Tänk dig att du är en relativt nyanländ människa på den här planeten. Du har fått ordning på de där sakerna som förvirrar varje ny jording; du kan gå på toaletten själv, du kan äta utan att sprida mat över hela världen och när du dricker får du mer vätska i munnen än utanför. Du börjar begripa att även om de där stora varelserna är rätt udda så har de faktiskt hygglig koll och det är inte så dumt att ha några såna man kan lyssna på.
Dina föräldrar lär dig saker när du är hemma, förskolelärare lär dig saker när du är borta, och däremellan lyckas du förmodligen snappa upp en och annan kunskapsbit från TV och - lite senare - serietidningar och internet. Det är mycket som är konstigt med världen men på det hela taget börjar du tro att den kanske är vettig, trots allt. Ge det några år till så ska du nog få rätsida på den.
Då får du en dag veta att alla dessa kunskapskällor har ljugit för dig. Inte bara dina föräldrar, vilket är illa nog, utan andra ungars föräldrar, dina storasyskon, dina lärare, varenda människa du känner som är äldre än du själv, massmedia och hela samhället har energiskt hållit igång en vidsträckt konspiration för att lura dig att tro något som det nu visar sig inte är sant.
Surrealistiskt, eller hur? Man borde känna sig förvirrad, förlorad, sviken och förrådd. Man borde bli så vansinnigt osäker att den mest hängivne absintpimplare och svamptuggare har en världsbild mer stabil än ens egen. Varför skulle man inte börja tvivla på precis allt man har fått veta? Jorden kanske är platt. Doktorn kanske är ond och sticker en med sprutor för att jävlas. Godis kanske är jättenyttigt. Man kanske ska slå flickor, trots allt, i alla fall om de ber om det.
Om det hände mig i dag är det i alla fall så jag skulle reagera. Jag skulle aldrig mer tro på något annat än mina egna sinnens vittnesmål. När hela världen spinner en mångårig lögn förlorar den allt förtroende den har eller kan få.
Så varför verkar det inte vara ett dugg traumatiskt att få veta att tomten inte finns? Jag trodde på tomten. Mina bröder trodde på tomten. Jag har en släkting som är så pass mycket yngre att jag tydligt kan minnas hennes brinnande tro på tomten, så bergfast att hon efter tomtens besök inte hade tid att öppna sina julklappar utan måste stå med näsan mot fönstret och försöka få syn på när han gav sig av.
Ändå minns jag inte ens när jag fick veta att han var påhittad. Jag antar att jag började misstänka sanningen, la ihop två och två och när avslöjandet kom var det ingen chock. Men ändå. En samhälleligt organiserad konspiration. Det borde ha lämnat spår efter sig.
Eftersom jag gillar att dra vidlyftiga slutsatser undrar jag vad som skulle hända om vi inte ljög för barn. Skulle de kanske visa sig mer motståndskraftiga mot bedragare och bluffmakare senare i livet? Skulle de bli mindre benägna att tro på det senaste skitsnacket som pumpades ut? Gör vi oss kanske en enorm otjänst när vi tidigt i våra barns liv lär dem att man egentligen inte kan lita på ett ord från människorna som ska vara auktoriteter?
Inte vet jag. Men jag tror inte att ett eventuellt barn till mig ska tro på tomten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar