag hade blivit en helt annan människa - festande och knullande och hjärtekrossande - av att inte spela så kan jag inte se hur det hade varit bättre varken för mig eller någon annan. Är det strikt bättre att som tonåring knulla en massa än att inte göra det? Är det verkligen så att de killar som under de här kritiska åren knullar mest gör det för att de lärt sig att prata med tjejer och vara trevliga eller för att de är Barney Stinson-wannabes i miniatyr? Jag minns det som det senare.

Om jag inte hade spelat så hade jag säkert haft något annat. De lägre tonåren är nog den tid i livet när det är som lättast att obsessa och hade jag inte haft mina tennfigurer att obsessa över så hade jag hittat något annat och jag kan inte riktigt se mitt mellanstadiejag förvandlas till en munlädersmord alfahanne. Vad jag än hade valt i stället så hade det inte gjort mig till något annat än geek.

Jag får väl ta och läsa Barrowcliffe, om inte annat så för att boken sägs vara välskriven och rolig, men också för att se vad det var för märkligt liv han hade om han nu tror att det var rollspelen i sig som hindrade honom från att uppfylla sitt sanna öde och bli en tonårig Joey Tribbiani.

fredag 25 februari 2011

Folk hinner rätt mycket


Jag håller på att starta en rollspelskampanj (se: geek) och satt därför häromdagen och sökte igenom det här världsomspännande datornätverket som håller på att gå mainstream efter material, inspiration och nostalgi. Då snubblade jag över en blogg som bland annat avhandlar rollspel och dessutom visade sig drivas av en före detta kurskamrat till mig. Om nån hade frågat hade jag nog redan innan begripit att det rimligen måste finnas en internetkommunicerande subkultur av gamla Äventyrsspelfans från åttiotalet men det här var första gången jag stötte på den.

Jag slogs av samma tanke som så många gånger förr. Varenda gång jag hittar en intressant blogg så verkar den vara en liten del av ett enormt satans nätverk fullt av människor som bloggar och driver forum och läser samma tidningar, och allihop känner varandra och har åsikter om varandra och när någon bloggar om en nyhet har alla de andra redan läst den. Like A Bad Girl Should verkar dagligen inhalera varenda någorlunda genusrelaterad blogg (plus en hög andra) och det gör alla andra på hennes läslista också.

Jag? Jag är nöjd om jag lyckas hålla min egen blogg igång och läsa den handfull ni finner listade nere till vänster. Då är jag ändå snabb på snart sagt allt jag gör och definitivt på att både läsa och skriva, och professionell slacker är inte en titel som skulle vara helt fel för mig.

Jag undrar var de hittar tiden nånstans, när nu jag inte känner att jag skulle ha en chans. Det är förstås möjligt att de helt enkelt obsessar (det gör jag också, men ganska kortvarigt) och att väldigt många människor har något specialintresse som de brinner för så kraftigt att det är konstigt att frisyren inte förvandlas till aska. Då kvarstår ändå att de har koll på sin samtida omvärld medan jag går omkring och hoppas att ingen ska ställa svåra frågor om det som pågår i Libyen. Nåt med stridsplan och demonstranter, och det låter ju inte bra.

Det jag egentligen försöker få fram är nog hur mycket det förundrar mig, inte att det finns ett oändligt antal subkulturer utan hur enorma, fokuserade och heta de är, och framför allt hur mycket inbördes utbyte som pågår innanför väggarna. Ibland ser det ut som om resten av världen skulle kunna försvinna och det skulle inte märkas på ett par dagar.

onsdag 23 februari 2011

Förrådd av vuxenvärlden


Tänk dig att du är en relativt nyanländ människa på den här planeten. Du har fått ordning på de där sakerna som förvirrar varje ny jording; du kan gå på toaletten själv, du kan äta utan att sprida mat över hela världen och när du dricker får du mer vätska i munnen än utanför. Du börjar begripa att även om de där stora varelserna är rätt udda så har de faktiskt hygglig koll och det är inte så dumt att ha några såna man kan lyssna på.

Dina föräldrar lär dig saker när du är hemma, förskolelärare lär dig saker när du är borta, och däremellan lyckas du förmodligen snappa upp en och annan kunskapsbit från TV och - lite senare - serietidningar och internet. Det är mycket som är konstigt med världen men på det hela taget börjar du tro att den kanske är vettig, trots allt. Ge det några år till så ska du nog få rätsida på den.

Då får du en dag veta att alla dessa kunskapskällor har ljugit för dig. Inte bara dina föräldrar, vilket är illa nog, utan andra ungars föräldrar, dina storasyskon, dina lärare, varenda människa du känner som är äldre än du själv, massmedia och hela samhället har energiskt hållit igång en vidsträckt konspiration för att lura dig att tro något som det nu visar sig inte är sant.

Surrealistiskt, eller hur? Man borde känna sig förvirrad, förlorad, sviken och förrådd. Man borde bli så vansinnigt osäker att den mest hängivne absintpimplare och svamptuggare har en världsbild mer stabil än ens egen. Varför skulle man inte börja tvivla på precis allt man har fått veta? Jorden kanske är platt. Doktorn kanske är ond och sticker en med sprutor för att jävlas. Godis kanske är jättenyttigt. Man kanske ska slå flickor, trots allt, i alla fall om de ber om det.

Om det hände mig i dag är det i alla fall så jag skulle reagera. Jag skulle aldrig mer tro på något annat än mina egna sinnens vittnesmål. När hela världen spinner en mångårig lögn förlorar den allt förtroende den har eller kan få.

Så varför verkar det inte vara ett dugg traumatiskt att få veta att tomten inte finns? Jag trodde på tomten. Mina bröder trodde på tomten. Jag har en släkting som är så pass mycket yngre att jag tydligt kan minnas hennes brinnande tro på tomten, så bergfast att hon efter tomtens besök inte hade tid att öppna sina julklappar utan måste stå med näsan mot fönstret och försöka få syn på när han gav sig av.

Ändå minns jag inte ens när jag fick veta att han var påhittad. Jag antar att jag började misstänka sanningen, la ihop två och två och när avslöjandet kom var det ingen chock. Men ändå. En samhälleligt organiserad konspiration. Det borde ha lämnat spår efter sig.

Eftersom jag gillar att dra vidlyftiga slutsatser undrar jag vad som skulle hända om vi inte ljög för barn. Skulle de kanske visa sig mer motståndskraftiga mot bedragare och bluffmakare senare i livet? Skulle de bli mindre benägna att tro på det senaste skitsnacket som pumpades ut? Gör vi oss kanske en enorm otjänst när vi tidigt i våra barns liv lär dem att man egentligen inte kan lita på ett ord från människorna som ska vara auktoriteter?

Inte vet jag. Men jag tror inte att ett eventuellt barn till mig ska tro på tomten.

tisdag 22 februari 2011

Psykopat till husbehov


"I just don't believe a man who kills for a living doesn't have nightmares." Det är en del av Daniel Craigs förklaring till det rätt tvära personlighetskast som hans Bond gjorde jämfört med det halvdussin tidigare brittiska agenter som prytt bioduken de senaste femtio åren eller så. Vad man än tycker om hans bidrag till Bondmyten så är det rätt uppenbart att hans version är den mest realistiska. Den närmaste medtävlaren är Timothy Daltons Bond som i likhet med de andra verkade kunna gå ur det värsta blodbad utan psykiska ärr.

Jag kan tänka mig att en man som Bond - om såna fanns i verkligheten - skulle ha både mardrömmar och värre åkommor än så. Även om han för sig själv kan förklara bort de allra flesta av de mord han begått så visade Austin Powers varför det sällan är okomplicerat att döda så urskillningslöst som han gör och han har hur som helst orsakat oskyldigas död också, även om han inte själv tryckt av. Så visst, verklighetens Bond skulle nog må riktigt dåligt.

Det är också den allmänna uppfattningen om vad mördande gör med en människa. Det ska vara ett brott som gärningsmannen inte återhämtar sig från. Tankar på det förspillda livet jagar honom resten av hans dagar. Änke- och barnansikten svävar framför ögonen så fort han blundar. Så kanske det är, även för soldater och poliser och andra som kan hamna i en situation där rätt val är att döda.

Men vad gäller mig? Det kanske är lätt att säga tills man har gjort det, men jag tror att det skulle bero på vem det var jag dödade. Visst, om jag genom ett märkligt ödes udda kast hamnade i krig och dödade en fiendesoldat tror jag inte att jag nånsin skulle glömma hans ansikte. Varför var han där? Ville han vara det eller var han bara ditkommenderad? Hade han kanske hellre stannat hemma och låtit generalerna ta upp gevären och marschera själva om de nu var så pigga på att kriga? Och om jag på något sätt dödade en oskyldig, ja, då skulle jag vrida mig själv i stycken.

Men om vi pratar om någon som jag känner till och vars levnad och vandel inte är i närheten av de krav jag tycker är rimliga att ställa på en mänsklig varelse, det vill säga någon jag anser ska ha det - jag tror inte jag skulle ha några större problem med det. Jag försöker inte verka hård, jag är faktiskt inte särskilt hård alls, och det kanske är lätt att säga när man som jag aldrig varit i närheten av att ta ett liv, men jag kan inte se att jag ens när den röda dimman hade lagt sig skulle börja gnaga sönder mitt eget vett över det jag hade gjort.

Vilket förstås i sig är tillräckligt för att jag ska börja gnaga sönder mitt eget vett. Varför värderar jag inte liv - vare sig mitt eget eller andras - alls lika högt som normen hos det samhälle som skapat mig? Jag vet ju sen gammalt att jag är något av en cyborgmutant, men jag vill väl inte att det ska yttra sig i spirande psykopati.

söndag 20 februari 2011

I huvudet på en kredofil


Jag fortsätter läsa Demon-Haunted World (för inte så länge sen hade jag klämt den boken på en dag eller två och nu tar det veckor; vad har hänt?) och Carl Sagan har nu kommit fram till att jämföra dagens historier om människor som blir bortförda av rymdvarelser med gårdagens tro på demoner. Han rör vid ett ämne som jag själv funderat över.

Människor som tror på trendiga dumheter framhåller gärna att det är så många som tror på det och/eller att människor trott på det så länge att det bara måste ligga något i det. Samtidigt missar de att människor överallt och i alla tider trott på rena falsarier som snart sagt varenda en av oss i dag avfärdar och kanske rentav skrattar åt.

Hustomten. Bortbytingar. Häxeri. Älvor. Succubi och incubi. Eftersom allt finns kvar så finns det en och annan stolle kvar som hävdar att de här sakerna är på riktigt men de befinner sig i den statistiska marginalen. En gång i tiden var deras tro vida spridd och naturligtvis måste det för dem ha verkat helt omöjligt att hustomten inte skulle finnas; så många trodde ju på honom.

Ändå tror dagens UFO-entusiaster och feng shui-månglare inte på hustomten. Om man påpekar att den folkloristiska basen för hustomten är större än den för flygande tefat (en term som för övrigt bygger på ett missförstått citat från en pilot) skruvar de på sig, för alla de där människorna måste ju ha haft fel för sig. Eftersom hustomten, ja, helt enkelt inte finns.

UFO:n och kinesisk möbelmagi, däremot, där betyder anhängarnas blotta antal att det finns en sanning som förtrycks av staten/västerlänningar/slipsnissar/profitörer. Just på deras egna favoritområden kan inte så många människor ha tagit fel. De gör aldrig kopplingen till forna tiders vanföreställningar och om den demonstreras skakar de av sig dissonansen.

Det är ändå inte den mest avancerade mentala kullerbyttan de gör. Mer imponerande är att de lyckas strunta i att hur man än räknar så är det färre människor som tror på t.ex. feng shui än som inte gör det. Varför betyder alla de andra människornas tro ingenting? Om nu så många människor tror att feng shui inte fungerar, betyder det då inte - med deras egen logik - att feng shui faktiskt inte fungerar?

De ger bara värde till den tro som är positiv, den som tror på något. Det är en omvändning av den klassiska bevisbördan, där det är den som kommer med ett påstående som måste backa upp det. Icke-existens är grundantagandet och vill man utmana det ska man ha på fötterna. Jag tror bara på skedar för att jag under mitt liv har försetts med en saftig mängd bevis på att skedar existerar. Jag tror inte på gundisser, och jag tror inte på feng shui heller.

onsdag 16 februari 2011

Hays två ansikten


Jag nämner icke alldeles för sällan att jag ofta inte begriper mig på mina medmänniskor, men det finns vissa exemplar som går långt bortom vanlig oförståelse och svävar i en dimension av totalt främlingskap. En sådan person var Will H. Hays.

Hays var en amerikansk politiker som sedermera gick in i mediebranschen och blev 1922 ordförande för Motion Picture Producers and Distributors of America. Den fortfarande unga filmbranschen befann sig i något som Hays betraktade som en kris. Moralisk lössläppthet härjade hejdlöst och Hays blev censurens korsriddare. När en präst skrev ett förslag på ett regelverk för filmmediet blev Hays överförtjust; det var precis vad han hade letat efter. Regelverket antogs, fick namnet The Hays Code, och började tillämpas.

I denna fantastiska text återfanns regler om att präster aldrig fick vara skurkar eller komiska karaktärer, illegalt drogbruk inte fick visas, kyssande måste hållas till ett minimum, och så vidare. Naturligtvis fick brott inte löna sig, homosexualitet inte diskuteras, och umgänge mellan raserna var förbjudet. Han samlade även ihop en lista på 117 personer i filmbranschen som misstänktes vara homosexuella, den så kallade Doom Book. Om man var med i Doom Book, då var ens karriär inom filmen över.

Redan här känner jag en bred klyfta mellan mig och Hays. Driften att på detta vis fjättra och begränsa en konstform är i sig mig fjärran, och hur man ens orkar bry sig om vad som försiggår i en annan vuxen människas säng vet jag inte heller.

Det som gör det hela riktigt underligt är dock det som efter Hays död framkom i intervjuer med hans döttrar och i tidningen Current Biography, nämligen att Hays själv gaysexade loss och även upprepade gånger våldtog sina döttrar. Detta var känt av hans arbetskamrater som höll det hemligt för att inte förstöra hans gärning.

Jag tycker inte att en människas budskap är avhängigt hennes beteende. Att Marx levde på profiten från en fabrik påverkar inte det han sa och skrev, bara vad vi tycker om honom som person. Hans åsikter om censur är lika dumma oavsett vad han gjorde på fritiden. Däremot måste jag fråga mig vad som rörde sig inne i huvudet på en sån människa.

Det var inte så att en headhuntingfirma letade reda på honom och bad honom föra filmcensuren till nya höjder. Han valde det. Han ville göra det. Han tillbringade frivilligt och entusiastiskt en stor del av sitt liv med att förstöra homosexuellas karriärer och se till att såna aktiviteter som han själv frejdigt försjönk i inte visades upp för den alltför lättpåverkade publiken.

Tänkte han att han själv var förlorad, en fallen man som bara kunde hoppas på att rädda andra undan samma öde? Var det ett enormt försvarsverk, ett sätt att se till att han skulle höjas över varje misstanke? Eller var han bara en småaktig liten sadist som tog den chans han hade att riktigt jävlas med folk?

Fråga inte mig. Jag och Hays är inte från samma planet.

tisdag 15 februari 2011

Det ska böjas i tid


Häromdagen skrev Like A Bad Girl Should ett inlägg som bland annat nämner det här med könsgränser och hur tidigt vi lär oss att det är ett fruktansvärt brott att överskrida dem. Det gav mig en ordentlig flashback till min egen barndom. Jag minns att vi använde ”bög” som en förolämpning långt innan vi hade en aning om vad det betydde eller ens att det betydde något annat än ”allmän förolämpning.

Jag kommer ihåg ett samtal med en jämnårig kompis då han berättade att om en kille hade ett örhänge i vänster öra (eller höger; det här var tjugofem år sen och jag minns inte vilket som var gayörat) så betydde det att han var bög. Vi skrattade åt det för det innebar ju att ingen kille nånsin skulle ha ett örhänge i vänster öra för ingen ville ju visa att han var bög. Det var något att skämmas för och dölja.

Var fick vi det ifrån? Vi visste inte ens vad ordet betydde och vi hade ändå fått klart för oss att det var något vidrigt och skamligt. Nånstans plockade vi upp ordet och genom dimmiga referenser skapade vi oss en kontext. Bög var något man antingen var eller inte var. Om man var det så skämdes man och höll tyst. Längre än så kom vi inte på några år.

Det hela gör mig ännu mer orolig inför hela grejen med barn. Man kan aldrig veta vad det är man säger eller hör som råkar ge ungen någon märklig idé som man sen inte kan få ut med kofot och dynamit. Jag har ingen aning om vem det var som planterade bögfröet i huvudet på någon som kände någon som kände någon som kände mig, men - medvetet eller omedvetet - skapade han en hel årskull pigga homofober.

måndag 14 februari 2011

Skilj på skaparen och verket


Det har gjorts en ny Åsa-Nisse-film, vilket är en mening som jag ärligt talat aldrig trodde att jag skulle skriva. Men kan man göra Göta Kanal 3 kan man väl återuppliva Åsa-Nisse. Hur som helst har det protesterats mot filmen eftersom Åsa-Nisses upphovsman Stig Cederholm var nazist, och ingen vanlig jag-var-fjorton-år-i-Tyskland-och-därför-med-i-Hitlerjugend-nazist, utan en riktig slogs-frivilligt-för-Hitler-nazist.

Nu är naturligtvis inte nazism något vi vill uppmuntra, men varför det skulle påverka en ny Åsa-Nisse-films vara eller icke vara är för mig oklart. Om Stig Cederholm inkasserade sköna slantar på det eller vinsten gick raka vägen till rabiata hakkorsviftare skulle jag vara om möjligt ännu mindre benägen att köpa en biljett till eländet, men människan har varit död i trettio år. Det börjar vara dags att lägga honom till handlingarna.

Åsa-Nisse själv har mig veterligen aldrig uttryckt några nazistiska åsikter och att döma av pressen runt filmen tar den inte precis ställning för det nationalsocialistiska idealet heller. Att mannen som en gång i tiden hittade på figuren tydligen var en obehaglig individ har väl ingen betydelse för 2011 års film?

HP Lovecraft var en riktigt vidrig rasist vilket framgår i flera av hans historier, men karlen skapade en helt egen genre och var upphovsman till en hel säck med klichéer, vilket måste vara det yttersta tecknet på litterär storhet. Orson Scott Card är en homofob konspirationsteoretiker, men hans böcker blir inte mindre inflytelserika för det. Lovecraft är död och Card lever; spelar det roll?

Hur långt ska vi dra det här? Man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att snart sagt varenda människa ska visa sig hysa åsikter som vi barn av den digitala eran finner motbjudande. Jag sätter mitt blod och mitt rykte på att Shakespeare hade en syn på kvinnor som den mest ölpimplande byggjobbaren i snickarbyxor skulle hicka till av och vi ska inte ens prata om Aristofanes, men vi sätter fortfarande upp Hamlet och Lysistrate.

Det tycker jag vi ska fortsätta med. Och finns det nu människor som vill spela in, finansiera eller titta på en ny Åsa-Nisse-film så ska det i alla fall inte vara en död mans politiska åsikter som hindrar dem.

onsdag 9 februari 2011

Tack för att jag lever


Jag fortsätter lite smått på gårdagens tema med ett mer specifikt område: medicin. Vetenskapens bidrag på det här området kan inte ha undgått ens den mest inbitne Helen Keller-imitatör men det skulle man inte kunna tro när man läser en del av det människor får för sig.

Låt oss se vad vetenskaplig medicin har gjort för mänskligheten i de delar av världen där den fått visa vad den kan. Vår medellivslängd har nästan tredubblats. Vi har i praktiken utrotat sjukdomar som förr skördade miljoner och åter miljoner människor. Vi kan skaffa tre barn och räkna med att en dag ha tre vuxna barn i stället för att skaffa femton barn och hoppas att en dag ha tre vuxna barn. Vi är längre, starkare, smartare än någon av våra förfäder och utvecklingen går bara åt ett håll.

Jag är själv ett bra exempel. Även om vi bortser från att jag förmodligen inte hade blivit så här gammal om jag hade fötts för tiotusen år sen så hade jag definitivt varit död minst tre gånger om. Till att börja med hade jag aldrig fötts eftersom jag är Rh-positiv och har en Rh-positiv äldre bror och en Rh-negativ mor. Vid tretton års ålder fick jag ethmoidit vilket hade tagit död på mig om inte en läkare hade fixat det. Och för några år sen fick jag ulcerös colit och hade dött av sprucken tjocktarm om inte en läkare hade fixat det. Jag är vem som helst och hade varit tredubbelt död om jag inte hade haft den enorma turen att födas här och nu.

Där har vi den moderna vetenskapliga medicinens track record. Den är tusentals och åter tusentals gånger bättre än sin närmaste medtävlare. Detta är inte gissningar eller förhoppningar, det är fastställt genom århundraden av studier.

Men. Det finns människor som vänder bevisstegen. Om något är uppbackat av så säkra vetenskapliga resultat som man nånsin kan frambringa i denna otrygga värld, då tror de inte på det. Om något är uppbackat av enstaka stollars personliga vittnesmål om att något råkade hända ungefär samtidigt som de gjorde något annorlunda, då tror de att de har varit med om att upptäcka något nytt som vänder hela den medicinska världen upp och ner. De kallar det alternativmedicin.

Själva termen är bisarr. Om något fungerar så blir det mainstream. Om det inte fungerar förblir det alternativt. Det som bara går att hitta i homeopatiaffärer som inte regleras eftersom deras produkter ändå inte har någon effekt, det har inte uppvisat några resultat. Så fort resultaten finns skjutsas varorna in på apoteken och sjukhusen i stället.

Bakom ligger bland annat ett slags konspirationsteori. Läkarna vill inte se sin medicin utmanad, de vill inte bli motbevisade, etc etc etc. Men den läkare som upptäcker en ny metod eller medicin eller bevisar att en ny metod eller medicin fungerar, uppnår det som varenda forskande läkare vill. Alla vetenskapsmän är ute efter nästa stora upptäckt som välter omkull allt vi trodde att vi visste. Det är därför du har hört talas om Einstein: han bevisade att Newton hade fel. Det är därför du har hört talas om Newton: han bevisade att Aristoteles hade fel. Vetenskapen är inte en monolitisk enhet som svartsjukt vaktar sin maktposition; den består av myllrande människor och varenda en av dem vill helst av allt bevisa att alla de andra har fel.

Jag tror att det handlar om okunskap. Folk vet helt enkelt inte hur vetenskapen fungerar. De vet inte hur vi vet att cytostatika fungerar och homeopatiska medel inte fungerar. De tror att det bygger på stenhård auktoritet som serveras från ovan, inte praktisk erfarenhet som uppnåtts under kontrollerade former. Och om läkaren bara är en annan sorts präst, då kan man lika gärna lyssna på den präst man gillar att höra.

tisdag 8 februari 2011

Det tråkiga är inte tråkigt


Jag håller äntligen på att läsa Carl Sagans Demon-Haunted World, som handlar om hur fantastisk vetenskapen är. Det visste jag redan men det skadar inte att få det upprepat och bevisat om och om igen. Det främsta intrycket är dock hur konstigt det är, det här med tro på sånt som det inte finns någon anledning att tro på.

Jag har till att börja med svårt att förstå hur man lyckas lura sig själv till att tro på astrologi eller transcendental meditation eller kristallterapi. Jag vet inte hur det kan vara så lätt att inbilla sig att rymdvarelser smyger omkring och kör upp sonder i mänskliga kroppsöppningar eller att humanoida reptiler styr världen. Själv kan jag inte påverka vad jag tror; min världsbild är outputen min hjärna producerar efter att ha matats med den information jag har tillgänglig.

Även om jag glömmer hur konstigt det är att folk lyckas bedra sig så begriper jag inte varför de skulle vilja. Varför hitta på rymdvarelser, älvor, häxor, snömän och nazistiska månbaser? Den här världen vi lever i är fantastisk, ofantligt osannolik, oändligt underhållande och nästan smärtsamt vacker. Den är inte perfekt, långt ifrån det, men den blir inte mer perfekt av att man bryter Occams rakkniv mitt av och introducerar sagoelement.

Inte är väl världen vackrare om Nazcafigurerna skapades av rymdvarelser eller pyramiderna byggdes av en utdöd ras av magiker? Är det inte betydligt häftigare om de som skapade dessa nästan obegripliga konstverk var människor som du och jag och som arbetade med en teknisk nivå som du och jag inte skulle överleva? De hade inga grävmaskiner, kranar eller flygmaskiner men lyckades ändå gräva kanaler som vi än i dag kan se bilda figurer som bara syns från luften, en synvinkel de själva aldrig upplevde. Är det inte betydligt coolare än att det dök upp några miffon som behärskat interstellär rymdfart men ändå inte hade något bättre för sig än att rista apor och fåglar i marken?

Det finns gott om mysterier i världen. Jag älskar dem. De blir inte mindre fascinerande för att vi vet att deras lösningar finns inom en ram som vi kallar för verkligheten. Inom den ramen ryms det så mycket att jag inte kan föreställa mig en enda människa bli ordentligt uttråkad. Världen är full av underverk och varenda organism är ett termodynamiskt mirakel. Det borde väl räcka?

måndag 7 februari 2011

Steg för steg för steg


I lördags avslutade belgaren Stefaan Engels sitt år med ett maratonlopp om dagen, vilket jag fick veta från en vän och bloggläsare som säger att han själv skulle vara stolt över att genomföra ett enda maratonlopp, nästan oavsett tid. Jag har själv sprungit tre stycken med för en amatör hyggliga tider (3:42 som bäst, 3:30 är det stora målet) och är naturligtvis inte i närheten av Engels form, men samtidigt känner jag mig inte alldeles för långt ifrån honom.

Låt mig förklara. Steget från att sitta i soffan till att genomföra ett maratonlopp på säg fyra timmar är väldigt långt. Att ta sig till en form där man kan springa på hög kapacitet i fyra timmar kräver massvis med arbete. Om man inte har gjort något liknande har man ingen aning om vad det innebär. Jag vet att det finns några halvmaratonlöpare bland mina läsare så låt mig understryka: ett halvmaraton är tufft, men det är en fikapaus med kaffe och vetelängd jämfört med ett maraton.

Jag försöker inte verka hårdare än jag är; tvärtom brukar jag bestämt hävda att det inte är något speciellt. Om man är frisk, inte alldeles för överviktig och under sisådär femtio så kan man träna sig till ett fyratimmarsmaraton. Det är ingen gåva. Det är disciplin.

Hur långt är då steget mellan att springa ett maraton och att springa ett om dagen i ett år? Jag tror att det är kortare än så. Rentav mycket kortare. Man tål och klarar mycket mer än man tror. Har man gjort ett maraton kan man göra ett till. Och ett till. Och ett till.

Skulle jag någonsin kunna springa ett maraton om dagen i ett år? Inte om jag vore tvungen att snitta fyra timmar som Engels gjorde. Men om jag hade vanlig tävlingstid på mig - det brukar vara sex timmar - så tror jag inte bara att det vore möjligt, utan att jag skulle kunna klara det nu. Ge mig en månad på mig att förbereda mig så gör jag det.

Mycket kan gå åt helvete. Man kan skada sig så illa att det är omöjligt att fortsätta och även om man undgår det så är det bäst man vänjer sig vid att springa genom smärtan. Man kan bli så sjuk att det inte går att förflytta sig 42 kilometer på sex timmar och även om man undgår det så är det bäst att man vänjer sig vid att springa förkyld och illamående och skakig och het och kall och eländig. Och man kan helt enkelt ge upp. Det skulle behövas en rätt ordentlig belöning i slutet på det där året för att jag skulle få för mig att ge mig på projektet till att börja med, men om jag hade anledning och höll mig någorlunda hel så tror jag faktiskt att jag skulle klara det.

Så medan Engels har gjort något riktigt häftigt så är det inte alls så extremt som man kan tro. 365 maratonlopp med dygnsvila emellan är inte 365 gånger jobbigare än ett. Nej, en tiodubbel ironman eller Badwater Quad, det är grejer det. Där har du saker jag aldrig kommer att gå i närheten av.

torsdag 3 februari 2011

Porren och vi


Ibland glömmer vi varför vissa lagar finns. Det är till exempel oftast fallet när försäljning av sex kriminaliseras. Såvida motiveringen bakom lagen inte är något abstrakt och fluffigt är tanken att skydda dem som betraktas som offer - de prostituerade själva - och därmed är det kontraproduktivt och idiotiskt att förfölja dem.

Ett aktuellt exempel är fallet med den tecknade barnporren som nyligen fick en fällande dom. Tanken bakom en lag mot barnporr måste, på ett eller annat sätt, vara att skydda barn. Antingen direkt, genom att de ska slippa delta i porrproduktion, eller indirekt, genom att vi hindrar sånt material från att påverka människor till att begå övergrepp.

Vad gäller det första argumentet så faller det ju bort när barnporren i fråga är tecknad eller nedskriven. Det faller även bort när den som döms är den samma som förekommer på bilderna. Om syftet med en barnporrslag är att skydda barn kan barnet självt rimligen aldrig åtalas. Ta ner bilderna, ge henne all hjälp hon vill ha, och förklara varför det hela kan vara en dum idé, men åtala henne inte för att hon begått ett övergrepp mot sig själv.

Vad gäller det andra argumentet så är det en betydligt knepigare fråga. Gör porr att män blir mer benägna att begå våldtäkter eller gör porr att potentiella våldtäktsmän sitter hemma och runkar i stället? Jag tror jag har nämnt det här tidigare i bloggen och då hävdat att det är ett ämne som är svårt att bedriva forskning kring.

Jag borde haft mer tilltro till världen. Naturligtvis fanns det redan nån som knappt gjort annat än bedrivit forskning kring just det. Han heter Milton Diamond och har i studier och artiklar hävdat att ju tillgängligare porr är, desto mindre sexbrott begås. Icke-sexbrottslingar använder sig i högre grad av porr, men våldtäktsmän har oftare som unga blivit bestraffade för att ha tittat på porr. Jag skulle kunna säga något riktigt freudianskt här men väljer att kåta bli.

Diamond har även studerat just länken mellan barnporr och sexuella övergrepp på barn och funnit samma förhållande där. Trots att det låter lite väl tillrättalagt suntförnuftigt för att vara sant så verkar det som om porr faktiskt är ett slags säkerhetsventil. Om så är fallet ska naturligtvis skriven och tecknad barnporr vara så tillgänglig som det bara går.

Samtidigt kan jag inte hävda att porrfrågan är oproblematisk. Det måste vara obehagligt för en kvinna att gå in i en affär och se en tidning skrika ut "Största brösten i världen!", av samma anledning som en afrikan inte skulle vilja se NegerNytt med rubriken "Tjockaste läpparna ever!". Och även om porr aldrig har fått mig att vilja våldta någon så tänker jag inte påstå att det inte har påverkat mig. Det ändrar vad jag tänker på, vad jag svarar på, vad som försiggår i min inre värld, och inte på ett sätt som jag är helt nöjd med.

Jag kan inte avsluta det här inlägget utan att citera min favoritmening från den ovan länkade artikeln: What does correlate highly with sex offense is a strict, repressive religious upbringing. Just när jag inte trodde att vetenskapen kunde göra mig gladare så ger den mig anledning att nöjt klappa mig på magen i en god halvtimme.