Det ska böjas i tid

Häromdagen skrev Like A Bad Girl Should ett inlägg som bland annat nämner det här med könsgränser och hur tidigt vi lär oss att det är ett fruktansvärt brott att överskrida dem. Det gav mig en ordentlig flashback till min egen barndom. Jag minns att vi använde ”bög” som en förolämpning långt innan vi hade en aning om vad det betydde eller ens att det betydde något annat än ”allmän förolämpning.

Jag kommer ihåg ett samtal med en jämnårig kompis då han berättade att om en kille hade ett örhänge i vänster öra (eller höger; det här var tjugofem år sen och jag minns inte vilket som var gayörat) så betydde det att han var bög. Vi skrattade åt det för det innebar ju att ingen kille nånsin skulle ha ett örhänge i vänster öra för ingen ville ju visa att han var bög. Det var något att skämmas för och dölja.

Var fick vi det ifrån? Vi visste inte ens vad ordet betydde och vi hade ändå fått klart för oss att det var något vidrigt och skamligt. Nånstans plockade vi upp ordet och genom dimmiga referenser skapade vi oss en kontext. Bög var något man antingen var eller inte var. Om man var det så skämdes man och höll tyst. Längre än så kom vi inte på några år.

Det hela gör mig ännu mer orolig inför hela grejen med barn. Man kan aldrig veta vad det är man säger eller hör som råkar ge ungen någon märklig idé som man sen inte kan få ut med kofot och dynamit. Jag har ingen aning om vem det var som planterade bögfröet i huvudet på någon som kände någon som kände någon som kände mig, men - medvetet eller omedvetet - skapade han en hel årskull pigga homofober.